Fostra barn till hundvett

Man säger att vissa människor är naturligt bra med djur. Javisst är det så! Jag tror att alla människor är födda med förmågan att bete sig bra mot alla människor och djur. Att känna av och förstå genom att iakta och bry sig om. Sedan förstörs vi människobarn med tiden. Vissa bibehåller det naturliga förhållandet till djur, och känslan för djur, medan vissa inte gör det. Mycket beror nog på föräldrarna och ibland andra omständigheter.

Samma sak kan man överföra på vuxna människor som inte tidigare haft något relation till hundar som en del av familjen.

Barn och hundar är en underbar kombination. De har sedan urminnes tider varit naturliga följeslagare i de flesta olika världsdelarna.

Människan föds med närhet till det naturliga. Människan föds med respekt för djur.

En del människor har lättare att sätta sig in i andra individers synsätt, andra individers känslor och situationer.

En människa, som har mycket lätt till att titta ur andra individers synvinkel, många gånger över våra egna behov, har lättare att lära sig hundar.

Detta är en slags själslig känslighet som lätt kan utplåna en individ. Det är oerhört viktigt att hela tiden visa för det barnet att det har samma rätt att känna sig i balans som alla andra.

Deras hälsa är något som påverkar hundar i allra högsta grad. En hund blir endast balanserad i en balanserad miljö. En miljö blir inte balanserad om inte människorna som ingår där är balanserade.

Kunna hund kan en del människor från födseln. Det är som det sitter i generna. Jag tror vi människor har förmågan att hantera en hund riktigt om vi endast inte blir felinformerade på ett eller annat sätt under uppväxten. Precis som hunden har en medfödd förmåga att förstå oss människor mycket mer än vad vi förstår.

Vi människor kan läsa av hundars skall och placera varje enskilt skall i rätt betydelse. Detta kan människan oavsett om människorna är hundmänniskor, hundägare, hundrädda eller likgiltiga för hundar. Lika så spelar inte det någon roll hur gammal hunden är, av vilken ras etc. Antingen har hunden fått en genetisk förmåga att väcka rätt känsla för oss, eller vi har fått en genetisk förmåga att förstå hundar.

Om man har lyckan att växa upp med djur och inte påverkas av andra människors kunskap eller avsaknad på kunskap om hur hundar är och ska behandlas, så kan den naturliga kunskapen bibehållas.

Nu är det omöjligt att växa upp utan att påverkas. Det räcker t ex att barn ser en som de tror kan hund klappa på en hund eller kanske endast titta på en hund för att barn ska lära sig hur de ska förhålla sig till hund.

Alla normala barn som är normalt fostrade ska lätt kunna ha ett underbart umgänge med hundar som är normalt fostrade, under förmyndares tillsyn.

Är man hundrädd och förälder/vårdnadshavare så är det ÄNNU VIKTIGARE att se till att barnen får rätt hjälp så de inte går i sina föräldrar/sina vårdnadshavares fotspår i resten av sina liv.

Är t ex mamma och pappa rädd för hundar så får sällan barn bra förebilder för hur man fårhåller sig till hundar. Barns naturliga oräddhet och naturliga handlag far sin kos med blixtens hastighet.

Jag har flera gånger fått förfrågan och ställt upp på träffar från duktiga och ansvarstagande familjer med en eller två hundrädda i familjen som de inte vill att deras yngsta lär sig av. De barnen har blivit som "förvandlade" enligt föräldrar efteråt, något som är extra gott att höra.

Min tro är att om ett barn får uppmuntran, erfarenhet och utbildning i tidiga år så kan de bibehålla det naturliga förhållandet till hundar som vi i princip föds med. Om man däremot får en dålig utbildning, ingen erfarenhet och motarbetas i hundintresse så blir det naturliga fårhållandet förstört och måste utbildas in igen.

Vi ska ha respekt för hundar och alltid vilja göra vårt bästa får våra närmaste vänner. För att göra det måste vi förstå hund och framför allt deras beteende. Ju tidigare i livet vi lär oss det, ju större chans att vi blir riktiga proffs.

När man fostrar barn så är det ett ständigt upprepande. Alla föräldrar: Hur många gånger har ni sagt till ert barn: Tvätta dig innan du äter. Borsta tänderna innan du går till sängs, ta på vantar och mössa när du ska ut då det är kallt o s v. Det är samma sak här, man måste repetera grunden, om och om igen, till barn. Tjata tills det sitter där för evigt. Det är samma med hundkunskapen. Grundreglerna ska nötas in så de sitter i ryggmärgen.

Barn är det som sagt ett evigt tjatade på, titta inte, klappa inte, prata inte med dem. Om och om igen. Resten löser sig med normalt umgänge med hundar.

Utöver denna inlärning så har vi barn som gärna vill klappa varenda hund de ser, lär dem fort att fråga matte eller husse om lov. När de gör det ska de titta på ägaren, inte på hunden. Om de sedan får hälsa så ska de följa ägarens instruktioner.

Barn måste visa respekt och hänsyn. Då blir de respekterade av hundar och människor.

En hund som hålls tillbaka kommer sträva framåt oavbrutet, med mer och mer kraft. Om den hålls tillbaka med överdriven kraft, kanske t o m våld, så blir hunden elak eller knäckt, underkuvad, hunden får ingen existens. Den uppmuntras till ett onaturligt och sjukt beteende som utan tvekan kunde leda till dess död i en hundflock oavsett vilken väg de tar. En hund som man ger ett löst förhållande, tror på, och kan umgås med en mental kraft som binder oss samman och sätter gränser är hundar som kommer ta det lugnt och anpassa sig, utan att bli förstörda på kuppen. Den hunden behöver endast vara hund för att bli bra.

Ett barn som hålls tillbaka oavbrutet kommer göra allt för att sträva framåt, eller bli knäckt och låta sig underkuvas. I vilket fall blir det barnet inte att utvecklas till en balanserad individ. Den får ett rubbat förhållande till hundar.

Vissa grundläggande saker måste man lära barn, inte titta på, inte ta i, inte prata med hundar förrän hunden/hundarna är lugna och sansade och har släppt det första beteendet. Med första möte menar jag varje gång man varit iväg och kommer tillbaka till hunden. Alltså även ens egna hundar. När det gäller egna hundar bör man aldrig titta på, inte ta i, inte prata med hundarna förrän de är helt lugna, oavsett hur lång tid det tar.

Ta t ex att man varit och handlat. När man kommer hem kommer ofta hundar rusande och ska "hälsa", det bästa man kan göra då är att bara göra vad som helst, utan att uppmärksamma hunden. Jag t ex tar in alla varor och börjar packa upp, om de springer i vägen, vilket vissa gör med flit så föser jag bara undan dem så jag kommer fram. Vartefter de lugnar sig så får de komma ut. När jag är klar och de är klara med sin rastning och allt lugnat ner sig, då uppmärksammar jag dem som först.

Detta gör att de ser att det lönar sig att vara lugn. De ser också att jag är målmedveten i mina sysslor och inte låter mig störas i min syssla, detta ger en naturlig dominans vilket väcker hundarnas beundran och därmed ger hundarna mig naturligt respekt. Att jag inte sänker mig till deras nivå är av oerhörd vikt, för om jag gör det så styr hunden mig, inte jag som styr hunden.

Till barn behöver man inte förklara allt sådant förrän de själva frågar: - "Varför får jag inte röra dem, prata med dem eller titta på dem?"

När man rör dem tar hundar det som om man håller med i deras beteende, man förstärker deras sinnesstämning. Om man pratar med dem, samma sak. Om man tittar på dem, samma sak.

All uppmärksamhet fungerar alltså som beröm. Hunden uppfattar all uppmärksamhet som om den vunnit.

Vi alla, människor, små människor (barn) och hundar har samma längtan, vi vill ha balans och harmoni. Om vi då stimmulerar hundens uppskruvade beteende genom att röra dem, prata med dem eller titta på dem så förmedlar oharmoni och till sist hysteri.

När man lär barn så upprepar man grundreglerna så fort det behövs. Dessa beteenden ska sitta i ryggmärgen. Följs dem så kan de naturliga delarna som är medfödda att blomstra. Man kan se vilket barn som blir duktig på det ena eller andra med hundar.

Ett barn med den uppfostran kommer behandla hundar väl, ha kontroll så inget farligt händer med eller av hundar. Deras hundar kommer leva i harmoni med sin ägare och omgivning i all framtid.

Överkurs: Sedan visar man barn gång på gång vad hundarna gör och varför så fort tillfälle bjuds. Ofta kommer frågor från barnen, när de frågar är de ofta i den balansen så de lyssnar på svaren av eget intresse, vilket ger bästa inlärning och förståelse.

Lär man vuxna så behövs normalt inte tjatet, däremot kan man få upprepa sig ibland.

En vuxen har normalt lättare att ta till sig mer på ett annat sätt än barn. När den får bilden klar för sig så förstår de snabbt varför, och sedan när de praktiserar det hela så ser de hur lätt det fungerar.

En vuxen som är intresserad behöver man egentligen bara förklara reglerna för. Kommer frågan varför så tar man upp det. Sedan behöver man bara erbjuda den praktik där man påpekar grundregler efter behov. Det hela ska inte behöva ta många minuter.

Om en vuxen däremot har lärt sig felaktigt och måste läras om, så måste den pratisera det nya sättet om och om igen, utan att falla tillbaka i samma sätt som tidigare.

Barn känner sig ibland vilsna och oälskade, men med en hund så är de alltid sedda och älskade, av hunden.

Barn får i perioder ett enormt behov av närhet, en hund kan ta och ge hur mycket närhet som helst.

Ett barn får ibland perioder när de känner sig rädda för "spöken", det okända i mörkret, då kan ingen vaka över dem som en hund som är allert dygnet runt och talar om ifall något är fel på en gång.

Barn har som regel ett nära förhållande med hundar och har därför ett stort utbyte av nära kontakt med hundar.

Alla människor, både gamla och unga, och alla däremellan, som stryker på en hund sänker blodtrycket.

Hundar är glada och spontana, lever mycket i nuet. Med de orden kunde jag lika gärna ha beskrivit ett barn, är det då underligt att barn och hund ofta finner varandra och har otroligt skoj tillsammans?

Psykologen Kristina Byström är forskarstuderande. Forskar om hur framför allt barn och ungdomar med autism påverkas av hundar. Hennes licentiatarbete vid SLU Alnarp finns att läsa på internet.

Hon har mycket possitivt så här långt att säga om hundar och barn, vilket vi som lever nära med hundar och barn säkert vet sedan länge.

Det är ju väldigt bra att det kommer "papper" på att så är fallet, så kanske hundar kan få lite mer respekt och vissa människor kanske får upp ögonen för hundar och därmed kan hjälpa barn och ungdomar.

Vi som kan hund vet ju också att även vuxna påverkas possetivt genom att umgås med djur, natur, och däribland hundar som också har den goda egenskapen att de tar oss med uti naturen.

Kom ihåg, det är de vuxnas ansvar att se till att barn är snälla vid hundar och hundar är snälla mot barn.

Vissa hundar är illa behandlade och har därför blivit misstänksamma mot människor. Sådana hundar kan tycka det känns tryggt med folk som är sansade och förstår dem. Barn är helt oskyldiga, men samtidigt spontana och omedelbara. Det kan skräma en sådan hund.

Vissa hundar är rädd för människans smygande teknik och planerande baktankar mot dem som hundar, människor som hela tiden försöka manipulera dem, de brukar gilla det oskyldiga och spontana framtoning som barn har.

Hos icke skadade hundar är barn och vuxna det samma, förutom att man måste vara försiktigare och mer tålmodig med barn. Det ligger i deras väsen som flockvarelser att man ger barn lite mer utrymme och tid än en vuxen individ.

Anledningen till att vi begränsas i variation av hundhavande i Sverige beror på våran klimat och våra lagar. Lika lite som det passar sig att ställa en TV utomhus och ha den hela tiden ute i Sverige så passar det inte bra för normala sällskapshundar att t ex endast vistas utomhus. I vissa länder står hundar ofta på landet fastbundna och har till uppgift att larma när okända närmar sig. Det hundhavandet är inte lagligt i Sverige. Hur hundar hålls påverkar hundens plats. Våra hundar kan inte bara vara hund, men om man lär barnen att hantera ursprunget så är andra detaljer sådant som faller på plats när deras umgänge med hund hela tiden sker i vår verklighet. När man lärt barn förstå hundar så har det fördelen att även hundar i andra kulturer kommer barnet växa upp och kunna hantera problemfritt.

När du tittar på en hund det första du gör vid ett möte så hotar du hunden. Du kliver in i deras personliga sfär. Det blir som ett starkt hot.

Vi människor bör titta på varandra när vi möts. Det är en bekräftelse som anses bra i människors ögon.

Förstår man inte det, så är ett bra förhållande kört. Man kan ALDRIG bli riktigt duktig med hundar om man inte tar hänsyn till hundens sätt att se på världen.

Vissa hundar och vissa människor vill ha mer distans än andra. Vissa hundar (och människor) har en större aura än andra. Man måste respektera varje enskild individ. Auran är en förlängning av den egna kroppen som är samma som att ta i individen.

Hundar, liksom människor, minskar ner sin sfär i trånga situationer, medan sfären/auran kan blomma ut och frodas i öppna vidder.

Utan att visa denna hänsyn så gör vi överträdelser som vi inte har rätt till.

Ett exempel: om vi sitter på tunnelbanan och någon sätter sig så nära så det känns obehagligt. De kanske inte nuddar dig, men ändå känns det som de tar i dig, som de invarderar dig.

Då hundar inte kan prata och försöka se på det hela förnuftigt utan enbart "pratar" med kroppar och deras förhållanden/possitioner till varandra, så är detta inte endast obehagligt för en hund, utan det är dessutom som om du misshandlar hunden, hunden förstår inte omständigheterna, som normalt i sådana situationer består i okunskap från människan.

Vi människor måste lära oss att behandla våra hundar väl. Kan våra barn få lära sig att behandla hundar väl så kommer människor och hundar må bättre i framtiden.

Våran prat är mycket mer våldsamt i en hunds öron än i våran. Det piskar upp stämningen. Ungefär om du sticker fram ansiktet och skriker rakt i ansiktet på en människa.

Hundens höga ljud kommer från människan. De "skriker" till sist åt människorna när de inte blir hörda.

När människan piskar upp ljudvolymen, speciellt direkt när de ses, så är det som om de startar 3:e världskriget. Det är väl inte riktigt det förhållande vi vill ha med hundar?

Hundar tämjs och p g a detta ser den människan som sin allierade. Om den då får så våldsamma och personliga meddelanden från människan så piskas stämningen upp till den nivån som vi har skapat för hunden. Vi tittar på den och en tam hund som ser människan som sin allierade ser tittandet som en uppmaning till "action". Något ska hända. Hunden ska ställa sig i stridsberedskap. Tar man sedan i hunden så skapar man en otroligt stark flocksammanhållning i en uppskruvad stämning, man piskar upp stämningen allt mer. Spär vi på med våra älskade ord och ljud så har vi piskat upp stämningen t o m kraftigare. Vid detta lag har vi en tam hund i hysteri. Hysteri = ohälsosam okontrollerad aktivitet.

Om vi har en hund som inte är tam. En hund som inte är bekväm med människor, kanske skrämd, kanske inte präglad ordentligt, och/eller som inte är van vid människans beröring och att människor i allmänhet är vänliga. En hund som inte känner sammanhållning med människor. En hund som är utlämnad till sig själv eller annan hund/andra hundar. Den hunden känner sig hotat när människan spänner ögonen i den, den får panik om en människa försöker ta i dem och om de pratar med dem så trängs hundens sfär och den blir rädd av alla ord.

Hundar som lever enbart som hund, t ex hundar som föds till gatuhundar, de tittar inte varandra i ögonen. De nuddar inte varandra eller ens går nära, förrän den andra hunden har gett klartecken. De utöver inte ljud i varandras ansikten, om de inte ska slåss.

Hundar har så många mycket små signaler, jämför med människor, som man måste vara kunnig för att läsa. Nybörjare kan vi inte begära sådant av. En enkel regel är att lära barn att när hunden är lugn och kommer fram lugnt så kan man prova att närma sig hunden med största respekt, och med all möjlighet för hunden att backa, om det är för tidigt. När det gäller barn, lär dem att ta stöd av ägarens kunskap om sin hund. Har vuxna sagt att det är ok, så kan man närma sig hunden, men om hunden trots ägarens tillåtelse inte visar sig bekväm, låt den vara tills den kommer själv. Följer barn detta så kommer hundarna äntligen få en människa som visar dem hänsyn och ett sådant stöd som hundar har starkt behov av.

När man stiger in i en hunds revir, d v s hundens tomt, om ägaren inte är med, då gäller det att praktisera inte titta på, inte ta i, inte prata med. När hunden går är det bara att kliva in.

Kliver man in i hundens sfär så är det inte fullt lika enkelt. Först ska ägaren hantera sin hund. Men ibland finns inte ägaren med, ibland kan inte ägaren hantera sin egen hund. I första hand ska ett barn då alltid avstå ett närmande mot hunden. Om inte, så gäller det att följa reglerna inte titta på, inte ta i, inte prata med igen. Skillnaden är då att man måste förstå när man kan ta nästa steg. Det är en stor fördel om man kan läsa hundar och förstå alla små tecken. Men har man inte den kunskapen, och det har oftast inte barn, så är det bättre att låta hunden vara. Om man ålagt barnet för mycket ansvar så den i alla fall måste ta i hunden så gäller det att ta ett ministeg mot hunden, vänta till den är helt avslappnad, och sedan ta ett till. Mellan varje närmande så visar hunden att den uppfattar dig som ohotande genom att slappna av, det är det man får invänta. Metoden tar otroligt lång tid om hunden är djupt skadad, men fungerar.

Det som inte är naturligt i hundarns beteende är sådant som inte kommer med automatik och umgänge. Det är sådant som man först måste läras in bra tekniker för.

Förr eller senare får man därför lära in träning och teknik av olika slag hos barnen.

Gå i band är människans påfund, inget som kommer naturligt, tvärt om! Det säger emot allt flockumgänge som hundar har med sig medfött.

Det säkraste är att hålla hunden i koppel och låta barnen vara med och hålla i bandet och samtidigt lär man barnet att vara försiktig med kopplet och aldrig dra i hunden.

Man kan också ha 2 koppel och halsband på hunden, där barnet tar den ena och den vuxna tar den andra. Samtidigt har man barnet hela tiden inom räckvidd, man ser hela tiden ifall barnet gjör något fel och kan rätta till dem så de går snällt med hundar.

Sedan när de blir lite mer vana kan man helt enkelt sätta kopplet kring midjan på barnet.

Allt är ju under förutsättning att man har hund och barn som fungerar ihop. En duktig hund. Ett duktigt barn. Ett barn som fått rätt vägledning redan innan detta steg. Ett barn som klarar att hålla hunden, som är stark nog, ifall hunden är olydig.

Jag själv motarbetades och blev hånad p g a mitt hundintresse av mina närmaste. Det gav mig ett förstört förhållande med hundar och andra husdjur tidigt i mitt liv, jag blev som en plåsterlapp på alla djur jag mötte, jag försökte tvinga mig på dem, förfölja dem, fick jag tag i dem höll jag fast dem så de aldrig skulle kunna smita ifrån mig. Jag skrämde helt enkelt bort djur, något som jag senare fick överbygga genom att lägga band på mig och lära mig att respektera djuren.

Jag har samvetsgrannt lärt min dotter att närma sig hundar utan att våldföra sig på hundar och deras själ. Jag är glad att säga att min dotter har största respekt för att hundar och andra djur ska må bra och att vi människor alltid ska sträva efter att göra det bästa för våra djur.

Jag har haft många elever som har behövt praktig för sin utbildning, ett handledaransvar som jag tagit mycket allvarligt på. Jag kan lätt säga att alla har gått härifrån med mer kunskap än när de kom.

Jag har också haft förmånen att visa och utbilda ytterligare några barn, den jag främst vill nämna är älskade Lisa. En utmärkt elev och en naturbegåvning med massor av kärlek till hundar och andra djur.

När det gäller att lära vuxna människor om hund har jag haft förmånen att vara mentor till flera genom åren.

Dizel, CH Aurora Da Quinta Do Pasto och Norton´s Leonardo spanar ut på baksidan
av tomten där det vandrar rådjur. Pia´s hundar med hushållets äldsta barnbarn.

Foto: Anna Stark

Det är vuxnas ansvar att se till att vår nästa generation kommer behandla hundar väl.