Hull på hund

Med all kunskap som finns tillbuds idag är det konstigt att vi strävar efter ett lätt till kraftigt överhull på våra hundar. Man skulle tro att vi är 100 år efter all vetenskaplig data om skador redan vid lätt överhull. Det riktigt tragiska är att de som verkligen borde veta bättre, veterinärer, domare m m, inte bryr sig eller tar inte våra hundars lidande på allvar.

Om man frågar utbildade och/eller kunniga människor vad bra hull är på hund, så får man olika svar av i stort sätt alla.

Det gjordes i mitten av 2010-talet en undersökning i England. Ett antal veterinärer kollade hullet på utställningshundar, som torde vara de mest välskötta, tycker man, och de fick fram att det var ett betydande överhull på allt för många av hundarna. Speciellt utbredd i vissa raser.

KONTROLLERA HULLET PÅ HUND

För att kunna avgöra ifall en hund är för tjock eller för smal måste man först veta vad man ska titta efter, utan att ha de ramarna i minnet är det svårt att avgöra ifall en hund ska gödas, bantas eller är bara bra i sitt hull.

För att kontrollera hull på vuxna hundar, det finns vissa olikheter i olika raser, men generellt för alla raser gäller att känna över revbenen, där ska vara några mm hull, ifall man känner eller ser (på korthåriga) revbenen och de känns vassa mot fingrarna är hunden mager. Ifall man trycker allt man kan med fingrarna och knappt känner revbenen så är hunden alldeles för fet!

Att ha hundar feta är precis lika förkastligt som att ha dem magra, om inte värre t o m!

På ryggraden och höftbensknölarna kan man också till viss del också avgöra om hunden har ett gott hull eller inte. Man ska inte känna höftbensknölarna för mycket, och de får inte bli vassa, men på vissa raser/individer är det mer eller mindre omöjligt att göda bort dessa för vissa hundar är skapta på ett annorlunda sätt, gäller bl a vissa vinthundar.

Ryggraden ska man kunna känna, men man ska inte kunna räkna ryggkotorna på håll (gäller naturligtvis korthåriga hundar), vissa hundar har tre kotor som står upp lite utan att hunden är tunn eller mager, på vissa raser ska t o m tre kotor vara synliga. Att avgöra vad som är ett bra hull ät trixigare än vad många tror, vissa hundar blir t o m felbedömda av hundkunniga människor, oftast för att de inte har kunskap om så många olika hundar och framför allt hundraser och deras olikheter och likheter. Många misstar en hund med kort eller ingen päls med mager, fast en behårad hund kanske är magrare fast det inte syns p g a pälsen.

Det finns undersökningar på möss som visar att möss med något tunnare hull och proteinfattig kost lever upp till 40 % lägre än möss med normal kost.

Mitt eget konstaterande blir härmed, hellre lite för tunn än lite för fet hund, allt för hälsans skull. Normalt hull är naturligtvis bäst i alla lägen.

Hundar är som människor, olika. Det finns de som lägger på sig lättare och är latare, det finns de som är extremt aktiva och har extremt svårt att lägga på hull, man får göra sitt bästa, men för hälsans skulle är det fortfarande att föredra lite för tunn före lite för fet.

Hull på extremt stora hundar

När man har en stor hund som är ovanligt stor för sin ras, så kan ibland kroppen bitvis vara dimensionerad till en normalstor hund, även om den enstaka hunden är ovanligt stor.

Har man då en vekhet i fysiologin så avslöjas detta snabbare om man har en väldigt stor hund som överbelastar t ex en led som är för vekt tilltagen för en så stor hund, utan är i dimension till en normalstor hund av sin ras.

Alla stora hundar har vanligare att få sådana fel, och även små hundar kan ha problem, men på små hundar måste felet vara extremt mycket större innan det vållar problem med åren då deras tyngd inte är så stor. Men om man håller små hundar tjocka genom livet är risken stor att de får samma problem som vissa stora hundar med framför allt lite övervikt kan få.

En sådan hund gör man bäst i att hålla i aningens tunnare hull, för att minska överbelastningen i svagheten den har.

Om man håller hunden i högt hull så blir påfrestandet på den svagheten att bryta ner skelettet med tiden, och sedan kommer benpålagringar, och därmed smärta. Då är det ofta för sent att göra något åt det.

Det finns vissa lindringar och metoder som man sakta ner den negativa utvecklingen när benpålagringen med medföljande smärta har satt in, men hunden får ett plågsammare liv än vad den skulle fått om ägaren hade gett den lagom med mat genom hela livet. En av åtgärderna är att se till att hunden INTE är i för högt hull!

Är felkonstruktionen/svagheten inte allt för stor kan man rädda en sådan hund från all framtida smärta i den kroppsdelen.

Uppdaterad 2019-01-21