Anmäla eller inte anmäla
vanskötsel av djur

 

Ska man anmäla eller ska man inte anmäla?

Är man duktig när man anmäler?

Var går gränsen mellan duktig medborgare och dumhet?

För att inte tala om hur långt får egentligen elakhet gå?

 

 

191201 Det verkar på mig som om ju mer okunnig man är, ju mer benägen är man att kritisera andra.

De som har mycket hög kunskap brukar oftast istället hjälpa andra.

Man kan säga att ett gäng anmälningar kan bero på att en människa är omgiven av många okunniga. Oftast den typen av okunniga som tror de är väldigt duktiga och goda.

Snällast i alla lägen och för alla parter är att hjälpa och lära/lära ut.

Kunskap är inte tung att bära.

Dela med dig av din kunskap, du kanske själv lär dig något nytt på köpet!

 

 

Till att börja med

Har ni provat att prata, på riktigt, med den det berör först?

Kanske det ni sett eller hört, eller tror er sett eller hört, kanske inte var det ni trodde.

Eller kanske kan ni hjälpa.

Fråga er själv sedan: Är det sådant här som våra skattepengar ska gå till?

 

 

Rena lögner

Har man personlig vandetta mot en person så bör man inte lösa det genom att öka på skattebetalarnas utgifter.

Det är tyvärr ett otroligt gammalt förfarande, som fått förnyad fart numera.

Troligen har falska anmälningar ökat då jbv själva säger i media att de önskar att få in anmälningar och uppskattar dem, de säger t o m att hela deras system att "sätta dit" sådana som utövar vanskötsel av djur vilar på dessa anmälningar.

Sedan brister jbv kunskaper i stort om att se vad som är sant eller inte sant.

 

 

Skada eller skydda djur

Man skadar djur om man ger sig på dess ägare. Anser man sig vara djurvän ska man alltså inte ge sig på folk för att man tror... eller ännu värre, vill tro att djur är vanskötta.

 

 

Eget exempel

De flesta gånger jag har hört klagomål mot mig så är det att folk inte ser hela bilden, utan enbart en liten glimt, och sedan tror de något annat än vad det är frågan om.

Egentligen gör de bort sig genom att inte fatta vad de ser, och sådant ska vi slösa skattepengar på!?

Exempel: Jag hade folk som tittade på en hund när jag var i stan, hunden och hans släktigar fick gå ut och in i bilen och hälsa på människorna, men också gå med människorna, efter en grässlänt.

En person tyckte att mina hundar då kunde bli påkörda.

En annan tyckte de skulle frysa ihjäl, det var plusgrader och grått väder med hög luftfuktighet och ovanligt vindstilla den dagen. Dessutom var varje hund i rörelse hela tiden när de var ute och de var inne i varma bilen mer än ute, var och en av hundarna.

Att påstå att hundar i band på en grässlänt under en kort stund ska bli överkörda eller frysa ihjäl är ju bara löjligt, om en hund inte kan gå bredvid människor i band är det ju inte ens en tamhund vi pratar om och om den fryser ihjäl under dessa betingelser är hunden så sjuklig så den ska vara inlagd på djursjukhus!

Inte som i detta fallet friska och krya hundar som är vana att bli rastade under alla förhållanden.

Det råder utan tvekan en kraftig anmälningshysteri i vissa kretsar.

 

 

När ska man anmäla

Det är den stora frågan.

Har man gjort vad man kan för att få till problemet och det inte lyckas, problemet kvarstår.

T ex:

Har man uteslutit att det inte är något man inbillar sig, som man missförstått.

Har man försökt prata med djurägaren och inte fått en förklarig som verkar rimlig, så man ser att djuren inte lider.

Har man inte fått djurägaren att göra något åt det.

Har man inte kunnat hjälpa djurägaren att få ordning.

Lider djuret, så kan man behöva anmäla.

Problemet idag är endast att de man ska anmäla till kan vara värsta djurplågarna, så man kan göra ont värre! T ex har inspektörer vid flera tillfällen släppt ut mina hundar, försökt släppa ihop hundar som är osamt, försökt släppa ihop höglöpande tikar med avelshannar. De har sparkat på mina hundar. Det är bara några exempel.

Problemen ska alltså vara mycket allvarliga innan det är befogat att anmäla, så som jag ser det.

 

 

Egen erfarenhet av att anmäla

Jag har anmält en gång i mitt liv.

Det var enbart för att jag inte fick sova på 7 nätter i rad, så jag började ha svårt att orka med att sköta mina egna hundar.

Då kände jag mig tvingad att göra något åt det, då mina hundar inte ska lida för hur andra håller sina hundar felaktigt.

Jag försökte se om någon var där och skötte hundarna, jag såg ingen på 2 dagar, då jag hade extra noga uppsikt. Jag försökte få fram telefonnummer till husägaren och djurägaren. Det fanns inte på nummerupplysning. Det fanns heller inte på jaktklubbens medlemslista, trots att han var med där. Vad jag än gjorde så fanns det ingen att kontakta.

I detta fall rörde det sig om 2 skällande och övergivna hundar, som var tysta på dagarna när det hände saker kring dem, men skällde nätterna igenom.

De var uppställda på för hundarna främmande ställe och ägaren hade åkt till södra Sverige och jobbat.

En "granne" flera hundar meter från huset skulle ge hundarna mat o s v, fick jag senare reda på. Det var säkert så också. Jag kunde inte stå och glo 24 timmar per dygn på en grannes hus, då jag själv har hundar att sköta.

Min anmälan gjordes till miljö och hälsa (kommunen) som hade hand om sådant här på den tiden. De fick tag i en mormor till hundägaren som kunde ge telefonnummer till sonsonen och på det viset fick de tag i djurägaren.

Efter det så sprang hundvakterna hos hundarna många gånger varje dag plötsligt. De var där om och om igen, resten av tiden. På nätterna försvann hundarna från hundgården efter min anmälan, och då fick jag och mina hundar sova.

Pappan till denna hundägare anmälde mig efter denna händelse upprepade gånger för min hundhållning, som hämnd. Detta pågick i flera år efter det.

 

 

Läs mer om inspektioner.

 

Uppdaterad 2019-12-05