Rasstandard

Rasstandarden är en standard för hur rasen ska se ut och uppföra sig.

Rasstandarden ska sättas av rasens hemlands kennelklubb och deras rasentusiaster.

Avel

Rasstandarden ska ligga som grund för varje uppfödares avel. Något som verkar bli mer och mer ovanligt. Det är t o m vanligt att vissa uppfödare inte känner till speciellt mycket av sin ras standard idag, vilket de ska göra, enligt SKK´s bestämmelser.

Utställning

Rasstandarden ska ligga till grund för varje utställningsdomarens bedömning av hund på utställning. Detta verkar ha blivit som ett skämt på utställning idag. Ett dyrt skämt för oss utställare. Ett ännu dyrare skämt på hundrasers bekostnad.

Ändringar i rasstandards

Med mer eller mindre jämna mellanrum ändras rasstandards. Ibland beroende på felöversättningar redan i begynnelsen. Ibland p g a att man förstått att vissa egenskaper är för överdrivna för att vara sunda, och därför behöver tonas ner. Ibland för att hemlandet anser att något ska ändras. Ibland för att olika länder som inte har rasens ursprung men ändå ska lägga sig i, men för den godtagbara motivationer.

Olika i olika länder

En vanlig sak man förr eller senare kommer lägga märke till om man håller på med en ras mer intensivt är att olika länder kan ha olika rasstandards för samma ras. Vanligast är det när det gäller 1: England 2: USA 3: stora delar av Europa (ej GB), alltså tre delar. Delar av detta beror på olika moderklubbar som respektive kennelklubb tillhör. Delar beror på att varje kennelklubb har lagt till eller dragit ifrån egenskaper från rasens ursprungliga standard.

Rasstandardens ändamål?

Vad ska vi ha en rasstandard till? Ska vi bry oss om vad som står i den eller koncentrera oss på vad som är vinnande på utställning för dagen? Är rasstandard oinstressant idag?

Det finns rasstandards idag som inte ens börjar beskriva vissa hundraser som de visas upp på utställning. Vad är då meningen med rasstandards?

Ska vi ändra rasstandarder, igen, för att likna den modärna modellen, alltså anpassa rasstadard efter hur utseendet har utvecklats och premerats?

Exempel:

För 40 år sedan var Shih Tzu en liten hund, nätt, elegant, ingen underull. Vänlig, snäll mot allt och alla. Skällde aldrig. De var små änglar (inte alls olika i temperamentet från en bra Japanese idag). Så ser man stora, tunga och klunsiga ullmonster som skäller och attackerar vid ringside, det är inte som det vore samma ras.

Gamla rasstandarden på Cavalier King Charles Spaniel sa en hund mellan 5,5 kg till 8 kg. Med tillägget att en liten hund inom dessa viktgränser föredrogs. Försök hitta en 5,5 kg´s Cavalier idag. Det är knappt möjligt att hitta 8 kg´s Cavalierer idag.

Yorkshire Terrier med en medellång päls utan underull på max 3,2 kg (så som dagens rasstandard beskriver rasen). Jag har inte sett en enda Yorkshire Terrier som följer alla de tre huvuddragen i utställningsringarna på massor av år.

Chihuahuan vet jag inte ens vad man ska börja med. Massor av detaljer på den rasen har plockats bort ur standarden. Idag får de ha en betydligt större variation enligt rasstandarden än vad som rasstandarden sa förr. Svansens platta form (bortplockat ur rasstandarden), svansens exakta placering (bortplockat ur rasstandarden). Ögonens färg (bortplockat ur rasstandarden). Borttaget bara så där. Att storleken ökats på den rasen tyker jag är bra. I det fallet är det sunt. När rasen tillåts att vara upp till 3 kg idag så blir det få Chihuahuor som vinner som är under 2 kg och därmed räknas till osunda, d v s når en storlek som kan få svårt att självproducera sig och därmed riskerar att dö ut som ras om man inte tar fram en modell för utställning och en för avel, inte precis en eftersträvansvärd modell.

Chihuahuans ändringar är dock i mindre detaljer, till skillnad från de andra raserna här nämnda. De andra raserna är ju ändrade i egenskaper som tillhör en stor del av helhetsintrycket, alltså som om man gör om rasen till en annan ras.

Ändringars sundhet och osundhet

I vissa fall ändrar man detaljer i rasstandarden då man inser att vissa drag är för osunda. Detta är något som jag själv tycker är super bra. Jag är verkligen för sunda hundar. Väger man sundhet för hunden mot ett papper som det står att läsa en rasstandard på, då spelar det ingen roll hur heligt man håller rasstandarden, man MÅSTE prioritera det levande djurets hälsa framför osunda beskrivningar.

Men ta då detta med underull, att avla fram en kraftig underull på raser som inte ska ha underull är snarare osunt. Underull skapar en tät päls som lättare ger allt från exem till ohyra, för att inte prata om tovor. Storlekens ändring har inget med sundhet att göra, så länge man inte går ner på hundar under två kg. Ett skälligt och bråkigt humör är inte till gagn för hunden, det förhöjer risken för att folk inte klarar av hunden och den kan då lättare blir att må dåligt. Alltså det är heller inte sunt. Att avla fram en medellång päls till mer än fotsid, måste det ens påpekas hur osunt det är? Hunden kan ju inte ens leva ett normalt hundliv. Vidrigt.

Allt för många hundar är FÅNGAR I SIN PÄLS! De LIDER!!!

Om man t ex tittar på de riktigt gamla Shih Tzu och gamla modellen av Yorkshire Terrier, den modell som rasstandarden fortfarande förespråkar, så hade raserna förr i tiden sällan hudbekymmer. Men numera är det vanligare på båda raserna. D v s raserna utvecklas till något osunt, som tidigare var sunt. Deras överdrivna pälsar ger timmtals av timmar på trimbord. Något som nästan alla hundar ser som förlorad tid, då det är i stort sätt inte någon som har tålamod att göra behandlingen till en långdragen massage, som faktiskt går att göra, men som då kommer kräva minst dubbla eller tredubbla tiden. Tiden blir så lång att den i sig själv blir osund. Sedan har vi detta med att hunden inte får slita pälsen, den får lite tid och lite möjlighet att vara hund. Den enkla pälsen (= utan underull) ger betydligt mindre pälsvård, ger mindre allergener för hund och människa, ger större rörelsefrihet, ger mer luft till huden, ger mindre risk att få tovor. Pälsen spretar in i ögon och öron när man avlar fram ull på raserna, detta skapar mycket irritation och ibland sjukdom.

Efter att jag åtskilliga gånger har sett pälsmonsters som klippts ner och sett hur de livar upp som om de var valpar igen så förstår jag att hundar lider i sina pälsar. Vi ska väl inte avla fram djurplågeri?

Då jag här ändå bara nämnt några få raser och några få egenskaper som går förlorat så måste man förstå att vi måste tänka efter, före...

Är rasstandarden till för att ändras med jämna mellanrum så raserna ändras till ett nytt utseende och sätt eller ska aveln och då också utställningarna (d v s domarna) rätta sig efter en konstant rasstandard?

Japanese chin

Något som skrämmer mig är utvecklingen av Japanesernar. Tittar man på ca 100 år gamla bilder tycker jag att helhetsintrycket var bättre än idag. Jag har länge sett otypiska Japaneser poppa upp lite här och där. Japaneser som totalt motsätter sig Japanesens helhetsintryck, enligt rasstandarden. Det som skrämmer ännu mer är att de orastypsiska Japaneserna ofta har vunnit stort på utställningar! Då kommer jag till en annan hjärtefråga i mitt liv, kan inte domare hålla sig till rasstandarden? Varför? Jag ska inte denna gång gå in på omskrivningar av stander som ger hundar som av "nya" raser, en annan av mina hjärtefrågor. Exempel, en Japanese SKA ha:

• Liten storlek
• Kort hals högt ansatt
• Kort rak rygg (fyrkantig)
• Lätt benstomme, små tassar
• Lätta och eleganta rörelser

Alla dessa punkter har det bortsetts ifrån eller t o m att motsatsen har premierats på utställningar. Speciellt under de senaste 10-15 åren. Vissa domare premierar och vissa uppfödare har Japaneser:

• som väger som en mellanstor hund fast de har "rätt" mankhöjd. D v s de har grov benstomme och därmed får de inte kort rygg, lätt benstomme eller små tassar. Detta kan dessutom inte ge lätta rörelser.
• med långa ryggar och lång, lågt hållet huvud som därmed fått vägvinnande rörelser och siluett som en hund av annan ras. De påminner inte alls om sin ras.
• med extra långa ryggar som då ofta blir krumma. Vissa Japanese ryggar kan vissa vinthundsraser bli avundsjuk på. Dessa hundar har ofta osunda rörelser. Min iaktagelse är att de Japaneser som har höftledsfel är alla av denna ryggtyp.

Vilken ras man än håller på med, som domare eller uppfödare: GLÖM INTE RASSTANDARDEN!

Vid revideringar av rasstandarder, gå ingen i egen vinst, eller får förmåner av egen kennelblindhet, utan se till att BEVARA rasen rastypisk. Mickla inte med rasstandarder!

Yorkshire Terrier

Idag är det alltså en typ som premeras på utställning, och en typ som beskrivs i rasstandarden. Dessvärre är utvecklingen global.

På detta vis ändrar man en ras, i detta fall fördärvar den till en ras för djurplågeri, enligt mitt sätt att se det.

RÄDDA RASEN NU! Se till att INTE ändra rasstandarden! Se till att INTE premera orastypiska hundar på utställning något mer.

Sluta fördärva en ras som var sund en gång i tiden medan det fortfarande föds sunda yorkar i kullarna som kan hjälpa till att rädda rasen!

Man kan se hur människan göra om samma misstag, om och om igen.

För många år sedan (1966) kom man på att man INTE ska behandla hundar illa.

Nu är vi där igen, på samma ras, av samma orsak!

Sedan har vi idag dessutom ändrat pälskvalitet så den är svårskött, tovar lätt och kräver timmar av daglig vård eller klippning. Fullständigt horribelt! Fortsätter rasen så är det inte konsigt om det blir en ras som sätts på obs-lista.

Är det rätt?

Jag säger bara; Läs rasstandarden OCH använd den!

Så här skrev hundspecialister om Yorkshire Terriers år 1966:

Cavalier King Charles Spaniel

Idag är cavalier mellanstor i mitt tycke. Förr var det en typisk dvärghund. Vad hände?

Jo, enkelt. Alla tog fram större och större cavalierer på utställning. Alltså började uppfödarna inrikta sig på större cavalierer. Till sist låg rasen på vanligen ca 10 kg. Sedan kom man på att eftersom vi inte ska ha vågar på utställningar så ska vi "översätta" rasstandarden till mankhöjd.

Sagt och gjort, man mätte KOLOSSERNA i utställningsringarna och satte nya rasstandarden efter "ELEFANTPATRULLEN" som då hade ångat fram i ringarna i många år och ansåg som nya modet! Ta dessa kolosser och sätt dem på en våg, INTE EN ENDA väger ens I NÄRHETEN av 5,5 kg, som var idealet enligt gamla rasstandarden, en rasstandard som man beslutat sig för att ändra.

Skedde denna ändring med förnuft? Knappast.

Alla rasens hälsoproblem kanske hade varit mindre om man hade kunnat konsentrera sig på en rasstandard och en typ och hållt sig till den och istället för att konsentrera sig på att ändra en ras, konsentrerat sig på att förbättra hälsan på rasen.

Svårt att skilja på olika raser?

Vad har vi rasstandarden till?

Lhasa Apso och Shih Tzu är för somliga förvillande lika. Jag har aldrig betraktat dem som lika. Troligen för att jag såg några ättlingar till de första Shih Tzu som kom från Danmark. Umgicks med dem nära nog dagligen. Satte upp håret på dem. Borsta dem. Badade och fönade dem. De var MYCKET MINDRE än idag. De hade en enkel päls utan underull, till skillnad mot idag. De var nätta med skojiga flip up rörelser när de gick, utstrålade gjädje men ändå värdighet och alltid vänlighet. De skällde aldrig. De hade håret uppsatt i en elegant tofs.

Lhasa däremot var tung, grov, med dubbel päls som hjälpte till att göra hunden ännu större för ögat. De hade ett enda trassel uppepå huvudet, i bästa fall med en ful mittbena mitt på skallen. De lufsade fram, som om de var riktigt klumpiga. De var vaktiga.

Idag tycks all rastyp bli mer och mer utsuddad. Det är som om rasstandarder inte betyder så mycket längre.

Föda upp efter ny rasstandards, upprepade gånger...

Att föda upp hundar efter senaste modet är på mode. Inte undra på att raser ändrats så mycket under senare årtionden.

Förr strävade man efter att få fram friskare hundar och bättre detaljer.

Idag ändras allt hela tiden i utställningsringar, i rasstandarder, och därmed också för uppfödare och det är en ständig jakt på senaste modet.

Utrymmet för att förbättra rasen rent allmänt, skapa friskare hundar, bättre hundar sett utifrån gällande rasstandard finns det mindre utrymme för då man hela tiden ska anpassa aveln efter för dagen rådande ändrade omständigheter och modenycker.

Brukstyp eller utställningstyp?

Vissa raser tenderar att delas upp i två. Ett bruksdjur och ett utställningsdjur. Detta förekommer bl a på Labrador retriever och Greyhounds. Bruksdjuren tenderar till en allmänt sundare kropp och ett mer normalt hull för rasen och individen. Hur ska vi ha det? Sundare hundar som ser ut som det de behövs för att utföra sitt bruksarbete. Eller ska vi prioritera osundare hundar?

Det är mycket sorgligt att vissa exteriördomare prioriterar en hund som inte kan uppföra sig som rasen är tänk att göra. Tycker man då ens om rasen?

Och hur i hela friden kan man tycka att osundare är vackrare? Det har jag svårt att förstå. När jag tittar på t ex en dragandes Sibirian Husky och ett utställningsexemplar så tycker jag den som kan röra sig och har chans att bli gammal är den som är vacker. En fluffig Husky vars päls inte går att ha i snö och med kraftig front som skulle handikappa hunden som dragdjur m m är inte alls lika vackert i mina ögon. En sund hund som fungerar som bruksdjur är vackert.

Mer om sund avel.

Rasstandard SKA vara konstant

Rasstandards för mig är något som SKA vara konstant. Det är den som gäller vid både avel och utställning. Dessa revideranden av rasstandarden kan jag förstå, OM det gäller anpassning till sundhet. Också ifall det gäller tidigare felöversättningar, ett problem som förhoppningsvis är förlegat. I övrigt ser jag varje anpassning till för dagen rådande utseende och temperament på rasen som fullkomligt fördärvlig för rasen och för rasstandards trovärdighet.

Dagens strävan till likriktning ser jag som ett sätt att utplåna raser. Ett brott mot rasen.

Några rasstandards för raser som jag intresserat mig extra för.

Uppdaterad 2022-11-08

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström