AVEL / UPPFÖDNING

Några tips från Pia´s kennel för en mer framgångsrik hunduppfödning.

Jag har som intresse, ett intresse som totalt uppslukar mig, hundar (med viss utökning på övriga djur för att på det viset få djupare förståelse av hundar). Jag har förståelse för att andra har flera intressen förutom hundar, eller t o m har hundar som ett sidointresse. Trots det anser jag att när man har med levande väsen att göra så har man ett STORT ANSVAR som kräver att man sätter sig in i enkla kunskaper för att nå framgång, eller åtminstone inte sabotera för rasen.

Varje kull man som hunduppfödare tar fram ska göras under förutsättning att man är övertygad om att man inte får sjukdomar på valparna som valpen förr eller senare kan ha fysiskt eller psykiskt besvär av och som inte förkortar livet på hunden.

221230 Sociala medier ger omedelbar respons. De människor som växer upp med det undrar man om det finns förutsättningar för dem att lära sig tålamod, så som man naturligt fick lära sig förr i tiden? Utan tålamod försvinner långtidsinsikten.

T ex en som startar en kennel har förhoppningsvis en bild i sitt huvud utifrån rasstandarden på den ras som de vill hålla på med. Ett ideal som de strävar efter.

Om det idealet förändras under resans gång genom att en annan sorts typ prioriteras hos andra, och man själv anammar minsta nyck, så blir ens kennel totalt mixad av allt och ingenting.

Exempel: Jag har sedan jag startade med mina raser ett ideal som jag försöker uppnå. Det idealet är det samma nu som när jag startade med rasen.

I botten på alla mina hundar SKA det ligga fysisk och psykisk sundhet. Om det inte gör det så ska hunden INTE användas i avel, oavsett ras, från den största till den minsta.

Sedan har jag mina rasideal, som finns förklarade på respektive ras sida.

Chihuahua.

Japanese chin.

AVLA SUNT

Fixeringen vid utseende som i dag överdrivs på våra hundar, allt för att varje ras ska verka så speciella som möjligt, utan hänsyn tagen till allmän sundhet, vilket extrema utseenden oftast står i direkt kontrast med, är av ondo för rashundars överlevnad på sikt.

Människans manipulation i aveln ger extrema utseenden, om hundarna fick para sig "bäst de ville" skulle hundarna snart återgå till en slags medelhund, hundarnas "Svensson".

De flesta rashundar är framtagna med få hundar i starten, för att bibehålla "rasens" egenskaper. Urvalskriterierna och avelskriteriernas grundvalar har många gånger överdrivits, speciellt med inriktning på detaljer i exteriören / utseendet.

Att ta fram en ras ur få individer innebär en inavel mer eller mindre i botten på alla raser. Det är nog troligast så. Det är en stor fara med inavel, då det också befäster icke önskvärda egenskaper. Speciellt med tanke på hur raser uppkommer.

En del, ganska många, av detaljerna i ras beskrivningarna i dag, det som oftast gör en hundras "speciell", bygger på osund fysiologi. Aktar vi oss inte kan våra hundraser driva sig själva i fördärvet!

Avel kräver noggranhet för hundarnas, uppfödarens och rasens skull

Att endast ha hundar i avel som är så korrekta som möjligt är något som både uppfödaren och hundarna och rasen drar nytta av, motsatsen skadar.

Som exempel kan jag nämna utåtvridna framtassar. Ett oskyldigt fel, kan tyckas.

Men är det för mycket avvikelse på en tik som väntar valpar kan det bli så tungt för tiken att bära valparna så belastningen ger stort slitage på dessa framtassar och ben. Något som kan vara väldigt smärtsamt för tiken.

En hund som har dessa utåtvridna framtassar under ett långt liv får ett slitage av onaturlig belastning på benen. Ibland också på nacke och rygg.

Detta ger med åren benpålagringar som leder till stark smärta. I svåra fall kan hunden behöva opereras för att underlätta smärta.

Att avla på allt för vanställda hundar är inte bra för hundarna, rasen och uppfödaren.

En seriös uppfödare ser till rasens bästa, hundens bästa och sitt eget bästa.

Hålls man med en ras där det inte finns så mycket att välja på så får man använda de bästa på rasen. Har man en ras det finns massor av kan man vara mycket hårdare i uttag av avelsdjur. Man kan ställa högre krav och därmed snabbare nå resultat för friskare hundar.

Om vi verkligen älskar våra hundar och våran ras så MÅSTE vi vara rädda om dem.

Avla utställningstyp eller brukstyp?

Vissa raser tenderar att delas upp i två. Ett bruksdjur och ett utställningsdjur. Detta förekommer bl a på Labrador retriever och Greyhounds. Bruksdjuren tenderar till en allmänt sundare kropp och ett mer normalt hull för rasen och individen. Hur ska vi ha det? Sundare hundar som ser ut som det de behövs för att utföra sitt bruksarbete. Eller ska vi prioritera osundare hundar?

Det är mycket sorgligt att vissa exteriördomare prioriterar en hund som inte kan uppföra sig som rasen är tänk att göra. Tycker man då ens om rasen?

Och hur i hela friden kan man tycka att osundare är vackrare? Det har jag svårt att förstå. När jag tittar på t ex en dragandes Sibirian Husky och ett utställningsexemplar så tycker jag den som kan röra sig och har chans att bli gammal är den som är vacker. En fluffig Husky vars päls inte går att ha i snö och med kraftig front som skulle handikappa hunden som dragdjur m m är inte alls lika vackert i mina ögon. En sund hund som fungerar som bruksdjur är vackert.

Mer om rashundar.

MIN AVEL

Min avelspolicy är att avla fram friska, sunda hundar med bra mentalitet. Jag är noga med att lära mig mina rasers rasstandard och väldigt noggrann med att tolka rasernas standard. Jag dubblar inte på fel och försöker därmed förbättra rasen för att också få en tillfredsställande exteriör på mina hundar.

De extremt överdrivna exteriör detaljer försöker jag tona ner lite, för sundhetens skull.

För att nämna några detaljer, ögonen på Japanese chin ska vara stora och gärna ha en skärva av blinkhinnan framme, detta tonar jag ner genom att prioritera hundar som har endast en lite bit blinkhinna framme och kan se mellan fingrarna om ögonen är av lite mindre modell.

Japanese chin ska ha stora huvuden, jag föredrar inte allt för överdrivet stora huvuden, och accepterar också normalstora huvuden.

Ibland kan det vara motiverat med SMÅ undantag. Jag är inte hysterisk på att göra alla tester som går att hitta, men om jag ser hundar ofta är sjuka så tar naturligtvis reda på vad det är för fel på hunden som är sjuk och vill oftast inte använda dem i avel senare oavsett varför den har varit sjuk ofta. Det finns så pass många hundar så vi kan unna oss lyxen att sätta de hundar till sällskap som inte håller måtten. Detta är en av fördelarna med att ha många hundar, man blir inte utan avelsmaterial bara för att man måste försaka en och annan i avel.

Jag ser t ex skotträdsla som en klar svaghet i mentaliteten, hundar ska vara glada och pigga, friska och sunda, i kropp OCH själ, anser jag. Jag undviker därmed att avla på hundar med skotträdsla (som oftast är sammankopplat med veka psyken), brock av alla de slag (som i sin tur ökar risken för flera och större brock i kommande generationer, ett större brock kan leda till akut operation eller döden, om man inte hinner fram till veterinären i tid), hundar med epilepsi (en fruktansvärd sjukdom för både ägare och hund att leva med som kan leda till för tidig död), hundar som har haft benbrott (benbrott kan i vissa fall t o m leda till döden, vissa raser har dessutom en ärftlig benskörhet), öppna fontaneller på vuxna hundar (som kan leda till en oerhört snabb död, mycket chockartat för ägarna och kan förkorta livet väldigt mycket på enskilda individer), hundar som inte parar sig själva på naturligt sätt (hur ska vi till sist få fram några valpar ifall hundarna inte ens klarar normala parningar, en hund som inte kan para / paras måste enligt mig ses som en av de större osundheten, en blodslinje som inte vill föröka sig förtjänar att dö ut enligt min mening) o s v.

Jag vill naturligtvis ha korrekta bett på mina hundar och full tandrad (hundar som till sist inte kan tugga måste betraktas som oerhört osunda). Testiklarna ska vara på plats vid 6 veckor ifall jag ska behålla en hane från egna kullar eller sälja en hanne till en uppfödare. Men först som sist, hundar som är extremt glada och friska och sunda i kropp såväl som själ kan eventuellt gå i avel, och de som inte är det ska inte gå i avel. De kan bli trevliga sällskapshundar som inte riskerar att lämna sina svagheter till nästa generations hundar.

Man måste här komma ihåg att genetiskt lämnar båda föräldrar lika mycket till valpen, men tikens uppförande präglar dessutom valpen i allra högsta grad, vilket gör att den lämnar sitt temperament dubbelt upp till sina valpar.

JAG AVLAS ALDRIG PÅ EN HUND MED EN DEFEKT SOM GER HUNDEN MENTALT ELLER FYSISKT HANDIKAPP!

Min förhoppning är att avla fram hundar som ger sina ägare en lång och frisk och glad tillvaro tillsammans, inte klippkort hos veterinären. Nog för att en bra veterinär (som tyvärr inte alltid är självskrivet) är värd mer än guld! Men därför behöver man inte avla fram sjuka hundar. Läs mer om veterinärer här.

VIKTEN AV VARJE INDIVID

Först och främst tycker jag det är viktigt att vi bryr oss om varje enskild individ, människor så väl som djur. Att vi gör vårt bästa för att varje individ ska lyckas så mycket som möjligt, då blir detta trevligt och folk blir positivt inställda och vill därmed ha flera hundar och trivs bättre och bättre med sina hundar och då trivs hundarna bättre och bättre med oss. Dessa hundar och ägare går då ut i samhället och visar sig för folk som vill ha likadana underbara hundar, så allt sprids som ringar på vattnet.

Alla raser har sina bak och framsidor, för och nackdelar, de behöver rätt ledning och att se till att rätt individ hamnar i rätt hem är ett stort ansvar vi uppfödare har.

Ingen ras är befriad av ras sjukdomar, däremot är vissa raser befriade från program för sjukdomar. Detta innebär INTE att de är friskare, det innebär bara att mörkertalet är större. Fakta är alltid bättre än mörker, anser jag.

Alla hundar kan få sjukdomar, av alla de slag. Vissa rasers anatomi gör dem mer behäftade för vissa sjukdomar. För att endast ta ett exemplel, stora och tunga hundar har oftare HD-defekter (mer eller mindre, fast det kan naturligtvis också förekomma på små och lätta raser men är då mycket ovanligare, och om små, lätta hundar får HD defekt har de oftast inget lyte av det), medan små raser oftare har patella defekter (som naturligtvis kan finnas på stora hundar också, se ovan). Detta innebär inte att alla stora och tunga raser har bekämpningsprogram mot HD och vise versa. Detta var endast två exempel, det finns massor av sådana här exempel.

230103 Mentalitet på avelsdjur

Nyårsafton 2022-2023 dog ett djur som var dräktig. Om den dog av hjärtlag, stack av rädsla och blev överkörd, om den fick avlivas p g a hysteri eller vad det kan vara fråga om framgår inte. Om det var en katt, en hund, ett marsvin eller vad, framgår inte heller (om man inte har internet). Att para skotträdda djur borde aldrig förekomma. Speciellt inte med hondjur. Hondjur lämnar sitt arvsanlag MEN det präglar dessutom avkomman. Vi vet också att djur med klena nerver i andra hänseenden ofta också är skotträdda. Vilket som är hönan och ägget, därom tvistar de lärde. Det är alltså fullkomligt förkastligt att para skotträdda djur. Om jag skulle köpa ett djur och får höra att mamman eller pappan är skotträdd skulle jag inte köpa ett djur därifrån.

Mer dålig journalistik.

Fler nyheter.

RÄTT HUND TILL RÄTT HEM

Ingen människa fungerar bäst med alla raser. Alla raser har sina sidor som varje hundägare måste hantera. En del människor vill gärna mest bara umgås med sina hundar, en del hundägare gillar att träna och kommendera med sina hundar, en del vill jaga med sina hundar o s v. Vilken hund som helst tycke mig dock vara bättre än ingen hund alls!

Att som uppfödare sälja sina valpar till vilka ägare som helst speciellt om man har en ras som har mer speciella egenskaper och därmed speciella behov, detta är ett sätt att ge folk en negativ bild av hundarna / rasen. Att låta vem som helst som slänger fram pengar få en valp / hund bara för att man snabbt vill bli av med dem, är helt förkastligt. Varje gång man säljer en hund till fel hem, varje gång sprider den hunden och de hundägarna negativa ringa omkring sig om vår ras eller t o m hundar som helhet. Grannar, släkt och vänner vill i regel inte ha en så ”besvärlig” hund och rasen (eller hundar som helhet) får dåligt rykte. Rätt hund till rätt person, detta är en väldigt viktig sanning. Hundar som blir avlivade eller omplacerade ger i regel många negativa följder. Sådana omplacerade hundar är i sin tur oftast svårare att träna om eftersom de redan en gång är felbehandlade och ger därmed negativt rykte till hundar / rasen i ytterligare en krets.

Misstag kan vem som helst göra, det är speciellt lätt att göra misstag när folk inte säger sanningen om sitt hundinnehav. Ibland är det hemskt svårt att avgöra vad som är ett bra hem hur noga man än är, vi gör alla misstag, men man måste göra sitt bästa! För hundarnas skull, för den / de blivande hundägarens / ägarnas skull och för rasens skull. Vi uppfödare har ett stort ansvar över levande liv.

Skitsnack är förödande för hunderiet.

Föregå med gott exempel, VAR VÄNLIGA MOT VARANDRA!

LÄRA SIG RASEN OCH BLODSLINJEN MAN AVLAR PÅ

Det finns alltid de som om och om igen byter ras, genom hela livet. Det är väl egentligen inget fel så länge man gör ett bra jobb med de raser man håller på med. Men faktiskt, det tar ca 10 år innan man börjar ha koll på vad man egentligen föder upp. Låt mig förklara:

Efter ca 10 års uppfödning av en ras / stam börjar man få rapporter om att de första valparna som man fött upp av den rasen är döda eller närmar sig döden och man kan börja sammanställa hur de hundarna blev och hur de levt och vad de dog av. Då börjar man skönja konturerna av vad man gör. Många kroknar här eftersom de tror de föder upp sjuka hundar för att de får ”negativa” rapporter från sina valpköpare. Men det är viktigt att hålla perspektivet. Inga individer är helt och hållet felfria. Alla har sina fel och brister likväl som förtjänster. Man måste sammanställa det hela och räkna ut vilka sjukdomar som är alvarliga eller inte, vilka som varit till men för hunden och vilka som är komna av eventuella ärftliga egenskaper. Man måste titta till helheten av hundens liv och komma ihåg att hundar som får ynnesten att bli gamla också normalt drabbas av vissa åldersrelaterade sjukdomar.

ALLMÄNT

Om vi uppfödare försöker att enbart föda upp hundar efter fullständigt friska hundar, mentalt såväl som fysiskt, är mycket vunnet. Att vi sedan håller oss till i huvudsak utavel, redan där är mycket vunnet! Inaveln tycks kunna ta fram det sämsta generna i individerna, någon som numera är vetenskapligt fastställt. Att därför titta på hundar från hela världen är faktiskt inte så dumt, under förutsättning att man kan få fram så mycket information som möjligt om blodslinjerna. Här är det väldigt viktigt att man hittar en ärlig uppfödare som är villig att dela med sig så mycket som möjligt. En långvarig kontakt med utländsk uppfödare tycker jag är ett måste, då har man möjlighet att lättare bedöma vad man köper in. Kom ihåg att dyrast är inte alltid bäst (eller som ett av mina favorituttryck, allt är inte guld som glimmar)! Lika så är det viktigt att dela med sig av sin erfarenhet så mycket som möjligt till andra uppfödare.

Kan vi sedan para yngre hundar med äldre friska hundar och gärna para med hundar som har föräldrar som levit länge och friska liv så är redan här vinsten enorm! Gamla hundar vet vi redan en hel del om, men oprövade unga hundar endast går att bedöma efter härstamning som i och för sig är bättre än att inte kolla alls. Det är alltid bäst att veta så mycket som möjligt, men p g a att många uppfödare / ägare inte lämnar så mycket information så får vi nöja oss med det vi kan få fram. Fakta, inte sådant som antas eller gissas.

Om man dessutom ser till att vara väl förtrogen med sin hunds rasstandard och därmed undvika att para två hundar med samma fel så har man kommit långt. Man kan gott läsa standarden för sin ras om och om igen genom åren. Att läsa och FÖRSTÅ rasstandarden kräver att man kan grundanatomi för hundar, i annat fall kan man inte förstå vad som avviker, d vs det som rasstandarden ska förklara, alltså vad som gör varje enskild ras så speciell. Att kunna grundanatomi för hund är alltså avgörande för att kunna läsa och förstå en rasstandard och därmed bedöma vad en hund har för fel eller förtjänster.

Att lära sig grundläggande anatomi tycker jag dessutom är väldigt viktigt för den som vill satsa på uppfödning. Utan att kunna anatomi är det svårt att förstå vad en sund hund är. Det är ett ansvar som en uppfödare har för att kunna avgöra hur bra en hund är eller var den verkligen har sina fel och brister, inte enbart gissa eller gå på utställningsresultat, som i och för sig kan fungera till en viss del, men inte ge tillräckligt bra underlag för att bygga upp en framgångsrik kennel på längre sikt. Läs lite mera om grundläggande anatomi här.

Ifall någon hund har ett fel (alla hundar har fel, det är endast det okunniga ögat som inte hittar dem) så ska man para med en som är så nära idealet som möjligt i den detaljen. Inte någon som är fel på åt andra hållet.

Det som inte dyker upp i första generationen ligger oftast latent och dyker upp i framtida generationer, så man ska inte nöja sig med att den enskilda hunden inte har lämnat sin egenskap till sina avkommor, det betyder inte så mycket som härstamning, utan kommande generationer kommer att utvisa vad som finns bakom.

Om man hör om alvarliga fel i härstamningen på sina hundar, sådant som påverkar hundar på ett allvarligt negativt sätt, t ex allvarliga sjukdomar som ger hunden handikapp i livet eller dåligt psyke (dåligt psyke ger hunden handikapp resten av livet, oftast varje dag dessutom). Ta ur dessa hundar ur aveln! Fortsätt INTE att avla på hundar där det några generationer senare kan ploppa upp mycket allvarliga fel. Plugga grundläggande genetik så ni har en möjlighet att avgöra vilka individer som är nödvändiga att ta ur avel. Se till att felen hunden har inte påverkar hunden negativt fysiskt eller psykiskt.

Var däremot noga med att skilja på skitsnack och fakta. Tyvärr finns det allt för många som t ex vill sprida dålig information utan underbyggda fakta, endast lösa antaganden, om hundar och kennlar, speciellt snackas det om de som lyckas stort i något sammanhang, utställning, avel eller på annat vis eller helt enkelt har mycket hundar eller/och många kullar.

EN ELLER FLERA RASER

Utan någon som helst tvekan har en uppfödare av flera raser mer erfarenhet av alla sina raser! En uppfödare som enbart ägnar sig åt en ras och uteslutande intresserar sig för en ras, har en begränsad kunskap, även av sin egen ras!

Det anses ofta som något fult att ha många raser. Somliga tycker att det är "finare" att ha en ras.

Somliga tror att för att hålla sig uppdaterad på rasen har man enbart tid med en ras. Det kan jämföras med att somliga hundägare anser att om man har mer än 1 eller på sin höjd 2 hundar har man inte tid att sköta dem.

Min övertygelse är att dessa kommentarer säger mer om betraktaren som säger dem än om hundinnehavaren / hunduppfödaren och dess eventuella begränsningar.

En människa som inte är kapabel att ha mer än en eller två hundar kan antagligen inte så mycket om hundar, eller så har de inte rätta intresset så de vill ägna sin vardag åt djuren.

En kennelinnehavare som inte har tid eller intresse för mer än en ras, de har väl inte samma typ av intresse som de som har flera raser.

Men för att återkomma till det vi började med, det råder ingen som helst tvekan att övning ger färdighet. Ju fler hundar, ju mer kunskap och erfarenhet. Ju större uppfödning, ju mer kunskap och erfarenhet. Ju flera raser, ju bredare erfarenhet och kunskap om alla raserna.

Ytterligare en passus är att även hundar kan vara rasister, därför är det utan tvekan en fördel om hunden är van vid hundar av olika raser.

MÅNGA DELMOMENT I ATT VARA EN GOD UPPFÖDARE

Att vara uppfödare är väldigt komplext, vi ska kunna så mycket om så väldigt många olika saker. Vi har ett stort ansvar att lära oss så mycket som möjligt om uppfödning, vi ska vara goda "barnmorskor", vi ska kunna väldigt mycket om utfodring, näring o s v. Vi måste ge våra valpar bästa möjliga start mentalt. Vi måste sköta pälsar, hud, skinn, öron, klor, tänder o s v efter största kunskap. Att se till att hundarna är i bra kondition och får tillräckligt mycket motion. Vi ska kunna en del om juridik. Vi ska kunna avgöra vad som är bra valpköpare eller inte, vi ska kunna en hel del om genetik.

Vi ska kort och gott vara allkonstnärer, det är inte konstigt om en uppfödare inte kan vara "expert" på varje område, vi är ju trots allt bara människor.

Att vara barnmorska, först får man läsa så mycket man kommer över om valpningar, sedan måste man noga lyssna på erfarna människor och ta så mycket hjälp som möjligt. Sedan kommer erfarenheten med tiden. Det är erfarenhet och att hålla sig med i tiden vad gäller nya forskningsresultat (som tyvärr ser ut att vara ganska svårt att få information om i Sverige) som gör att man kan bli så bra som möjligt.

Jag själv försöker hålla mig med i tiden vad gäller forskning på människa, information som faktiskt ser ut att vara lättare att komma över och därmed jämföra mot egna erfarenheter för att se ifall det verkar stämma också på hund. För att kunna göra detta måste man ha många att jämföra med, gärna hundratals, annars är det mer slumpen som slår. Ofta får jag ca 10 år senare bekräftelse på att senaste forskningen på hund kommit fram till samma sak.

Lite bakvänt egentligen när det ofta är via djurexperiment som de kommit fram till resultaten på människa, så jag tycker det borde komma ut forskningsresultat på djur innan man släpper på människa, men vad förstår jag?

Ha ett bra hemma apotek till hundar.

Om utfodring, välj ett bra hundfoder (inte efter plånboken utan efter kvalité, det kommer löna sig) som ni trivs med och som hundarna gillar och följ deras program, det brukar sällan misslyckas.

För att läsa mer om foder, mat och hull, läs här.

Vi ska kunna få till parningar, läs mer om det här.

Alla hundar från den minsta rasen till den största ska motioneras. De ska få trava (helst fritt) varje dag. Mer för arbetande hundar men tillräckligt mycket även för små sällskapshundar. Det är bra ifall de kan springa fritt utan att stressas en längre stund varje dag, helst flera gånger varje dag, och gärna i kuperad terräng, inte bara på slät backe, det ger inte samma motion när de då rör färre muskler. Asfalt och liknande kan dessutom vara väldigt slitsamt för tassarna på våra hundar. Valpar ska inte röra sig mer än de vill och orkar, vuxna hundar motionerar man mera, gamla hundar får man igen motionera efter hur mycket de vill och orkar.

Att bedöma vad som är bra valpköpare kräver nog en hel del psykologi, så då bör vi hunduppfödare kunna en del om psykologi också... Pust, stön, stånk, det är inte lätt att vara hunduppfödare... En lite enkel riktlinje när man får mer erfarenhet är att om en valpspekulant känns tvivelaktigt är den ofta fel hundägare. Att kontrollera mycket om en svensk uppfödare går väldigt lätt i dagens läge tack vara SKK´s eminenta offentliga register på Internet.

Angående mentalitet på var och en av de raser jag har går det att se mer på deras respektive sida.

Hundar (oavsett ras) anser jag ska vara trygga och trevliga, skojiga, vänliga och framåt. Vilken mentalitet som sedan är särskilt uttalad i rasstandarden ska man också ta tillvara i aveln. Raser som ska vara lite avvaktande mot främlingar eller t o m vakta mot främlingar som vuxna, de ska fortfarande vara öppna och glada med massor av nyfikenhet som valpar, deras speciella temperament utvecklas senare. Däremot kan man t ex se hos vissa retrievers att de vill bära redan i valplådan! Likaså kan man se drever som redan börjar nosa och visa intresse för spår - sök.

Generellt om oss människor kan man säga att det viktigt att vara vänlig, konsekvent och dominant fast aldrig vara elak mot hundar. Lära mer om ledarskaps träning? Läs här.

Hur hjälper man då valpar att bli den absolut bästa hunden den kan bli? Hur ska vi uppfödare göra redan i valplådan för att ge individerna bästa möjliga start? Här kommer lite tips och råd om valpars utveckling i valplådan.

Vad gäller hundvård, se min TRIM-sida.

Vad gäller genetik, tumregel, undvik inavel! Vill du kontrollera inavelsgrader så har SKK en bra sida för det. Läs mer här. Problemet med denna inavelsberäkning är dock att den slå på i mitt tycke för få generationer. Jag känner till uppfödare som köper in "obesläktade" hundar till sina kennlar, som härstammar på deras egna hundar! Man kanske inte förstår att det är inavel, det döljs enkelt genom att endast beräkna inaveln på 3 generationer, beräknar man dock samma härstamning på 5 eller 7 generationer kan inavelsgraden bli högre än på kusiner eller t o m helsyskon!

Lägga grunden till en bra uppfödning

Om man t ex köper en tik, sedan parar man den med samma hane om och om igen. Man behåller nån eller några avkommor att få vidare med, säljer några till andra uppfödare.

Sedan går det kanske några år och sedan ser man att kombinationen ger en dödlig ärftlig sjukdom. Då måste man avstå från att para dessa hundar för all framtid. Man förlorar sitt avelsmaterial. Måste köpa in nytt och börja från början för att lyckas.

Man måste dessutom försöka förmå alla de man sålt hundar till som tänkt den för avel att avstå avel med dem.

Uppfödare är människor, tänker ofta med hjärtat, alla dessa hundar kommer inte tas ur avel, utan någon eller några kommer bli undantagna. Man kommer "skylla på" att just den individen är så överlägset så det är värt att ta risken.

Så fortsätter man att få sjuka hundar på rasen, och sprida det.

Om man parar och gör samma kombination om och om igen, så kan det fungera, om man hittat bra, friska och trevliga individer som inte är släkt och som dessutom ser bra ut, har bra gener OCH enbart är ute efter att sälja sällskapshundar och inte behålla en enda själv för framtida avel, d v s en klockren beskrivning av en hundhandlare.

Problemet är att man kan inte ha dessa hundar i botten av en kennel, då det är allt för riskabelt. Man kan ta in en hund och para igenom sina hundar med den hunden, men INTE göra samma kombination om och om igen, om man inte ska riskera att mista sin kennel.

Kan man hela tiden försöka se till att inte para samma två hundar med varandra mer än en gång så är bredden i kenneln sund.

Om en kombination går bort så kan man ha samma hund kvar i andra kombinationer som är frisk.

En sund fördelning av föräldradjur i en kennel är att man aktivt använder lika varierande olika hanhundar som tikar.

Då menar jag inte att man köper en hane och en tik och parar med varandra livet ut. Detta handlar om en bärande sund kennel, inte hundhandel.

Om man t ex har 5 avelstikar, bör man para med 5 olika hanhundar (alla obesläktade). Man kan alltså ha en hund som får para alla hundar av motsatt kön. Alltså alla 5 får en kull med alla 5. En kull vardera ifrån samma avelshund i olika kombinationer. Varje kombination blir unik. Alla får sin egen unika genuppsättning.

Om man då behåller i avel hund från varje kombination, där det blir något som har kvalitet att behålla.

Låt säga att man sedan måste ta en speciell hane och en tik ur avel senare. Man kan snabbt se i tabellen nedan att man får mycket kvar att fortsätta med i alla fall.

Bredden i generna är alltså viktigare än antalet hundar man föder upp.

Långsiktighet

Det är viktigt att tänka långsiktigt, så ock i hundaveln.

Om domare för tillfället föredrar en orastypisk detalj i en ras, och vi varje gång det inträffar går på "det tåget", så kommer vi aldrig kunna förbättra en ras, vi kommer inte ens kunna bibehålla den standard vi redan har.

Vi uppfödare har en rasstandard och en rasbeskrivning jämte ett förflutet att ta hänsyn till när vi jobbar med en ras. Det är vårat ansvar att ta tillvara hundens sundhet i kropp och själ, och mentala respektive exteriöra detaljer.

Jag kan ta ett exempel, för ett tag sedan ville domare ha Japanese Chins med långa kroppar, långa halsar och Schäfer rörelser. De som hamnat i någon generation hundar av denna modell som inte alls ska ha dessa proportioner och rörelser enligt rasstandarden, har nu ett elände att komma tillbaka till den rätta proportionen och de rätta rörelserna för rasen. Båda delarna bidrar en hel del till helhetsintrycket redan vid en snabb betraktan av hunden. Proportioner och hals står för nästan hela siluetten på en hund. Rörelserna är hela utstrålningen så fort hunden rör sig och speglar en stor bit av temperamentet. Anledningen till att det är svårt att få tillbaka en kort hals och kropp är för att naturen alltid strävar efter det "normala", det normala enligt hunden hund är en lätt retangulär hund med betydligt längre hals än vad en Japanese Chin ska ha, om man läser innantill i rasbeskrivningen, det gäller den svenska rasstandarden, den som gäller i FCI och den rasstandard som är i Japan, men även tidigare års varianter av dessa rasstandarder. Alltså egenskaper som det inte råder någon som helst tvetydighet om.

En hund som trippar och dansar fram har ett mer lättsinnigt humör. En hund som forsar fram i vägvinnande långsträckta rörelser har ett mer målmedvetet beteenden. Vilket som är hönan och vilket som är ägget av sambandet rörelser-temperament vet jag inte, utan min tro är att det går hand i hand. Hunden präglas av vilken utstrålning den har, och hur den kan eller väljer att röra sig, precis som vi människor.

Exempel på människan är t ex om vi drar på mungiporna känner vi oss gladare. Om vi dansar eller sjunger känner vi oss gladare. Om vi sitter still och gör ingenting (t ex vilar) har vi större risk att bli deppiga. Om man är deppig och reser sig och rör på sig kommer man ur deppighet fortare än om man bara "vilar".

Vi kan snabbt fördärva en ras så den aldrig går att få tillbaka till det som är rasspecifikt. Vi har sett det hända ibland med raser och där vi sedan har fått ändra rasstandarden till det nya utseendet och sättet och rasen återgår aldrig mer till vad den en gång var. Detta var jag med om på Cavalier, de blir aldrig det samma och jag kommer aldrig mer vilja ha rasen, enligt nya rasstandarden, jag anser rasen fördärvad från vad den beskrevs skulle vara när jag startade med rasen.

Om man släpper långsiktigheten så blir hundarna mer ojämna. Vi vill ha vissa röda trådar i våra raser, både i utseende och i sättet. Det är det som gör en rashund specifik och intressant före en blandras.

Ta t ex Papillon, efter att jag fick min första så har jag följt rasen, mer eller mindre. Det verkar som det går ca 7 år när de ska vara kring 5 kg, sedan går det ca 7 år, sedan ska de vara små, och sedan igen stora... Att jobba några generationer med inriktning på en storlek, och sedan upptäcka att den storleken inte längre har någon chans på utställning, så tvärt ska man byta strategi. Ett par generationer enligt det nya och sedan, hej och hopp, ändra tillbaka igen!!!

Hej och hopp, som en jojo.

Hundavel har inte en chans utan långsiktighet. Vi som vill hålla på med en ras ska studera rasstandarden. Gillar man inte den ska man inte hålla på med den rasen. När man hittar en rashund och rasstandard som passar så kan man starta hundavel och hålla sig till det viktiga. Det man anser är grundläggande för rasen ska man inte göra undantag för, utan vara noga att hålla sig till i sin avel.

Man måste veta vad man vill ha och hålla sig till det, oavsett vad andra säger.

När din typ av hundar inte är på modet, härda ut, de blir på modet igen när en domare läser standarden och har tillräckligt med inflytande i domarkåren så den kan hjälpa till att få andra domare att göra det rätta, d v s hålla sig till rasstandarden.

Använd gärna gamla hundar i avel

En äldre hund som har varit och är frisk har redan visat att det är ett bra exemplar. Denna är därför extra lämplig till avel.

Om en äldre människa som är frisk gör barn, så är det större chans för de barnen att leva friskt och längre än snittet. Om däremot den äldre är sjuk, t ex hjärtfel, och har haft det under några år, så är risken större att barnen får hjärtfel. Att detta gäller även hundar finns det nog stor chans/risk till även om det inte finns några belägg för det idag som jag känner till.

Förr var svenska hundar högt aktade

Svenska hundar var en gång riktigt framgångsrika.

Det är massor av kennlar runt om i världen som startat upp berömda och vinstrika kennlar av många olika raser med svenska hundar.

Forskar man lite i hundstamtavlor ser man många fina kennlar utomlands som har till grund svenska hundar födda på 1950-1970-talet.

Tittar man bara på "mina" raser, chihuahua och japanese chin ser man tydliga exempel på detta.

Vad hände sen med svenska hundar?

Nu är det i bästa fall några enstaka svenska hundar som har framgångar på någon större internationell utställning. I övrigt verkar det som om fler och fler jag pratar med inte har någon respekt för svenska hundars kvalitet idag.

Ska vi lyckas vända på det igen med tiden måste nog SKK skärpa sig, det är vad jag tror.

230104 Perfekta hunden

Jag brukar säga att kunskap inte är tung att bära. Samtidigt KAN kunskap vara tung att bära. En vän till mig så åt mig för några år sedan att hen inte alls var glad att ha lärt sig så mycket, då det nu inte gick att blunda för fel och oönskade avvikelser. T ex när man ska välja att spara en valp ur en kull måste kan kanske ställa en valp man vill behålla med en speciell avvikelse och en annan valp med en annan speciell avvikelse. Det är dessa val som i slutänden gör att en kennel blir personligt präglad med åren, om uppfödaren har kunskap och håller fast vid sina normer. Ta t ex mig, jag har behållit valpar med mycket stor framåtanda. Jag inbillar mig att dessa dessutom är extra friska. Sedan ska hundarna vara välbyggda (ha korrekt kroppsbyggnad). Sedan ska de ha vissa specifika rasdrag som jag utvalt som extra viktiga. Det som är viktigt är att förstå vilka överträdelser man kan göra, det är ett måste då den perfekta hunden inte finns. I mitt fall är det detaljer som t ex ögats storlek, som svansens ansättning, halsens längd o s v. Viktigast är att vara medveten om detaljen och aldrig dubbla på en avvikelse. Det jag ALDRIG kan eller vill se mellan fingrarna på är mental och fysisk defekt. De som tror att de har en perfekt hund har helt enkelt inte tillräcklig kunskap. Ju mer man vet och kan, ju svårare är hundavel.

Förändring i gener

En hund som har ett fel som inte är klassat som ärftligt ska inte anvädas i avel. Det finns risk att den lämnar den icke ärftliga egenskapen till sin avkomma! Detta beror på något som heter DNA-metylering. Det är något som jag slarvigt kallar "genetiskt minne". Detta är ganska nyupptäckt och behöver därför påminnas om, så hunduppfödare blir upplysta.

Använd aldrig en sjuk hund i avel, inte heller en hund som varit sjuk en lång tid, inte heller om sjukdomen berott på undermålig skötsel.

Om en hund är så dåligt skött så den lider långvarig skada förändras deras genuppsättning till en sämre genuppsättning. Detta är ny kunskap som kommit under de senaste åren. Därav borde vi förstå att en hund som mår dåligt eller mått dåligt en längre tid under sitt liv, har sämre genuppsättning att lämna i arv till sina barn. Det gäller naturligtvis både hanhundar och tikar. D v s pappan har i lika grad nedärvning av sämre egenskaper om den är dåligt skött eller varit t ex sjuk eller stressad under stora delar av sitt liv.

Detta gäller både fysiskt och psykiskt. Så hundar med klen mentalitet ska heller inte användas i avel.

Man kan t ex se på hundar som inte har en ansvarsfull uppfödare när det gäller att mata sina valpar. De valparna växer upp och kan bli mindre p g a underutfodring. Deras barn kan i sin tur ha svårt att gå upp i vikt, p g a dålig skötsel av föräldradjuren.

Naturens bevarande av det sunda

Naturen är väldigt förlåtande. Den försöker ofta hjälpa oss på traven och försöker desperat rätta till de fel vi människor gör.

Exempel: Under kanske 50 år sket de flesta uppfödare i att deras hundras oftast hade få tänder. Sedan blev rasen "populär" (som kan vara lika med fördärvad men ändå kan leda till framåtskridande) och då fanns det efter en tid många individer av denna ras och då ansåg man sig att det fanns utrymme för att endast avla på hundar med fulltaligt antal tänder. Trots idoga försök av människan att utrota dem under 50 år så dök de upp om och om igen. Med människans hjälp att rätta till problemen tog det några generationer så blev fulltaliga tandrader det vanligaste igen hos den rasen.

Ett annat exempel: Människan gör sitt bästa att asfaltera, lägga betong och sätta gatulysen överallt, fullständigt förödande för naturen och därmed för djuren och växterna, och därmed för oss människor. Lämnar människan staden så slukas den oftast tillbaka av naturen som bit för bit bryter ned vad människan har förstört.

Undantag är t ex vid extrem kyla eller vid extrem torka. Det säger mig att dessa miljöer är extremt sårbara.

En jämförelse: Om en hundras avlas till ett dåligt psyke (avlar på extrem skärpa eller extrem nervositet och rädsla) tar det oftast mycket länge att bli av med det igen.

Människan ska akta sig för vad den exprementerar med.

Det som finns på jorden är INTE till för människan att göra vad den vill med. Människan har tillåtelse att bo på jorden tills den försöker döda vår jord. Då blir det människan som utplånas istället.

Mer om min syn på mänsklighetens bevarande.

Ska man avla på en hund ska man som minst se till att hunden inte har något deffekt som den lider av. Avelshunden ska INTE ha varken fysiska eller psykiska handikapp. Inte ärftliga och inte förvärvade!

Uppdaterad 2023-01-04

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström