Kennelinnehavare

 

Det finns olika sorters människor här i världen. Så också bland hunduppfödare. Man kan lätt säga att det finns lika många olika kennelinnehavare som det finns kennlar.

 

Det finns flera olika sätt att ha kennel.

 

 

Angående det här med hundfolk eller inte hundfolk

Hundfolk är ju människor som förstår sig på hund, som förstått hur man umgås med dem, som förstår dess komplicitet, liksom deras sköna enkelhet, som har svårt att se ett liv utan hund.

Jag har sett åtskilliga komma och gå. En del har riktat in sig på utställning, en del på olika typer av bruksprov, en del på uppfödning. Först när de startar inom sitt område tar de till sig så mycket som möjligt. Efter ca 3 år tycker de att de är himla duktiga och bra på alla sätt och vis. Efter 6:e året så är de experter, och ingen annan kan mer än dem. Detta var lätt, det är bara att fortsätta, arrogansen är omfattande. De har ingen självkritik och har slutat att ta till sig av vad som finns att lära runt omkring. Ofta gör de många övertramp och är förvånansvärt ofta medvetna om det, med hänvisning till att de är så duktiga så vissa regler omfattar inte dem själva p g a deras (inbillade) höga skicklighet. Efter ca 10 år, en hunds normala levnadslängd på ett ungefär, då börjar man skönja konturerna av vad man håller på med och vad det betyder. Man börjar förstå att man kan så himla lite, för vart ämne man lär sig inom sitt område så finns det så många mer att försöka förstå. Att hänga med i det senaste på hundfronten, både vad gäller hundindivider, hundmänniskor och senaste forskning, att förstå grunden, att förstå livslånga konsekvenser, regler och bestämmelser, på alla olika områden rörande hund.

Under de första 10 åren kan det vara svårt, om inte omöjligt, att gissa om det ska bli äkta hundfolk av dem eller inte. Efter 10 år så vet man oftast vad det blir av det hela.

Vissa tar under denna period, d v s de första 10 åren, och låter allt gå över huvudet på dem. Vissa klarar inte det. Vissa kroknar då de ser att det inte var så lätt. Vissa hoppar av då de märker vad allt kostar. En del kan inte stå ut med den extra smuts (= extra städande) som hundar för med sig. Vissa slutar då de märker hur mycket tid och utrymme hundarna tar, då man inte som t ex om man var golfare, ställa undan dem i garderoben när man tar en paus för att ägna sig åt annat här i livet.

Några ytterst få fortsätter sitt intresse och utvecklar det och är "fast" efter att dessa 10 år förflutit. En del av dem blir sådana som lever för hundarna, en del har några hundar och en del har många hundar, en del har många raser, en del har några o s v. Variationen är lika omfattande som det finns hundfolk där ute. Men hundfolk är och förblir de oftast, även om de t o m ibland i framtiden väljer att inte ha en enda hund.

 

 

180123 Påverkar all tid, arbeststid och fritid

Idag arbetar många av mina nära och kära sina 40 timmars arbetsvecka + blir besvärade av arbetsplatsen på fritid, ofta flera gånger i veckan. D v s alla har "stand by" tjänst. Något som läkare, brandmän och liknande har betalt för, men de flesta inte... Jag önskar att det var som i Tyskland, där är det olagligt för arbetsgivare att ta kontakt med sina anställda på fritiden. Tänk så många fler icke utbrända människor vi skulle få i Sverige idag! Har inte arbetsgivaren tid att få saker gjorda under arbetstid måste de anställa fler, inte besvära lediga anställda. Vi som hålls med hundar har en annan situation, men det är inte ett arbete, det är en fritid som vi valt. De som arbetar med djur har en tricksigare situation...

 

 

171201 Kostsamt med bra uppfödning

Antingen är man jätterik och låter sedan sin förmögenhet dreneras av en kennel.

Eller så gör man avkall på det bästa för sina hundar.

Eller så lever man i fattigdom.

Eller så slutar man med kennel.

En sak är i alla fall klar, det är mycket kostsamt att vara uppfödare.

 

 

180113 Hunduppfödning mer än en hobby

TV programmet "Bonde söker fru" går ut på att bönder har svårt att komma ut, då de ofta förr hade djur som gjorde att de har mer eller mindre dygnet-runt passning alla dagar om året, och därför har svårt att komma ut.

De som har många hundar har i princip samma situation.

Det är därför man brukar säga att hundar är en livsstil mer än en hobby, då de inte bara behöver all tid de kan få dygnet runt, speciellt om man är uppfödare, utan dessutom påverkar hela hushållet, då hundar ska leva med männskor, till skillnad från "ladugårdsdjur".

 

 

Makt och ansvar för hunduppfödare

När det gäller hunduppfödare så tenderar vi att tänka med hjärtat när det gäller att välja avelsmateral. Det är inte fel, så länge man enbart väljer blivande avelsmaterial bland hundar som är fullt friska i kropp och själ.

Det går precis lika bra att älska en fullt frisk hund som en hund som är handikappad. Dessutom ger det mer nöje att leva med fullt friska hundar, än vad det är att leva med hundar som är sjuka. Detta under förutsättning att man inte är en sådan djurplågare som finner nöje i plågade djur, vilket jag innerligt hoppas våra hunduppfödare inte är.

Om alla hunduppfödare idag tog bort alla hundar ur avel (alltså INTE använder hundar i avel) som har mentala eller fysiska sjukdomar och störningar av något slag så skulle redan om två år veterinärerna tjäna mycket mindre pengar. Ett sådant uppfödarprogram från alla uppfödare skulle nog på 10 år MINST halvera veterinärkåren.

Man kan vara övertygad om att veterinärer som är veterinärer enbart för att tjäna pengar är de som kommer sluta först, vilket skulle vara en enormt stor vinst för alla djur och djurägare. Förtjänsten ligger i mindre bekymmer av sjuka hundar. Mindre oro för konstiga avvikelser. Mindre arbete med att rehabilitera störda hundar. Mindre utgifter i kronor och ören. Framför allt ligger förtjänsten i att se våra hundar lyckliga och friska i kropp och själ, så vi bara kan njuta av att vara hundägare.

Uppfödare: Är det inte värt hur mycket som helst att sikta på att våra hundar fick en chans att leva betydligt friskare liv?

Det spelar ingen roll hur god grund vi uppfödare har gett våra hundar om de kommer ut till hem där de blir behandlade som människor. Allt gott arbete kan raseras på några få timmar. Alltså har vi uppfödare ytterligare ett arbete att göra, att se till att rätt köpare köper våra valpar.

Vi uppfödare har mer makt än vad vi tror i hur vi riktar aveln.

Vi uppfödare kan göra stor skillnad, om vi lägger manken till.

 

 

UMGÄNGE

Vilka en kennelinnehavare omger sig med säger mycket om dem.

Umgås man ofta med sådana som bara värderar utställning och skiter i hälsa och temperament, så blir man med tiden sådan själv, eller bryter den kontakten.

Umgås man ofta med sådana som är mycket noga med hälsa och temperament, så blir man med tiden själv sådan, eller bryter den kontakten.

Alltså, vem någon umgås med säger något om vem den är.

 

 

Tamhundar eller vildhundar

När det gäller våra tamhundar så är de helt klart inte alltid tama.

Som exempel kan nämnas ganska många valpspekulnater som under senaste 5-6 åren (skrivet 2017) kommer till mig för att titta på valpar. De nämner då att de varit i andra kennlar och tittat på valpar, när de ser hur glada våra hundar är. Men de har inte velat ha från de andra kennlarna, då valparna helt klart inte varit tama.

T ex nämns att valpar sprungit och gömt sig. Uppfödare har jagat valparna in i ett hörn och tagit fast dem och sagt åt valpspekulnaterna att inte släppa taget för då sticker de.

Att valpspekulnaterna inte har fått tagit i de vuxna, eller ens gått nära dem, då de kan bitas o s v.

Dessa valpspekulnater som varit med om detta har alltid köpt en valp härifrån då de på inget vis sett några sådana tendenser i en enda av mina hundar.

Ett annat exempel som jag själv har hört och sett är på utställningar då vissa hundälskare velat hälsa på hundar som de blir förtjusta i, och så har hundägaren/uppfödaren rusat fram och sagt att de ska inte sticka ner fingrarna, för då blir de av med fingrarna! Då ska det vara utställningshundar som man vill tro är extra bra...

Jag har själv varit i ett flertal kennlar genom åren där valpar inte går fram till mig och heller inte gått fram till sin ägare/uppfödare.

I mitt tycke är detta typiska vildhundar, och inte tamhundar, som man hade förväntat sig att uppfödare föder upp.

Mina hundar är högst tama.

 

 

Sjukdom hos kennlars hundar

Jag personligen föredrar att importera hundar framför köpa dem i Sverige under senare år. Det ger mig största chansen att få hem en tam, frisk och glad valp. Det blir dessutom billigare.

Detta antagande bygger jag på mina egna erfarenheter.

Under senaste 8 åren har jag köpt in ett gäng hundar från Sverige, där endast en varit frisk. Vissa har varit döende. Vissa har varit i det närmaste helt utan socialisering. Någon har haft så dåligt psyke så den absolut inte under något förhållande borde säljas till en uppfödare. Vissa har haft så många fysiska anmärkningar på sin veternärbesiktning (gjord av mig dagen efter de anlände, ofta endast ett par dagar efter att uppfödaren gjort besikning där det stor ua rakt igenom), så de hundarna knappt har varit friska nog att vara sällskapshundar.

Så var det inte förr när man köpte hundar i Sverige.

Under senaste 17 åren har jag köpt in åtskilliga hundar från andra länder. Inte en enda har varit sjuk.

Vissa svenska valpar jag köpt in på senare år har smittat min kennel (med bl a Giardia och Isospora Coccidiosis) så jag har fått behandlat mina hundar dag och natt i månader för att få dem friska, de som överlevde.

Min fysiska och psykiska hälsa och ekonomin har blivit starkt lidande och skadat min kennel i år framöver.

Jag vågar knappt köpa hund i Sverige idag.

Import. Maskar och andra parasiter.

 

 

STORA KENNLAR, IBLAND VANLIGARE ÄN MAN TROR

Många uppfödare idag har hemsidor. Dessutom skall alla hundar i Sverige (och alla andra EU-länder) vara registrerade i jordbruksverkets (JBV) ägareregister. Svenska kennelklubben (SKK) tillhandahåller ytterligare ett ägareregister för våra hundar. I dessa båda ägareregister kan ägare välja att vara offentliga eller anonyma. Det finns alltså olika sätt att visa, eller inte visa, vilka och hur många hundar man har.

SKK´s register är till för myndigheter och dem själva. Alltså även om man vill vara anonym ägare har SKK´s personal, t ex kennelkonsulenter, tillgång till detta register. Jordbruksverkets register har myndigheter tillgång till, oavsett om ägaren vill vara anonym.

Det som borde tilläggas (igen) är att i jordbruksverkets register skall alla hundar vara registrerade, att inte ha samtliga sina hundar registrerade där är olagligt.

Vissa kennelägare visar ett begränsat antal av sina hundar registrerade i jordbruksverkets register, lika i SKK´s register, likaså på sina hemsidor. Att inte ha alla hundar registrerad i SKK´s register är fullt lagligt. Likaså att välja vad man har med på en hemsida är upp till var och en.

Dessa facebook som många går över på så skryter de om de bästa, och de andra syns inte, passar många bra, så folk inte får grepp om hur många hundar de har.

Men som skrives ovan, JBV SKA alla hundar vara registrerad i, det är klart fastställt och är lika i hela EU.

Det är oerhört få kennlar som har med samtliga sina hundar på en hemsida eller i samtliga register.

Myndigheter och SKK har lärt sig att använda våra hemsidor till deras eget syfte, att ha koll på hur många och vilka hundar vi (enskilda ägare och kennelinnehavare) har.

Av någon anledning anses det "fult" och "dåligt" att ha många hundar. Detta speglas ibland i frågor eller kommentar som jag får om min kennel, hur jag kan ha så många hundar och hinna med dem alla, orka och eller ha råd med dem alla och plats med alla mina hundarna.

Då återkommer vi till den springande punkten, stora kennlar är mycket vanligare än man tror.

 

Det är en stor sorg att folk inte inser att det viktiga är hur hundar mår, var och en av dem, oavsett om de lever som enda hund eller i en större grupp.

 

För att svara, en gång för alla, på dessa okunniga frågor som;

 

 

Hinna med:

Hinner man inte med hundar ska man inte skaffa några.

Det är frågan om en livsstil i mitt fall, en livsstil som dessutom baseras på att jag är hemma så gott som för jämnan, då jag är sjukpensionär. Jag lever med mina hundar för att jag älskar dem och vill vara tillsammans med dem. De finns runt mig hela tiden. Det är lika naturligt för mig att lära en hund att inte skälla när den vill skälla som att jag går på toa när jag är nödig. Jag ser ingendera delen som ett jobb. Att borsta en hund är terapi för mig. De ligger i mitt knä och jag stryker på dem med en borste, jag blir lugn, hunden trivs, vid behov skrapar jag tänder, borstar tänder, klipper klor m m vid dessa stunder, som oftast är flera gånger om dagen, med var och en av hundarna, utan att jag har ansträngt mig, utan enbart njutit av kontakten och pysslet.

 

 

Orka:

Har man inte ork med hundar, så ska man inte skaffa några.

Det är hundarna som ger mig energin att orka fortsätta att leva. Vissa dagar är jag sämre, p g a sjukdom, även dessa dagar är jag tvungen att stiga upp och sköta mina hundar, tack och lov! Det har räddat mig många gånger, till att ha ett liv, till att orka leva vidare. Den ork och kraft jag har, har jag tack vare mina hundar. Ett liv utan hundar är inte värt att leva för mig, helt enkelt.

 

 

Ha råd:

Har man inte råd med hundar ska man inte skaffa några.

I mitt fall tar jag mig råd och är en (enormt stor) levnadskonstnär när det gäller att leva billigt för egen del, för det är ju självklart att hundarna ska ha det absolut bästa.

Har man inte råd med det bästa till hundarna får man hålla nere hundantalet till den nivån av vad man har råd med.

Ibland har man en kull valpar så man får någon valp att sälja, då kan man t o m ha råd att köpa in någon ny hund, ibland kan man t o m få lös en krona för att ha råd med någon utställning.

Man måste komma ihåg att skilja på nödvändiga utgifter, och utgifter för nöjes skull. Utställningar gör inte hundarna gladare eller friskare. Köpa in hundar är inte bra ifall man inte har råd med det, då måste man ha pengarna till det man redan har istället.

Valpförsäljning kan man dock ALDRIG någonsin räkna med som en kommande inkomst för att ha till hundmat och andra vardagliga kostnader, då har man inte råd med hund. När det gäller levande väsen kan man aldrig räkna med någon som absolut säkert. Man måste ta det som det kommer och hela tiden se till att ha marginal till att göra det bästa i varje läge ändå.

En buffert är ett måste. Det gäller även de som har varenda hund försäkrad, även sådana hundar kostar en hel del mellan varven, oavsett om försäkringen täcker eller inte.

Inte ovanligt att en försäkrad hund har självrisker på en bra bit över 10,000:- för vissa sjukdomar/åtgärder.

Sedan har vi avslag från försäkringsbolag som händer lite nu och då.

 

För att ta några exempel:

Detta är ingen klappjakt på agria, nu råkar det bara vara så att de flesta hundar är försäkrad i agria, så det är naturligt om det är där som många rapporter kommer in.

Enda slutsatsen jag kan komma fram till är oavsett försäkrat eller inte, MAN MÅSTE HA EN BUFFERT!

 

 

Ha plats:

Har man inte plats för hundar så ska man inte skaffa några.

Man gör plats genom att ge hundarna all plats och inte ta upp utrymmen i onödan som inte kommer hundarna till godo. Man skaffat sedan helt enkelt inte fler hundar än vad man har plats till.

Att t ex utestänga hundarna från en yta för att ha som "finrum", då får man hålla nere hundantalet i motsvarande grad. Är det värt det? Var och en måste avgöra det själva, vad som är viktigast i deras liv. I mitt fall är det inte värt det, eller finns helt enkelt inget behov av finrum.

När det gäller att ha plats, så får man räkna med att har man många hundar så finns det tider när det går åt mer utrymme än andra tider, t ex när man har flera tikar som har valpar. När man har flera tikar som löper o s v.

Sedan är utrymmeskraven beroende på hur man har sina hundar. Kan man t ex ha flera hundar ihop i en grupp går det åt mindre utrymme än om man har hundarna en och en.

Att ha för många hundar på för liten yta gör hundarna smutsigare och mer stressade, stressen leder på sikt till sjukdom, små ytor kräver dessutom mer sanering. Bakterier, parasiter och annat florerar och blommar ut lättare på liten yta. Risken för rundsmitta ökar. Smittrisken ökar p g a stressen.

Det gäller att vara noggrannare med städning och sanering med andra ord.

Små, begränsade ytor för rastning är ett gissel, det gör att risken för rundspridning av diverse sjukdomar och parasiter ökar lavinartat. Samma promenadsträcka varje dag är samma gissel, dessutom ger det tristess i hundens liv, mental stimulans blir så mycket större för hunden med olika promenader dagligen. Ju mer hunden stimuleras mentalt, ju mer ger den tillbaka till ägare (för de ägare som är roade av sina hundar).

I mitt fall har jag ca 600 m² tomt inhägnat till de stora hundarna idag (skrivet december 2015) och ca 1000 m² till de små som kommer utökas nästa år och 156 kvm inomhus. Dessutom tillgång till ett 20-tal olika perfekta hundpromenader inom rimligt avstånd (några minuter hemifrån) på sommaren som krymper till mindre än halva antalet på vintern.

 

 

Slutsats:

Den som har tid, plats, ork och råd med sin hund eller sina hundar, har förutsättningar att bli en bra hundägare. Den som inte har det, ska låta bli att vara hundägare.

 

Oavsett antal hundar ska var eviga hund ha det bästa.

 

De som oavbrutet inte kan fatta hur man hinner, har råd, plats, kapacitet, utrymme eller tid till många hundar har väl helt enkelt inte samma kunskap och förmåga att kunna ta hand om många hundar, så som vi kan som har många hundar och sköter dem väl.

 

 

Gradering av vanskötsel

Tid:

Har man inte tid att umgås med hundarna, som är flockdjur, så har man inte tid att ha hund. Hundar som får för lite tid får kanske inte tillräckligt med skötsel och motion, aktivering och närkontakt. Dessa hundar mår inte bra. Risken för mental ohälsa finns, ofta går det dock att rehabelitera.

Hundar som får underaktivering och kanske går i en grupp av hundar med skarpt temperament kan ge sig på varandra och rent bita ihjäl varandra om de inte har tillsyn.

 

Utrymme / plats:

Att ha för trångt innebär ofta att hundar blir mer smutsig, även om man städar duktigt, ett som inte är rätt mot djuren, dessutom ökar risken för bl a smittor när hundar är för trångt. Chansen till lite själv-motion och aktivering minskar. Som tur är så bryts dessa negativa verkningar så fort hunden är frisk och slipper stå för trångt.

Hundar som står för trångt kan få stereotypiska stressbeteenden, dessa kan vara oerhört svåra att helt bryta någonsin i hundens fortsatta liv oavsett hur duktig man är och hur hårt man jobbar med hunden. Detta är en mental ohälsa som till viss del kan bli att återkomma från och till vid stressituationer för resten av hundens liv. Denna stress är psykisk ohälsa och kan desutom leda till fysisk ohälsa.

 

Ork:

Att inte orka t ex ge sin hund rent, ge hunden vatten, ge hunden mat, sådana saker är en katastrof, de kan leda till hundens död. Att inte få tillräckligt med vatten kan leda till döden. Även mat kan naturligtvis leda till döden, det tar bara lite längre tid. Dessutom tycks det som om hunden kan vara mager länge utan att få några större mentala eller fysiska skador, fast med vatten är risken mycket större för både det ena och det andra.

Att inte orka städa är samma som om hunden står för trångt. Se rubriken ovan; Utrymme / plats.

 

Råd:

Att inte ha råd t ex att ha värme åt hundar är livsfarligt, speciellt i kombination med dålig utfodrig, är hundarna sedan dåligt vattnade också, är risken stor för både bestående skador och plågsam död.

Jag har dessvärre sett åtskilligt med hundar som fått för lite mat under längre tider, ibland också återkommande, under hundens liv, om och om igen, utan att se att hunden fått några större skador. Inte för att hundar ska ha det så, men vissa prioriterar konstigt. T ex har jag sett flera med sprillans nya bilar, miljon-hus och som sedan snålat med maten till hunden så den fått gå mager!

Dessa hundar som får dålig mat eller för lite mat framför allt under uppväxten tycks inte sätta pälsar som de ska, och de får sällan en stor päls efter det, men vissa kan få en slags lockig päls i lite större mängd när de kommer upp kring 7 års ålder, men vissa får inte ens pälsen då.

 

 

En del kennelinnehavare har en udda syn på hundar i mitt tycke.

Jag fick höra i oktober 2009 av en kennelkollega att jag skulle avliva en gammal hund för att den inte gav någon inkomst till kenneln! Detta resonemang är mycket vanligare än man tror, jag har fått höra detta åtskilliga gånger genom åren, en gång t o m av en SKK inspektör (som uppmanade mig att göra så).

Jag hör gång på gång att kennelinnehavare massmördar hundar som har minsta defekt, som inte duger till avel/utställning, hundar som blivit pensionärer o s v. De provar inte ens att ge de stackarna ett liv.

Det finns kennlar som skaffar in en hög med hundar, avlar och ställer ut intensivt några år, sedan tröttnar och mördar alla hundar, för att de har råd! Sedan efter några år börjar det om igen, ibland med en ny ras!

Det finns kennlar som alltid låter hundarna leva i hundgårdar, år ut och år in. Det finns de som smäller ihop en hane och en tik i en hundgård, med icke godkända hundkojor. Sedan händer det någon gång om året att de "fått" en kull! Sedan när kullen är avklarad, får tiken sitta i ensam gård, eller i bästa fall med en annan tik, tills det är dags att para henne nästa gång.

Hundar som säljs tas in för visning, men i övrigt tillbringar de all sin tid i burar, ibland i boxar, många gånger för små enligt gällande bestämmelser. Boxar i stall och hölider. Burar på toaletter o s v.

Hela kennlars hundar lämnas ensamma i 10-15 timmar medan ägaren är på jobb, utställningar med någon hund, eller på fest! Frågar folk så säger kennelinnehavarna att de har hundvakt, men det har de inte. Detta är extremt vanligt, jag hör sådant hela tiden.

Hundarna får stryk, t ex för att de inte blivit lärda (av sina ägare) att gå i koppel! Vi ska aldrig belasta hunden med skuld för vilken brist i fostran och inlärning som vi själva gett hunden.

Uppfödare ljuger väldigt ofta. Påstår att de inte vet om några fel på sina hundar, det är ett vanligt påstående. Så tar man fram officiell statistik och ser att de ljuger! Det skryts om framgångar från tävlingar och prov, som hundarna aldrig haft! De ljuger om eventuella kejsarsnitt, ja, allt man kan ljuga om. Detta inger knappast förtroende.

Vissa uppfödare skryter om alla defekter och fel! De framhåller det som något fint och bra. Vissa hundägare och kennelinnehavare vill ha sådana här hundar (eller djur över huvud taget), de vill antagligen vara samariter. Det vore kanske vettigare att de utbildade sig till veterinärer, sjuksköterska eller så och gjorde nytta istället för att föda upp sjuka hundar och skryta om det!

En tik fick valpar under 2008 som är opererad i höfterna p g a grava höfledsfel med lyte därav, samma hund har dessutom dubbla patellafel, 2:or, vid mitt möte av hunden försökte den bita min hundhjälp för dagen + att den bet mina små valpar! Denna hund togs sedan valpar på! På uppfödarens hemsida stod det att aveln i kenneln var inriktad på sundhet och bra mentalitet?!

Tikar som har varit på parning hos mig som haft patella, så har tikägarna inte ens velat se patella intygen jag velat visa upp angående hanhunden, jag tycker man borde vara ännu noggrannare än normalt när de väljer att använda defekta hundar i avel.

Under bl a 2008 har en tik som haft två benbrott används i avel, mot en hane som haft benbrott en gång! Kombinationen upprepades dessutom. Detta dessutom på en ras som man vet har ärftligt stor risk för benbrott. Uppe på det sitter de i styrelsen för sin rasklubb och borde därför ännu mera föregå med gott exempel, kan man tycka. Många av valparna fick också benbrott, naturligtvis. Skandal, i mitt tycke, vissa människor borde nog inte få vara hunduppfödare.

Hunduppfödare som har valparna instängda på toaletter, eller kanske i tvättstugor, med ett minimum av mänsklig kontakt.

Hunduppfödare där besökare inte får hälsa eller ta i hundar och valpar. Hunduppfödare som endast låter valp köpare få sin valp utan att se föräldrar, syskon eller övriga hundar.

Hundvalpar som uppför sig som vildhundsvalpar vid uppvisade för ev. valpköpare. Detta är vanligare än man tror!

En uppfödare hade hundhus med allt kontrollerat, värme - kyla, luckor, hundgårdar med cement och tak. Hundarna kunde aldrig placeras om, enligt uppfödare, för att de skulle inte kunna leva i ett normalt hem, eftersom de endast var van vid hundhuset. Detta kanske låter som ett lyxigt hundhus men jag anser det motsatta. Ägaren behöver aldrig gå och reglera värmen - fläkten. Ägaren behöver inte gå och ta ut hundarna. Hundarna får alltså ett minimum av kontakt med människor. Hundarna får ingen normal, kuperad terräng att vistas i, deras muskler och senor utvecklas därför inte som de ska. Detta medför också förhöjda risker vid t ex valpningar, förhöjda risker för HD defekter, patella defekter m m. Att sedan hundarna står under tak ger dem en begränsad tillgång till solen, som i sin tur ger en dålig balans vad gäller vitaminer och mineraler i kroppen på hundarna, som i sin tur medför diverse förhöjda risker. Sedan den absolut alvarligaste risken av dem alla, hundarna får inte normala psyken och kan därför inte fostra nästan generation till att bli bra.

Vissa kennlar behåller elaka hundar och gör sig av med snälla hundar, detta ser man inte sällan i annonser. Är två hundar osams så väljer uppfödaren (och även andra hundägare) att behålla den "elaka" hunden, är det elaka hundar vi ska föda upp?

Så igen (2011) finns det uppfödare som avlar på allvarligt sjuka hundar, en hund med svåra ögon fel som är ärftliga används i avel. Det är tragiskt.

En annan blivande uppfödare (2011) anser att hon inte har tid med hundutställningar men däremot med uppfödning! Tala om fel prioriteringar, om man inte har tid med utställning så har man definitivt inte tid med uppfödning. Utställningar tar ett par dagar i anspråk och normal skötsel dagligen, som hunden i alla fall ska ha. Hunduppfödning tar månader i anspråk + normal skötsel som hunden i alla fall ska ha.

En uppfödare ville para med en hanhund (januari 2014), men de hade inte tid att ögonlysa hunden innan parning, men en valpkull hade de tid med. Det som ytterligare gjorde det hela ännu mer knasigt var att tiken hade haft en kull tidigare också, och det hade helt enkelt inte varit tid för ögonlysning före det heller och inte heller på över 1 år mellan kullarna!

En blivande uppfödare lämnade ut sina hundar under sin flytt (vår - vintern 2011), till en släkting som inte tycker om hundar. Hundvakten satte ut hundarna i gallerburar i ett oissolerat garage utan ens hundfiltar att ligga på. En hund frös ihjäl. Hundägaren tycker dessutom att det inte är hens fel!

Flera uppfödare (detta skrivet 2011 och har hänt regelbundet, senaste gången jag hörde detta var 2017) har stora och små hundar men har dem tillsammans (ibland eller alltid), i vissa kennlar har de små hundarna ständigt skador som de stora hundarna tillfogat de små. Åren går men problemet rättas inte till. Ibland leder de ständiga skadorna till att småhundarna får permamenta skador för livet, ibland leder dessa skador till döden. De stora hundarna kan i sin tur bli rubbade mentalt genom att "knäppa på" attack i tid och otid, något som är extremt stressande även för de stora hundarna, deras mentalitet blir fördärvad. Trots detta årgärdas inte problemet. De kan i sin tur t o m ta på sig att vara fodervärd åt småhundar som i sin tur blir skadade, alltså hundar som de inte ens är ensam ägare till eller inte äger över huvud taget.

Det finns uppfödare som har hundar som är ilskna på andra hundar (skrivet 2011), de lämnar ut dessa på foder utan att tala om för fodervärden att hunden ifråga är ilsken, till folk som själva har uppfödning, trots uppenbara stora risker för skador eller t o m framtida dödsfall. Hunden kan till sist bli avlivad p g a att den skadar andra, eller i vilket fall placeras om ytterligare en gång, helt i onödan. Om uppfödarna tog mer ansvar och inte behandlade hundarna som saker så skulle hunduppfödare få bättre rykte, är jag övertygad om, och utan tvivel skulle våra hundar få det bättre.

Hunduppfödare som sätter ut hundar gång på gång till fodervärdar (skrivet 2011) där hundarna inte mår bra, bara för att inte ha för många hemma själv. De inser att hundarna inte har det bra men istället för att behålla hunden hemma och skapa goda förutsättningar för det, eller sälja hunden en gång för alla, lämnar de ut hunden till fodervärden för att hålla det egna hundantalet nere, detta sker upprepade gånger år efter år.

En uppfödare jag kände till lyfte alla sina valpar i nackskinnet, detta gjorde naturligtvis mer eller mindre ont på vaplarna, varför de flesta ofta skrek av smärta vid behandlingen första gångerna för att sedan upphöra med tiden. Dessa valpar var alltså alltid inlärda att människan är ondsint, farlig, gör illa. Frågade en hundspekulant om valparna var socialicerade så svarade denna uppfödare alltid att hen satt med dem i knäet och pussade på dem hela kvällarna, vilket naturligtvis var en ren och skär lögn.

En uppfödare hade hundarna i hundhus bredvid bostadshuset med alla hundar i, men fortsatte bedriva kennel utan att ens titta på hundarna, än mindre ta i hundarna, utan låta andra sköta allt! Det är förvånande att vissa får kalla sig hunduppfödare som inte ens har med hundarna att göra.

 

Anledningen är enkel till att sådana bedrägerier kan fortgå, de vet inte att de är dåliga uppfödare för att de har ett försvar till sitt beteende eller inte ser det eller tror att "alla gör så".

 

Har man kennel så borde man som ett minimum titta på och ta i sina hundar dagligen, även om man har anställda som sköter kenneln, mindre än så kan man inte göra occh fortfarande påstå sig vara en god uppfödare, så man vet vad man håller på med, vad avelsmaterialet har för kvaliteter o s v. Kan man inte det så bör man inte ha kennel, hund eller något annat levande, anser jag. Lagen förespråkar strikt ansvar för hundägare dessutom.

 

 

Prioriteringar

En kommentar jag hörde i dagarna (december 2015) och som fastnat i hjärnan;

- "Jag har inte tid med hundarna just nu då jag har fullt upp att göra fint för hundarna till jul".

Jag kan inte annat än att tänka att hundarna skulle nog gilla mer att ägaren hade tid för dem än för att sätta upp tingeltangel som inte hundar bryr sig om alls.

Tingeltangel är till för människan, inte hunden.

Jag måste klassa detta som en människa som gör prioriteringar som inte kommer hunden tillgodo, d v s en hunduppfödare som inte är speciellt intresserad av hundarna utan att tingeltangel klassas högre än de levande individerna.

Inget tingeltangel kan vara viktigare än liv.

 

 

Ett praktexemplar på dålig kennel

Under december 2013 fick jag höra något som gör mig sömnlös fortfarande (februari 2014). En kennel hade kennelhjälp. En gång när kennelhjälpen skulle utfodra djuren låg en död, kennelhjälpen gick in och frågade vad som skulle göras med liket, det var bara att slänga på gården, fick denna till svar. En annan gång var det en som var halvt förlamad (på samma kennel), denna fick kennelhjälpen då order att slå ihjäl, vilket hen vägrade, varmed kennelinnehavaren gick ut och slog ihjäl det stackars djuret själv och slängde bort liket på gården.

Och för att göra ont värre så låg liken som blev liggande på gården och drog till sig rävar som åt på de döda tamdjuren varje natt...

 

 

Bra uppfödare/kennelinnehavare:

Man blir glad när man hör att en uppfödare är beredd att ta hem (2011) en hund som han sålt för flera år sedan, för att den inte har det bra där den bor och ägaren inte vill ha kvar hunden. Snacka om att man bryr sig om det man tagit fram till världen, ytterst seriöst.

 

 

Rent allmänt försök att ta reda hur du tycker hundar ska ha det och välj den typen av uppfödare.

Jag personligen föredrar kennlar där hundarna är glada och framåt, friska och pigga. Lite "skit" i hörnen bryr jag mig inte så mycket om, det är snarare ett bevis för att hundarna faktiskt är med till vardags också, inte bara när jag kommer.

Är hundarna glada och framåt så bör de inte vara illa behandlade eller av en härstamning med klent psyke, alltså de har det psykiskt bra hos den uppfödaren och är bra mentalt av födsel och ohejdad vana.

Är hundarna friska och pigga är de troligen välskötta för övrigt, med bra mat och bra omvårdnad. Man ser ju direkt om hundar har fullt i intorkad skit i ändan, om hunden är missfärgad för att ha legat i smuts. Man ser direkt om en hund är röd i ögonen och har osunt rinn. Om hunden är full i tovor eller har så långa klor att de inte kan gå normalt. Dessa hundar mår naturligtvis inte bra, de är inte "friska". Den typen av hundar bör man alltså undvika.

Så vill jag naturligtvis ha bra blodslinjer på mina kommande hundar, finns det ingen gammal hund i en sådan kennel kan man undra om det är en "mördar" kennel eller om alla hundarna dött unga p g a diverse olika fel, sjukdomar kanske? Sjukdomar som förkortar livet för hundarna är alltid allvarliga, det är INTE en bedömnings fråga, det ÄR fakta.

I övrigt önskar jag inte så mycket, jag ska ju inte gifta mig med uppfödaren, utan ha tag i en bra hund!

 

 

180129 Min kennel

Anledningen till att mina hundar i allmänhet är så friska beror inte på en slump.

Först är jag extremt noga med vad jag skaffar in till kenneln, hundar från friska härstamningar, med bästa uppfödning, och som har allt de ska ha för att vara av högsta klass, totalt friska och kroppen och själen.

Får de sedan inte allt de ska ha, alltså en totalt frisk kropp och själ används inte hunden i avel.

Sedan behandlas hundarna med största friskvård.

Jag lever och andas för och med mina hundar, detta gör att jag har en extrem kontroll över vad som sker kring mig. Jag har mina hundar inom syn- och hör- håll i det närmaste dygnet runt.

Ingen hund ska vara rädd, arg, nervös eller på annat vis obekväm med sig själv eller någon annan i familjen.

Stora delar av friskvården är att jag aldrig ger mig förrän hunden är i total mental balans.

Sedan det fysiska: De slipper gå med tovor när de lever hos oss. Klor, tänder o s v hålls efter hela tiden. Och då menar jag hela tiden. Om en tova ses, tas den bort på stunden. Om en lång klo upptäcks, klipps klorna omedelbart o s v, oavsett att de dessutom får schemalagda genomgångar regelbundet.

Förutom regelbunden skrapning på tänderna, vid behov flera gånger i månaden och från första pricken av tandsten framträder + tandborstning, får de alger på maten från de föds tills de dör. De får Dental Fresch i vattnet från de föds tills de dör.

De får motion så de alltid har ordentliga muskler. Detta stärker bl a hjärtan och kärl, leder och senor. Dessutom är det stor bidragande orsak till att mina tikar är duktiga att föda valpar. God kondition bidrar också till att hålla hundar i mental balans.

Om en hund blir sjuk så ser jag till att den blir frisk omedelbart. Blir den regelbundet sjuk tas den ur avel.

Får hunden en sjukdom som jag inte kan bota går jag till veterinären omedelbart. Denna typ av veterinärbesök är sällsynta för mina hundar, då jag lagt en så god grund.

Jag är i det närmaste besatt av att mina hundar ska vara friska och sunda, i kropp i själ.

Det är bl a därför jag har det på första sidan på min hemsida, och har haft så sedan sidans start 29 maj 1997.

Mycket har ändrats på hemsidan. Jag lär mig också vartefter och ändrar därför min mening i vissa saker eller lägger till mer och ny lärdom och därmed utökar jag text eller ändrar text på olika sidor lite nu och då. Men att hundarna från oss är och ska vara glada och friska i både kropp och själ, det ändras inte.

Likaså lever vi med hundar för att vi älskar hundar, vi vill alltså ha hundarna kring oss hela tiden, detta har heller aldrig ändrats genom åren.

Dessa saker i kombination är lika med Pia´s kennel. Det är det som vi står för och har gjort hela tiden.

Texten som funnits på hemsidan sedan starten (970529) på första sidan:

 

We breed our puppies in our home. Our dogs are our family and live togheter with us all the time. From the biggest to the smallest breed, all breedstock are sound, happy and healthy.

 

 

Vill ni läsa om hundhandlare?

Vill ni läsa om puppymills?

 

Uppdaterad 2018-07-12