Parning

 

Själva parningen är ett kapitel som jag inte är så duktig på. Jag sätter ihop två hundar, får de inte till det så blir det inga valpar.

Detta gör inte att jag trots allt har snappat upp, och ibland försökt, med ett och annat knep under årens lopp.

 

 

Bästa miljön

Bästa miljön för en blivande avels hane är att få bra självförtroende och allmän hundkunskap (alltså vara social med andra, snälla och sociala hundar) i sin "utbildning".

En hane som ständigt blir nertryckt av äldre hanhundar, kanske t o m gamla avels hanar, de kan bli så undertryckta att de inte vågar para eller t o m drar upp testiklarna när de unga och kanske aldrig mer får ner dem.

Hundar som ständigt blir nertryckta av sina ägare (alltså tränade på ett totalt felaktigt sätt), t ex när de ska kissa inne (markera revir) och när de ska rida kan bli för försiktiga för att våga para tikar (speciellt när ägaren är med).

En hanhund som inte kan hundspråket kan få svårigheter med parning i framtiden då parnings beteendet bygger mycket på hundspråket.

Man kan trots detta få en avelshanne helt rumsren. Man behöver inte trycka ner en hund vid inlärning, man kan lära in bra beteenden med modärnare metoder. Läs mera om rumsrenhet.

Bästa miljön för en blivande avels tik är att få vara hund och ha en egen plats i gruppen, att alltså inte bli nertryckt av äldre hundar. Hundar som ständigt går och bärs på blir inte tillräckligt mycket hund för att våga låta sig paras, speciellt inte när ägaren är med. Hundar som ständigt går och bärs på vågar nämligen inte vara hund, då de fått signalen av sina ägare att det är något negativt med att vara hund. De hundarna som ofta blir ömkade kommer vara bäbis i hela sitt liv, de är helt förvirrade i sin människoroll, de vågar inte växa upp och blir hundmamma.

Hundar allmänt med ett "tyck-synd-om-mig" sätt, hundar som vill vara "offer", de kan växa upp till att aldrig vilja para. Det är oftast de hundar som man betraktas om lägst i rang i en flock. De hundarna, oavsett kön, tar gärna rollen som underhuggare. Det är inte ovanligt att de hundarna, ifall de trots allt blir parade, inte vågar valpa p g a sin possition i flocken, de är för rädda för smärtan för att våga krysta, men mer om det under valpningar.

Vissa hundar är så "fina" på sig och hatar "snusk" så mycket att de inte vill nedlåta sig till att visa sina djuriska drifter. I denna kategori hamnar utan tvekan min dotters underbara Borzoi, Lady, vilket är en av orsakerna till att hon aldrig fick valpar.

Vissa hundar saknar bara könsdrift, även om det är extremt sällsynt. Dock aningens vanligare på tikar än hanhundar, enligt min erfarenhet.

Vissa hundar är homosexuella, även om det också är extremt ovanligt. De flesta hundar tycks vara bisexuella, även om det finns totalt heterosexuella hundar också, fast de är också extremt ovanligt. Min gissning utifrån min erfarenhet är ca 1 % homo och 1 % heterosexuella och resterande bisexuella.

Större delen av hundar som inte vill para eller hundar som inte vill bli parade tycks vara p g a fel uppfostran enligt min erfarenhet.

 

Läs mera om löp.

Läs mera om testiklar.

 

 

Före parningen

Naturligtvis ska båda föräldradjuren vara i bästa kondition för att ge dem största möjliga chans att vara ordentligt fertila.

Det bästa är att tiken kommer hem till hannen så hanhunden är på hemmaplan. Hanhundar kan vara psykiskt känsligare än man tror.

Hanhundar som ständigt flyttas mellan olika miljöer, speciellt miljöer där det är många andra hanhundar (t ex hundutställning) kan bli sterila, detta p g a att de inte känner sig som "herren på täppan" i konkurrens med alla andra hanhundar på bortaplan.

För att då hundarna intresserade och få igång dem att vilja paras är ett knep är att ge hundarna lite mat före parningen, både till tiken och hanhunden. Ingen full måltid, men mer än en liten godis. Det kan få dem att komma i humör för parning.

För full mage kan göra dem slöa istället.

Har man en liten tik och en större hanhund kan man ställa tiken på en höjning, en telefonkatalog brukar fungera på små hundar. Mina hundar jag har nu (2011) parar dock inte om man är så närgången, alltså inget knep jag kan använda.

Har man en stor tik och en liten hanhund kan man ställa tiken i en grop, inget knep som fungerar för min uppfödning dock...

En del hundar föredrar att para utomhus, en del inomhus, man får prova sig fram.

Det är bra ifall hundarna, speciellt hanhunden, inte halkar runt för mycket. Lägg på en matta eller dylikt på golvet, jag använder ofta en hundfäll när jag låter para hundar inomhus. Utomhus är det sällan hundarna halkar.

Före parning är det bra att skölja hanhundens förhud för att minska risken för smittor. Detta tycker jag är speciellt viktigt. Sköljning.

 

 

Parning, vilket dygn?

Det absolut vanligaste är att tiken är mest villig kring 12:e dagen. När är då 12:e dagen? Första dagen man ser blod är normalt första löpdagen, det är dag 1 på löpet. Alltså är 12:e dygnet 11 dygn efter första dygnet.

Det finns hundar som tar emot efter bara ett par dygn. Jag har flera gånger varit med om det på vissa blodslinjer, att när tikarna blir lite äldre på den linjen och kommer i dominant ställning, så skyndar de sig att börja löpa ifall någon annan börjar löpa som de vill bli föra, och sedan går de upp i höglöp blixtsnabbt.

Det finns hundar som tar emot hanhundar först under 16 - 18 dygnet. Alltså när löpet nästan är slut.

Och allt däremellan.

171024 Precis innan höglöp kan tiken bli som mest "sur" på hanhunden, alltså innan hon är färdig att släppa till.

Anledningen till det är att hon MÅSTE ta i hårdare mot de flesta hanhundar då de vill på fast tiken inte är riktigt färdig.

Hanhunden är helt enkelt så överivrig och genomsköljd av testosteron, så om tiken inte tar till extra hård denna period så blir hon parad, med eller mot sin vilja.

Att hålla fast en tik och låta den bli parad under dessa timmar/dagar är våldtäkt. Något som är olagligt för hundägare att bedriva (tack och lov).

Man får helt enkelt passa in rätt dygn, även om det innebär att försöka om och om igen.

Vissa hanhundar försöker inte ens med en sådan tik, det är sådana som jag kallar "gentlemen", de bedriver inte våldtäckt, utan markerar tydligt för tiken att de inte ska försöka, så tiken inte ska känna sig hotad. Men när rätt dygn kommer finns det inte bråkdelen av en tvekan.

Dessa hanhundar kan misstas för "dåliga parare", fast det egentligen är hundägare som är mindre bra på att pricka in höglöp.

I mitt tycke är gentlemen värda GULD! Det är det temperamentet vi vill ha på våra sällskapshundar. Perfekt könsdrift utan att göra illa tiken.

 

 

Parningen

Ska man para med assistans är det nog bra om man hjälper till från första parningen hannen utför, så hanhunden blir van vid det från början.

Man får dock inte para tikar med tvång, det är olagligt.

Här hos mig råder principen, kan hundar inte para sig själva så ska de inga valpar ha. Det är en av fördelarna med att ha flera hundar, man kan låta en tik eller hanhund slås ut från avelsprogrammet ifall de inte klarar att para sig naturligt, det blir inte valpar till varje pris hos mig på det viset, sådana parningar kan t o m leda till att hundar inte kan para sig naturligt till sist.

Det är tiken som håller fast hanhunden, hannen kan inte göra mycket för att påverka det. Vid mitten på höglöpet håller tiken oftast kvar hannen lite kortare tid, vid början eller slutet av höglöpet håller tiken kvar hanhunden marginellt längre i regel. Hannar som endast stiger på tikar som är rejält mogna får därför något kortare hägningar än vad som är medel för tiken, trots att det inte är hannen som avgör hägningens längd.

När hannen parar sig fastnar den för det mesta, när den är på väg att fastna går bakbenen väldigt fort, när han fastnar sväller två blodfyllda svällkroppar upp på var sida på penis högt upp. Dessa sväller normalt upp inne i tiken.

Det finns raser som är så osunda att de behöver assistans och man kan få till att putta in hanen under detta skede, sådana raser anser jag vara så osunda så jag vill inte avla på dem, därför har jag inte ingen hund av de raserna. Hos mig skulle de antagligen i alla fall inte fått valpar, eftersom mina hundar "kan själv" och inte accepterar assistans.

Tikens muskulatur håller kvar hanhunden under hägningen, så länge det är tryck på penis, kan hanhundens svullnad inte gå ner , när tiken slappnar av, släpper hon trycket på hanhundens penis, så svullnaden kan gå ner och därmed lossnar hundarna från varandra.

När hundarna väl sitter ihop ska man övervaka, så de inte sliter för mycket i varandra och gör varandra illa.

Stora och tunga raser / hundar kan lägga in så mycket kraft i att dra sig loss när de sitter fast, speciellt då förstagångs hundar + hundar som inte haft naturliga parningar tidigare och därför har psykologiska trauman som parningsminne, så de helt enkelt blivit förstörda för livet.

Man måste hjälpa till och hålla i stora och tunga hundar ifall de försöker ta sig loss under hägningen. För att underlätta för hundar som är små kan man också hjälpa till, däremot är risken väldigt liten att de kan göra illa varandra.

Hundarna kan skada sig ganska rejält, speciellt hundar som tidigare varit parade under tvång och som sagt, stora och tunga raser / hundar.

Det finns hundar som slitit sig och fått våldsamma blödningar och bristningar, hundar som ibland inte kunnat användas i avel något mer efter en sådan händelse.

Låter man hundar para sig fritt gäller det att de inte hoppar upp i möbler och parar sig och fastnar i varandra, sedan ska en hoppa ner och gissa vad som händer då?

Släpper hundarna från varandra före 10 minuter har gått är det viktigt att inte låta tiken kissa. Man kan t o m hålla tiken ett tag, med baken högt, för säkerhets skull. Man ska då inte trycka på buken när man håller upp hunden utan lyfta i bakbenen, modell "skottkärra". Ställ gärna tikens bakben på en upphöjning tills det gått 10 minuter. Lyfter man tiken genom att ta bakom bakbenen, se då till att inte trycka ihop magen med benen. Lyfter man upp livmoderhornen halkar lättare sperman ut och lyftet får därmed motsatt effekt.

 

 

Hanhunden

Ibland kan hanhunden svälla utanför tiken, då bör man hjälpa hanen att fort få tillbaka svällkropparna, så han inte ödslar de värdefulla dropparna i onödan på backen / golvet. Man kan kyla hanhunden, det brukar få svällkropparna att gå tillbaka fort.

Det tar 2 - 3 dygn för en hanhund att få full spermakvalitet igen efter en parning. Av den anledningen är omparningar efter en bra parning / hägning betydelselös.

Har man flera parningar planerade på en hanhund, se till att det är minst 3 dygn mellan parningarna, för att bjuda tiken på full spermakvalitet för chans till bästa resultat.

Det finns hanhundar som parar som kaniner. Kanin parning = hanen hoppar upp, tömmer snabbt utan att vara till botten i tiken, hoppar ner och gör om. Ofta upprepat ca 5 - 6 gånger, så har han tömt allt han har att ge i tiken för den gången.

Icke desto mindre kan dessa hanhundar vara utmärkta avelshannar och ge lika många valpar som vilken annan hanhund som helst.

Om hanhunden är extremt framfusig så en nybörjar tik kanske blir överväldigad av hans framfart och kanske lite skrämd, då kan det vara bra att hålla hanhunden kopplad så hans yta att röra sig på begränsas. På det viset kan tiken närma sig i sin takt.

 

 

Tiken

Vissa tikar håller fast hanhunden längre, vissa tikar kortare tid. Det jag har kunnat iaktta är att rädda tikar håller kvar hanhunden längre, dominanta, självsäkra tikar håller kvar hanhunden kortare tid.

Mitt i höglöpet kan tiken hålla kvar hanhunden marginellt kortare tid än i början och i slutet av höglöpet.

En tik som springer omkring och tröttar ut kanske en gammal hanhund kan det vara idé att begränsa ytan de har att röra sig på. T ex kan man ha en hage eller ett mindre rum till små hundar, stora hundar under sådana förutsättningar kan man hålla tiken kopplad.

Men kom ihåg att man får på inget vis tvinga fram parningar mot hundarnas vilja!

 

 

Efter parningen

Efter parningen är det bra att skölja hanhundens förhud för att minska risken för att eventuella smittor biter fast i hanhunden. Detta anser jag vara extra viktigt, vid parningar finns det många smittor som kan föras över och risken minskar vid en enkel sköljning så det kan vi minst kosta på vår hanhund, anser jag.

 

 

Oönskad parning eller så kallad tjuvparning

Läs mera här.

 

 

Spermer

Spermer simmar i en sädesvätska, själva sädesvätskan är klar "som vatten". Säden i sädesvätskan gör sädesvätskan mjölkfärgad men fortfarande lätt transparant.

En hund som räknas som steril är en hund med lite spermer i sädesvätskan, och / eller en hund med många defekta spermer och / eller slöa spermer.

Jag har sett flertal hundar som blivit illa skötta, psykiskt eller fysiskt, som blivit sterila. Ibland tillfälligt, ibland för livet.

En hund som är sjuk kan tillfälligt bli steril eller åtminstone oftast få nersatt spermakvalitet.

Hundar som blir gamla får inte sämre spermakvalitet för att de är gamla, en hund som har nedsatt fysik däremot, oavsett ålder, får nedsatt spermakvalitet.

 

För att nämna några exempel:

Jag placerade en hanhund hos fodervärd när den var 17 månader, fick tillbaka den när den var 2 ½ år, då hade han inte fertila spermer längre, han var avmagrad, vägde mindre än 50 % av sin vikt vid 17 månaders ålder, han var dessutom full av sår på kroppen, hårlös på flera stället (en semilånghårig hund) och ett totalt nervknippe, inte alls sitt vanliga, godmodiga och lite sävliga sätt han hade haft vid utlämnandet. Han blev aldrig fertil igen.

En annan hund köptes från England till ett hem i Norge, hunden var då 3 år och hade flertalet kullar med normala valpantal för rasen i kullarna, i Norge fick han aldrig en kull, han var steril, vid 7 års ålder såldes han till en kennel i Sverige, där han trivdes, vid 8 års ålder började han lämna valpar igen med normala kullar, fast oerhört lite hanhundar i kullarna, i annat fall normala kullar. Vid 10 års ålder blev han pappa för sista gången och dog strax efter i en olycka.

Jag har flera gånger hört om hundar som bytt hem och plötsligt blivit sterila, från att tidigare varit fertila. Ibland har de blivit fertila igen, ibland inte.

Åtskilliga hundar som blivit konstuppfödd av människor och då hållits ifrån hundar, har aldrig velat "vara hund" och har haft problem med att para sig. En del som i alla fall parar sig är sterila, ibland livet ut.

Att ta ett fertilitetsprov är oftast inte så svårt och gör ju inte ont på hunden, så det är en enkel sak att kolla, båda själv och hos veterinären. Ett vanligt miktoskop duger gott, man ska särskilt lägga märke till spermans färg, den ska vara mjölkvit. Är den genomskinlig är det inga spermer i sädesvätskan. Sedan när man tittar i mikroskopet ska det vara svansar på spermena och de ska vara raka och fina. Likaså ska de röra sig livligt, som i en myrstack en varm vårdag. En och annan som inte rör på sig och en och annan som är krokig i svansen är normalt, men de absoluta flertalet av spermerna ska vara korrekta. Sperman ska inte vara några få i en droppe, utan ett myller, det ska inte vara så man kan räkna dom, då är det för få spermer i en droppe.

 

 

Allmänt

Se alltid till att avelshundar, tikar och hanhundar, är i god kondition, lagom i hull och fullt friska, dessutom ska de vara mentalt bra hundar. Detta är extremt viktigt för att uppnå bästa resultat!

För att bara nämna några exempel, en tik som är för mager kan dö under slutet på dräktigheten eller under digivningen p g a att hon inte får någon näring kvar till sig själv, valparna tar det de ska ha, vare sig det lämnar mamman utan något för sig själv eller inte.

Feta tikar har ofta mindre ägg som lossnar vid löpet. De brukar också få sämre värkarbeten, detta kan leda till kejsarsnitt. En fet hund löper större risker vid sövning. Tiken kan dö.

Tikar som inte fått motionera normalt har mindre muskler i god kondition att jobba med under en förlossning, att föda är att jämföra med att springa en maraton!

En hund som är rädd, extremt bortskämd o s v har svårare att klara av en parning och en förlossning. Speciellt förlossningen kräver stort mod för att orka jobba sig igenom på naturlig väg. En bortskämd hund vill många gånger inte ge sina valpar di eller tvätta dem, kort sagt, de förväntas sig att bli bortskämda och omhändertagna, inte vårda fodrande barn...

Tikar som är aggressiva kan bita ihjäl sina barn när de kommer och t o m sluka dem!

Hanhundar som är för tunna eller för feta har sämre spermakvalitet (mindre spermier och fler defekta spermier), samma sak gäller vid hundar som inte har fått röra på sig tillräckligt och därför inte är ordentligt musklad. En hanhund behöver dessutom starka muskler för att orka med parningen. En hanhund som är rädd eller aggressiv kan det bli svårt att få till parningar med.

Tikar under 2 kg har avsevärt större risk för kejsarsnitt och större risk när det gäller att inte klara sövning. Hundar under 2 kg bör inte gå i avel, de passar däremot utmärkt till sällskap.

Vissa tror att starköl inte är så farligt att ge en liten dvärghundsvalp, det är rena djurplågeriet! Jag gissar att den kategori människor som tror alkohol är ok till valpar har stora alkohol problem själva. Naturligtvis löper en sådan hanhundsvalp betydligt större risk att dra upp sina testiklar och / eller att bli steril. Ingen hund ska ha alkohol någonsin, oavsett mängd, styrka och ålder på hunden!

Det finns vissa få hundraser av urhundstyp som bibehåller förmågan att dra upp testiklarna vid stress under hela livet. Bl a Basenji och, tror man, Nya Guinea Singing Dog.

Tikar som har två kullar på raken två löp efter varandra, har oftast ca 1 valp mindre på kull två. Detta är räknat på hundar av dvärghunds storlek. Vid framtida kullar efter normal vila mellan valpkullarna blir det i regel normal kullstorlek igen.

Endast de friskaste hundarna i både kropp och själ ska gå i avel, då det är sådana valpar varje uppfödare i första hand ska sträva efter att föda upp.

 

 

170716 Dubbelparning

Täta parningar. Att ta två kullar löpen efter varandra. Att ta två kullar inom loppet av 1 år. Dessa är beskrivningar på täta parningar.

Att para hundar löpen efter varandra är godkänt av SKK och svensk lag, än så länge (skrivet sommaren -17).

Personligen har jag använt mig av den metoden massor av gånger genom åren.

När tiken ändå är ur päls så hon inte kan ställas ut så kan man lika bra ta två kullar på raken, om tiken är frisk och kry, som alltid är en förutsättning före parning. Annars ska man aldrig i ett enda läge para hunden.

Sedan efter dubbelparning kan man ha ett uppehåll så tiken får hämta igen päls och kan ställas ut igen, om man så önskar, för att senare tas valpar på igen, om man vill det.

Förr skulle tiken vila 13 månader efter en sådan dubbelparning (= två kullar inom ett år), idag har de kortat tiden till 12 månader.

Det är vanligt att tikar normalt löper var 6:e månad.

Efter att tiken haft en kull är det mycket vanligt att den drar ut på tiden lite innan den löper nästa gång.

Har tiken haft två kullar på raken så är det i regel ovanligt att tiken håller samma eller kortare intervaller mellan löpen än vanligt än när den tiken inte har haft valpar.

Alltså är det ovanligt att tiken har mindre än 13 månaders vila, om man parar hunden igen så fort man får efter en dubbelparning.

Det är inte en sjukdom att vara dräktig och digivande. Det är livet. Men för att orka med det är det endast de absolut 100 % friska i både kropp och själ som ska användas i avel, hundar som har varit friska och sunda hela tiden dessutom. Håller man sig till den delen finns det ingen orsak att tveka att ha två kullar på raken på en hund i sina bästa år, som (igen) är fullt frisk på alla sätt och vis.

Det är inte alls ovanligt att människor planerar att ha två barn tätt, så är de över med blöjbyten, föräldraledighet m m ungefär samtidigt, barnen har också mer gemensant när de är närmare i ålder. Jag kan inte se att de föräldrarna på något vis plågas av deras val.

Vi väljer åt hundarna, och därmed är det viktigt att vi ser till att hundarna är i kondition att orka det. Är de inte det, bör de tas ur avel för all framtid. En hund som inte hämtat sig efter 6-7 månader efter en kull är inte en frisk hund.

Gillar tiken inte att vara mamma ska hon tas ur avel ändå, så då är dubbla parningar inte aktuella. Personligen anser jag att en sådan hund inte är helt klar i sina instinkter för hur vi vill att våra hundar ska vara, alltså faller den ut som avelshund så som inte helt prykiskt korrekt. Ändå kan hon blir en superfin sällskapshund. Men det viktigaste, vi ska inte plåga en ovillig tik till mödraskap när hon helt klart inte passar som det.

Jag har under alla år haft en enda sådan tik, och hon var dessutom svår att para. Att hon var svår att para var nog ett tecken på att hon inte skulle ha blivit mamma.

 

 

Har ni stora problem med kryptocism? Det kan bero på skötseln

Hundar som mer eller mindre lever som en vildhundsflock i kennlar och liknande, lever trots det inte naturligt. Under vilda förhållanden så finns det inte mycket till gränser, utan ytorna är helt annorlunda, trängning är i princip omöjlig. Förskjutning däremot, då flyttar den svagare till nytt territorium.

I ett sluten kennel där flyktmöjlighet och uppsplittring omöjliggörs på naturlig väg måste hårdare rang beteenden tas till. Ett vanligt sådant är att hundar rider på varandra. Ett sätt för den som är låg i rang i flocken kan ta till för att fly undan sådan situation så gott det går är att inte pdoducera så mycket hanhundssignaler, de kan alltså dra upp en eller två testiklar, och därmed betraktas som mindre konkurens och därmed få vara lite mer ifred.

Folk som inte kan ge hunden ett liv som gör det ointressant att topprida varandra och folk som inte har tid att fostra sina hundar så de inte trycker ner varandra måste i så fall skilja hundarna i så små flockar så dessa netryckningar som skapar underutveckling inte kommer upp till ytan. Kanske dessa hundägare t o m måste ha sina hundarna uppdelade en och en.

Även om man endast har två hanhundar i sitt hushåll fungerar detta lika. Skaffar man in en ny hanvalp efter den andra och alla blir krypta kan det alltså bero på den äldre hanhunden i hemmet.

 

 

Mera om testiklar.

Lite mer om könsorganen.

Några ord om könsvård.

Läs mera om löp.

Läs om tjuvparningar.

 

Lycka till!

 

Uppdaterad 2017-10-25