Eklampsi - mjölkkramp

 

Mjölkkramp kallas på veterinärspråk för eklampsi. Kor kan också få detta, då kallas det kalvförlamning.

 

Detta är ett livshotande tillstånd hos tiken! Det är bråttom att få tiken till veterinär.

 

Det är vanligast på små eller mellanstora raser. Det vanligaste är att det kommer när tiken lämnar som mest mjölk till sina valpar, alltså 3 - 5 veckan av digivningen. Det kan dock komma både tidigare och senare. Även under dräktigheten, då framför allt mitten till slutet på dräktigheten.

Det är vanligt för tikar att få mjölkkramp tidigt under digivningsperioden ifall man inte får igång hennes ätande fort och kvickt efter valpningen.

Det är vanligt för tikar som får mjölkkramp sent under digivningsperioden att uppfödarna helt enkelt inte vant av valparna tidigt nog och inte ser till att valparna äter duktigt av den fasta födan.

Orsaken är en akut kalkbrist i blodet som oftast uppkommer p g a att tiken inte tar upp kalk tillräckligt bra. Detta kalkupptag kan rubbas om uppfödarna envisas med att tillföra extra mycket kalk till tiken, speciellt under dräktigheten.

Tiken får kramp, tiken blir stel och vill inte äta och dricka normalt, hon skakar, hon kan släpa med fötterna när hon går, sedan börjar hon bli ointresserad av sina valpar, hon kan drägla, flämta och till och med gnälla. Så får hon starkt förhöjd feber och blir ännu mer stel.

Förloppet kan ta några minuter till 12 timmar.

Tiken måste akut till veterinär för att ges kalk. För att underlätta för tiken ger man tiken flytande kalk eller bruskalk under transport till veterinären så det finns chans att den överlever transporten. Man kan också ha lite druvsocker till hands till tiken.

Det är ovanligare, men tikar som är dräktiga eller ger di kan också få en tillfällig, eller utveckla en permanent, diabetes. Symtomen på mjölkkramp och diabetes kan vara väldigt lika.

Det är oerhört viktigt efter detta att man INTE låter valparna dia på tiken, åtminstone inte första dygnet. Sedan ska man också tillsätta kalk till tiken som man långsamt trappar av med.

Är valparna 3 - 5 veckor eller uppåt kan man helt ta bort di-mjölken och föda upp valparna på fast föda.

Är valparna mindre så får man hjälpa till att ge dem extra mjölkersättning, och efter det lägga dem till tiken så de inte diar så mycket på henne. Man kan successivt låta tiken ta över men tillse att hon inte får återfall.

Får hon återfall så måste man konstuppföda valparna eller prova att skaffa amma åt dem.

Tikar som får dessa problem upprepade gånger utan synlig anledning bör man inte avla på mera. Det kan vara ärftligt.

Men det finns ett till problem som är ganska utbrett. Detta är att uppfödaren tillsätter kalk under dräktighet och därmed förstör tikens chans till ett normalt kalkupptag.

Uppfödare med dessa problem brukar få bukt med dem om de går över på ett bra foder och slutar ge extra kalk till fodret!

De hundar som har fått extra kalk kan dock ha blivit fördärvade för evigt när det gäller att ta upp kalk.

 

 

Mjölkkrampen yttrar sig som att tiken ofta vill inte äta, kanske får svårt att dricka, blir stel, får svårt att gå, kanske inte kan lyfta på benen ordentligt utan drar klorna eller hela tassen i golvet ifall den försöker gå, den kan bli vinglig p g a att den är så stel. När krampen pågår låser sig alla funktioner sedan går hunden i coma. Förloppet är oerhört snabbt.

Mjölkkrampen kommer ofta otroligt fort, man måste uppsöka veterinär akut! Det kan vara frågan om minuter. Har man bruskalk eller flytande kalk kan man försöka få i hunden det under transport till veterinär, på det viset kan man ha tur att hålla tiken vid liv en stund tills man kommer till veterinären.

 

 

Eklampsi är en form av kramper i hela eller delar av kroppen. Hunden kan ramla omkull, den rycker ofta i ben, nacke och mun. Vissa hundar sparkar med benen, vissa blir styva och stela i benen. Ju längre anfallet tar, ju stelare blir hunden.

Eklampsi uppstår för att det finns för lite kalk i blodet (fast det för övrigt kan finnas tillräckligt med kalk). Detta är tyvärr inte ovanligt att det beror på att man gett extra kalk till en dräktig tik, tikens naturliga förmåga att ta till sig kalken blir därmed förstörd.

Men det kan även komma utan att man manipulerat tikens kalkupptag.

Ett anfall kan pågå i sekunder till flera minuter. I ovanliga fall i timmar. Det går i regel oerhört fort.

Det man kan göra är att försöka få i hunden flytande kalk, bruskalk eller i brist på detta, vanlig kalk, gärna utblandat i vatten. Så ska man ta sig i ambulans fart till närmaste veterinär!

Detta tillstånd drabbar oftast tikar som ger di till valpar, vanligast då valparna är runt 4 - 5 veckors ålder, då valparna dricker som mest mjölk från sin mamma. Det kan dock drabba alla dräktiga eller digivande tikar.

 

 

Tikar i bra kondition som får upprepade eklampsi anfall bör tas ur avel. Deras barn bör också avhållas från avel då egenskapen också kan vara ärftlig.

 

 

180605 Checklista för att undvika eklampsi

Uppfödare som är noga får mer sällan eklampsi på sina hundar än uppfödare som är slappa, slöa och likgiltiga. Var noggrann!

Vissa raser och vissa släkten av vissa raser är mer drabbade än andra.

Förebygg så gott det går.

Checklista:

  1. Para bara tik med gott hull. Inte fet, inte mager.
  2. Se till att tiken får ett bra foder och från 6:e veckan, gå över på valpfoder till tiken.
  3. GE INTE KALK! Inte under dräktighet och heller inte under digivning.
  4. Se till att tiken kommer igång och äter så fort som möjligt efter valpning, och gör ifrån sig. Fortsätt med valpfoder.
  5. Vid extremt stor kull, hjälp till och mata valparna för att inte överbelasta tiken. Bäst är att ge alla valpar lika ofta tillägg så alla i kullen får samma start här i livet.
  6. Öka matmängden under digivningsperioden.
  7. Börja mata valparna med fast föda senast samma dag de blir 3 veckor. Vid extremt stor kull senast samma dag de blir 2 veckor.
  8. Öka fasta matmängden till valparna i rask takt.
  9. Under slutet av dräktigheten, hela digivningen och till valparna när de äter fast föda kan man ge tik och sedan valpar någon ostskiva om dagen, gärna också en klick smör. Också gärna lite filmjölk dagligen. Långfil finner jag extra bra. Och getmjölk är också otroligt bra. Mängder? Tar man t ex en 5 kg´s tik, en kraftig ostskiva, en kaffesked smör, ½-1 dl fil dagligen, ½-1 dl getmjölk dagligen. Ger man endast fil eller endast getmjölk 1 dl dagligen, ger man både ock, ½ dl av vardera dagligen.

 

Ibland kan man lyckas mota eklampsi, ibland kan man i alla fall mildra ett anfall. Men vissa eklampsifall beror helt enkelt på generna, och då är det svårare. Därför ska man ALDRIG avla på släkten med dessa problem.

 

 

Kombi-problem öron-koprofagi-eklampsi

Vad är det rent fysiskt som ändrats mest i vår hundhållning under senaste åren? På 70 - talet kom torrfodret i större omfattning här i Sverige. På 2000-talet började nästan alla foder ha stora fett- och protein-mängder i sina foder. Från tidigare ca 20-30 % av fett/protein sammanlagt till numera ca 40-60 % fett/protein sammanlagt.

Från torrfodret bredde ut sig till ökningen av höga halter fett och protein så ökade inte öronproblem. På den tiden var det däremot vanligare med öronskabb än idag, men i övrigt så var det inte så stora problem allmänt på våra hundars öron. Att säga att hundar hade öronproblem förr var i stort sätt det samma som att säga att hunden hade öronskabb.

Under samma tid som fett och proteinmängden ökat lavinartat i våra torrfoder så har förekomsten av svamp i öronen ökat lavinartat, men också vanan att våra hundar äter avföring efter sig själv eller andra hundar. Att hundar har kunnat sluka andra djurslags avföring är inget nytt under himlen, det var en stor bidragande födoämne för våra hundar historiskt sett. Fortfarande är det en stor bidragade födoämne för hundar på vissa ställen i världen.

Är denna ökning av öronproblematik och skitätning en slump? Jag tror knappast det.

Det finns de som tror att ge hundar färsk kött diet kan motverka det.

Som exempel kan vi ta en 6 - årig hund som ätit mixad mat (människomat och "dyrt" torrfoder) i hela sitt liv och aldrig haft ett enda problem i öronen. Efter dryga halvåret med färsk - foder - dieten har han svamp i ett öra. En hund som äter mixad mat får i regel ner proteinhalten som torrfodret har, beroende på människans matvanor. I detta fall var det så. Som jag kan förstå så blir det någon slagt obalans när vi ger våra sällskapshundar mat med fett / protein i fodret som motsvarar en hund med ett extremt hårt arbete.

Samtidigt tror i stort sätt alla att om man ökar fett / protein så får man upp hundar i vikt! Många vill ha hundar lätt övergädda till övergödda, många gånger p g a att de vet att domare på hundutställningar föredrar det. Att få upp vissa hundar i vikt kan vara t ex att ge hunden mindre fett och protein!

Vi tar ett exempel igen: En hund som jag tog över hade haft ett hyfsat hull när han lämnade uppfödare som gav ett foder med aningens mer fett och protein (55 %) än vad nya ägaren (53 %) hade till sina hundar. Valpen hade gränsfall på hullet av vad valpen skulle ha enligt uppfödare och nya ägaren. P g a detta fortsatte nya ägaren med att ge 100 % av uppfödarens foder till valpen. Första tiden gick den ner i vikt. Varför? Enkelt, den utsattes för så många nya intryck att det gjorde av med mer energi och hunden hade så mycket nytt att se och höra och lukta så den inte hade ro att äta lika länge, en vanlig ekvation. Denna valp fick efter ca 3 veckor ett lägre hull och svamp i ett öra! När hunden sedan flyttade till mig fick den ett foder som något mer var som förr i tiden, i detta fall 29 % tillsammans på fett / protein delen (vissa av dessa fetter är dessutom vegetabiliska). Just det fodret visade det sig att hunden föredrog av de 6 serverade fodersorterna, helt klart var det de kulorna han älskade och då troligen behövde. Redan första veckan visade det sig att han stog still i vikt, alltså inte gick ner i vikt, och veckan därpå gick valpen upp i vikt, redan vecka tre i vårat hem var han tillbaka i samma hull som när han lämnade uppfödaren. På vecka tre var öronproblemet borta.

En annan hundvalp som jag tog över åt ett idag normalt foder (53 % fett och protein). Denna hund vräkte i sig enorma mängder skit. Efter att ha kommit till mig så föredrog även hon det "billiga" fodret, totalt 29 % fett + protein, varav viss mängd av fettet är vegetabiliskt. Denna hund slutade äta avföring bit för bit efter att ha sluppit enorma mängder fett och protein. Efter en månad åt hon inte avföring alls utan någon behandling på annat sätt än foderbyte, ett foderbyte som hon själv valt.

Jag funderar som så, att hundar som får "för mycket" fett och/eller protein späder ut det med avföring.

Jag tror också att vissa som äter avföring gör det för att få i sig mer fibrer.

Vissa tror jag saknar rätta mängder kalcium. Detta med kalcium är intressant då det dessutom ett problem som är starkt kopplat till för mycket fetter och proteiner, stora mängder proteiner "äter upp" kalcium, gör att hunden inte får i sig tillräckligt med kalk. Kroppens förmåga att tillgodogöra sig kalket minskar drastiskt vid stort protein intag. Därav också ökningen av eclampsi hos dräktiga och digivande tikar, vilket har ökat enligt min ringa erfarenhet av många olika raser och modeller av hund.

Varför denna mängd fett och protein? Det senaste är att det tjatas enormt om att hunden är köttätare, är den det? Efter årtusenden av att levt på rester, och ingen ska inbilla mig att de flesta hundägare förr gav hunden mest kött! Kött var säkert en rejäl giva till draghundar i arktiskt t ex, men i resten av världen? Knappast. Folk var i allmänhet fattiga och hundar levde på rester, potatisskal t ex, om hundägarna hade råd att skala potatisen. Knappast att de gav upp dyrt kött. Skulle vara intressant att veta om dessa öronproblem idag är vanliga på draghundsraser? På senare år har jag inte kontakt med någon inom draghundsfolket, så kanske någon kan ge mig svar på det? Skulle inte förvåna mig om de har extra stor motståndskraft mot öronsvamp då de genom årtusenden har fått mer fetter och proteiner än andra raser, skulle gärna vilja veta om de polara spetshundarna är mer härdiga mot öronsvamp och andra sorters mer eller mindre kroniska öronproblem.

Många tror dessutom att större mängder proteiner och fetter får hundar att gå upp i vikt. Tänk på attkins för människor, så förstår ni snabbt att detta samband är inte alltid sant. Jag har matat upp åtskilligt med hundar genom att ge dem foder med mindre mängd protein och fett.

När man har jobbat hårt med att hunden ska äta lite, skita lite, så har man ökat proteinmängden som det denna ekvation, så börjar hunden äta avföring och då motverkar detta "äta lite/skita lite" så i alla fall inte någon nytta. Visst låter det som en lättnad att slippa bära hem så stora mängder mat och bara bort så stora mängder avföring, men har man hund får man nog bekväma sig att ge hunden mat och ta bort skit, även om det är i normal mängd för hundens storlek.

När man ger hundar annanas när de äter avföring så brukar det näst intill jämt sluta äta avföring. Vad är det för skillnad då? Man kan också ge banan eller morötter, eller hårt bröd. Allt innehåller ett minimum av fett och protein och en stor mängd fibrer. Dessutom får den totala mängden fett och protein på detta vis en minskning per dag, speciellt på små hundar då man av någon orsak har en tendens att ge dem större tillägg per totalt foderintag än till större hundar. När det gäller koprofagi så har det ibland också ett psykiskt problem när hunden fått äta avföring en längre tid, läs mer om koprofagi.

Utom fodret kan jag inte se att det är så mycket rent fysiskt som ändrats för hundarna rent allmänt i samhället som kan påverka deras fysiologi. Hundar kanske är mer vaccinerade än förr, verkar som flera är noggrannare med vaccineringar idag. Men i så fall borde hundar som importeras som är så otroligt mycket vaccinerade ha större skillnader med öronproblem, inte något som jag sett och i så fall borde ha sett då jag har så många importerade hundar. Vaccineringssorter och sammansättningar har ändrats genom åren flera gånger, det finns flera olikheter där än förr, så detta verkar inte alls vara en orsak som hör samma med öronproblematiken som stadigt har ökat under senare år.

Psykiskt, framför allt hur vi håller hund, har ändrats väldigt mycket under senare år, men jag har svårt att tro att det påverkar öronsvamp och koprofagi så väldigt mycket.

 

Uppdaterad 2018-07-14