Patella

Själva ordet patella kommer från latinet och betyder flat skål eller tallrik.

Att hunden är fri från patella betyder alltså att hunden inte har knän, alltså inte en så vacker syn. Fri från patella (eller patellafri) är ett begrepp som används allt för ofta när hundägarna menar att hunden inte har patellaluxation, fast bokstavligt säger de alltså att hunden inte har knän.

En veterinär som har tillstånd av SKK att skriva patellaintyg, hjärtintyg o s v kan vara en som har specialkompitens i hundens och kattens sjukdomar, men det finns också andra veterinärer som är godkända. SKK ska ha en lista på godkända veterinärer (fast jag har inte hittat den på deras hemsida). Mer allmänt om knän.

Patellaluxation (luxation betyder att knäskålen är för rörlig, d v s luxeras, det betyder alltså hoppar ur, flyttar sig ur läge) förekommer på de flesta raser, speciellt de hundar som är av små raser, hundar under 10 kg som vuxna. Det är av någon anledning något vanligare hos tikar än hanhundar.

1. Patella (knä) ligger på plats men kan luxeras (= förflyttas ur läge) manuellt. Den återgår spontant (av sig själv) i normalt läge.

2. Patella luxeras lätt manuellt (per hand) eller spontant (av sig själv). Den är mestadels luxerad (oftast ur läge)men kan reponeras (läggas tillbaka i rätt läge).

3. Patella är permanent (= alltid) luxerad och kan inte reponeras (läggas tillbaka i rätt läge).

1=Man kan dra isär knäleden utan onödigt våld. Den återgår till normalt läge av sig själv.

2=Knäleden hoppar ur läge lätt, antingen med hjälp eller av sig själv. Knäleden ligger "ur led" för det mesta men kan återföras till korrekt läge.

3=Knäet är alltid ur läge, det finns ingen möjlighet för knäet att återgå i rätt läge, vare sig med hjälp eller av sig själv. Man kan rent säga att korrekt knäledsfunktion och knäledsdetaljer saknas.

Patellaluxation är när knäskålen inte längre ligger fast i sin fåra på lårbenets framsida, ibland förflyttar sig knäskålen inåt, ibland utåt. Inåt är den vanligaste varianten. Båda är lika fel. Knäskålen hålls på plats utav muskler och ledband tillsammans med skellettets utformning.

De flesta hundar med lite patellaluxation verkar ha inget eller mycket lite besvär av sitt problem och endast då de blir väldigt gamla. Besväret kan förvärras med åren. Om hunden får kraftiga besvär av sin patella kan man ibland operera, numera oftast med bra utgång, fast det ska då helst göras i unga år. Vid permanent luxuering ser man oftast en väldigt typisk knäande gång. En del tycker det ser ut som en grodas rörelser.

Ibland kan hunden vara frisk på ett knä men ha fel på det andra. Är det stor variation i grad mellan höger och vänster sida kan problemen bli värre p g a snedbelastning.

En hund med patellaluxation som mer eller mindre har ständiga symptom gör bäst i att opereras, annars är riskerna större för korsbandsskador (speciellt hos större raser 10 kg och uppåt), men framför allt utvecklas med tiden benpålagringar (gäller alla raser) som bara blir värre ifall det inte blir behandlad i tid, benpålaringar är en bov att ta på allvar då det kan leda till oerhörd smärta för hunden. Med andra ord, ska man operera är det bästa att göra det när de är yngre. När benpålagringar till sist kommer så är det väl sent att operera. Se mer på sidan om benpålagringar.

Det är ingen svår undersökning att fastställa om en hund har patella. Veterinären (godkänd av SKK om man vill ha resultat registrerat på SKK) känner på knäet.

Alla veterinärer KAN känna på knäna, MEN om man ska avla på hunden via SKK så måste det vara en veterinär som är godkänd för patella. Det betyder inte att de andra veterinärerna är sämre, det finns t o m experter på patellaoperation som inte har behöringhet enligt SKK.

Knäledsproblem förekommer oftare i vissa släkten av hund än andra, varför man tror att det har en viss ärftlighet. Det är heller inte ovanligt att vissa hundar av diverse olika raser är friskare hos vissa hundägare och får oftare patella fel hos andra hundägare. Det finns dock ett stort mörkertal. Man vet dock att knäleden påverkas av skellett (ben), ledband, ledvätska, muskler, felaktiga konstruktioner i skelettet (exteriöra vinklingar m m).

Skelettet är beroende av att man avlar på fysiskt korrekta hundar men också på att hunden får en korrekt balans av bl a kalk/fosfor och D-vitamin under framför allt uppväxten.

Ledband är i sin tur beroende på korrekt motion och intag av vitaminer och mineraler i korrekta mängder, framför allt under hundens uppväxt.

För att hjälpa din hund till en så bra uppväxt som möjligt för att på det visen få chansen till en frisk framtid, ge ett BRA foder, motionera hunden regelbundet.

För valpar betyder det oftast att hunden får röra sig fritt så mycket den vill. Låt den röra sig på olika områden i kuperad terräng, undvik för mycket släta ytor som vägar, asfalt o s v. BÄR INTE VALPEN! En hund har 4 ben och behöver använda dem för att utveckla sina muskler och senor rätt, SPECIELLT UNDER UPPVÄXTEN!

Övergöd inte växande valpar! Fetma ger för tung vikt för knäet att bära under utvecklingen.

En normal, frisk hund kan under vissa tillväxtfaser bli lite glapp i knäna för att sedan återgå till normal patellastatus. Speciellt tikar kring/under första löpen, men det gäller även hanhundar speciellt när de blir könsmogna, så det är helt klart att hormoner delvis spelar in i det hela.

Tikar som är dräktiga går upp i vikt, de kan då få så tung belastning så deras knän blir sämre, mer eller mindre, ibland återgår det till det normala (samma som före parningen) och ibland återgår de inte till det normala.

En hund som skuttar till på tre ben mellan varven tror man vanligtvis har knäledsfel. Speciellt om det är en hund av liten ras.

Vissa hundar som skuttar runt på tre ben trots perfekta knän vet man inte alls varför de gör så. Jag har då inte lyckats lista ut det heller på varje individ jag påträffat med beteendet.

Vissa gör det för att de en gång haft ont och använder det för att få sympatier av ägaren eller andra människor.

Vissa gör det dock för att det är kallt eller blött, och försöker då ofta varva med höger och vänster ben upplyft. Allt för att bli mindre våt eller mindre kall.

Vissa skuttar på tre ben trots perfekta knän p g a att de är dåligt konstruerade i kroppen. Vinklar och vrår är i så dålig harmoni att hunden i vissa farter har svårt att få med sig ett ben och väljer att skutta för att snabbare ta sig fram. Det gäller då oftast lite högre tempon i trav, fast andra avvikelser i tempot förekommer.

De hundar som jag själv haft i min vård som har skuttat på tre ben ibland trots perfekta knän har varit flertalet vinthundar + en enda av annan ras som var extremt dåligt konstruerad i kroppen (väldigt raka vinklar bak, extremt brant och kort kors, lång rygg med "vinthundsböj" över ländpartiet).

Patella uppför sig väldigt olika hos olika hundar och olika raser. T ex mina älskade Japaneser ser ut att endast i mycket sällsynta fall få besvär av patella luxation. Ibland, om de får besvär är det inte ovanligt att det begränsar sig till en kort period när patella problem uppkommer och sedan försvinner symtomen, fast defekten kvarstår, eller inte kvarstår.

Om det gäller alla Japaneser eller är speciellt för min typ av Japanese, vet jag inte. Vissa Japaneser har en ca vikt på 5-6 kg, de som jag träffat av den modellen och som har haft patellafel, vilket har blivit några stycken genom åren, tycks ha mer besvär i sina knän. Som jämförelse ligger medelvikten på min typ av Japanese på ca 3 kg. Mina kan ha samma mankhöjd men har sirliga benstommar, inte tunga, som en Mops.

På t ex Chihuahua är svårare patella fel väldigt vanligt att det ger hundarna handikapp genom livet och därför kan en operation tidigt i åren på dem vara avgörande för deras resterande liv.

Alla hundar från den minsta rasen till den största ska motioneras. De ska få trava (helst fritt) varje dag. Mer för arbetande hundar men tillräckligt mycket även för små sällskapshundar. Det är bra ifall de kan springa fritt utan att stressas en längre stund varje dag, helst flera gånger varje dag, och gärna i kuperad terräng, inte bara på slät backe, det ger inte samma motion när de då rör färre muskler. Asfalt och liknande kan dessutom vara väldigt slitsamt för tassarna på våra hundar. Valpar ska inte röra sig mer än de vill och orkar, vuxna hundar motionerar man mera, gamla hundar får man igen motionera efter hur mycket de vill och orkar.

Jag har själv haft ett antal hundar av olika raser med knäledsfel i varierande grad, någon enstaka av egen uppfödning men mest inköpta. Ingen endaste en har dock haft något lyte av sina fel, så man får väl vara tacksam för det. Det tror jag kan bero på att jag avlar på friska hundar, och köper in valpar från friska hundar, så sannolikheten att valpar hos mig ska få grava fel kanske är mindre? Dessutom får hundar som växer upp hos mig bra foder och rör sig tillsammans i lekande grupper i kuperad terräng dagligen och blir i stort sätt aldrig burna!

Sedan 2007-01-01 var det meningen att alla hundar, oavsett ras, skulle registreras centralt hos SKK, däremot finns det ett visst mörkertal vad gäller detta. Under första 7 månaderna känner jag till ett 20-tal hundars patella resultat som skickades in till SKK, några av dem var mina egna hundar, de registrerades inte centralt, fast vissa gjorde det. Dessutom sändes det in ett resultat som registrerandes, sedan togs det bort helt utan anledning! Efter diverse bråkande från ägaren återinförde dock SKK resultatet. Det förekommer också att SKK återgivit fel undersöknings datum på patella, fast hittills vet jag inget datum som är fel återgivet som påverkar resultatet.

Även under senare år förekommer både att resultat inte kommer med i SKK´s register och att resultat kommer med för att sedan försvinna, men det är inte alls i samma omfattning som i starten.

Framför allt, på varje hunds egen sida ser man deras egna patellaintyg på senare tid.

Patella luxation kan komma av många orsaker. Hunden kan ibland inte låta visa några defekter till vardags till att bli så förstörd att de inte kan gå. Svåra tillstånd kan förorsaka hälta och t o m svår smärta. Vid begränsad rörlighet är operation att överväga, efter operation får oftast hunden ett någolunda normalt liv.

Orsaker kan vara: Det skålformade benet halkar framför knäleden. Svagt ligament och/eller senor i knäet. För grunda räfflor kan göra att knäet halkar på sned ut ur sina räfflor.

Ibland är det ur lite hela tiden, men går att få tillbaka på plats, alltså knäet är inte så förstört ännu att det inte får plats i sitt naturliga läge.

Ibland saknar helt enkelt deltaljerna som ska vara i knäet och det gör att knäet går inte ens lägga tillbaka på plats med hjälp av människan.

Här är skillnaden i graderingarna som görs på knän, 1 är den lindriga, 2 är den mellan, 3 är den svåra formen.

Om hunden går med sitt problem så förvärras tillståndet med åren. Patellakanterna kan bli nedslitna, skålen mer grund, räfflorna mer slitna, till följd kan rörligheten hos hunden begränsar mer och mer med åren.

Hundar som inte visar symtom ska man inte operera. Unga hundar ska man helst heller inte operera om det inte är väldigt akut. Efter operation fortsätter då benen att växa, hunden kan då bli defekt för livet.

Under löp kan tikar bli lite slapp och få en lindrig grad av patellaluxation, medan de mellan löpen inte har patellaluxation.

Detta förekommer på alla raser, men då speciellt små raser, ju mindre, ju vanligare. Det märkliga är att vissa raser blir mer besvärade av samma ras än andra raser. Japanese chin har oftast inga lyten av sin defekt, medan Chihuahua ofta blir väldigt besvärad av samma grad av fel. Även Yorkshire Terrier kan drabbas av patellaluxation. På den tycks det däremot vara defekta i förhållande till grader, vilket man tycker de andra raserna också skulle vara, men så är oftast inte fallet.

Ibland kan en hund ha korrekt patella som 1-åring eller äldre, det är då man fastställer patellastatus. Sedan kan, med åren, knäet slitas och den äldre hunden får patella luxation senare i livet. Vanligt är att slitningen går fortare på tikar som får valpar. Det är inte helt ovanligt på Japanese chin. Dessa hundar verkar inte ha några större problem med sitt lyte.

På Italiensk vinthund kan jag inte uttala mig då jag inte har haft eller fött upp en enda patellaluxation och har inte samma kontaktnät på den rasen, däremot känner jag till att patella även existerar på denna ras. På en tik kände uppfödaren / ägaren inte till att tiken hade patellaluxation utan veterinär upptäckte det vid ett veterinärbesök.

Under en begränsad tid om några år hölls hundvalparna i för högt hull hos mig. Detta ledde till att ca 50 % av mina valpar, oavsett ras, under denna period fick patellafel, vid återgång till gamla hullet på valparna, återfick jag ca 5 % patella, som "förr i tiden". En oerhört tragisk period i vårt liv. Många bra hundar fick gallras bort...

Kvarstår fortfarande detsamma som före gödningen, mina hundar hade inga lyten av felen, felen var oftast små, hundarna var som vanligt i god kondition och korrekt konstruerade. Detta är troligen orsaken till att mina hundar inte får lyten av sina eventuella uppkomna patellafel.

Hjärtfel ärftligt? Kan även till viss mån gälla patellafel och testikelfel.

Vi pratar ständigt om hjärtfel på hund som om det är enbart ärftligt och inget annat.

På människor pratar man till största delen om det förvärvade hjärtfelet. Nog för att det också är logiskt, då vi inte bedriver avelsplanering på människor, men trots det vet vi att största orsaken till hjärtfel på människor är förvärdad. D v s sådana fel som vi kan påverka med fysisk och psykisk balans.

Det vi måste förstå att man idag vet att hjärtfel på människa är till största delen beroende på livsstil, även om ärftliga faktorer ibland spelar in.

Vi har än så länge ingen som helst orsak att tro att något annat gäller på hundar också.

På människa vet man att de som tillhör släkten med stark ärftlig indikation på hjärtfel så klarar de sig oftast bra som sköter sig. Äter bra. Motionerar bra. Håller sig i kondition alltså. Lev i harmoni fysiskt och psykiskt.

Vi vet också på människa att ca 50 % av alla människor har någon form av hjärtstörning vid 40 års ålder. Så illa är det inte på en enda hundras. Det kan mycket väl vara bättre på hundar eftersom vi har våra bekämpningsprogram och strävan efter sund avel.

Min övertygelse är att om man bara avlar på hjärtfriska hundar, som helst är gamla, och sedan håller de avkommorna i god kondition så är det sällsynt att hunden dör i hjärtfel.

Exempel: Om jag tittar på mina egna hundar. Jag har tills nu haft förmånen att få leva med en hel hoper med gamla hundar genom åren. Hundar som blivit så gamla så de har tagit slut i organen på slutet. Vissa av dem har haft hjärtfel när de blivit gamla, alltså på slutet. Inte en enda hund har behövts avlivats hos mig p g a hjärtfel, någonsin. Då ska man ha i åminnelse att jag dessutom hade Cavalier king charles spaniel under den perioden när rasen var som värst drabbad i Sverige, d v s under samma period som hjärtundersökningar blev obligatoriska för avel på rasen.

Även bland mina Cavalierer fick ingen hjärtfel tidigt och ingen dog av hjärtfel. Då ska man veta att under denna period i historien så avlade var och varannan Cavalier uppfödare på hundar med hjärtfel. Många uppfödare på rasen resonerade ofta som så att de ville ha en avkomma när det snart var för sent att få något kvar efter den hunden. Vissa uppfödare utnyttjade kryphål i regelsystemet på den här tiden när det kom regler.

Mina hundar har ibland genom åren haft en ytterst lätt övervikt. Ofta det vissa uppfödare/domare/veterinärer m m kallar normal vikt. Mina andra har varit slanka till normala. Speciellt under uppväxten. Mina hundar har alltid haft MYCKET STORA ytor att röra sig på och väldigt många kamrater att busa och leka med. Mina hundar har i alla tider fått promenader i skog och mark som bygger upp fler muskler än att hunden enbart rör sig på plan yta. De har också haft otroligt mycket sysselsättning av varierande slag. Detta har säkert bidragit. Mer om hjärtfel.

Skötsel kan påverka hundens framtid, hundens fysik, hundens psyke och hundens död mer än vad vissa tycks förstå. Här är ytterligare exempel. Knäledsfel/patellafel är vanligare hos vissa hundägare, oavsett vad deras hundar har för genetiska arv med sig. Gemensamt för de som jag sett som har det problemet är att hundarna ofta inte är i bra kondition. Antingen för feta eller dåligt musklade. Ofta har de små ytor och mycket dålig sysselsättning. Oftast en kombination av alla dessa delar eller fler av dessa delar. Mer om knäledsfel.

Skötsel kan påverka hundens framtid, hundens fysik, hundens psyke och hundens död mer än vad vissa tycks förstå. Här är ytterligare exempel. Vissa får oftare än andra testikelfel på sina hundar än andra djurägare, oavsett vilka raser de har. Det kan bero på att hunden har varit nertryckt under uppväxten. Inte ovanligt att de varit nertryckt av andra hundar och oftast då av äldre hanhundar. Mer om testikelfel.