ANATOMI

 

Grundläggande anatomi på hund baseras på ett slags medelsnitt av alla detaljer på alla olika hundraser. Det är mot normalhunden som hundens anatomi strävar till sist om man blandar alla olika raser med varandra. Den anatomi räknas också som ursprungligt.

Ursprungligt anses av vissa vara likt Vargen, men normalhunden (= medelsnittshunden) blir inte lik en Varg om man detaljgranskar den. Den är inte ens speciellt lik en Varg.

Ofta förvillas man av att tro att ursprungligt = sunt. Medelsnittshunden är däremot sund, men medelsnittshundens (= normalhundens) mått ändras i utvecklingen.

En välvinklad hund har mer vinklar idag än för 50 år sedan. Därför anses idag en måttligt vinklad hund vara mer vinklad idag än för 50 år sedan. Vi skjuter på det viset på idealet också. Tolkningen av rasstandarden blir därför inte den samma idag som för 50 år sedan.

För mycket vinklat kan se showigt ut, men är det sunt? Vi vet att flera defekter blir vanligare förkommande vid framför allt för mycket vinklar, bl a patella och höftdefekter, liksom armbågs defekter. Dessa övervinklade hundar får enormt utragna rörelser som är väldigt marktäckande, de kan alltså vara osunt, inte sund som många förvillas att tro. Däremot kan jag förstå att folk förvillas att tycka detta ser "showigt" ut.

Korta, trippande rörelser och något öppna vinklar kan kanske t o m vara mer sunt och mer "ursprungligt".

Utan tvekan har vårt synsätt ändras angående vad som är normala vinklar på senare år. Vi strävar mer och mer efter att få övervinklade hundar med därtill kommande problem i leder som får felbelastning p g a övervinklingen, som sagt.

 

 

Vinthundar har ofta lite mer öppna vinklar än andra raser.

 

 

Själva ordet ursprungligt har jag lite svårt att använda när jag inte anser det vara givet att hunden kommer från Vargen (som är den officiella versionen idag 2012). Enligt den forskning jag kommit över anser jag t o m det vara uteslutet.

Men om man i alla fall skulle titta på vilda hunddjur och jämföra med våra hundar. Titta på Schakaler, Indiska och asiatiska Vargen (som anses vara ett par av de äldre Varg raserna som existerar idag), titta på Afrikanska Vildhund o s v. Dessa är knappast övervinklade, snarare tvärs om ifrån dagens bedömning. Däremot för 50 år sedan och bakåt i tiden kan man se att många hundraser, framför allt de som anses ska ha extra mycket vinkel, var mer knappt vinklade, jämfört med idag var nog de raserna extra knappt vinklade.

Här kommer ett antal väldigt gamla studier av hund. Vill ni veta mer om bilderna och deras tidsperiod, klicka på varje enskild bild!

 

 

Här kommer lite om grundläggande anatomi uppspaltat liknande en rasstandard där kroppsdel för kroppsdel specificeras för att enklast förstå och lättast kunna lära sig som nybörjare.

Detta beskriver "normal" anatomi för hund, ingen enskild ras.

Allt som ska avvika från normalhunden ska alltid finnas beskrivet i rasstandarden. Det som inte finns beskrivet ska efterlikna normalhunden.

I en rasstandard beskrivs ibland ändå det som är självskrivet.

 

Ibland ska man beskriva, eller fråga om olika detaljer på engelska, då kan det vara bra med en lathund för vad hundens olika delar heter. Ibland har man hjälp av en lathund när man ska förstå domarkritiker. Hundengelska.

 

 

 

FRAMIFRÅN OCH BAKÅT
Nosknapp / nosspegel /tryffel är den hårlösa delen längst fram på nospartiet, nosparti är hela biten framför ögonen, hängläpp kan det bli i underläppen där hunden ibland dräglar, kind, stop är ett mer eller mindre sluttande parti mellan ögonen, skalle är partiet från öronen till nackknölen, nackknölen sitter strax bakom eller mellan öronen i mitten den känns tydligare på vissa, otydligare på vissa hundar, örat, nacken är ett område som ofta är mer eller mindre välvt strax bakom nackknölen, halsen är hela vägen från hundens bakkand av käken till skuldrans framkant, dröglapp förekommer på vissa raser som ett löst hängande skinn strax under vinkeln mellan underkäken i överdelen av halsen, förbröst är området över bröstbenet, bröstbenet är ett utstickande ben mitt i fronten, fronten är hela området på framsidan av halsen, skuldra är benet som går från manken till axeln, överarm är benet som går från axeln till armbågen, armbåge är det mer eller mindre spetsiga partiet i överde
len av hundens bakkant på frambenet, underarm är benet som går från armbågen till handloven, mellanhand (carpaled) är ett område som består av flera ben som förbinder underarmen ovanifrån och slutar vid tårna, handlov är själva området som fäster underarmen med mellanhanden, framtass är hela tassen från handlov till klor, tår är det hunden går på, klor är i slutet av varje klo, bröstkorg / bringa är från bröstknappen till ljumsken, manken är högsta punkten på skulderbenet, rygg är området från manken till sista revbensbågen, ländpartiet går från sista revbensbågen till framkanten på bakbenet, flanken används sällan på hund men det är ländpartiet, kors är bärbensknölarna (överdelen på bäckenbenet) och höftbensknölarna / sittbenen ofta strax nedanför svansens fäste (i lårbenets övre del) som man drar ett kors mellan på diagonalen, lårben är benet som går från höftbensknölarna till knäet, knäled är leden mellan höftben och underben, underben går från knäet till hasspetsen, has också kallad hasspets  är vinkeln mellan underben till has, det område som heter mellanhand fram heter i bakbenet has och sträcker sig från hasspetsen till tassen / foten, baktass är allt under hasen, tår är det hunden går på, svans är fäst i bakänden på hunden ofta någonstans i området kring sittbensknölarna.

Naturligtvis fattas här massor av mer eller mindre självklara detaljer (som t ex ögon), men det står med om dem nedan.

Skallen har oftast en av de tre grundformerna äppelhuvud, proportionerligt huvud, kraftigt huvud, dessa är i sin tur indelade i undergrupper som välformat huvud, ovalt huvud, utterhuvud, päronformat huvud, rektangulärt huvud.

Öron besskrivs efter sin placering, form och storlek. Dessa delas in i standardtyper. Fladdermusöra, framåtvikt öra, hängöra, kuperat (= klippt) öra (är förbjudet att utföra i skönhetssyfte i Sverige), stående öra, rosettöra, övertippat öra. Ansatt används ofta om öron i kritiklappar, det syftar till var på huvudet örat är fäst. På ett "normalt" öra ska ytterkanten av örat vara ansatt i höjd med ögats yttre vrå.

Svansar beskrivs i form av längd, form, placering och behårighet. Ansatt förklarar var på bakdelen svansen är ansatt. Kuperade (= klippta) svansar förekommer, det är dock förbjudet att utföra i skönhetssyfte i Sverige. Svansar kan beskrivas som: stubbsvans, korkskruvesvans, glad svans, bågformig över ryggen, svans med knyck / knick, uttersvans, upprättstående svans, svagt böjd svans, ringlad svans, horisontell svans, svansen liggande över ryggen eller sabelformad svans.

 

 

Det är väldigt lätt att bli hemmablind, en vanlig åkomma bland hunduppfödare (kallas då ibland kennelblind). Man blir så van att stirra på en detalj som inte är korrekt så man glömmer att se det.

För att ta ett exempel, man är så van att ha tidningshögen på köksbordet så att man till sist inte ser den och får man gäster så vet man inte hur de ska få plats vid bordet förrän någon påpekar att man kan flytta tidningshögen. Den som ägaren har upphört att se, därför att den alltid ligger där.

En hjälp är att läsa rasstandarden, om och om igen. Försök tänka på varje detalj du läser, inte bara slarva över texten, utan försök att verkligen förstå varje liten detalj som finns angiven och vad den detaljen gör för din ras.

Har man som jag raser som har bytt rasstandard 5 gånger under den tid som jag varit uppfödare är det naturligtvis tuffare, och då speciellt om man ska hålla reda på alla detaljer på flera raser. Oavsett om man har endast en ras och rasstandarden inte skrivs om, så glömmer man detaljer.

Det är ungefär som när man läser en god bok, eller går en fin promenad, nästa gång man gör om det ser man nya grejer, upptäcker större djup och dimentioner.

Sedan med dessa smyg-ändringar i rasstandarden ständigt och jämt gäller det att ha koll.

Att tolka en rasstandard är inte enbart att kunna en massa ord, det är att förstå vad de betyder, eller kan betyda.

Har man en gång gjort en tolkning så är inte heller den skriven i sten. Läser man och försöker förstå den igen och igen kommer man fram till flera och andra tolkningar i förlängningen ibland.

Utställningar eller vänner kan ibland få upp ögonen för sådana detaljer, en del tar till sig och försöker se vad de menar, de brukar sällan vara problemet. Sedan finns det de som bara blir arga och vägrar att se sanningen / tolkningen. Att inte kunna ta till sig och vara kritisk och ifrågasätta, kommer göra att man inte har någon möjlighet att utvecklas som människa.

Vissa detaljer är mer tolkningsbara än andra. T ex mankhöjd är ju orubbliga mått, det är bara dåliga mätningar som kan påverka detta. Ett sätt att komma runt problemet med t ex felmätningar är att låta 10 olika, kunniga personer mäta hunden en gång vardera, slå samman resultaten och dela i 10, så får ni ett snitt. Denna metod används bl a i Tyskland som ofta är ett föregångsland när det gäller exakt och korrekt mätning. Därav orsaken till att hundar t ex kan anges som 25,6 cm in mankhöjd i Tyskland.

Hur mäter man då mankhöjden korrekt? Man ska ställa upp hunden så den står naturligt med höjt huvud, alltså inte nosen i backen. Den ska stå på ett plant underlag. Frambenen ska vara lodrätta från sidan och fram- o bak- ifrån. Högsta punkten på skuldran ner till marken är måttet som ska mätas.

Sedan har vi tolkningsdetaljer. T ex måttligt svag vinkling. Vad är måttligt, kan man undra. För att veta det måste man veta vad som är "normalt". Först då kan man bedöma vad som är måttligt, men trots det så blir det subjektivt. För att få perspektiv på "den egna rasen" är det väldigt hjälpande att studera olika raser och rasgrupper, då förstår man lättare vad som är speciellt med ens egen ras.

Näsborrar förtjänar ett egen omnämnande p g a direktiv från SKK till utställningsdomare (2011). Under några år nu har det förekommit många anmärkningar på näsborrar, speciellt på plattnosade dvärghundar. det är ju TOPPEN att man tar tag i detta problem, som faktiskt är ganska vanligt på vissa blodslinjer och tillstånden kan vara väldigt farligt för hunden och i vilket fall oerhört handikappande för individen. Däremot är det totalt sett inte så många hundar som har problem med detta i förhållande till hela populationen.

En tryffel och medföljande näsborrar ska vara i proportion med hundens storlek (om inte annat återges i rasstandarden).

Som exempel kan jag nämna från verkliga livet och dagens hundutställningar. Vid flera utställningar senaste åren på Japanese chin har jag hört att vissa hundar anses ha trånga nosöppningar, trots att de inte har det. Dessa hundar har då varit ca halva storleken mot sina konkurenter, i detta fall har hundarna varit av den större storleken för vad som är tillåter för rasen till på tok för stora. Hunden har alltså nosöppningar i förhållande till sin storlek, överdimitionerade nosöppningar skulle ge ett felaktigt ansiktsuttryck, dessutom har hunden inte nytta av så mycket extra syre till sin storlek, syreintaget som behövs till hunden är i förhållande av hundens storlek och med storlek menar jag vikt. En hund behöver syre i förhållande till sin storlek (= vikt), därför ska nosen och nosöppningarna vara i storlek i förhållande med hundens storlek.

För mycket syre kan också vara skadligt för en hund.

Som sagt finns det hundar med avsaknad av nosöppning eller inte tillräckliga nosöppningar. De brukar då på en plattnäst hund se ut som ett sammanpressat streck = I. Hunden som är helt tillplattad i nosöppningen på detta vis måste då andas genom munnen för att få i sig syre. Hunden kan heller inte äta ordentligt, den äter ofta långsamt och orkar inte äta så länge, när den måste hålla andan för varje tugga. Alltså är det vanligt med att hundar med små eller obefintliga näsborrs öppningar är magra eller åtminstone tunna i hullet.

Tittar man noga på bilder av valpar som är till salu ser man ibland att vissa av valparna har detta hopplattade närborrar, ofta i kombination rinniga ögon och tunnt hull.

När denna hund ska springa är den ofta ovillig till detta, när den vet av erfarenhet att det är jobbigt. En hund med trånga näsöppningar börjar automatiskt att andas via munnen när den tvingas att springa för att få i sig tillräckligt med syre.

Detta tillstånd är mycket allvarligt, och ska tas på allra största allvar.

Att däremot kalla hundar trånga för att de har för rasen korrekt storlek med återföljande nosstorlek därefter är skadligt för rasen, då dessa hundar kan slås ut från avel p g a sin påstådda defekt. Det gör att vi tvingas skriva upp storleken med 50 % på alla dessa raser till sist (det har skett förr på raser av olika anledningar), sedan när den nya rasstandard gäller, så är de minsta för trånga i näsan igen, och så håller vi på...

Att vara domare är ibland ett tungt ansvar, det domare säger och gör kan och får ofta genomslagskraft på hela rasen, tillfälligt eller permament. Därför är det extra viktigt att våra domare förstår sig på anatomi.

 

Man kan sammanfatta är att är man öppen, nyfiken, duktig på att se saker ur olika synvinklar, och dessutom lär sig grundkonstruktion då är halva vinsten "hemma". Oftast handlar det om inställning, som så mycket annat här i livet.

 

Ursprungsland/hemland: Här kan man till viss del förstå lite mer av rasen genom att veta vilket land den kommer ifrån och vilken kultur som finns i det landet.
Användningsområde: Vad hunden används till är till stor hjälp till att förstå vad den behöver för att må bra.
FCI-Klassifikation: Till viss del fastställer denna klassifikation vad hunden är bäst att använda till.
Bakgrund/ändamål: Igen säger det en del om vad och hur hunden mår bäst av att leva och hur den ska vara konstruerad för att kunna använda till det den är gjord för i begynnelsen.
Helhetsintryck: Detta är det helomfattande uttryck som man omedelbart SKA greppa när man ser en hund av den rasen. Har hunden inte det helhetsintryck den förväntas ha, är den inte speciellt lik sin ras! Alltså mycket viktigt för att bibehålla rasens särart som gör denna ras speciell och annorlunda. Det är inte ovanligt att proportioner nämns här och även då kan det komma en ytterligare passus i ras standarden direkt under detta för att markera hur viktiga proportioner är för helhetsintrycket.
Viktiga måttförhållanden: Proportioner bidrar väldigt mycket till helhetsintrycket varför man bör fästa stor omsorg till måttförhållandena. Normala proportioner är 9:10. Detta innebär enkelt sagt att hunden är aningens längre än den är hög. Avvikelser ska uppger tydligt i en rasstandard.
Uppförande/karaktär: Temperamentet är extremt viktigt, felaktiga temperament är inte alls bra. Ett normalt temperament är glatt, öppet och vänligt.
Huvud Ett huvud är medellångt, medelbrett. Skallens längd = nosens längd. Detta mäter man från nackknölen till mitten av stopet (= skallens längd), från stopet till yttre änden av tryffeln (= nosens längd).

Skallens vinkel ska bibehållas i nosens vinkel.

Nostryffeln är medelstor och medelbred. Stopet är normalt markerat, inte jättemycket, men heller inte jättelitet markerat.

Käkar/tänder: Käkar ska vara normala, med torra (åtslutande, inte hängande men heller inte extremt åtsmitande) läppar. Underkäken ska vara normalkraftig. Tänder ska vara vita och normalkraftiga. På en vuxen hund ska det vara 42 tänder. Saxbett är det som ska vara på normalhunden. Tandraden ska var jämn och fin.
Ögon: Ögonen ska vara normalt placerade isär, men inte överdrivet långt isär, de ska vara lätt mandelformade. De ska vara bruna till mörkbruna i färgen. De ska vara normalstora. De ska inte vara utstående utan förr aningens inbäddade, fast inte för djupt liggande heller.
Öron: Öronen ska vara normaltjocka, sitta normalt isär.
Kropp En normalhund är ca 9:10 i proportioner, alltså lite längre än hög. Höjden mäts när hunden står normalt från underlaget till högsta toppen av skuldran (mankhöjd). Längden mäts från bröstknappen till sittbensknölen.
Hals: Halsen börjar vid skuldrans översta topp och slutar bakom öronens fäste. Halsen består av 7 kotor oavsett ifall hunden har lång eller kort hals. Halsen är normallång. Den har inte överflödigt skinn hängandes fast heller inte överdrivet stramt skinn, utan medel, som det mesta på normalhunden. Halsen övergår mjukt mellan hals och rygg men ändå med lätt markering.
Rygg: Ryggen är rak, en LITEN dipp strax bakom manken (d v s strax bakom skulderbladets högsta topp) är dock normalt.
Ländparti: Ländpartiet börjar bakom sista revbensbågen och slutar vid lårets framkant. Ländpartiet är normallångt. Ofast på en tik lite längre än hanhundar, för den ska ha plats att bära valpar.
Front: Fronten ska vara något framskjuten, men inte överdrivet. Den ska ha lite bredd men inte för mycket. Men fronten får heller inte vara för smal, bröstkorgen måste få plats.
Bröstkorg: Bröstkorgen är normaldjup, den ska i siluett sluta vid armbågsknölen på en färdigutvecklad hund. Revbenen ska vara måttligt välvda, inte för mycket men heller inte för lite.

Bakre revbenet är ibland fastare ansatt, ibland löst och ibland förkortade. De med lösa bakre revben kan man göra illa när man lyfter dem under bröstkorgen, det nyps. Dessa hundar får man lyfta bakom ändan istället, fast i första hand undvika att lyfta, hundar är inte framavlade för att bäras runt, tvärs om! Läs mer nedan.

Angående sista revbensbågen. Hundarnas sista revbensbåge tar ibland slut och fäster inte ända ner i bröstplattan, ett fenomen som är vanligare och vanligare. Nu (2013) har jag också sett en hund med en sista revbensbåge som endast går ut ca 15 - 20 % av sin fulla längd. Det är ingen tvekan om att denna sista revbensbågen håller på att tillbakabildas. Egentligen inte underligt med tanke på att vi mer och mer tenderar att avla på korta ryggar.

Underlinje: Underlinjen är normalsluttande, aningens liten bit uppdragen i ljumskpartiet.
Svans: Svansen är normaltjock, ansatt inte extremt långt, men heller inte högt. Svansens ansättning är helt beroende på korsets vinkling och längd. Svansen är normallång, alltså ska den om man drar den nedåt sluta vid hasspetsen.
Extremiteter Normal benstomme. Inte överdrivet kraftig men heller inte tunn.
Framställ: Skuldrans bakre kant och armbågens bakre kant skall ligga i lod. Vinkels mellan skuldra och överarm ska vara 90 grader. Benet ska sett från sidan vara rakt, med en svag lutning framåt mellan underarmsbenet och handloven. Sett framifrån ska benen vara raka. Tassarna ska vara något ovala, inte extremt spetsiga men heller inte helt rundade.
Bakställ: Korset och svansansättningen är helt förknippade med varandra. Det finns flera rasstandards som motsätter varandra vad gäller svans-kors, men det kan vi inte göra något åt. Ibland sker detta i rasstandards, och vi får leva med det. Ska vi bibehålla båda typer här som är "korrekta" så får vi väl para båda varianterna med varandra och på så viset få båda sorter bland avkommorna, så att båda sorter finns att tillgodose. En dag kanske våra rasstandards kommer ändras så de blir mer uppnåeliga.

Korset ska vara normallångt, normalsluttande, normalbrett. Hos tikar är det oftast önskvärt med något bredare kors än på hanhundar. En könsprägel som många inte tänker på.

Överbenet går ner i knäleden för att tas vid av underbenet. Vinkeln ska vara något mer öppen än på frambenet, men inte överdrivet rak. Underbenet går ner till hasen, igen, ifall denna vinkel blir för rak eller för väl markerad är det vanligare att hunden får svagheter i bakbenen, knäledsfel eller häftledsfel t ex. För stora överdrifter åt båda håll kan ge svagheter i konstruktionen. Galloppörer (sprinters, t ex en del vinthundar) har en något öppnare vinkel än travare (travare är naturliga gångarten för hund).

Tassen bak är som fram fast oftast något längre.

Hela bakbenet totalt från tass till höft är längre än frambenets totala längd.

Rörelser: När man bedömer rörelser gör man det när hunden travar.

Rörelserna på en normal hund ska vara balanserade i alla lägen och från alla håll. Inte överdrivna på något vis.

Framifrån ska benen röra sig parallellt, med en lätt dragning inåt, som botten på en svagt sluttande strut. Benen ska vara raka (inte krokiga).

Bakifrån är rörelserna parallella, igen, benen får inte vara krokiga. Bakbenen rör sig inte i inåtgående lutning.

Från sidan ska frambenen röra sig lätt pendlande, inte för högt, inte för stelt. Frambenen ska ta ut ungefär lika mycket framåt som bakåt från parallell linjen.

Från sidan ska bakbenen röra sig drivande, det är bakbenen som ska driva hunden framåt, den ska röra sig med normal steglängd och inte för mycket under sig utan mer bakåt.

Bakbenens sidrörelser är mycket avhäng av hundens kors.

Ifall en ras ska ha något annat framgår det av rasstandarden, det gäller naturligtvis alla andra punkter också.

Päls, pälsstruktur och Färg: Detta är högst individuellt inom varje ras. Det är viktigt att följa dessa angivelser eftersom päls, färg och struktur på päls är väldigt iögonfallande på en hund, bland det första många lägger märke till, alltså en hund med fel i dessa avseenden är olik sina rasfränder. Pälskvalité kan också påverka pälsens bruksegenskaper, t ex hållbarhet i skogen, förmågan att klara av vatten o s v.
Mankhöjd: Normal mankhöjd på en hund anges inte alltid, ibland är det vikt som gäller. När man mäter mankhöjd mäter man från marken till skuldrans högsta topp, det är viktigt att hunden står normalt under mätningen för att uppnå rätt resultat. Från sidan ska benen vara absolut lodräta.
Fel eller diskvalificerande fel: Det är viktigt att ta hänsyn till diskvalificerande fel och inte släppa fram sådana onormalheter inom en ras. Annars är det lätt att halka iväg med rasen och få den till något annat än vad den är.
Testiklar: Testiklarna ska på alla raser vara normalt belägna nere i pungen och vara normalt utvecklade, jämnstora, inte för små men heller inte överdrivet stora. De ska vara släta, inte knöliga. Testiklarna är under normal utvecklig på plats senast vid 6 veckors ålder men kan även komma ner senare. Även valpar med sina två testiklar på plats kan senare dra upp en eller båda testiklarna. Normalt fastställes testikelstatus efter 6 månaders ålder fast kan även efter det ändras.
Kommentar: Aggressiva eller flyktbenägna hundar ska alltid diskvalificeras!

 

Varje avvikelse från normalhunden som ens ras ska ha skall anges i rasens rasstandard, om man inte förstår normalhundens anatomi kan man därför aldrig förstå hur ens egen ras ska se ut.

 

 

Här kommer några olika rasstandard att jämföra med:

Borzoi
Chihuahua långhårig och korthårig 2 olika raser
Italiensk vinthund
Japanese chin
Norsk älghund, grå
Papillon & Phaléne 2 olika raser
Podengo Portugués 6 olika raser
Tax 9 olika raser
Tysk Jaktterrier
Yorkshire Terrier

 

 

När man läser sin hunds rasstandard är det viktigt att man verkligen läser den noga.

Ganska ofta bildar sig folk en egen föreställning, oftast efter att ha fått höra påpekanden om sin hund återkommande, t o m från domare. Då ska man läsa om rasstandarden och se efter själv vad som i själva verket står att läsa där.

Ett exempel är att jag höra t ex att Japanese chin ska vara mest vita och mindre av färgen (röd eller svart), men läser man rasstandarden noga inser man att det endast står i den att färgen ska vara jämt fördelad på höger och vänster sida, ingen om hur mycket färg eller vitt som ska finnas på hunden.

Jag får höra att min Podengo P ska ha längre och smalare svans och ska vara lättare och elegantare i typen, fast läser man rasstandarden så ska rasens svans vara kraftig, tjock och medellång.

Podengo P (medio = mellanstora varianten) ska också inge ett medelkraftigt intryck, det står t o m att läsa i helhetsintrycket, och som tillägg för grande (som jag har) ska grande vara med extra mycket substans.

Jag har t ex fått kritik på ifall en Phaléne med öronen inte helt slickade kring kinderna är felaktig, medan man kan läsa i rasstandarden att öronen ska vara hängande men rörliga.

Jag har fått kritik (av en domare, trots att hon ställts ut många gånger) på att min ena Italienska vinthund haft för mycket vitt på tassen. I rasstandarden står att läsa att de får ha vitt på tassarna, är då tassarna endast tårna eller upp till handloven? På min tik som fått kritik för för mycket vitt på tassen, slutar det vita mitt emellan tårna och handloven på en fot. Bedöm själva!

Jag har fått kritik på flera av mina Cavalier king charles spaniel om att de varit för små, på den tiden sa rasstandarden att Cavalier skulle vara mellan 5,5 - 8 kg och en mindre hund föredrogs, mina vägde runt 7 - 8 kg. Numera är rasstandarden ändrad, så idag anges mankhöjd istället, den storleken som nu benämns i rasstandarden stämmer mer med den modärna Cavalierens storlek.

Jag har fått kritik på dubbla sporrar bak på en Pyreneer hund. Det är en av de ovanliga och mera utmärkande rasdragen på en Pyreneer.

Man kan ge massor och åter massor av sådana här exempel, dessa exempel är endast till för att få er att läsa er rasstandard extremt noga och utan förutfattade meningar.

 

 

170426 Helhetsintryck

Siluetten på en hund tillsammans med temperamentet, är det som utgör största delen av helhetsintrycket på en hund rent allmänt beskrivet för alla raser.

Siluetten utgörs av en kropp, proportioner, hals, huvudets possition, svans.

Hållningen utgör en stor del av siluetten, och speglar också en del av temperamentet, då uppförandet är en stor del av hundens utstrålning, som går igenom allt i helhetsintrycket.

Vissa hundar är tränade att stå som statyer. Där döljs det mesta, om hunden är skickligt tränad. Hundar däremot som enbart är hund har en otrolig utstrålning av sitt temperament i helhetsintrycket. Något som tilltalar de flesta som älskar hundar. De som däremot ser på hunden som ett utställningsobjekt utan personlighet tilltalas i regel av statyer.

 

 

Revben

Bröstkorgen är normaldjup, den ska i siluett sluta vid armbågsknölen på en färdigutvecklad hund. Revbenen ska vara måttligt välvda, inte för mycket men heller inte för lite.

Bakre revbenet är ibland fastare ansatt, ibland löst och ibland förkortade. De hundar med lösa bakre revben kan man göra illa när man lyfter dem under bröstkorgen, det nyps. Dessa hundar får man lyfta bakom ändan istället, fast i första hand undvika att lyfta, hundar är inte framavlade för att bäras runt, tvärs om!

Angående sista revbensbågen. Hundarnas sista revbensbåge tar ibland slut och fäster inte ända ner i bröstplattan, ett fenomen som är vanligare och vanligare. Enligt de fall jag iakttagit är sista revbenet upp till 1/3-del förkortat.

Ibland fortsätter revbenet ner till bröstplattan i form av brosk istället för ben.

Nu (2013) har jag också sett en hund med en sista revbensbåge som endast går ut ca 15 - 20 % av sin fulla längd. I detta fallet fick hunden ett par piggar under skinnet, som står rakt ut i främre övre delen av länden på var sida. Då hunden i fråga är korthårig syns det väl utifrån utan att man tar i hunden.

Det är ingen tvekan om att denna sista revbensbågen håller på att tillbakabildas på vissa av våra hundar. Egentligen inte underligt med tanke på att vi mer och mer tenderar att avla på korta ryggar. Hunden har väl heller inte längre lika stort behov av skydd, då den lever så skyddat hos oss människor, förhoppningsvis.

Det är ju skelett, liksom tänder t ex. Är man hysterisk för att många av våra hundar håller på att "tappa" premolarer p g a inget behov då de äter torrt foder och liknande som vi serverar den, då är väl detta lika allvarligt, antar jag. Våra hundar har ju ingen nytta av premolarerna för att tugga torrfoder, så de är ju egentligen onödiga i dagens läge för hundar.

Man kan se det som att hundens kropp gör sig kvitt onödig tillverkning av delar den inte behöver, alltså att den utvecklas och är modärn, energisparande.

Man kan också se det som den är på väg att förlora något som den ska ha.

Om detta är fel eller rätt får var och en bedöma.

 

 

170926 Kors

Vissa detaljer i utseendet på hund kan beskrivas på olika sätt, fast grunden är den samma.

T ex när en hund har ett kort brant kors blir automatiskt rörelserna bak att det är svårt för hunden att ta ut bakbensrörelserna bakåt, hunden får alltså svårt att få vägvinnande gångart då det är bakbenen som driver hunden framåt, frambenen sitter i stort enbart där för att hålla upp framkroppen.

Svansens "placering" påverkas också av korsets placering och vinkel. Egentligen sitter placeringen lika på alla svansar, men det ser olika ut beroende på korsets längd och vinkling.

Detta beskriver sambandet mellan konstruktion och att det kan påverka flera detaljer.

 

 

Flata förbröst

Swimmer, valpar med platt förbröst.

Detta fenomen är vanligast på raser med tunnformad bröstkorg.

Är flatheten i förbröstet mycket kraftig tillsammans med extremt välvda revben och väldigt tung kropp kan valpen fördröjas i sin förmåga att resa på sig och börja gå.

Är valpen lite flat i bröstkorgen växer det oftast bort.

Det är p g a sin koppling till fysiologi vanligare på vissa raser än andra raser. Olika raser är olika kraftigt behäftade med detta. Det följer vissa blodslinjer mer än vissa andra.

Valpar kan också bli swimmers p g a dålig/felaktig utfodring.

En swimmers på hårt underlag har svårare att växa ifrån problemet. Upptäcker man att en valp är swimmer så bör man därför byta underlag till något extra mjukt.

Lungorna kan bli ihopträngda av den flata bröstkorgen. Om det kvarstår upp i vuxen ålder får hunden "dålig kondition", d v s den får dåligt med luft och kan därför inte uppnå samma atletiska nivå som normala, friska hundar har, som är i bra kondition och skötta som de ska.

 

 

Tolka bilder

Man kan utläsa en hel del av en bild, även om bilden är dålig och hunden står fel, om man har lärt sig grundläggande anatomi. Detta hjälper till oerhört mycket när man väljer en blivande hund att spara från egen kull eller om man ska köpa in en förhoppningsvis blivande avels- och utställnings- hund tillsammans med sällskapshund så som varje hund är (eller ska vara) först som sist.

 

Nedan några exempel:

Chihuahua långhårig
Hunden är olycklig i denna situation,
därför knyter den ner halsen och
krummar ryggen, vilket också gör
att valpen ser längre ut än den är.
Här kan man se hur perfekt denna
lilla tikvalp är skapt, proportioner,
vinklar både fram och bak,
könsprägel, front, med dessutom
en extremt typisk äppelskalle och
denna rastypiska svanshållning.

 

Yorkshire terrier
Ett helt underbart kort på en helt underbar valp som ställer
upp sig helt frimodigt och glatt.
Här kan man se hur perfekt denna lilla hanhundsvalp är,
proportioner, vinklar både fram och bak, könsprägel, front, hals,
rygglinje, med dessutom en pigg och alert uppsyn med extremt
lovande päls och pälsfärg. Frambenet är däremot placerat en
liten anings för långt fram.

 

Italiensk vinthund
Här kan man se hur perfekt denna lilla hanhundsvalp är,
proportioner, vinklar både fram och bak, könsprägel, front,
hals, man kan tro att armbågen är lite framskjuten, och det
är den också, för att den står fel med frambenet! Man kan
här tydligt se den något mer öppna vinklarna (bedömda
från dagens ideal) som vissa vinthunds raser kan och ska
ha. De rastypiska kurvorna sitter också där de ska för
denna ras, trots att den har lite extra valphull.

 

Podengo Portuguès Grande Pêlo Liso
Här har vi ett mycket proffsigt kort av samma valp. Här har vi en valp som är helt olycklig över att visa upp sig.
Här kan man totalt se vilken fantasiskt perfekt valp detta är. Den har verkligen allt som en hundvalp ska ha. Huvudet, halsen, fronten, överarm, skuldra, bröstdjup, rygg och rygglinje, underlinjen, kors, bakbenets vinklar som är något öppna än andra hundars, så som en vinthund brukar ha, perfekt svans och helt utsökta tassar. Här bredvid kan man se vad en olycklig hund kan åstadkomma när den inte får visa sig i alla sin glans, för att den helt enkelt inte är glad i sin situation. Man kan också tydligt se den för rasen typiska massan som de ska ha, trots att den tillhör vinthundarna. Man kan tydligt se hur perfekt denna lilla tikvalp är, proportioner, vinklar både fram och bak, något överdrivna för en vinthund men det beror helt och hållet på att tiken knyter ihop sig för att den inte gillar detta. Front, halsen förefaller lite kort, man kan också tro att rygglinjen är lite krum, men det är bara som valpen skjuter upp ländryggen och halsen ser lite kort ut, allt för att valpen är olycklig (i detta fall fryser och halkar på glans is).

 

Japanese chin
Hanhundsvalp som står härligt och med en härlig fotograf
Denna valp är utsökt. Huvudet, överarm, skuldra, bröstdjup, rygg och proportioner, kors, vinklar. Halsen förefaller här att vara något längre, fast rasen ska ha kort hals! Denna halslängd framträder eftersom hunden hålls för stramt i halsbandet. Likaså ser det ut som valpen har knapp front, men så är det inte, utan bilden tas i lite fel vinkel och, som sagt, hålls upp för mycket. Detta är samma valp några veckor senare, fast här är den tränad att stå själv. Här ser man då att den korta halsen framträder tydligt. Huvudet på rasen ska dessutom vara högt ansatt, vilket också tydligt kommer till sin rätt på denna bild. Den perfekta fronten visas upp på ett utsökt sätt i denna vinkel och p g a att hunden inte är "hängd".

 

Kennelblindhet/hemmablindhet är något som kan bli förödande för en kennel.

 

Uppdaterad 2017-09-29