Nanny Grandelius

Född 2 juli 1915. Död 7 maj 1977.

Syskon: Gerhard, Cecilia, Ivan (1917-2007, se nedan), Valter, Ann-Mari, Ulla och Gösta. Nanny föddes som nr 3 i syskonskaran.

Gift 1938 i Hörkens kyrka med Erik Ragnar Hagström.

Barn Kurt Ragnar född 1938-09-04.

Anställningar:

Konditori i Hörken (på vänster sida av vägen mot badplatsen) och Bastkärns Gruf AB, med malmsortering m m i "verket".

Levnadsbeskrivning:

Nanny föddes i Ljusnarsbergs kommun och bodde hemma med sina föräldrar och syskon tills hon gifte sig och flyttade till Bastkärn.

Nanny önskade sig en stor familj, hon var väldigt förtjust i barn. När så hennes enda son Kurt föddes hade hon en svår förlossning, Kurt vägde över 4,5 kg när han kom till världen. (Annikas kommentar: Hennes svåra förlossning och stora barn är något jag själv troligen ärvde från henne, fast på den tiden fanns inte exakta tidsangivelser för befruktning (jag var 1 månad överburen = stort barn 4,625 gram) och kejsarsnitt så som det fanns på 1990-talet när min dotter föddes). Läkarna rekommenderade inte Nanny att få flera barn. Hon var väldigt glad i att få hjälpa till och ta hand om sina barnbarn efter att de kom till världen. (Annikas kommentar: Jag och min bror tillbringade nästan alla lov hos farmor och farfar. Jag själv tillbringade dessutom tid där utan min bror när jag var blind. Nannys stora sorg genom hela livet var att hon ville ha en stor familj som höll henne upptagen, allt annat hon fyllde sitt liv med var "det näst bästa").

Vidare blev hon opererad för en elakartad struma och hade även tidvis besvär med nerverna. (Annikas kommentar: Hon var mer eller mindre sorgsen över att inte få ha en stor familj, så som hon själv växte upp, detta var bl a oftast starkare i slutet av alla våra vistelser hos farmor och farfar. Fast hon gjorde allt för att dölja det så kände jag ändå hennes sorg och oro av vår kommande avresa var enda gång. Varje gång vi kom så var hon alltid så extremt lycklig. Farfar framhöll alltid att farmor var så glad att vi kom och att hon hade förberett sig och väntat, längtat och räknat ner dagarna till vår ankomst, var enda gång. Hennes så kallade nervbesvär var nog en mycket stark längtan efter en stor familj, är min gissning).

På helgerna spelades Canasta, bluffstopp, poängpoker och liknande spel och även lekar tillsammans med släkten, mest hemma, men även hennes morbror Gotfrid i Ställdalen besöktes.

Nanny var även aktiv inom Verdandi, men huvudsakligen ägnades tiden åt hemmet, som alltid var pedantiskt städat (även hennes syskon och en del av syskonbarnen var pedantiska) och hon bakade och lagade mat med stor framgång. (Annikas kommentar: Så som fina flickor var fostrade på den tiden, alltså en välkänd "åkomma" hos väluppfostrade och skötsamma flickor och kvinnor. Det var alltså typiska tecken på att de var fina flickor från fina familjer).

Hon deltog i Kyrkliga syföreningen tillsammans med fruarna till disponenten, gruvfogden (som var Nannys kusin), handlaren, sin syster Cecilia (vars man hade en befattning inom kontoret) samt fruarna till de två "skiftbaserna" för underjordsarbete. Syföreningsverksamheten bedrevs i disponentvillan. Hon virkade och stickade dessutom ofta när tid fanns.

(Annikas kommentar: Hon glömde ALDRIG en enda födelsedag bland sina vänner och släktingar. Vid varje besök från vem som helst gjorde hon allt för att få bjuda på så mycket som det bara gick, t ex 7 sorters kakor var bara förnamnet på hennes bordsdukningar. Hennes middagar saknade aldrig efterätt oavsett hur enkel middagen än skulle föreställa att vara. Dukningarna var fantastiska varje gång, t o m till första frukosten. Hon var en riktig mat- och bull-mamma. Min tro var att allt detta pyssel med släkt, vänner och var enda besökare som klev över tröskeln var en sorts ersättning för avsaknad av stor familj, ett sätt att överkomma tomrummet).

Bostaden på ett rum och kök saknade till en början vatten och avlopp, vilket installerades i mitten på 40-talet. Senare installerades även WC och centralvärme.

När gruvfogden byggde ett eget hus i början på 50-talet flyttade familjen in i gruvfogdebostaden, gruvfogdebostaden minskades då ner till 3 rum och kök från tidigare 4 r o k samt badrum och var belägen i bortre änden av kontorsbyggnaden. Även telefon införskaffades till den nya bostaden.

Nanny var mycket förtjust i resor, som företogs i den egna bilen, som skaffades efter att Ragnar tog körkort i början på 60-talet. På 40-talet var det inte ovanligt att familjen på helgerna gick till fots den dryga halvmilen genom skogen till föräldrahemmet Nybacken, på Kvarnbacken i Hörken och tillbaka.

Ragnar och Nanny på bron till gruvfogdebostaden. PHOTO: Annika Hagström

Ivan Grandelius född 1917 (bror till Nanny) har avlidit på morgonen 9/6-2007, han blev 90 år.

Han växte upp på Kvarnbacken i Hörken som nr 4 av 8 syskon i det egna hemmet som föräldrarna färdigställt 3 år före Ivan föddes.

Efter avslutad skolgång i början på 20-talet började han vid Bastkärns Gruf AB, men tiderna blev sämre och han fick pröva på AK-arbete (”s.k. nödhjälpsarbete”) en kortare tid.

Därefter arbetade han vid Kvarnbacksgruvan i Hörken tills mitten på 40-talet , då han fick anställning på Kilstaverken i Karlskoga, men i senare delen av 40-talet återvände han till hembygden och började på pappersbruket i Ställdalen (där även hans morbror och en yngre syster arbetade) och bosatte sig där. Han blev kvar på ”bruket” fram till sin pensionering 1982.

Ivan levde ett stillsamt liv och njöt av att ha sin släkt runt omkring sig, med föräldrahemmet i Hörken, en morbror i Ställdalen, 2 bröder i Ställberg, hans 2 äldre systrar i Bastkärn och en syster i Ställdalen (senare 2 efter att ena systern i Bastkärn blivit änka och flyttat dit), även 2 av brorsdöttrarna är bosatta i Ställdalen och en i Kopparberg.

Det blev många kvällar med lekar och kortspel inom familjen även med (särskilt på senare tid) resor till yngsta systern i Eskilstuna.

Föräldrahemmet i Hörken bevarades och sköttes huvudsakligen av yngsta brodern efter faderns bortgång 1969 och blev en kär träffpunkt för syskonen på sommaren som även besöktes av hans yngre bror bosatt i Sundbyberg.

Ivan hade en fantastisk levnadsbana, han visade aldrig dåligt humör, han fick vara frisk i hela sitt liv och behövde aldrig genomgå operationer eller använda medicin!

De sista veckorna blev på Lindesbergs Lasarett och vårdhemmet i Kopparberg. Han verkade mest trött utan tecken på plågor och vaknade inte mer efter att ha somnat på kvällen den 8/6.

BACK

Uppdaterad 2018-03-22