Mera om Yorkshire Terrier

Mera om Yorkshire Terrier

Kom ihåg att mycket av dessa texter är motsägelsefulla, alla är inte författade av mig, en del av texterna är också gamla, en del väldigt gamla.

Varje ras berättelse och ursprung är präglad av ett gäng ras entusiaster som tenderar till att göra generösa tolkningar för att deras ras är främst, bäst, äldst eller liknande.

Kallas också Yorkie eller på svenska, York.

Rasen är konstruerad i modärn tid i England.

Enligt ursprungsstandarden ska Yorken helst inte vara större än 3,18 kg. Vi har avrundat till 3,2 kg i dagens standard. Den ska defenitivt vara en dvärghund, ingen medelstor hund. Mankhöjd finns dock inte angivet på rasen.

2006 var Yorken andra vanligaste rasen efter Labrador retriver i USA.

Yorken passar i terrier gruppen då det är en äkta terrier i själ och hjärta trots deras långa, vackra päls i stålblått och djupt rött.

UTSEENDE

Yorken passar i en sportig familj med aktiv livsstil, då kommer rasen till sin rätt. Underaktiverad kan den bli en bortskämd byracka som styr familjen. Rasen ska ha en stolt hållning med huvud och svans högt. Att det är en dvärghund ursäktar inte ett bräckligt utseende, en York ska defenitivt ha en stabil och stadig kropp.

Nerklippt passar den vem som helst med ett aktivt liv, i utställningsskick passar den personer med pälsintresse - vårdintresse men fortfarande ett aktivt hem.

PÄLS OCH FÄRG

York är långhårig men ska sakna underull. Därav kan vissa allergiker klara av att leva med Yorken och pälsen är inte så fruktansvärt jobbig att hålla iordning som den skulle varit med underull.

Naturligtvis kräver utställningspälsen jobb, men sköter man detta regelbundet och har korrekt pälskvalitet på Yorken så är det inte en heltids sysselsättning.

Själva pälskvaliteten är ganska lik rakt människohår. Håret växer ständigt, högt upp i åldern. Naturligtvis han överdrivet vårdslös borstning och användadet av kemikalier som hårspray och dyligt slita på pälsen.

När de saknar underull så får de väldigt lite hundlukt när de varit ute i blött väder. Detta gör dem igen extra lämpliga för vissa allergiker, under förutsättning att de saknar underull som rasstandarden förespråkar.

När Yorken föds är den black / tan. Det är vanligt att lite av det svarta är iblandat i tan färgen tills pälsen fått sin vuxna struktur, men på vuxna Yorkar ska tanfägen vara ren och utan inblandning.

Rasstandarden lägger stor vikt vid rasens färg, pälskvalitet och pälsstruktur.

Håret måste vara glansigt, tunnt, silkeslent och rakt.

Från nacken till svansfästet ska färgen på pälsen vara mörkt stålblått, inte silver. Pälsen ska på en vuxen York aldrig vara inblandad med svarta eller brons färgade hår. Håret på svansen bör vara lite mörkare blått.

Tanfärgen kan spänna från ljust blont till mörkaste brunt. Idealet är dock tan, d v s mättat rött med glans, som koppar.

På huvudet och bröstkorgen ska pälsen vara ljusare röd i topparna med mörkare röd i botten. I topparna är det nog med en lätt skugga av tan. På fötter och kring analen ska det också vara tanfärgat, helst utan antydan till ljusare färg. I vuxen ålder ska det inte finnas några mörka strån kvar över huvud taget i tanfärgen.

Vissa Yorkar utvecklar inte den blå färgen utan fortsätter att vara black / tan hela livet. Har de inte utvecklat vuxna färgen vid 9 månaders ålder, så är det inte stor chans att hunden får rätt färg. Dessa hundar blir inga lämpliga utställningshundar. När man skaffat en valp är det därför ett vågspel, man vet aldrig säkert om det blir en utställningshund, det gäller alla raser, men på denna ras gäller det inte bara allt annat utan även färgen på hunden.

Vissa Yorkar är rena ulltussarna. Detta ser man heller inte mycket av på valpen, utan det ser man mera när hunden tappar valp - ullen, valp - pälsen.

Alla pigment på Yorken ska vara svarta. Pigmentation på nosen, ögonkanter, läppkanter, allt bör vara svart.

Pälsen ska vara rak.

Det hjälps inte hur kort denna mening är, rak är väldigt viktigt. En hund med dåligt skött päls får den "frissig", frasig, fransig, detta kan ge vågor eller t o m lockar i pälsen. En icke korrekt päls, alltså icke silkig, i avsaknad av ull, blir också lockig. Rak är alltså ett väldigt viktigt nyckelord i att förstå hur en York päls ska vara.

ÖGON		Små ögon som inte får vara för runda. Ögonen får heller inte vara för utstående, de ska ge ett gnistrande och intelligent intryck. De ska vara riktade rakt framåt. Alltså, de får inte vara för dvärghunds aktiga.
TÄNDER		Tänderna saxbett eller tångbett, absolut inte över eller underbett.
ÖRON		Små, upprättstående, v-formade, inte för långt isär. Hängande öron bör diskvalificeras.
STORLEK		Rasen bör inte vara större än 3,2 kg. Rasen ska inte delas upp i små eller stora Yorkar, det är en storlek som gäller och den säger otvetydigt; inte över 3,2 kg, eller för att vara riktigt noga 3,18 kg.
PROPORTIONER		Rasen ska vara fyrkantig eller ytterst lite avlång. Lite längre på tik är ok.
SVANS		Svansen bärs lite över korsets höjd. Svansen ska inte tippa i sidledes. Svansen ska från sidan betraktad vara så rak som möjligt men måttligt böjd framåt pekandes mot nacken är också ok även om en rakare svans föredras.
BAKSPORRAR		Baksporrar är vanligt, men inte önskvärt på rasen, de bör därför avlägsnas. Enligt somliga är det ointressant om Yorken har baksporrar eller inte. I Sverige opererar vi inte bort baksporrar på våra hundar. Svansen är av medellängd, om Yorken inte kuperas. I Sverige är det olagligt att kupera hundar.
TEMPERAMENT		Yorken ska ha mycket av terrier i sig. Dek sak vara allmänt intelligenta, oberoende och modiga. Yorken ska vara snabb att anpassa sig till nya miljöer. Vissa är återhållsamma och reservetade mot främlingar, vissa är larmare, d v s larmar när främmande kommer, vissa larmar så mycket så ägaren måste hålla efter dem så det inte blir för mycket av larmandet. Vissa är väldigt vänskapliga mot främlingar. Skillnaden i temperamentet är till övervägande del beroende av sin ägare, d v s på hur Yorken är uppfostrad! Vissa få Yorkar kan vara direkt blyga eller t o m nervösa, en del kan vara aldeles för djärva, vassa. Dessa har inte bra psyke och bör inte gå i avel. En bra York har som standarden föreskriver en stadig, kraftfullt och självsäker personlighet. Dessa egenskaper bör en bra York ha.
MOD		Yorken är spotig och har en del jaktinstinkt, gillar ofta kastlekar, springa fort och jaga varandra eller bollar o d. Kapplöpning. Yorken är djärv, vill undersöka, lära nya saker (om den inte levt för issolerat under sin barndom då den kan ha fördärvats). De är otroligt lekfulla, om de fått lära sig leka under barndomen. De har en stor instinkt att skydda och vakta sitt revir och sina nära och kära, de har ett stort självförtroende. Det är inte ovanligt att Yorkar är omedvetna om att de är små, som vanligt är bland terrier. Storrys om Yorkar som vaktat sina ägare, jagat bort betydligt större hundar o s v är inte helt ovanligt, men beundransvärt. P g a dess storlek är det vanligt att de också kan bli skadade, eller t o m döda under sådana dåd. De är oerhört lojala mot sin ägare. En del anser att dessa små hundar inte är lämpliga till småbarnsfamiljer, det är inget som jag håller med om. Förutsatt att barnen är djurvänliga, vilket jag förutsätter om familjen ska skaffa djur, så finns det inget att oroa sig för. Alla djur och alla barn ska vara under uppsikt av vuxen vid samvaro. I övrigt ska Yorken vara både robust för sin storlek och sportig, så den bör tycka barn är skojiga. En del anser att Yorken är en busig liten hund som hittar på satyg, det gör den gärna om den inte får vettig sysselsättning. I brist på aktivering, tar den sig själv aktivering, eftersom den är en intelligent hund. Rasen betraktas också ofta som skällig, det må så vara, men det är igen Yorkar som inte får tillräcklig stimulans i sitt liv, och det, mina vänner, det beror på ÄGAREN, inte hunden! I mitt tycke fungerar den mycket bra som en allround familjehund.
INLÄRNING		Yorken är lättlärd och följsam. Den har ett brett register i vad den kan användas till, trots sin storlek. Sällskap, larm, svampletare, agility, eftersök, servicehund, lydnad. Det är egentligen bara storleken i viss mån och vår egen fantasi som sätter gränser.
SJÄLVSTÄNDIGHET - FÖLJSAMHET		Yorken är väldigt nöjd med att vara med sin ägare, och sin familj. De är därför lätta att ha kring sig utan att de springer bort. Yorkar som springer bort är ofta undersstimulerade och försöker hitta en uppgift i livet att fylla sitt liv med, utanför familjen, då de inte erbjuder tillräckligt för Yorken. Yorken kan ha en favoritplats skild från familjen där den håller till, den behöver inte vara mitt bland "sina" människor hela tiden, den står bra på egna ben, trots sin kärlek till faniljen. Rasen är ursprungligen från kommen ur terriers som var vana att självständigt, på egen hand t ex ta sig ner i gryt till villebråd, massor av dådkraft och intelligens, eget tänkande. Skämmer man bort Yorken för mycket går denna självsständiga förmåga och självförtroende lätt förlorat. En del anser att Yorkens inlärning försvåras över deras självsständiga drag, det är i min mening endast tränare som inte har tillräcklig kunskap om detta temperament och fantasi för att ta hjälp av deras jaktinstinkt och tillgivenhet mot ägaren och familjen i inlärningen, jakt och familjen är två saker som Yorken verkligen älskar.

HISTORIA

Själva sortens terrier som fanns i Yorkshire, en region med ojämn terräng i norra Engand under tidiga 1800 - talet var välkänd för att larma om förekomst av gnagare och sedan förfölja dem och fånga dem. De förföljde gnagare, även in i hålor och skrev till ibland mammor som skyddade sina nyfödda barn nere i hålorna. För detta behövs ett särskilt stort mod som andra hundar oftast inte har.

I mitten av 1800 - talet startade en omfattande gruvdrigt i området. Många arbetare flyttade från Skottland till Yorkshire för att få jobb. De hade med sig olika varianter av små långhåriga terriers som var välkänd på den tiden under namnet Pälsad Skotsk Terrier, iinte att förknippa med Skotsk Terrier, som är en annan variant.

Närmare detaljer än så är inte avslöjade i skapandet av Yorkshire Terriern.

Man gissar dock att kroppsstorlek, långa päksen och blå färgen kommer från Clydesdalen, Paisley, Skye och Waterside Terriers. Färgmöstret tror man kommer från Black & Tan Terriern.

Alla raser var renodlade "ras"hundar på den tiden, samtliga var skapade för att hålla efter gnagare, ibland i textil industrin, ibland i kvarnar, ibland i kolgruvorna.

Många tror även att Malteser är inblandad i skapandet av Yorkshire Terriern, men det kan ju likaväl vara så att Malteser kom från forntida Asien och ingick sedan tidigare i någon eller några av de förekommande raser som i sin tur sedan används vid framtagandet av Yorkshire Terriern.

1861 visades en Bruten-Haired Scotch Terrier på utställning i England. Den rasen är man ganska säker på ingick i framtagandet av Yorkshire Terriern.

Tidiga Yorkshire Terriers på utställning kallades helt enkelt för Toy Terriers. Den förekom i båda strävhårig och långhårig variant. Rasen blev känd under nuvarande namn 1874.

Huddersfield Ben (född 1865) bördig från Huddersfield i Yorkshire, anses vara grunden av rasen. Han var den som gjorde rasen populär i England. Han blev tyvärr bara 6 år gammal, han dog i en olycka. Trots sin korta tid på denna jord hann han sätta sitt bomärke i pannan på många valpar. Mer än 70 avkommor till honom gjorde bra ifrån sig på hundutställningar och många visade sig vara väldigt duktiga i rått strider som arrangerades på den tiden. Rasstandarden anses vara skriven efter Hudderfield Bens utseende och egenskaper.

1872 spreds Yorken till USA. 1878 registrerades den första Yorken i USA. Under den sena Viktorianska eran blev Yorken snabbt populär som sällskapshund. Intresset för rasen avtog under 1940 - talet då all rasavel gick ner i USA. Så lite som 18 % av den normala rasaveln återstod under denna tid av det normala registreringsantalet före denna period. Efter andra världskrigets slut startade en större renodling av rasen som dittills varit väldigt ojämn.

Yorken är så populär och därför flitigt förekommande i många av våra samhällen runt om på vår jord. Därför är det inte konstigt att de dyker upp lite överallt. I massor av olika filmer av massor av olika changers, i TV program, i böcker, i dokumentärer, musikaler, i musikvideos, TV serier, i Vita Huset under Richard Nixons ämbetestid, teater, show, tecknade serier, i sånger, tillsammans med modeller i reklam, i Guinness rekordbok flera gånger, kändisar som äger Yorkar.

Ett exempel är Bruce Willis som äger en York med namn Wolf Fishbein, kallad till vardags Wolfie.

Yorkshire Terrier är en ung ras. Den kom till under mitten av 1800-talet och utvecklades i West Riding i Yorkshire, England. Sannolikt är det flera uppfödare som skapade prototypen för rasen och nåde liknande resultat som senare smälte samman till en ras.

Våra dagars stränga ras indelning existerade inte i hundspotens barndom. Dt fanns mest liknande typ grupper, en sådan grupp var skotska terriers, vilken omfattade alla möjliga olika strävhåriga terriers. Från början placerades Yorkshire Terriern i denna grupp. Den var då en brukshund i storlek med dagens Fox terrier.

Vävare flyttade under mitten av 1800-talet från Skottland till Lancashire och Yorkshire. De hade med sig terriers och dit de kom fanns det andra lokala varianter av terriers, dessa blandades senare samman.

Uppfödarna insåg snart fördelarna med en dvärghund och inriktade sig på att krympa rasen. Från 1886 då den första gången sågs på utställning till ca 1906, då rasen erkändes av engelska kennelklubben, hade rasen krympt från 6-7 kg till ca halva den vikten.

Att en ras med Yorkshire terrierns attraktiva utseende, behändiga format och intensiva tillgivenhet mot sin ägare blir populär är inte märkligt. Mer häpnadsveckande är att den så fort nådde en så världsomspännande popularitet att den snart kom att toppa registreringsstatistiken i många länder.

Rasen fodrar mycket pälsvård.

Som uppfödare är det inte helt lätt ras att jobba med, med tanke på deras heterogena bakgrund är den inte en enkel ras att föda upp.

Olyckligtvis blev rasen modehund, filmstjärnors och kändisars kelgris. Efterfrågan översteg vida tillgången och många ekonomiskt lagda personer skaffade rasen för att producera valpar. Bakslagen efter en sådan period uteblir inte!

Rasen är annars seg och tålig, med stor livsgnista, trots sin litenhet.

Vändningen i Sverige från "modehund" till seriös kvalitet kom runt 1970-talet, när det importerades en rad vackra Yorkshire Terrier från England.

För att hålla pälsen i topptrim för utställning krävs regelbundna, täta bad och att pälsen oljas in och rullas upp i papper till vardags. Ett till och med större arbete med bad, utföning och arbete med håruppsättningar krävs inför utställning. Detta ras gör sig inte själv! Jobbet kräver stor disciplin både för hund och ägare.

Många Yorkshire Terrier ägare föredrar att hålla sina Yorkar nerklippta, framför allt när utställningskarriären är över.

Yorkshire Terriern ä ren päls och färg ras i oerhört stor grad. När man läser rasstandarden är stora delar är skrivet om just detta.

Yorken är också alert, läraktig, mån om att försvara sig och sitt. Den är sportig och hårdför, samtidigt som den är liten och söt. En oemotståndlig kombination.

Trots sin litenhet har den inget emot att ta sig en och annan mus emellanåt om tillfälle gives. Trots allt är den en riktig lite terrier.

Yorkshire Terriern visades första gången på utställning 1861. Den första utställningen någonsin gick av stapeln 1859. Det är troligt att rasen kom till vid denna tidsperiod.

Det är inte känt vilka raser som gett upphov till rasen. De första var väldigt ojämna, och tävlande i en klass som var ganska stor och hette skotska terriers. På den tiden var hunden inte på långt när så liten som den är nu och allt annat än enhetlig. De användes främst till råttfångare, men Yorkshire Terrier uppfödarna gick målmedvetet in för att skapa om den till en dvärghund. Den erkändes av Engelska kennelklubben 1886. Till Sverige kom de första exemplaren 1911.

Yorkshire Terriern hade först lite svårt att göra sig gällande till numerären, antagligen beroende på att deras päls fodrar en omsorgsfull skötsel. men med tiden har den fått en ordentlig spridning genom en mångfald uppfödares försorg.

En sund Yorkshire Terrier förtjänar uppmärksamhet och popularitet. har man tid och kraft att offta 10 minuter om dagen till pälsvård blir man rikt belönad för sin möda för rasen är trots sin litenhet ursund, härdig och sportig ända ut i klospetsarna. Den säger varken nej till en uppfriskande råttjakt eller en promenad i skogen. Trots detta fodrar den inte så mycket motion. den är charmfull och tillgiven och behåller sin betydande vitalitet in i sena ålderdomen.

Yorkshire Terrierns fördelar: tillgiven, frisk, orädd, prima vakthund, lämplig för den som bor i lägenhet.

Att beakta: kräver omfattande pälsvård, behöver badas varje vecka, svårt att förutsäga valpens färg och storlek.

Yorkshire Terriern är en av de mest populära dvärghundarna av idag. Det är bara Chihuahuan som kan göra den rangen stridig om vilken som är världens minsta hund. Den låter sig inte skrämmas av något stort djur och är ändå inte idealhunden för den tillbakadragne, eftersom den vill bli vän med alla och envar. Den har blivit beskriven som en stor hund i en liten hunds kropp, den tror själv att den är enorm!

Vikt upp till 3,2 kg.

Historik: I motsats till Chihuahuan kan inte Yorken åberopa et ärofyllt och sägenomspunnet förflutet bland antikens kulturfolk. Den ras vi känner som Yorkshire Terriern har bara varit med oss i ca etthundra år. Rasen har uppstått genom en rad medvetna korsningar för att skapa en dvärgterrier. Exakt hur uppfödarna gick till väga vet man inte, men det finns anledning att tro att skyeterrier och den gamla black-and-tan-terriern har spelat en avgörande roll. Också Malteser och Dandie dinmint terrier har bidragit till rasen, som inte utan orsak har ett gott rykte som råtthund.

Yorkshire Terrier är visserligen liten till växten - den ligger tätt efter Chihuahua som världens minsta hundras - men den är desto större i frågan om popularitet. Den långa, silkiga, ofta rosettprydda pälsen ger en prägel av "budoar hund", som står i skarp kontrast till det spjuveraktiga terrier temperamentet.

Historia

Trots att rasen bara är etthundra år gammal är ursprunget inte helt klarlagt, antagligen beroende på att de arbetare i norra England som avlade fram Yorkshire Terriern inte gärna ville avslöja hur man burit sig åt. Men det verkar troligt att de skottar som kom för att söka arbete på väverierna i Yorkshire förde med sig olika typer av terrier, inklusive skye och den numera utdöda clydes dale terriern. Dessa korsades sedan med lokala raser, som den långhåriga Leeds terriern. Black and tan, Mancheter, Dandie dinmont terrier och Malteser kan också ha bidragit. Från början var Yorkshire Terriern betydligt större än vad den är idag, men genom att konsekvent avla på de minsta djuren blev rasen med tiden mindre.

Temperament

Yorkshire Terriern är en livlig, pigg och sprudlande hund med ett stort mått självförtroende - den låter sig inte imponeras av vare sig större hundar eller av mänskliga inkräktare. Den är alltså en utmärkt vakthund, med dessutom en alldeles förtjusande sällskapshund.

Yorkshire Terriern än självsäker som få och älskar att stå i rampljuset, vilket gör den till en idealisk utställningshund.

Rasen behöver noggrann och daglig pälsvård för att komma till sin rätt. Slarvar man bryts de fina håren av och pälskvalitén försämras snabbt.

Den lilla lyxhunden var från början en brukshund på 6-7 kg. Denb avlades fram under mitten av 1800-talet. Skotska arbetare sökte sig då till väverierna i norra England. De förde med sig sina egna terriers, som korsades med de lokala engelska raserna. Den stålblå clydesdale- eller paisley terriern och english toy terrier finns förmodligen med bland förfäderna. Malteser lär också ha kommit till användning för att få fram lång och silkeslen päls och minska storleken.

Yorkshire Terriern föds svarta med obetydliga tan tecken. En liten vit bringa anses vara ett arv från malteser och borga för god pälsstruktur. Trots sin litenhet, fotsida päls och uppsatta hår med rosett är Yorkshire Terriern fortfarande en riktig terrier i själ och hjärta. Blicken i de mörka ögonen är tindrande och intelligent. Öronen bärs helt eller halvt resta. Pälsen är rak, glänsande och silkesaktig. De skall vara mörkt stålblå med rödbruna tecken. Vikt upp till 3,2 kg.

Många människor föreställer sig Yorkshire Terriern so en ren utställningshund med sin långa päls, utstyrd med rosetter och sittandes på en kudde, men i själva verket är den en typisk terrier och ser ut som en sådan, när den är klippt, ty pälsen är sträv och mycket lik andra små terrier rasers utom att håret är finare och något silkesaktigt. När pälsen får växa ut, ser den lilla hunden helt annorlunda ut. Den måste då ha en noggrann pälsvård, ty den fäller inte håret. Hun den måste borstas minst en gång om dagen, så att man kan få bort lösa hår. Denna terrier ras är modig, djärv och livlig till karaktären och är en utmärkt sällskapshund för dem som bor i mindre villor eller små våningar.

Yorkshire Terrier, Storbritannien.

Inom de flesta rasgrupper finns någon dvärg, som med undantag för storleken har bevarat de större rasernas alla speciella egenskaper. Terrierns mest typiska dvärg är utan tvekan Yorkshire Terriern, trots att den av modärna uppfödare försetts med en svallande päls. Temperamentet är också mycket typiskt för terriern; livligt, ettrigt och oförbränneligt.
Som erkänd ras är Yorkshire Terriern en av de nyaste; den avlades fram på 1800-talet under helt medvetna försök att skapa en dvärghund. Exakt hur de engelska uppfödarna som födde upp rasen gick till väga vet man dock inte.

Förr fäste man huvudsakligen vikt vid hundarnas storlek och pälslängd, men nu tar man lyckligtvis minst lika mycket hänsyn till sund fysionomi och piggt temperament. Pälsen ska helst vara fotsid, vilket kan vara svårt att uppnå om man inte vill hålla hunden i plastpåsar och papiljotter.

Den stålblå pälsen på kroppen måste vara helt utan insprängda hår från röda tecknen som ska finnas på huvud, ben och bröst.

Vikten får inte uppgå till mer än 3,5 kg, medan mankhöjden bor bara ca 20 cm.

Yorkshire Terrierns hemland är England.

Ursprung: Yorkshire Terriern exakta ursprung är osäkert, men man tror att bl a Dandie Dinmont, Manchester och Skye terrier samt Malteser har bidragit till rasens utformning i mitten av 1800-talet. Den var då en jaktterrier på 6-7 kg men genom selektiv avel minskades storleken till våra dagars Yorkshire Terrier.

Beskrivning: Den är en proportionelig hund med en mankhöjd på ca 20 cm och en vikt som inte får överstiga 3,5 kg. Huvudet är litet med en flat skalle, ett medellångs nosparti och ett markerat stop. Ögonen är mörka och extremt livliga. Öronen är v-formade små och bäres upprättstående eller halvresta. Svansen kuperas tull ungefär hälften (svanskupering är numera förbjudet i Sverige) och bären i linje med ryggen. Pälsen är rak, lång, riklig, blank och silkeslen. Färgen är stålblå med gulrött huvud, bröst och ben.

Temperament: Liksom de flesta terriers är Yorkshire Terriern livlig, modig, envis, tillgiven mot sin ägare men misstänksam mot främlingar. Den har lätt för att skälla när det knackar på dörren. Den lever lämpligast inomhus. Den har tendens att vilja bitas. Det är en vänlig hund. Den är en duktig vakthund.

Användningsområde: Yorkshire Terriern är en mycket populär sällskapshund runt om hela världen.

Not: Tikarna kan ha svårt att föda sina valpar, så valpningen bör övervakas noga.

Yorkshire Terrierns ursprung: rasen uppstod i Leeds och Halifax under andra hälften av 1800-talet. Troligen användes både skyterrier och Manchesterterrier för att skapa den, och kanske förekom också inslag av dandie dinmont terrier och malteser. Yorkshire Terrier blir allt populärare både i och utanför England.

Utseende: Huvud: smalt med flat skalle, ganska stor nos, tydligt stop. Ögon: mörka med skarpt, intelligent uttryck. Öron: små, upprättstående. Bål: kort med rak rygg. Ben: korta med lätt benstomme. Tassar: så runda som möjligt. Svans: kuperad till hälften (kuperingsförbud råder numera i Sverige). Behåring: lång, helt rak, glänsande, silkeslen.

Karaktär: modig, intelligent, livlig.

Vikt: upp till 3 kg.

Färg: mörkt stålblå från bakhuvudet till svansrot, där färgen övergår till varm tanfärg med de tanfärgade håren i nyanser från mörkare till ljusare mot svansspetsen.

Yorkshire Terriern är en liten miniatyr terrier, den är en helt engelsk produktion som togs fram på 1800-talet. Receptet är hemligt, men man antar att bland annat manchesterterrier och skyterrier ingick i framavlandet av denna minsta terrierras. Den blev godkänd under nuvarande namn 1886.

Helhetsintryck: En välbyggd, spänstig och elegant hund med god resning. Den är pigg, intelligent och självsäker. Huvudet är tämligen litet med platt skalle och medellång nos. De triangelformade, upprättstående öronen är täckta med gulbrun päls. Ögonen är stora och mörka, blicken vaken. Den rikligt behårande svansen bärs något högre än rygglinjen.

Storlek: Maximal vikt 3,1 kg.

Päls: Rak, glänsande och silkesmjuk.

Färg: Stålblå med tydliga tecken i gulbrunt.

Yorkshire Terriern är en av våra minsta hundraser. I likhet med flera andra småväxta raser blir den alltid populärare som både sällskapshund och utställningshund. Rasen är totalt sett den populäraste i England. Yorken är terrier så till vida att den är självmedveten samt tuff och kavat med tanke på formatet. Rasen tillkom så sent som på 1800-talets senare del. De första uppfödarna avslöjade aldrig hur de bar sig åt för att skapa den sedermera så populära rasen. Klart är dock att flera olika terrier arter ingått. Till en början användes Yorken som en lätt jakt-terrier. Men den avlades ner till ren dvärghund under en period då engelska uppfödare med förkärlek ägnade sig åt att försöka skapa rena kuriosa hundar genom avels experiment. Den rikliga, fotsida pälsen, ofta försedd med rosett i pannan, är Yorkshire Terrierns speciella kännetecken. Färg: rostbrun och stålblå. Antal inregistrerade i SKK 1974: 934.

Korsning mellan skyeterrier, den svarta och bruna dvärgterriern, dandie dinmont och malteser har gett Yorkshire Terriern, som utvecklades för att jaga råttor i gruvschakt.

Yorkshire terrier är en ny ras, den är konstruerad under 1850-talet. Man tror att dess ungdom vet man ej med säkerhet hur den uppstått. De personer som avlade fram rasen har väl hemlighetshållit receptet.

Yorkshire terriern kom till under de första hundutställningarnas tid. Det låg i uppfödarnas intresse rent ekonomiskt att konkurrenterna ej fick reda på rasens sammansättning.

Sannoligt har flera lokala uppfödare på olika vägar kommit fram till likartade resultat ungefär samtidigt, och dessa resultat har sedan smält samman till en ras.

I mitten av 1800-talet hade åtskilliga vävare flyttat från Skottland till Lancashire och Yoskshire. De kon från distrikt där terriers under åtskilliga generationer var i var mans ägo. Med all sannolikhet medförde de terriers från sina gamla hemtrakter till de nya distrikten, där de skulle bli bofasta och som hade lika grundmurade terrier traditioner som deras gamla. Av det heterogena terrier materialet som fanns i Nord England omkring 1850 avlades alltså Yorkshire terriern fram. Även om den exakta sammansättningen inte är känd råder det knappast något tvivel om att sky terrier, dandie dinmont och manchester terrier ingår i väsentliga delar.

Våda dagars stränga ras indelning existerade inte på de tidiga hundutställningarnas dagar, hundarna indelades snarare i rasgrupper. En sådan var skotska terriers, viket omfattade alla möjliga typer av strävhåriga terriers. I denna grupp uppträdde till en början Yorkshire terriern, dock inte som dvärghund. Det var otvivelsakigt en bruksterrier av ungefär samma storlek som dagens Foxterrier. Men uppfödarna insåg snart fördelen med en dvärghund - den gången den enda inom terriergruppen, och då rasen är 1886, ca 20 år efter första framträdandet, erkändes rasen av The Kennel Club, den hade då minskat från 6-7 kg till en storlek av ca hälften. Storleks minskningen har troligen skett genom att avla på små exemplar, inavel och trolig inblandning av Malteser.

Trots att Yorkshire terriern är en helt och hållet sunt byggd hund med ett utmärkt temperament har den trots allt inte nått någon verklig hög grad av popularitet, sannolikt beroende på den mycket långa pälsen som kräver minutiös skötsel. Tidigare (före mitten av 1900-talet) har författare beskrivit rasen som en hund som aldrig ska vara ute och att den alltid bör vara iförd strumpor för att den inte ska riva eller klia av sig sin päls. En sådan behandling är ju föga förenligt med våra dagars åsikter, därför har man också ändrat rasstandarden till att pälsen ska vara 60 cm lång mätt från ena sidan av hunden tvärs över ryggen till andra sidan, ändrats till medellång. I praktiken föredrar man dock att Yorkshire terrierns päls är fotsid.

På mitten av 1950-talet beskrev man Yorkshire terriern så här:

Yorkshire terriern är en dvärghund med samtidigt helt och fullt en terrier. Idealvikten ligger mellan 1½-2½ kg.

Huvudet är förhållandevis litet med en flat skalle, det får under inga förhållanden präglas av den pygmé typ, äppelhuvud, utstående ögon o s v, som ofta förekommer hos dvärgraser. Ögonen är mörka med tindrande blick och är riktade rakt framåt. Öronen är små och högt ansatta, V-formade och bärs upprättstående. Kroppen är kort och samlad med rak rygg. Svansen bärs något högre än rygglinjens förlängning, den kuperas till ungefär halva sin naturliga längd (kupering är numera förbjudet i Sverige).

Det är pälsen och färgsammansättningen som ger Yorkshire terriern dess karaktäristiska utseende. Håret är långt, silkeslent och glänsande utan lockar eller vågor. Huvudhåret är så långt att det vanligtvis fösts upp med ett spänne, Färgen är rostbrun (tan) och stålblå, sammansatt enligt ett bestämt, avgränsat mönster. Huvudhåret är mörkt rostbrunt och får ej vara insprängt med mörkare eller sotiga hår. Håret på bröstet är något ljusare rostbrunt liksom håret på frambenen upp till armbågarna och på bakbenen upp till knäet. Allt rostbrunt hår är mörkare vid roten men ljusnar gradvis ut mot spetsarna. Den övriga pälsen är stålblå, håret på svansen är något mörkare än pälsen på kroppen. Huvudets rostbruna hår skall vara skarpt avgränsat mot nackens stålblå. En oren övergång här diskvalificerar hunden på utställning.

I Sverige fram till mitten av 1950-talet.

Yorkshire terriern introducerades i Sverige är 1911 av Håknäs kennels ägarinna, Fru Desirée Örn, som hade många strängar på sin lyra. Hennes första importer var Prince och Minnie från England och Ilka Holsatia från Tyskland, Någon fart på uppfödningen blev det emellertid inte den gången, men 1923 införskaffade fru Örn den engelska tiken Ch Queenie samtidigt som fry Carin Zander importerade hanhunden Ch Little Jester. Efter dessa två förr Håkanäs kennels främsta bidrag till york-aveln, Ch Minnie av Håkanäs.

Ett par år senare införde fru Zander de båda engelska Ch Blue Knight och Ch Durand Jessica med vilken hennes kennel av Carina, eller som den senare kallades de Casa Egra, kom att inta en bemärkt position. Fru E. Nathans Ch Mster av Carina och fröken Aina Berghs Ch Yossie de Casa Egra var sålunda avkomlingar till dessa båda. Något senare debuterade fru Signe Peters-Lundén med den engelska tiken Ch Brooks Nelly, vilket var innan hon övertog av fru Ellen Lindeblad, kennel av Assarstorp, med grevinnan Blanche Bondes framstående Ch Lusyd Barty lämnade hanhunden Ch Lusyd.

Från trettiotalets ingång kunde också fröknarna Ingrid och Elsa Degerholm, Solstuans kennel, räknas till York uppfödarna. Deras engelska import Ch Jolly Miller blev en förgrundsfigur för en tid framåt. Hans främsta avkomling, fröken Märta Johanssons Ch Lucky Girl av Idyllen, var uppfödd av fröken Gertrud Ling, kennel av Idyllen. I prislistorna återfanns dessutom bl a Skarabergs kennel, herr Eric Werdér, Tolered kennel, fröken Agnes Karlsson. I fru Connie Runefels, Sano kennel, fick rasen mot slutet av detta decennium en varm vän, som alltjämt ägnar den sina omsorger oc som jämte fru Ingeborg Hässler, importör långt tidigare, verksamt bidragit till att lotsa Yorkshire terriern genom krigsåren.

De senaste årens mest framgångsrika hundar har varit herr Harry Brandts Ch Yola, som bland sina mer avlägsna förfäder kunde räkna de flesta av de gamla matadorerna, samt herr Frans Ohlssons av fru Hässler uppfödda Ch Jackie och fru Runefels Ch Bambi av Sano.

Omkring 1950 startade fru Elisabeth Håkansson, av Sannagårdens kennel, sin Yorkshire passion med den av fru Tekla Leander-Levej uppfödda Ch Zenta, en Hässler-Sanoprodukt, som både med Ch jackie och Ch Bambi lämnade utmärkta avkommor.

Efter nära 20 års uppfödning utan förnyelse utifrån och med att alltmer begränsat antal stamdjur blev behovet av ytterligare avelsmaterial trängande. För att fylla detta behov har fru Runefels importerat Ch Parkview Princeling från England, och kenneln har fått igång en lovande produktion, vilket av allt att döma kommer att medföra en renässans inom rasen såväl numerärt som i kvalitetshänseende.

Yorkshire terrier kommer ursprungligen från koldistrikten i Yorkshire, England. Det är kolgruvearbetarna som är ansvariga för framtagningen av denna lilla juvels karaktäristiska utseende. Yorkshire terriers är minsann liten, men trots det en tuff och sportig liten hund. Den är också vaken, lekfull, livlig och sällskaplig. På hundutställning drar den blickarna till sig med sin långa, lena och skimrande päls.

Yorkshire terrier, mina dyrbara juveler! Jag hade glädjen att äga en York tik för ca 15 år sedan. Så har jag nu "börjat om". Dessa små terriers tilltalar mig och min förkärlek för friska och sunda hundar, i kropp och själ. De har dessutom en fantasisk päls att jobba med för mig som yrkesmässigt har jobbat med pälsar i mer än 20 år. De har det glada, käcka och orädda humör som jag alltid gillat allra mest hos hundar. Så med deras avsaknad av underull (som en korrekt pälsad York ska sakna) så är den väldigt lindrig mot min typ av allergi vilket gör den extra bra för mig.

För min personliga del strävarn jag efter friska och sunda Yorkshire terriers med glatt och piggt temperament och med korrekt pälskvalité.

Utan rätta pälskvalitén är inte rasen speciellt lämplig som "allergi"-hund som många marknadsför den som, trots att de kanske inte har den korrekta pälskvalitén på sina Yorkar.

York får enligt rasstandarden inte ha ullig päls! D v s den ska sakna underull.

Benlängden tycker jag är viktig också, kortbenta Yorkar är inget för mig. Heller inte för grova hundar, ofta i kombination med tunnformade bröstkorgar. Jag vill ha elegans och ett nätt uttryck, speciellt fint ansiktsuttryck också med elegans, inte för klumpigt och grovt. Storleken vill jag har runt 2,5-3 kg. I vilket fall inte under 2 kg. Det blir för pyttigt, i mitt tycke. Över 3,2 kg tycker jag är för stort. Men först och främst, Yorkshire Terrier är en terrier, den ska vara glad och pigg och lekfull, låt den vara det!

Yorkshire Terrier har en egenskap jag inte sett på någon annan ras, de har en extremt len tunga!

Yorkshire Terriers registrering i Sverige:

2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013	2014	2015	2016
463	474	518	523	535	460	512	446	450	301	312	300	268

Yorkshire Terriern har klart gått tillbaka 2011 och droppar mer och mer därifrån. Den ligger igen under de senaste 7 årens registreringssiffror. Dvärghundarnas enorma populäritet räknat på de SKK registrerade hundarna har nu lagt sig något och stangerat för att till sist gå tillbaka. Detta syns nu klart och tydligt på dessa siffror.

Under samma tid har oregistrerade Yorkshire Terrier verkar öka år från år, sett från mitt perspektiv, som knappast är grundat på fakta, räknar från när dvärghundarnas popularitet formligen exploderade i antal.

Numera ser man massor av annonser på oregistrerade Yorkshire Terriers och blandningar med Yorkshire Terriers i, som är till salu på annonser. När jag började titta efter rasen så såg jag mycket sällan en annons på oregistrerade Yorkshire Terriers och någon gång blandras med Yorkshire Terriers i.

Updated 2017-05-11