Öronskabb

 

Allmänt

Öronskabb (otodectes cynotis) drabbar ibland hundar och är väldigt vanligt på katt som vistas ute ibland och kan även förekomma hos iller.

Öronskabb är nästan osynligt för det blotta ögat.

De lever nere i hörselgången och ytskiktet i innerörat, där den får näring från vävnadsvätskan i de tunna väggarna till hörselgångarna och vaxet och orsakar svår klåda.

Efter endast några veckor kan en hund ha tusentals öronskabb i och runt örat.

Öronskabb kan vara svår eller helt omöjlig att få bukt med ifall man inte behandlas samtliga djur samtidigt!

 

 

Tecken på öronskabb

Öronskabb ger oftast brun-svart klet i öronen. Kletet är skabbdjur, levande som döda, skabbdjurens avföring, eventuell svamp eller bakterier.

Bakterier kan extra lätt uppstå när hunden river sönder sig i örat genom intensivt krafsande, hunden kan skaka mycket på huvudet, den kan gnugga öronen mot väggar eller dylikt, den kan t o m luta huvudet snett med den sjukaste sidan nedåt, öronskabb kan också ge öroninflammationer, då kan t o m hunden få feber.

En hund som går väldigt läge med öronskabb kan t o m få s k blodöra. Blodöra uppkommer när hunden kliar sig intensivt och till sist skadar blodkärlen i ytterörat så blodblåsor bildas.

Det finns hundar (och katter eller iller) som har öronskabb som inte har någon av symtomen (= dold öronskabb) men ska trots det behandlas när övriga djur behandlas ur samma flock.

 

 

Hur ser det ut?

Tittar man på skabbsmuts från örat (med blotta ögat) ser det ut som en hög med brun-svart sekret som är tydligt ojämn (lite som kaffesump), känner man mellan fingrarna känns det som det är korn i smeten.

Tittar man mot ljus (man kan med fördel lägga smutsen på ett vitt papper för att se tydligare) kan man ibland se att högen rör sig.

Man kan även titta med förstoringsglas eller mikroskop, så ser man djuren, små vita spindeldjur som kravlar runt i den brunsvarta smutsen.

 

 

Smittkälla

Katter eller andra hundar är den absolut vanligaste smittkällan.

Det behövs inte många skabbdjur i hundens öra innan hunden börjar känna av dem och börjar klia sig, den kan visa obehag och smärta när man tar mot öronen, lukten förändras t o m före smutsen syns, den kan också få en inflammation som följd av skabben.

En katt kan betydligt oftare ha skabb utan att visa några som helst symtom.

Hundar som har haft öronskabb länge utan behandling tycks ibland sluta klia sig, som om de blir vana vid att det ska klia i öronen.

Även en hund kan vara bärare av öronskabb men hålla dem i schack så de inte syns, de finns dock nedanför svängen i örat och smittar även andra djur, trots att hunden till synes verkar frisk.

 

 

Öronskabbens livscykel

Öronskabbens livscykel sträcker sig över ca 21 dagar. De går igenom 4 stadier.

  1. Hondjuren lägger ca 5 ägg per dag tills de dör. Äggen läggs under överskiktet på innerörats hudyta, äggen kläcks inom 4 dagar och ut kommer en larv.

  2. När larven väl kläckt äter den i 4 dagar för att sedan via i 1 dygn och därefter övergå i nymfstadiet.

  3. Nymfen äter i 3 - 5 dagar, vilar, övergår i nymfstadiet nummer 2 och äter igen i 3 - 5 dagar, vilar.

  4. Öronskabben är kläckt.

 

 

Fastställa att det är öronskabb

Man bör fastställa hos veterinär om det är skabb eller inte som hunden lider av, det är endast veterinär som kan skriva ut behandlingar mot öronskabb.

Alla hundar, katter och iller som hunden umgås med (eller vistas på samma område som) måste behandlas samtidigt.

När kuren är över kan hunden extra lätt drabbas av öronskabb igen eftersom den naturliga balansen i örat är rubbad och därmed extra känsligt efter en behandling kommer hunden att ännu lättare ta till sig en ny smitta.

Går det lång tid efter man botat hunden återstålls den naturliga balansen i örat och därmed är den lite mer skyddad igen, som normala, friska hundar.

 

 

Återfall

Ibland kan man inte komma åt smittkällan. Det vanligaste där man inte kommer åt problemet är fritt strövande katter.

Om din hund blir smittad om och om igen trots att du behandlat alla dina djur efter konstens alla regler så måste man titta runt ifall det t ex kan vara grannens katter som är problemet och försöka hjälpa dem att bota sina djur för att få stopp på det hela.

Problemet med dessa katter är att de i sin tur strövar runt och träffar andra katter som troligen är smittade de med.

Kringströvande katter kan på detta vis bli ett väldigt stort problem för att hålla våra älskade djur friska.

För att läsa mer om örat rent allmänt, om rengöring av öron och om öroninfektioner, kan ni klicka här.

 

 

200728 Dold skabb

Katter som har öronskabb har ofta dold öronskabb, d v s öronskabb utan några direkt synliga tecken. Katten kliar sig inte. Katten har inget synligt smuts i öronen. Katten har ingen färgförändrig i hud i örat. Ändå har de öronskabb. Då beror alltså inte den dolda öronskabben på att ägaren håller efter de synliga tecknen.

Allt beror på hur kattens öra är konstruerat, lika som hunden öra. Först är örongången rak, sedan är den böjd, där finns en bit av örongången innan trumhinnan kommer. Den sista biten syns alltså inte genom att titta ner i örat med blotta örat.

Dessa katter är trots detta smittspridare. De kan alltså bl a smitta hundar.

I extremt sällsynta fall kan även hundar ha dold öronskabb. De är trots detta smittspridare. De kan alltså smitta andra hundar.

Jag personligen har enbart hört om ett enda fall där hund varit dold bärare av öronskabb på alla år som jag har hållit på med hundar. Det är alltså mycket ovanligt att hundar bär på öronskabb som håller sig dold för blotta ögat.

Dold öronskabb kan man bl a upptäcka genom att spola fram skabben från botten av örat, efter kröken, och ta ett prov på "smutsen" som kommit upp och titta på detta i mikroskop.

Om ni gör detta själva är det oerhört viktigt att man får örat torrt efter sköljningen, annars kan hunden få öroninflammation av behandlingen.

 

 

Egen erfarenhet

Öronskabb fick jag för många år sedan av en som var här och parade. Jösses, det blev som en löpeld! Fruktansvärt. Så jag gav Stronghold och en månad senare en gång till, äntligen var det klart.

Då ville väninnan till hon som fick mina hundar smittade komma och para. Jag frågade om de var 100 % säkra på att deras hundar var friska i öronen. Jaaaaaa, då, intygade hon. Vilken idiot jag kan vara. Löpelden var igång igen på bara ett par veckor, klia här och där, stackars hundar. Ytterligare två behandlingar med Stronghold.

Sedan sa jag ifrån parningar utifrån (= höjde priset så ingen ville komma). Jag vill inte utsätta mina hundar för sjukdom i onödan.

Tur i alla fall att det idag är lättbotat.

På 1970-talet var det en stark vätska som luktade alkohol i en glasflaska med röd plastkork som skulle droppas dag efter dag, efter första gången med alla hundar så sprang de och gömde sig när de såg flaskan! Vissa skrek av smärta när man droppade i dessa droppar. Huva. Skönt att de tiderna är över.

 

Uppdaterad 2020-07-28

 

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström