Gastric bypass

 

Operationen jag genomgått innebär att de klipper bort hela magsäcken och första tredjedelen av min tarm, den tredjedel som står för det mesta fettupptaget var det jag förlorade. Den operation som jag genomgått går inte att göra ogjord.

 

 

Före operationen

Efter över 2 ½ års väntan så fick jag till sist min operation.

2 veckor innan planerad operation fick jag dricka pulver uppblandat med vatten 5 gånger om dagen + dricka en massa vatten, och inte äta något.

Den perioden har jag förstått är väldigt tuff tid för de flesta, jag hade inte som helst problem med det, faktiskt en underbar tid, när jag slapp att laga mat, slapp massor av disk och slapp sitta och tugga! Hade jag vetat det var så enkelt hade jag gjort detta för länge sedan, alltså ätit pulverdiet.

Fast dyrt var det, det var väl nackdelen. Det var hårt, eftersom jag inte har några marginaler alls i min ekonomi efter att ha levt under existensminimum i över 20 år p g a min sjukdom. Hela extra kostnaden kring operationen har jag fortfarande inte hämtat mig ifrån (december 2010).

Jag har förstått att de flesta går ner i vikt under den tiden, det gjorde inte jag, men jag gick inte heller upp speciellt i vikt heller (endast + 0,4 kg), det får man ju vara tacksam för. Vissa andra bantningsdieter genom åren har jag visat mig att gå upp i vikt på.

Efter några dagar med den dieten fick jag oroväckande lågt sockernivå, så jag fick konsultera min diabetessköterska igen, men hon tyckte att jag inte skulle ändra på något utan kämpa på. Fick lägga till sockervatten för att klara mig. Så kom jag till operations doktorn för förundersökning, han sa åt med att omedelbart sluta med diabetes medicinen, alla sorterna, omedelbart. Efter det var allt bara bra.

 

 

Operationen

11 mars 2009 bar det iväg till operation. Mina föräldrar skjutsade mig.

Jag hade flera gånger under föreberedelserna blivit lovad att det var endast ett enda stick, sedan skulle alla andra bli givna när jag sov, jag hatar nålar OCH är svårstucken! Detta löfte visade sig vara en förbannad lögn! De hackade mig, som jag hade varit en nåldyna. Jag blev visad lite sprutor, tabletter o d som jag skulle lära mig ta efter operationen, jag fick sopa i mig enorma mängder tabletter, allt var bara bra, förutom alla nålstick. Så rullades jag in på operationen, där det vimlade av en massa människor som gjorde allt möjligt, satte sladdar, kollade instrument, och sist men inte minst, hade mig som nåldyna! Den söta, unga killen som torterade mig med alla nålstick ville inte sluta fast jag sa att jag blivit lovad att detta skulle göras när jag sov. Han bara fortsatte och stack mig, han förklarade att det var enklare nu när jag var vaken, för när jag sov skulle ådrorna rulla undan mera, så då skulle det bli besvärligare. Men varför hade de då lovat?

Efter att jag började ilskna till så sövde de mig till sist.

Så vaknade jag på uppvaket, det minns jag inte, jag hade visst tagit sista droppet som sattes precis innan jag somnade och rivit ut det i ilska och anklagat personalen, främst den unga söta pojken. De kallar det för snedtändning. Jag kallar det för logisk fortsättning på deras behandling av mig, först löften, sedan svikna löften...

I vilket fall somnade jag igen. Sedan när jag vaknade minns jag, det var jobbigt att be om hjälp med att ta sig till toaletten hela tiden, eftersom jag inte kunde gå själv, alla apparater satt fast i mig, så de var tvungen att lösgöra massa sladdar för att jag skulle kunna gå. Så fick jag dropp så jag var kissnödig hela tiden också, jag fick dock mer och mer häng på pinkeriet, framför allt när de tog bort droppet. Efter ett dygn på uppvaket fick jag åka till avdelning.

 

 

Efter operationen

När jag kom till avdelning skulle jag dricka igen, massor, och pinka, och gå, och blåsa, det där blåsandet i pipan började jag med redan på uppvaket. Sagt och gjort, jag gick, jag drack, jag pinkade, och så började jag om. Efter ett dygn där ville jag bara hem. Det var knappt jag fick komma hem, de ville hålla kvar mig över natten en gång till. Det ville inte jag.

Mina föräldrar tog hand om alla recept åt mig, och var ner till apoteket och tog ut alla mediciner som jag skulle ha. Det var så många så jag satt mig aldrig in i det hela, jag brydde mig bara om vilka som skulle tas när och hur. Vilka sorters tabletter jag skulle ta tog jag för givet att läkarna hade koll på, så jag slapp.

Tack vare min mamma som rev i så fick jag trots allt komma hem på kvällen. Underbart! Jag saknade hundarna så jag bara ville dö!

 

 

Hemma igen

Så kom jag då hem, mina föräldrar skjutsade hem mig. Madelene hade skött mina hundar exemplariskt, som vanligt! Hundarna förstod att ta det lugnt med mig, de märkte att jag hade "en svår dag", de är så snälla.

Jag fick jobba hårt första dagarna på att dricka, vila, ta tabletter, dricka, vila, ta tabletter, och hela tiden emellan promenaden från och till köket, släppa in hundar och släppa ut hundar däremellan, fylla vatten åt hundarna, fylla mat åt hundarna, min "motion" var avklarad, här behövde jag minsann inte gå i en tom korridor för att få motion inte. Allt gick strålande.

Efter några dagar fick jag dock en liten infektion i ett av operations såren som spred sig, så jag fick penicillin, då gick det gradvis över.

Det lustiga var att under denna tid hade jag mindre värk av min reumatism än vad jag haft på 20 år! Någon smärta av såret märkte jag inte, ifall ingen hund skulle hoppa upp och landa på min mage, då gjorde det ont, men inte annars.

Efter 15 dagar fick jag nog på "blötmat", så jag gjorde en nästan självrinnande potatismos, det fick bli min första "mat" sedan 2 veckor före operationen. 1 vecka efter det började jag med puréer. Efter ytterligare en vecka gick jag tillbaka till vanlig mat, fast med mer blöt konsistens.

Efter ett tag tog en tablett sort slut. Då ringde jag till sjuksystern i stan. De sa att det var ok, jag skulle inte ha dem mera, bra!

Efter detta började helvetet! Jag fick en enorm smärta, min reumatiska smärta, den kom tillbaka under ca 2 dygn lite i taget, det var en chock! Den blev värre för var dag, efter ca 2 veckor var smärtan outhärdlig! Jag kunde inte tro att det var sant!

Så jag pratade med min ordinarie läkare, tyvärr hade min gamla läkare som jag tyckte så mycket om gått i pension, och den nya fick för sig att jag var någon jäkla narkoman som tiggde droger, eller så var de för att sälja, föreslog han!!! En riktigt "sjuk" läkare. Han höll på att bli min död.

Efter att ha bytt läkare har jag dock kommit tillrätta med problemet. En bra läkare är oersättlig. Men jag har funnit en som är minst lika bra som min gamla pensionerade läkare, och det redan på första försöket också. Ibland ska man ha tur (fast jag fick varma rekommendationer från flera håll om den nya läkaren, framfr allt genom personal på vårdcentralen, och de borde ju veta). Innan jag fick nya läkaren var det hela ett riktigt helvete. Det kan nog ingen föreställa sig vad jag genomled.

 

 

Kläder

Det är tur att jag tidigare led av samlarmani. Under viktnedgångens tid har jag haft gott om kläder att använda, kläder som jag ibland har krympt ur innan jag hunnit använda dem! Det jag däremot inte kunde förställa mig var att jag skulle bli mindre än när jag var riktigt smal, så jag har inte kläder längre. Antingen hänger de som en säck på mig, eller så är de normalstora på ett ställe på kroppen men inte på ett annat ställa. Nedanför midjan har jag numera en kraftig bilring hänger av löst skinn. Det finns inte mycket kläder att välja på med sådan "passform". Inte för att passformen var så mycket att skryta om före operationen heller, men då var jag åtminstone jämntjock.

Jag har i nuläget gjort mig av med ca 20 säckar kläder, som jag hoppas att aldrig fylla ut igen. Det känns skönt, jag tror att jag inte haft sådan ordning i garderoben sedan jag fick min första garderob. Det är underbart, fast ibland känna det lite "fattigt" att aldrig ha kläder i rätt storlek. Än är det mycket som ska rensas ut, kläder jag aldrig ner sätter på mig av mellanstor storlek, jag rensar vart efter. Så sent som januari 2011 rensade jag ut ytterligare en säck med kläder.

Så har vi fötterna. Innan operationen hade jag haft 42 i sko storlek i många år, minst 20 år, bortsett från under slutet av graviditeten, då hade jag 46! Under de 20 åren har jag inte hela tiden varit tjock heller, fast fötterna har haft stor storlek i alla fall. I vilket fall så har fötterna blivit mindre också. Numera har jag 37 - 38 i sko storlek, det har jag inte haft sedan jag var 18 år. Det är bara att skaffa nya skor också, inte ens det passar längre. Fördelen är att på fötterna hänger det inte extra skinn i alla fall, så passformen går ann.

Efter att viktminskingen stannat av (september 2011) har kroppen fortsatt att förändras.

 

 

Anpassningen efteråt

Det har gått bara bra, jag har efter ca 1 ½ år lärt mig att äta lite torrare mat, utan lika mycket sås i. Jag äter ca 2 dl per portion. Jag äter ca 5 gånger om dagen. Jag har aldrig mått så bra i min magen som jag gör nu.

Tack vara värk medicinen, som jag till sist fick reda på var den första medicinen efter operationen som jag fick sluta med, så har jag idag fått en värktablett som passar min reumatism bättre. P g a mera värk får jag dock starkare medicin numera.

Diabetes hade jag, som sagt, innan operationen, den är borta. Jag behövde aldrig mer börja med medicin. Mitt morgonsocker är så gott som normalt numera (december 2010) ca 5 och där hålls det med liten marginal uppåt varje dag. Förr varierade det från 2-18, varje dag! Jag höll på att slitas i stycken av diabetes, vilka mediciner jag än så fick fungerade det inte för mig. Allt detta är ett minne blott. Till stor del troligen beroende på vilken grad av smärta jag har från dag till dag blir mina aktiviteter anpassade därefter, har jag en bra dag måste jag passa på att göra alla lite tyngre sysslor som t ex snöskottning, gräsklippning o s v.

Totalt har jag numera så många läkarbesök och mediciner så det tär något enormt på ekonomin, det är dyrt att vara sjuk, trots alla våra skydd som vi ändå har, jämfört med andra länder. Vissa av medicinerna som jag ska äta livet ut täcks inte ens av högkostnadsskyddet.

Jag drömde om att flytta utomlands för min hälsas skull (jag mår bättre i värme och MYCKET sämre i kyla), men det kan inte bli av nu, det har jag inte råd med, jag är för fattig och kostnaderna för omfattande.

Mitt blodtryck är hemskt lågt, detta har blivit värre, jag har lätt att få yrsel och det svartnar framför ögonen, men så var jag före jag blev överviktig också, jag hade bara glömt bort det, men blev påmind när problemen började igen. Jag kan t ex aldrig resa mig upp snabbt, då svimmar jag.

Jag får ofta eksem av fukten främst i naveln och under det lösa skinnet nedanför midjan, det så kallade bukhänget. Det blir öppna, röda sår. Det svider som elden. Jag smörjer så gott jag kan, men min favoritsalva slutade tillverkar, så nu har jag inget riktigt effektivt mot detta, utan får bara lindra de akuta problemen så mycket jag kan. Det går också at ta papperstussar och lägga i vecken som får suga upp fukten en stund när man sitter still, de gör i alla fall lite nytta.

Hösten 2015 fick jag reda på en bättre salva för fukteksemen, den är bäst hittills. Det är en zinksalva, men den är så extremt kladdig så den sitter kvar så länge, och därmed gör den mer nytta. Man köper på Apotelet, namnet är Inotyol.

När man smörjer ett eksem som är riktigt illa därann så vill normalt inte salva fastna på den punkten. Den liksom stöter bort salvan, som såret vore en vattenavstötande salva. Salvan som stryks på blir jämt fördelad utom på det eller de ställen som är värst. Med Inotyol fastnar salvan även på dessa ställen.

Jag har under hösten 2010 fått zinkbrist, annars har alla världen varit fantasiskt bra hela tiden fram till dess. Numera får jag ta en oerhört illasmakande brustablett med zink 3 gånger om dagen, det smakar extremt illa, men det får man stå ut med, bara man blir bra.

Jag tappade enorma mängder hår, det har heller inte kommit tillbaka, utan bara fortsatt att slitas. Jag har inte ens en 20-del av håret kvar från före operationen.

Nu fick jag reda på att det kan bero på zinkbristen, så då får vi se om det rättar till sig framöver. I januari - februari 2011 har jag nästa besök, då har jag ätit zink i mer än 3 månader, så får vi se ifall värdena är bättre då.

Februari 2011 har fortfarande inte håret börjat återhämta sig, men slitaget är mycket mindre tack vare mandeloljan jag borstar in i håret dagligen. Zink nivån är också tillbaka till det normala. Däremot har jag nu kaliumbrist istället, då ny kontroll om 3 månader efter att ha tagit kaliumtabletter dagligen under samma tid + fortsätter med zinken.

Augusti 2011 har kaliumvärden blivit normala igen, håret börjar växa ut också. Fortsätter dock med extra kalium och zink som vanligt tills vidare.

April 2012 är blodvärdet lågt, dessutom kalkvärdet är långt. Troligen p g a blodvärdet jag varit lite trött på senare tid. Nu ska jag få järntabletter igen. Extra kalk äter jag morgon och kväll sedan operationen, utökade till tre gånger om dagen p g a bristen.

November 2013 har jag inte haft några bekymmer med värdena på över ett och ett halvt år. Jag får däremot fortsatt extra zink, kalium, kalcium, b - vitaminer, järn o s v, med alla dessa tillskott så är värdena helt stabila numera och orsakar min inga problem.

Däremot håret, det tycks aldrig komma tillbaka. Min ålder i kombination med en längre tids felaktiga värden och min reumatism tror jag kan vara bidragande orsak till varför inte kroppen kan hämta igen håret. Som det ser ut nu så får jag nog leva så här.

 

 

Viktnedgång

Viktnedgången har varit ok, sakta med säker, i ett alldeles lagom tempo, fast vid varje kg nedgång har jag haft extra mycket smärta och flera blodtrycksfall. Hade jag gått ner fortare undrar jag om jag hade orkat med det hela. Fast vi människor är helt klart sega, vi orkar mer än vi tror.

 

DAG

MÅNAD ÅR VIKT
14 mars 2009 - 1 kg
16 mars 2009 - 1 kg
18 mars 2009 - 1 kg
26 mars 2009 - 1 kg
29 mars 2009 - 1 kg
30 mars 2009 - 1 kg
4 april 2009 - 1 kg
12 april 2009 - 1 kg
16 april 2009 - 1 kg
24 april 2009 - 1 kg
3 maj 2009 - 1 kg
4 maj 2009 - 1 kg
5 maj 2009 - 1 kg
19 maj 2009 - 1 kg
2 juni 2009 - 1 kg
5 juni 2009 - 1 kg
16 juni 2009 - 1 kg
26 juni 2009 - 1 kg
29 juni 2009 - 1 kg
7 juli 2009 - 1 kg
8 juli 2009 - 1 kg
16 juli 2009 - 1 kg
22 juli 2009 - 1 kg
27 juli 2009 - 1 kg
12 augusti  2009 - 1 kg
16 augusti  2009 - 1 kg
27 augusti  2009 - 1 kg
8 september 2009 - 1 kg
14 september 2009 - 1 kg
18 september 2009 - 1 kg
20 september 2009 - 1 kg
27 september 2009 - 1 kg
20 oktober 2009 - 1 kg
29 oktober 2009 - 1 kg
10 november 2009 - 1 kg
13 november 2009 - 1 kg
17 november 2009 - 1 kg
1 december 2009 - 1 kg
4 december 2009 - 1 kg
15 december 2009 - 1 kg
30 december 2009 - 1 kg
3 januari 2010 - 1 kg
5 januari 2010 - 1 kg
19 januari 2010 - 1 kg
26 januari 2010 - 1 kg
30 januari 2010 - 1 kg
9 februari 2010 - 1 kg
5 mars 2010 - 1 kg
12 mars 2010 - 1 kg
30 mars 2010 - 1 kg
24 april 2010 - 1 kg
30 april 2010 - 1 kg
8 maj 2010 - 1 kg
18 juni 2010 - 1 kg
4 juli 2010 - 1 kg
3 augusti 2010 - 1 kg
5 november 2010 - 1 kg
12 juni 2011 - 1 kg
22 juni 2011 - 1 kg
12 augusti 2011 - 1 kg
21 augusti 2011 - 1 kg
4 september 2011 - 1 kg
25 januari 2017 - 10 kg
28 mars 2017 - 5 kg
22 juli 2018 + 3 kg
29 juli 2018 0 kg
22 november 2018 + 11 kg
10 mars 2019 - 4 kg

Viktnedgången är alltså mycket stor.

 

 

Viktnedgång

2 år och 9 månader efter operationen gick jag till sist upp något kg för första gången, det kändes bra att det var stopp på viktnedgången, då jag vid detta laget hade går ner mer än 50 % av min vikt.

Jag varierar med två kg upp, två kg ner. Före operationen vägde jag i regel 5 kg mer på vinter - vår, och 5 kg mindre sommar - höst. Nu är det lika, fast 2 kg istället. Troligen är detta en mindre påfrestning för kroppen, då det är slitsamt för kroppen att ändra storlek konstant.

Viktnedgången vintern 2017-18 är osund och helt kopplad till min dåvarande sjukdom. Jag har till sist gått upp större delen av den vikten igen, vilket var det enda vettiga, så jag inte är för undernärd.

Viktnedgången vintern 2018-19 är, tror jag, helt och hållet kopplat till stress. Att flytta 30 mil med en hel kennel är inte alltid det lättaste. Det kräver både en stor stress mentalt och även fysiskt. Jag har också slarvat mycket med att äta, då det varit så mycket annat.

Bottenrekord på vikt var 39,4 kg. Då var jag väldigt sjuk. Men efter operationen har jag repat mig.

 

 

Slutsats

För närvarande (februari 2011) är jag mer än nöjd med min operation. Jag har inte haft orimliga förväntningar på min operation, vilket jag tror är ett stort problem för många.

Jag har aldrig trott att jag skulle bli "fotomodell" efter operationen. Jag har heller aldrig trott att hela mitt liv skulle bli bra bara för att jag blev opererad!

Jag har hela tiden vetat att skinnet inte helt drar ihop sig utan efterlämnar häng lite här och där. Hänget i sig ger fukteksem, men det visste jag skulle hända, så ingen överraskning där, annat än att jag inte trodde fukteksemen skulle komma t o m i naveln!

Jag visste att jag inte skulle kunna äta stora portioner efter operationen, fast det har inte inneburit någon större skillnad för mig.

Jag har inte gått hungrig under min viktnedgång. Däremot äter jag från jag vaknar till jag somnar numera, skorpor har blivit min bästa vän (av "mat" sorterna), det tar lite tid med allt tuggande, men det fungerar. Jag har alltså hittat en modell som fungerar bara fint för mig.

Jag har gått ner fort, men inte orimligt fort, jag klagar inte. Se viktnedgången ovan.

Jag har totalt blivit av med min diabetes, som förut var hemskt svår, en riktig plåga p g a att vi aldrig fick en medicin som bet på min diabetes.

Jag har något lättare att t ex klättra på stolar, att vara rent fysiskt rörlig.

Jag blir lättare yrslig nu, eftersom jag har lågt blodtryck, ett faktum som jag kände till innan operationen! Alltså en väntad effekt som var lätt att förutspå.

En oförutsett effekt är att min mage - tarm som gett mig stora bekymmer under hela mitt liv har blivit totalt motsatt, inte ett enda magproblem längre! Det är helt underbart!

En annan oförutsätt vinst har varit att mina ständigt återkommande feber attacker är färre nu för tiden. Förr kom febern mycket oftare.

Min smärta av reumatismen är värre (mycket, mycket, olidligt mycket värre) än före operationen, en reaktion jag inte visste skulle komma, men nu har jag både starkare men framför allt bättre värktabletter för min sjukdom än tidigare. Denna värktablett upptäcktes tack vare operationen!

Ett stort problem för mig efter jag har gått ner i vikt är att jag har jobbigt att sitta, ändan skavs innifrån, det gör otroligt ont. Det kan t o m vara svårt att köra bil för smärtan i baken. Likaså viker sig lösskinnet i baken dubbelt, det sker dessutom flera gånger om dagen, och det förorsakar enorm smärta.

Totalt sett skulle jag aldrig vilja ha operationen ogjord!

Jag har däremot hört om folk som vräkt i sig olämplig mat direkt efter operationen, vissa har blivit våldsamt sjuka efter att ha ätit fel, vissa har dött.

Vissa har fått en betydligt jobbigare operation än väntat, efter att de inte skött dieten inför operationen!

En del tycks ha extremt orealistiska förväntningar på operationen, t ex att allt i hela ens liv ska bli bra bara man blir opererad, vilka kan tro att livet fungerar på det viset?

En del förväntar sig att läkaren ska bli deras bästa vän efter operationen, de har naturligtvis ett arbeta att utföra, det är inte läkarna som opererar som bestämmer allt om behandlingsmodell för patienter. De gör sitt jobb. I mitt fall ett förbannat bra jobb som jag är mycket tacksam för! Frånvaron av personlig uppföljning av läkaren (som istället skötts av läkarens medarbetare) har fungerar hur bra som helst i mitt fall.

Jag var dessutom upplyst om att alla operationer kan misslyckas eller gå snett, vilket jag naturligtvis kände till. Bland annat blev jag upplyst om att man skulle sköta dieten inför operationen extremt bra för att minska risken för en större operation än nödvändigt. Men för min del har det hittills gått extremt bra, och så har jag också skött allt till punkt och pricka. Trots det finns det risker för misslyckande, men jag har haft tur och varit en god patient.

Jag kan känna mig lite missnöjd över att jag ska äta massor av preparat resten av livet, men alla preparat ingår inte i högkostnadsskyddet. Medicinerna är löjligt dyra. Sedan blev jag inkörd på ett multivitamin preparat som sedan tas ur sortimentet (p g a apotekens omläggning), efter tvångs bytet av multivitamin preparat är inte mina värden stabila längre (som kontrolleras noga och ofta av läkare). Det är ju inte operationens fel, det är ju omläggningen av apoteken som förorsakat detta. Före apoteks omläggningen hade jag inga problem med några värden, efter har det kommit flera brister som måste teckas upp med fler mediciner.

 

 

130924

En uppföljning. Som tidigare, jag är nöjd och skulle inte velat varit utan operationen.

Fuktexem under "bukhänget" besvärar mig ganska ofta.

Jag har lärt mig att lyssna på min kropp och följer mitt "sug" efter besynnerliga ätbara produkter, inte allt som jag ens skulle vilja kalla mat, men trots det ätart. När jag följer mina sug hinner ingen brist inträffa, vilket är toppen för mig då jag inte hinner få biverkningarna av underskott av diverse olika ämnen i kroppen. Detta märks på det viset att sista dryga året har jag inte haft en enda brist i min kropp vid de regelbundna testerna, så det verkar som vi (jag och min läkare) har uppnått en för mig perfekt balans som håller min kropp i bästa tänkbara balans för mig.

Värken från min reumatism är värre, vilket är en normal utveckling när man har den typen av reumatism som jag har.

Mentalt tror jag fortfarande att jag är tjock.

Jag vill bara upprepa, jag skulle göra om detta utan att blinka igen, med facit i handen.

 

 

150504

Har fått en ny förfrågan om vad jag idag tycker om min operation, efter att ha läst igenom föregående, så är status EXAKT LIKA! Jag vill inte ändra på någonting, trots att allt inte är enbart "guld och gröna ängar". Fördelarna uppväger nackdelarna, men hade jag inte haft värktabletter så hade läget varit ett annat, men om om inte vore kunde vad som helst hänt, och så här är det, varken mer eller mindre.

 

 

151018

En uppdatering idag på grund av en förändring. Ovanstående stämmer till punkt och pricka med en förändring. Mitt hår börjar tjockna en anings igen, det är första gången efter operationen som jag börjar tänka att det kanske finns hopp om att mitt tjocka hår kan komma tillbaka i framtiden. Min standard-snodd i håret är nu lagom att ha två varv istället för tre varv för att det ska sitta kvar i tofsen i nacken. En glädje...

 

 

170616

Uppdatering efter vinterns sjukdom. Jag gick ner ytterligare i vikt denna vinter p g a annan sjukdom. Det har under denna tid varit MASSOR av problem med värden upp och ner, nya symtom, problem av alla de slag. Inget av detta p g a GB-operationen utan helt och hållet p g a denna tillfälliga sjukdom som drabbade mig den gångna vinter. Det som detta fört med sig är att jag betraktar mig inte längre som fet. Anledningen till det är att sanningen sprang ikapp mig när jag denna vinter fick börja köpa kläder på barnavdelningen för att de inte skulle hänga löst på mig. Mentalt är alltså min hjärna ikapp min kropp till sist, 8 år efter operationen.

Beskrivning av vinterns sjukdom: Först fick jag tydligen gallsten. Detta gav inflammation/infektion i gallan som sedan spred sig till gallgången och vidare till bukspottkörteln. Sedan lossade gallsten och täppte till utflödet från lever, galla och och bukspottkörtel ut mot tarmen. Till följd av allt detta fick jag även gulsot. Men nu är gallan och stenar bortopererade, jag har ätit hästkurer av flera peniciliner och allt är frid och fröjd.

 

180317

Under hösten-vintern har min kropp ändrats en del efter allt som hänt. Jag har dessutom sanerat munnen, vilket påverkat min kropp. Mer hår är borta. Jag har varit väldigt trött. Men mars -18 har allt återställts igen.

 

180901

En kuriositet: När jag gick fram till en automatisk dörr i t ex en affär före operationen så brukar den öppnas i god tid, jag kunde ånga på i högt tempo. Idag är det så lite av mig så jag måste gå fram ända till dörren, och där vänta någon sekund innan dörren öppnas. Går jag i normalt tempo hela tiden så går jag in i glaset. Värre blev det efter förra vinterns sjukdom när jag gick ner ytterligare kraftigt i vikt. En vikt som jag p g a stress inte tycks återfå i prådrasket. Efter 1 ½ år så har jag fortfarande inte gått upp de 20 kg jag förlorade förra vintern.

 

181117

En uppdatering: September 2019 väger jag lika mycket som jag gjorde december 2017. Sedan dess har vikten stått stilla eller gått upp för var vecka. Äntligen börjar jag få tillbaka en sundare vikt. Anledningen är enkel, äntligen börjar mitt psyke sakta visa första tecknen på att återhämta sig efter all stress jag levt under p g a förföljelse av mig och mina hundar.

Vi får se hur många år det tar innan jag hämtar igen de 20 kg jag förlorade, om jag någonsin gör det.

Men bortsett från det så är jag sakta, mycket sakta, på väg åt rätt håll i psyket sedan jag flyttade ifrån våra förföljare.

 

 

Uppdaterad 2022-10-20

 

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström