Rygg

Ryggraden består av kotkoppar (ben) som ligger mot varandra, i mitten av kotorna finns ett hålrum, kallad kotkanal, i den finns hundens ryggmärg, här i ryggmärgen går alla nerver som leder till och från den bakre delen av kroppen. Varje kota har en stötdämpande brosklager mellan sig. Brosklagret som ser ut som en liten kudde och kallas disk. Första kotan, närmast huvudet ser lite annorlunda ut än de andra kotorna, den kallas atlaskota. De sista kotorna bildar svansen.

Bl a är det hundens fysiska konstruktion gör hunden mer eller mindre benägen att få problem med ryggen.

Nacke

Atlantoaxial instabilitet är ett nyligen kraftigt ökande ärftligt problem på en av mina raser.

Den kan också vara förvärvad, d v s uppkommit genom kraftigt våld mot nacken. Detta är extremt ovanligt och kräver stora yttre krafter.

Det är en otäck sjukdom när man oftast inte vet att valpar och juniorer har det, utan vanligtvis ser man vid ca 1½ års ålder (hos de som har den ärftliga varianten) blir hunden plötsligt öm i nacken och får efter hand mer och mer smärta och svårt att vrida på huvudet, hoppa, gå i trappor o s v. Sedan kan det komma kramper, som man kan misstänka är epilepsi, men man kan prova att ge hunden något gott när den krampat, tar den emot och äter, eller dricker, är det INTE epilepsi.

Hundar med denna sjukdom dör ofta som små valpar eller väldigt unga också, men då är det inte vanligt att man upptäcker varför hunden dog i de fallen, inte ovanligt skylls det på bl a epilepsi.

Det är extremt ovanligt att hundar plötsligt får jättekfraftig epilepsi och bara dör i ett anfall efter en mycket kort symtomhistoria.

Det som händer är att första ryggkotan, atlaskotan, glider isär från kraniet/skallen, mer eller mindre.

Vid ett svårare fall glider ryggkotorna och skallen isär från varandra som lång så ryggmärgen bryts, hunden dör.

Det finns en liten chans att steloperera hunden i nacken, det kan fungera, ibland. Hunden blir därefter naturligtvis handikappad för livet, om den klarar sig. Det är vanligare att operation fungerar vid de fåtaliga fallen av förvärvad Atlantoaxial instabilitet.

Det är inte ovanligt att man måste avliva hunden, eftersom inget bot finns och en hund kan inte leva på smärtstillande för evigt.

Av någon anledning tycks könsfördelningen vara markant ojämn, en tik och resten hanhundar som drabbats av detta som jag känner till, kan det bero på att hanhundar oftare drabbas än tikar? Nu känner jag till 5 hundar av en och samma ras som drabbats (skrivet juni 2015), de är alla mer eller mindre släkt. Alltså allt för litet antal för att dra några slutsatser, men tillräckligt snedvinklat för att notera i minnet för framtiden.

Jag har också fått höra om ett förvärvat fall, men där sätter jag ett stort frågetecken, då behandlande veterinär inte har minsta lilla trovärdighet i mina ögon. Ägaren tycktes också mer än vanligt virrig och hoppade hit och dit och sa emot sig själv hela tiden. Allt föreföll påhittat.

Ett "problem" med dess sjukdomsnamn är att det finns samma sjukdomsnamn på människor (Atlantoaxial instabilitet = pisksnärtskada), och det är, som sagt, oftast inte samma sak,

Hundars är i regel ärftlig, inte förvärvad, till skillnad vid en pisksnärtskada.

Förvärvad skada på hund heter inte Atlantoaxial instabilitet.

Rygg. Se där pilen pekar, utskotten neråt på benknotorna ska inte finnas där.

Ryggkotor

En kota eller flera kotor efter varandra som är stumt ihopväxt med en annan kota eller atlaskotan stumt ihopväxt med kraniet kan förekomma på hund. Hunden kan då komma att röra sig på ett väldigt eget sätt.

Hunden kan även vara glapp mellan kotorna (utan att hunden har diskbrock).

Båda dessa varianter brukar framkalla mer eller mindre smärta, framför allt när hunden kan få benpålagringar på problemställena och benpålagringar tenderar att öka med åren och framkalla smärta.

Diskbrock

Vid diskbrock har disken antingen skjutits uppåt och inåt i kotkanalen eller så har den brustit och läckt ut en geléartad massa in i kotkanalen. När ryggmärgen skadas så skadas nerverna som går till bakkroppen, vilket i sin tur ger funktionshinder i bakre delen av hundens kropp. Trycket mot kotkanalen kan även framkalla blödningar i ryggmärgen som kan orsaka svullnad och vävnadsdöd.

Vanligast drabbas diskerna runt tredje revbensbågen och bakåt till ländkotorna, men ibland drabbas också nackkotorna.

Symptomen kan vara olika kraftiga beroende på var och hur mycket skadad diskena är. När det gäller de vanligaste diskbrocken som sitter i rygg kan det vara allt från smärta i rygg till total förlamning av bakbenen. Sitter diskbrocket i halskotorna blir det häftiga smärtattacker och ibland hälta eller nedsatt rörelseförmåga i framben. Hunden kan då även visa smärta i varierande grad när den ska vrida på huvudet.

Tyvärr är detta svårt att se på normal röntgen, man måste använda sig av kontraströntgen för att fastställa detta eller mer avancerade metoder.

För lindrigt drabbade kan man prova vila, total vila, såväl ute som inne, hunden ska bäras mellan platserna man ska ha hunden. För svårare fall kan man prova operation. Ju snarare operation, ju större chans att lyckas, helst inom 2 dygn efter att hunden insjuknat. Efter en eventuell operation är det lång rehabilitering. Eftervård är lång och krävande, bl a sjukgymnastik minst 2 gånger om dagen.

Om oturen är framme kan man ha en mikroskopisk chans att skada en hund i diskerna i nacken genom att den gör sig illa av många, hårda och snabba ryck i koppel/halsband under promenader eller träning, men inte ens med rycka-slita metoder som användes flitigt förr på 100,000-tals hundar i olika klubbar var det vanligt förekommande med diskbrock till följd av skada från koppel. Alltså näst intill obefintlig. Däremot finns det ingen anledning att rycka-slita i hundar för det, måste man rycka-slita i dem för att få dem dit man vill har man, i mitt tycke, misslyckats totalt med sin hunduppfostran.

Skada, såsom ett kraftigt slag mot ryggen, speciellt på en hund som är väldigt lång i kroppen, är den dessutom kort på benen ökar riskerna för allvarliga skador. Var rädd om din hund! Var speciellt aktsam i umgänget med stora och små hundar tillsammans, jag får höra rapporter lite nu och då om hundar som fått avlivats för att ryggen varit av.

En hund med ryggproblem ska naturligtvis inte användas i avel! Dels för dess egen skull, att bära ett gäng valpar i magen påfrestar en rygg, dels för den eventuella ärftlighetens skull, vi vill väl inte att det ska växa upp en ny generation med dessa smärtsamma problem?

För att se mer om skelettet och röntgenbilder på skalle, nacke och rygg. Se sidan skelett.

Uppdaterad 2019-03-12