Artiklar om Gabi Annahkeri (kallad Bibi)

 

Dalademokratens förstasida lördagen 20 augusti 2011.

 

Dalademokraten inne i tidningens 4:e sida lördagen 20 augusti 2011.

Bibbi är äntligen tillbaka hos Kurt och Annika Hagström efter fem äventyrliga dygn. Här har hon sällskap av Berta och Otto. Två Podengo portugises grande, Berta och Otto, är nöjda över att återse den lille vännen.

FOTO: CHRISTER NYMAN

Bibbi blev överkörd av tåget två gånger

Publicerad: 2011-08-20 00:15

På torsdagskvällen kom beskedet att den lilla Yorkshire-terriern Bibbi var påträffad efter fem dygn. Banverkets personal hade hämtat upp henne efter att tåget hade kört över henne vid två (!) tillfällen vid Lustigkulla.
- Jag visste inte om hon var död, levande eller skadad när vi åkte för att hämta henne, säger matte Annika Hagström från Grängesberg.

 

Trots fem dygn ute på egen hand och på järnvägsspåret där Örebrotåget passerar var Bibbi välbehållen. Fem dygn utan mat och i skogen hade visserligen gjort att hullet var borta och den långa fina utställningpälsen var tovig och inte representativ. Efter två dygns sökande trodde Annika Hagström att hon inte längre skulle få se den tvååriga Bibbi i livet igen
- Huvudsaken var ju att hon var vid liv, säger Hagström efter återförenandet. Hon vräkte i sig en hel pannkaka på egen hand när hon kom hem. Till detta drack hon två skålar vatten.

Bibbi är urställningshund och väntar på att bli förklarad som champion. Definitivt ingen utehund. Därför är det närmast ett mirakel att hon är tillbaka oskadd.
Speciellt när hon tillbringat tiden på järnvägsspåret.
- Två lokförare har sett henne på spåret och kört över henne där hon satt mellan rälsen, säger Annikas pappa Kurt som deltagit i sökandet.

Bibbi försvann när hon sprang ut på ängen bredvid hemmet. Hon ville leka med grannen och hennes hundar som sprang efter en frisbee, berättar Annika Hagström.
- På något sätt blev hon skrämd och försvann ut i skogen.

I och med detta så började flera dagars sökande efter den lilla hunden som skulle till hundutställning i Askersund. Kurt Hagström sökte genom byarna från Hörken ända fram till Grängesberg.
- Den enda lilla väg-stump som jag typiskt nog missade var den vid Lustigkulla där Bibbi sedan hittades, säger han.

Sökte värme

SJ:s lokförare rapporterade in till en sambandscentral att man sett hunden på spåret. En lokförare rapporterade till och med att terriern sträckte på huvudet när tåget dundrade över henne. Att hon inte försökte springa undan räddade förmodligen hennes liv.
- Lokförarna menade att hon sökte sig till värmen från spåret. Det kan bli 30-40 grader där, säger Kurt.
Till slut var det en man från Banverket som åkte ut till platsen för att hämta in hunden Bibbi.

- Hon morrade lite åt hjälpen, men lät sig stoppas ner i en väska, säger Annika om det lyckliga slutet.
När de fick beskedet om att Bibbi hittas kastade de sig i bilen för att hämta henne.
- I det skedet visste jag fortfarande inte om hon var död eller levande, säger Annika Hagström

 

Expressen söndagen 21 augusti 2011.


Photo: Christer Nyman

 

SJ nytt nr 9, september 2011.
KOMMER så fort jag får hjälp med scanning!

 

Vi åkte till mina föräldrars sommarstuga för att tillbringa en vecka. Vi anlände på lördag kväll. Jag skulle bada mina 4 hundar som skulle ställas ut dagen efter i Askersund. Efter att ha tagit ut alla hundar ur bilen, då i sista omgången de 4 som skulle badas, försvann Bibi, vi tänkte hon satt och bajsade och skulle komma snart.

Efter någon minut kom grannen (finns bara en granne) och talade om att hennes hund (8 månaders Border Collie) hade jagat bort våran Bibi. Detta var halv åtta på lördags kvällen.

Grannen och jag gick och letade hela kvällen, jag fortsatte hela natten. Jag hade med mig olika hundar hela tiden för att få hjälp.

Det fanns en konstig marklevande fågel som försökte villa in mig i skogen hela tiden, jag följde ljudet flera gången som hela tiden försvanna bortåt, innan jag förstod att det inte var en gnyende hund, utan det exakta ljudet var någon fågel som antagligen ville villa bort mig från deras bo.

På förmiddagen får vi besked att hon synats klockan 21 - 23 kvällen innan ca 3 km "hemifrån", så vi for dit och koncentrerade vårt letande till detta område (detta var alltså samma dag vi skulle varit på utställning). Vi pratade med massor av olika personer, jag gick särskilt kring järnvägsspåret och vägarna för att se ifall hon låg i något dike eller vid järnvägen, kanske död. Olika hundar följde mig hela tiden för att hjälpa till. Letandet fortsatte vidare och vidare runt kring området. I området finns enormt många gruvhål dessutom, så där gick vi också och letade.

Vi satte upp lappar, 30 stycken första dagen, lika många andra dagen. Vi pratade med så många vi såg. Dagarna gick, vi fick inte in en enda rapport mera om var hon fanns. Vi började bli mer och mer övertygad om att hon var död. Jag sov ca 2 timmar per dygn, när jag domnade av i soffan en stund, ofta när jag stannade upp en stund för att äta. Kroppen min hade ingen aning om vad som var dag eller natt.

5 dagar efter hon försvann somnade jag i soffan en stund efter att ha ätit en bit av en stor pannkaka, som min älskade mamma hade gjort åt oss. Min mamma väcker mig och säger att - "Någon ringer om hunden"! Detta var 19,30 på torsdagen, 5 dygn senare så när som på minuten! Jag raglade (av trötthet) ut till pappas bil och han kom efter, jag frågade vad de sa och han sa att de sagt att de hade Bibi där, fast om hon levde eller var död, visste vi inte.

När vi kom dit satt Bibi i en SJ-anställds bil, levande!

Vi fick då höra storryn:

En tågförare hade sett Bibi på rälsen och kört över henne, därför rapporterade han in detta till sin sambandscentral i Stockholm, så som brukligt är i sådana situationer, när det är djur efter banan. Ett tag efter rapporterar nästa lokförare att han kört över en, vad som förefall vara en liten hund!

De kontaktade då en man i området för att åka och ta rätt på, vad det trodde vara, en död kropp.

När mannen kom till spåret levde hon! Hon morrade åt honom så han hämtade en tygväska och slängde över henne och tog upp henne i, då la hon sig tillrätta i denna och var lugn. Han la in väskan med Bibi i, i sin bil och åkte till närmaste hus där han kände folk i byn, hoppade in och frågade om de visste något om en borttappad hund. Min pappa hade varit i bl a just det huset och frågat om de sett hunden flera dagar tidigare, och lämnat visitkort, så de visste besked! De ringde till min pappa och på den vägen var det.

Frun i familjen hade gett Bibi lite kattmat som hon hade ätit glupskt.

Vi får hem, jag återvände till vardagsrummet, med Bibi i famnen, enda gången hon tog blicken från mig var när hon skulle se så hon fick i sig maten i rätt ände, hon åt, småvilade med ett öga i taget, bokstavligen! Åt, drack lite, åt, vilade. Hon satte i sig nästan en hel pannkaka, bullar, godis, korv, ost och kattmaten hos familjen där vi hämtade henne. Enorma mängder för en så liten kropp, fast fördelat på 8 timmar. Ibland tog jag ut henne så hon skulle få kissa, jag la också en tidning på toalettgolvet som reserv, ifall hon fick brottom plötsligt och jag kanske somnat till. Klockan 4 på natten gick hon till toa, eftersom jag var där, och satte sig på pappret och sket, svart! Avföringen luktade blåbär! Efter detta somnade hon och sov totalt för första gången!

När vi gick på gruset på uppfarten så haltade hon av smärta, fast det fanns inga synliga fel på hennes fötter eller i övrigt. När hon gick på släta golvet, gräsmattan eller liknande, så haltade hon inte. Antagligen hade hon sprungit sig slut, så hon ömmade i fötterna. Hältan var försvunnen helt efter 2 dagar.

Bibi var orolig att jag skulle lämna henne efteråt, så hon låg på min packning så fort jag gick ifrån för att vara säker på att inte bli lämnad.

 

 

Hon var tovig och blöt, det hade regnat 2 ½ dag på slutet. Jag satt med henne i knäet och bortsade henne hela tiden så fort jag hade tid att sitta ner en stund. På två dygn hade jag fått ut alla tovor, sakta men säkert, så hon kunde badas och inpackas och därmed kunde jag rädda hennes fina utställningspäls.

Min teori är att hon hade sprungit sig totalt utpumpad och ätit blåbär för att överleva och till sist lagt sig ner på spåret där hon kände lukten av mig och hennes kennelkompisar. Hon lade sig nog där i förhoppning om att jag skulle återkomma dit, eftersom jag gått där upprepade gånger med olika hundar, och det kände hon säkert lukten av. Att hon la sig precis intill spåret berodde säkert på att hon sökte värmen i regnvädret.

Hon har före denna händelse varit en sådan hund som tycker det varit kul ifall några hundar slåss, det har hon tänt till på, det är ett minne blott. Nu kan hon inte vara mer ointresserad av det. Hon har varit normalt intresserad av mig innan, fast väldigt tillgiven, nu är hon väldigt fixerad och hårt fäst vid mig. Vid senare besök i mina föräldrars sommarstuga (ca 1 månad efter händelsen) vägrar hon lämna mina fötter! I övrigt verkar hon återställd.

Så här ser hon ut i pälsen 2 månader efter sitt äventyr när hon är sur för att hon börjat löpa och dessutom är nybadad (och fortfarande lite blöt).

 

 

 

 

 

 

 

Updated 2015-02-09

 


Photo: Christer Nyman