Valpning

 

Man måste först skilja på en förlossningsstart eller förberedelser för förlossningsstart.

Generellt kan man säga att: När en tik bäddar har hon förvärkar eller värkar. Förvärkar kan pågå i flera dagar före en förlossning från och till. Precis som hos människor.

Detta är alltså typiska förberedelser inför kommande förlossning som kroppen sysslar med.

När en tik flåsar har hon öppningsvärkar och skakar/vibrerar ju närmare det kommer valpningen. Tiken kan spy.

Läs mer om valpningens stadier nedan.

 

 

Valparna föds

Vartefter valparna föds kan man ha en värmedyna eller värmelampa så valparna inte kyls av för fort.

Man bör ha god uppsikt över tiken för att se när hon börjar förlossningen och sedan vara med hela tiden. Mina tikar blir oftast märkbart oroade ifall jag lämnar dem under förlossningens gång, så jag försöker förbereda så att jag alltid finns tillgänglig för tiken när det sätter igång. Det är oerhört viktigt att man finns där för tiken, även om det för det mesta går bara bra.

Ibland vill inte tiken ens lämna valpningslådan under förlossningen, då får man hjälpa henne genom att bjuda henne vatten med jämna mellanrum, så hon får i sig vätska. Det är en sådan sak som tiken annars kan glömma bort under förlossningen fast ofta uppskattar när man bjuder dem.

Man måste också ta ut tiken, fast de oftast inte vill, ifall valpningen drar ut på tiden.

När tiken fött en valp och är på väg att föda nästa är det utmärkt att lägga in de eventuellt redan födda valparna i den lilla låda med extra värme så de är trygga och nöjda, tiken kan annars lätt trampa och krafsa med ganska våldsam kraft på sina redan födda barn. Lådan ska gärna stå mitt framför nosen på tiken så den förstår att man inte tar barnen ifrån henne utan bara hjälper till att skydda dem. Tiken kan komma av sig i valpningen om den känner sig störd.

Denna lilla säng är också utmärkt att använda ifall man behöver rasta tiken. Den lilla lådan håller ihop valparna bättre och så ställer man den under värmelampa så är valparna oftast trygga och lugna.

En våg som är anpassad att väga små vikter, typ hushållsvåg är ovärderlig för att tidigt upptäcka fel på valparna, första tecknet på att valparna inte mår bra brukar vara att de inte går upp i vikt som de ska. Av den anledningen är det toppen att åtminstone första tre till fem dagarna ha koll på vikten på varje enskild valp.

En bra valpningsjournal är ett väldigt bra medel.

 

 

Valpningens tre stadier

Valpningen har tre stadier. Öppning, utdrivning, efterbörd.

Under öppningsstadiet mjukas förlossnings vägarna upp och vidgas för att valparna lättare ska komma ut. Detta sker hela vägen från vaginalväggarna till vaginans yttre del, vulvan, allt mjukas upp för att underlätta förlossningen. Det är ett hormon som heter relaxin som hjälper till med detta.

Tiken är under detta stadium oftast orolig, flämtar, skakar och bäddar ibland (fast bäddandet blir mer frenetiskt när krystvärkarna startar), ofta varvat med vila. Det är vanligt att det tar 4 - 12 timmar, men ibland ser man inte ens detta på vissa tikar, hon bara till synes sätter igång att valpa. Vissa tikar kan också hålla på i upp till 36 timmar och ändå få en fullständigt normal förlossning.

Livmodermunnen har under dräktigheten fungerat som en propp som hållit kvar och skyddat livmoder och valpar, de måste nu plötsligt vidgas för att skapa passagen för valparna att komma ut genom. Livmodermunnen är normalt ca 0,5 mm i diameter och ska nu bli ca 4 - 5 cm.

Under utdrivnings stadiet sker själva valpningen. Alltså valpen krystas ut. Detta bör inte ta för lång tid. När detta stadiet börjar, så börjar tiken ofta bädda frenetisk, med stor kraft, nästan ilsket.

På våra dvärghundar är det nog så att man måste ha lite mer is i magen under förlossningen.

Det är valparna som sätter igång förlossningen genom att valparnas binjurar sänder ut signaler till tiken att de är färdigutvecklade och vill ut. Då sätter det igång en kamp i tiken. Tikens äggstockars gulkroppar producerar dräktighetshormon (progesteron) som hindrar att förlossningen sätter igång. Hormonet hindrar livmodern från att dra ihop sig, vilket den måste göra för att kunna pressa ut valparna. Tikens gulkroppar slås ut med ett annat hormon (prostaglandin).

Allt detta kan man se med hjälp av en termometer. När progesteronet sjunker, då sjunker också tikens temperatur. Denna procedur tar flera dagar, ibland upp till en vecka. Tar man temperaturen på tiken under denna tid så får man se hur temperaturen går lite ner och åter upp till det normala, om och om igen, som en jojo. När det verkligen är på gång sker en kraftigare temperatur nedgång. Inte ovanligt 1 grad eller mer.

På riktigt småvuxna raser kan temperaturen sjunka 3,5 grad! Hos medelstora raser 2,5 grad, hos extremt stora raser sjunker det runt 1,5 grad.

Ska man ta temperaturen på tiken så är det bra att göra det två gånger om dagen, under ungefär samma tidpunkt dag efter dag, förslagsvis morgon och kväll.

Under eller strax efter valpningen får hunden lätt feber, ofta runt 0,5 grads höjning. Detta är helt normalt. Det borde dock vara återställt till normaltemperatur efter 3 - 5 dagar.

Man kan här också följa förloppet genom att med väl skrubbade och nagelklippta fingrar gå in i tiken.

Alltid när man ska gå in i tiken kan man använda kirurghandskar och glidmedel. Skölj gärna handskarna med jodopax för att göra ditt bästa för att inte fördärva tiken med smittor och bakterier. Har du inte handskar se till att hålla naglarna kortklippta, sedan sköljer du händerna med jodopax efter du skrubbat dem ordentligt rena. Använd sedan glidmedel för att lättare komma in i tiken utan att skada henne.

Öppningen ska vara ca 4 - 5 cm i diameter när det vidgat sig klart.

Sedan sätter själva krystverkarna in. Man kan se att tiken krystar, spänner sina muskler och jobbar nedåt, detta bör ske mer eller mindre regelbundet nu. Temperaturen återgår till normal temperatur (ca 38,5) nu när första valpen föds. Har man tur hinner man med att se att vattnet har gått, tiken är dock oftast snabb och duktig på att städa efter sig så detta kan man missa.

Det är viktigt att lära sig bedöma hur länge man bör vänta. Det är tyvärr mycket frågan om erfarenhet som kommer in här. Det finns massor av allmänna tidsangivelser, men man måste se ifall något är fel. Ju förr man inser om något är fel, ju större chans har man att rätta till felet, innan det är för sent eller söka hjälp, innan det är för sent.

Allmänt kan man säga att om tiken har svaga värkar och oregelbundna, kan utdrivningen ta 1 - 4 timmar. Är man osäker eller om det tar för lång tid bör man ta kontakt med veterinär.

Är värkarna kraftiga, täta  och regelbundna bör utdrivningsstadiet inte ta mer än 30 minuter. Om inget händer är det ett tecken på att valpen är för stor, bäckenet för trångt eller att valpen ligger fel.

Får tiken krysta i tomme för länge tröttar hon bara ut sig och då ökar risken för att resten av valpningen inte ska fortlöpa normalt och valpen kan kvävas och dö.

Tiden mellan valparna föds bör inte vara längre än 4 timmar. Det vanligaste är ca 5 - 60 minuter.

I en undersökning kunde man påvisa att vid okomplicerade normalvalpningar kom nästa valp inom 30 minuter i en tredjedel av fallen. I två tredjedelar av fallen hade nästkommande valp anlänt inom 60 minuter och i över 70 % hade den nästkommande valpen fötts inom 90 minuter. Endast i 12 % av fallen dröjde det mer än 120 minuter mellan valparna.

Räkna alltså med att normalt vänta i högst 2 timmar mellan valparna. Möjligen något längre om allt verkar normalt för övrigt. Har tiken många valpar kan så lång tid mellan valparna bara accepteras mellan några av dem, annars överskrids maximitiden för hela valpningen (12 timmar).

Drar valpningen ut för länge på tiden är det delvis risk för att valparnas moderkaka lossnar och att valparna därmed drunknar och kvävs, dels att mamman får bakterier i livmodern som växer och gror i värmen där inne och kan skapa stora problem, det kan göra tiken steril eller rent ta död på tiken.

Med en duktig barnmorska kan tiken tillåtas valpa upp till 24 timmar, men aldrig längre än så. Detta under förutsättning att tiken fortfarande är pigg och inte har fått hög feber, hon ska dricka och kanske äta också.

Valparna kan överleva länge under förlossningen om moderkakan fortfarande har kontakt med tikens livmodervägg och på det viset fortsätter valpen att få syresättning i blodet.

Den valp som just håller på att matas fram genom förlossnings vägarna gör att livmoderns väggar drar sig samman extra stark och då kommer till sist moderkakan till den valpen att lossna helt. Man tror att det kan ta ca 6 - 8 timmar för moderkakan att lossna helt från det att den valpen börjar tryckas fram (alltså om förlossningen är utdragen). Är det svaga värkar fördröjs även avlossningen av moderkakan. Ger man livmodersammandragande medel så påskyndas istället denna avlossning.

Ibland hör man talas om tikar som fött valpar efter 48 timmar, det är många som skryter med detta! Det är något jag inte kan förstå, det visar verkligen på att de är totalt nonchalanta mot tikarna och valparna. Tiken behöver hjälp om det tar för lång tid!

Jag har personligen varit med om att tagit hand om föräldralösa valpar (flera gången, sorgligt nog) från andra uppfödare, där tiken dött för att den fått hjälp för sent från veterinären, allt för att uppfödaren väntat för länge. Det är så sorgligt att sådant ska behöva inträffa.

Att anteckna tider för förlossningens olika stadier är väldigt värdefullt. Ifall man måste uppsöka veterinär kan man då ta med anteckningarna, på det viset får veterinären en värdefull hjälp för att göra det bästa för er tik och kull.

Bäckenets öppning är rektangulär, inte runt som en del tror. Det finns mer plats på bredden i upp - ner riktning än i vänster - höger riktning.

Ca 60 % av valparna föds med huvudet först.

Valpens huvud ska vila på frambenen som ska vara sträckta rakt fram, valpens framben och huvud ska pressas upp och över nedre kanten av bäckenöppningen, sedan när den är ute i det fria håller den huvudet neråt och pressas ut som en ostkrok. Ska man hjälpa till att dra, så drar man alltså bakåt - neråt, inte rakt bak eller absolut inte uppåt. Valpar med bakbenen först blir då lika, fast med benen och lår partiet över kanten sedan bakåt - neråt. Ska man hjälpa till att dra så måste man göra det när tiken krystar.

I magen på mamman ligger efterbörden som en ring kring midjan på valpen, detta pressas bakåt under förlossningen, det är inte ovanligt att hinnan kring valpen (fosterhinnan) brister under förlossningen (speciellt på dvärghundar eftersom tiken är trängre i förhållande till valpens storlek än en stor hund), efterbörden blir sedan hängande i navelsträngen efter valpen. Ibland följer efterbörden med ut på en gång efter valpen, ibland tar det ett tag till tiken krystar ut efterbörden separat i efterhand. Dra inte ut efterbörden, det kan slita sönder tiken inuti och vålla stor skada!

När så valpen kommit ut hjälper man till att snarast få andningsvägarna fria. Om fosterhinnan inte brustit så får man öppna den fort och kvickt. Är efterbörden kvar inne i tiken så kan man hjälpa till att ta av navelsträngen. Först pressar man ner de sista näringen i navelsträngen till valpen. Sedan tar man av navelsträngen, det gör man lämpligast genom att använda tumnaglarna och repa upp fibrerna i navelsträngen på svagaste stället. På detta viset får man ingen blodförlust alls. Det blir ungefär samma effekt som efter tiken själv (när tiken gör rätt). Skarpa saxar ar absolut tabu att klippa navelsträngen med, det kan ställa till stor skada!

Om det blir att blöda ändå så har man gjort på fel sätt, då kan man sätta en peang om navelsträngen, valpen får inte tillåtas att tappa blod i onödan. En liten blodförlust kan göra stor skada på en liten valp.

Även tiken misslyckas ibland, ifall det blöder efter att tiken navlat av, sätt peang! Tiken kan ibland bita av lite för nära magen och då blöder det oftast, då är det också bra att ta till peang för att sluta blödningen. Peangen kommer lätt nära intill magen. Jag hade en tik en gång som åt av navelsträngen ända in i bukskinnet, jag lyckades samla ihop så mycket skinn i peangen så jag fick det att sluta blöda, när så förlossningen började vara klar och allt blev lite lugnare så provade jag att lossa på peangen, och dröm om min förvåning, det hade dragit ihop sig helt! Valpen fick det största navelbrock jag sett på en valp från mina blodslinjer, men fortfarande litet mot vad jag sätt på vissa andras avelstikar som dykit upp här för parningar från och till genom åren lopp har haft.

Ifall efterbörden sitter kvar inne i tiken kan man repa av navelsträngen och sedan sätta på peangen på navelsträngen så den inte trillar tillbaka in och eventuellt också läcker ut inne i livmodern. Man ska dock inte dra ut efterbörden med våld, det kan orsaka skador inne i tiken som kan ge hemska blödningar och även göra så efterbörden dras söder och läcker ut inne i tiken.

Efterbörd som läcker ut i livmodern kan bl a orsaka livmoders inflammationer som i sin tur kan leda till sterilitet.

Efterbörden låter jag alltid tiken äta upp, ifall den vill. Vill de inte så får det vara, speciellt för en tik som ätit flera och inte får plats med mera i magen.

Är det en förstföderska kan jag dock fresta tiken att äta den ifall hon omedelbart inte förstår vad det gäller.

Min erfarenhet är att det är bra avelstikar som äter sina valpars efterbörd, tikar som man inte kan förmås att äta efterbörd är dåliga mammor på ett eller annat sätt, ofta på flera sätt, detta är alltså var jag lärt genom åren av egen erfarenhet.

Efterbörden hjälper också till med sammandragningarna i livmodern för att nästa valp ska födas och för att avslagen efter valpningen kommer ut bra och inte stannar kvar inne i tiken och kan därmed förorsaka sjukdom och t o m framtida sterilitet. Det är alltså viktigt att vi räknar hur många efterbörder som kommer ut.

Kommer inte alla efterbörder ut får tiken i regel feber inom ett dygn, då måste man kontakta veterinär. Går man för länge med tiken riskerar man att den får livmoderinflammation och kan därmed bli steril eller i värsta fall dö.

Läs mer om efterbörd här.

 

 

Valpen är ute!

När valpen väl kommit ut är det bråda tider, det önskar man ibland att man vore ett helt sjukvårdsteam.

Valpen ska tas omhand, torkas torr, jag använder handdukar som jag innan valpningen tvättat i 90 grader. Om möjligt ha dem liggande på ett element så de är ljumna när man använder dem. Sedan väger jag valpen och tar kort på den. Jag har en handduk av olika färg till varje valp under valpningen, allt för att jag ska se på färgen på handduken om det är valp nr 1, valp nr 2 o s v.

Hur man tar hand om valpen på bästa sätt ifall den kommit ut med fördröjning, då kan valpen till synes vara död, fast den inte är det. Man ska massera den ganska "rufft", man ska inte smeka försiktigt på den, det är värdelöst. När man masserar på valpen bör man hålla den med ändan upp och huvudet ner, gärna i en handduk, då den lätt halkar annars.

Valpen ska naturligtvis hållas varm, som alla nyfödda valpar.

Man kan också slunga valpen. Då håller man den igen i en handduk, håller den med huvudet nedåt - utåt. Man tar ett stadigt grepp med ett finger på var sida av halsen - skuldrorna på valpen, ett eller ett par fingrar i ett stadigt stöd bakom nacken så den inte bryter halsen av sig, och sedan för den i en vid båge från ögonhöjd ner mellan benen på en själv på raka armar. På det viset slungas vätskan ur lungor och luftvägar effektivt, kraftfullt utan att skada hunden med ryckiga rörelser. Detta kan man upprepa tills det slutar att komma vätska ur mun och näsa.

Man kan också suga ur slem och vätska med munnen eller sug av något slag.

Sedan finns det en metod att hålla valpen upp och ner, igen i en handduk så den inte halkar, samtidigt som man masserar i rytmiska rörelser över lungorna.

Naturligtvis kan man kombinera dessa åtgärder, jag tar i regel lite av alla metoder på valparna.

Dessa åtgärder ska naturligtvis sättas in omedelbart för att ha största chans att lyckas. Är valpen kall eller stel är det däremot ganska dödsdömt.

När valpen kommer ut och efterbörden sitter kvar är det då toppen ifall man kan riva navelsträngen fort och effektivt och på så viset lösgöra valpen, sätt gärna peang på navelsträngen så den inte halkar in i tiken igen. Efterbörden har då större chans att komma ut.

När så valpen är lösgjord, sätt igång omedelbart.

När det sedan kommer ut vätska ur mun och näsa ska man torka undan det blöta noga så de inte drar ner det igen när de kommer igång med andningen.

Vätskan, slemmet som kommer ut ur näsan på en nyfödd valp nedan är alltså sådant man måste torka bort noga. Valpar som inte blir slungade eller liknande kan få sådana utsöndringar de första dagarna under sitt liv och behöver få hjälp att torka bort det om mamman inte städar barnet noga.

 

 

Ibland kan en valp börja efter några minuter och dra ett andetag, för att sedan till synes inte ge några livstecken ifrån sig, någon minut senare, som känns som en hel livstid, drar den igen en gång efter andan, och så håller det på, det kan ibland ta timmar innan andningen till sist bit för bit blivit snabbare och snabbare för att till sist blivit normal för en valp.

Jag har sett åtskilliga valpar som varit till synes döda när de kommit ut och som det tagit ibland flera timmar innan de fått igång normal andning och som sedan har levt långa och lyckliga liv.

Speciellt vanligt är det på dvärghundsvalpar som föds med bakfötterna först, alltså kommer ut baklänges.

Man ska naturligtvis se till att valparna blir torra så fort som möjligt så de får upp värmen. Det blöta kyler valpen. En nyfödd valp kan inte av egen kraft hålla uppe kroppsvärmen, blir den för kall kan den inte tillgodogöra sig föda, den tynar bort och dör. Det är därför avgörande att få valpen torr och absolut torrt i bädden hela tiden, så den får chans att få upp värmen med hjälp av mamma och syskon, och förhoppningsvis, hos uppfödare som bryr sig, hjälp av värmelampa eller värmedyna vid behov.

 

 

Har man så svårt att skilja valparna åt kan man märka dem. Det finns utmärkta färger som man kan köpa som är ofarliga, de är egentligen till för att märka grisar. Man kollar över valpen lite snabbt för att se att den har allt den ska ha och att munnen och gommen ser hela och bra ut.

Så måste man lägga på nya tidningar under tiken så det blir torrt. Se sedan till att lägga valpen till mamman och att den tar tag om en spene och börjar dricka. Diandet gör också att tikens värkar förstärks, vilket gör att förlossningen kan avslutas snabbare än annars.

Mellan krystarbetet kan man gärna fresta tiken med valparna, försöka få henne att tvätta och hålla sina barn rena. Gör hon inte detta blir valparna "fulla i skit" och blir sjuka, får man inte ut urin och avföring ur valpen så dör valpen till sist av förgiftning.

Efter varje valp är född kan man också försöka känna på buken på mamman ifall något valp är kvar i magen, är det svårt att känna man man ställa tiken upp på bakbenen med frambenen i rakt upp i luften och känna på buken, då känner man om det är något hårt kvar i magen, alltså en valp till, eller flera. Detta kan man inte känna helt ifall det gått ett tag efter att föregående valp har födds, då kan nästa valp redan ligga i förlossningskanalen och det är då svår att känna valpen via bukväggern.

Förlossningskanalen ligger precis under ryggslutet, under ryggraden, det är väldigt svårt att känna en valp som ligger där.

En vuxen hund innehåller 65 % vatten, en valp innehåller 80 - 85 % vatten, detta gör att valpen är mer mjuk men ändå kan man känna benen i valpen, är det endast en stor mjukhet kvar är det med största sannolikhet en efterbörd eller livmodern som man känner och inte en valp. Det behöver vara lite mer fastare substans för att vara en valp.

Är tiken för tjock blir det också svårt att känna, men en avelstik ska ju inte hållas övergödd (och ingen annan hund heller).

När sista valpen är född upphör värkarbetet och krystningarna, tiken lägger sig till ro med sina barn och allt är över. Man ser då ofta hur hela tikens sätt ändras och hon blir väldigt lugn och helt upptagen med att putsa på de små barnen och se till att de diar. Hennes egen kropp tycks ha helt upphört att kräva uppmärksamhet vad tiken anbelangar, hon är totalt avkopplad. Modersfrid.

Är man osäker på om det finns någon valp kvar kan man ta den till veterinären och röntga. Då får man bestämt besked. Det är inget man ska göra i onödan, det är alltid bäst för valparna och mamman att slippa onödig stress och risken för smittor. De behöver värme, torrt och lugn och ro nu för att lära känna sina nya bebisar och ge valparna bästa möjliga start här i livet.

 

 

Döda valpar

Ibland dör en valp under förlossningen eller efter. Ibland föder tiken döda valpar. I båda fallen är det bra ifall tiken själv får kostatera att valpen är död, när man gett upp och inte kan sätta in fler upplivningsförsök. Om man bara tar valpen blir valpen att inte lita på sin ägare. Den kommer bli extra stressad när ägaren kommer i närheten även efteråt. Det är bra ifall man kan samarbeta med sin hund så den inte känner sig bestulen på sina barn utan ser att vi hjälper och att de kan lita på oss.

 

Olika problem under förlossningar kan t ex vara att värkarna är för svaga. En tik kan helt enkelt låta bli att få värkar. Ibland kan en tik också föda fram någon eller några valpar för att sedan sluta, fast det finns valpar kvar i magen. Läs mer om värksvaghet här.

Om tiken är för trång. En tik av storvuxen ras och en liten ras har inte så stor skillnad på en nyfödd valp. Alltså blir det tuffare för en tik av liten hundras att få ut sin valp än för en tik av storvuxen ras. Problemet med trånga tikar drabbar därför oftare små hundar.

Som riktlinje kan man säga att gränsen för problem med för stora valpar är när valpvikten överstiger 5 % av vuxenvikten.

Hos många dvärghunds raser väger valparna närmare 8 % av vuxenvikten. Då måste man förstå att det är läge för problem.

Ett bidragande problem är tikar som får en eller två valpar i kullarna, då ökar risken för problem, valparna får större chans att växa sig större inne i mammans mage och får då problem att komma ut. Värkarna blir också kraftigare när tiken har flera valpar.

Trånga fostervägar kan också vara förvärvade genom skada på tiken efter ett bäckenbrott. Är tiken skadad på det viset bör man få råd av en veterinär om tiken har möjlighet att genomgå en bra förlossning. Att para tiken och i och med det planera för kommande kejsarsnitt är helt oseriöst och oetiskt.

Att para tikar i tidig ålder är ingen lösning, visserligen är bäckenet ännu relativt mjukt men samtidigt har inte bäckenet utvecklats klart ännu, bäckenet grovnar till ca 3,5 - 4 års ålder på tiken. Så eventuell vinst man gör av rörligare bäcken äts upp av att tiken ändå får bredare bäcken när den är mer färdigutvecklad. Dessutom är unga tikar oftast inte tillräckligt mogna mentalt ännu för valpar, det är helt enkelt bäst att låta tikarna få avsluta sin barndom innan den blir mamma. Är tiken så pass outvecklad psykiskt att den inte klarar av att göra ett bra jobb i valpning och skötsel av sina barn får dessutom de blivande barnen en dålig start helt i onödan. Tiken kan också efter en sådan tråkig erfarenhet inte vilja sköta valpar i framtiden heller, en tik som kanske annars hade chans att bli en perfekt mamma.

Om valpen är för stor, missbildad eller kommer i fel läge uppstår problem. Läs mer om fellägen.

Måste man ta till kejsarsnitt, då är det viktigt att man inte låtit förlossningen ta alla krafter av tiken så hon inte orkar gå igenom en operation så omfattande som ett kejsarsnitt. Ring veterinär i tid vid bekymmer! Läs mer om kejsarsnitt här.

Efterbörden kan komma ut direkt tillsammans med valpen eller direkt efter valpen eller inom en kvart efter valpen kom ut. Ibland händer det att det kommer ut två (eller flera) valpar och sedan kommer båda efterbörderna ut på en gång.

Rester av efterbörden kan det ta upp till 3 veckor innan allt helt har drivits ut.

Läs mera om kvarbliven efterbörd.

Utdrivningen påskyndas genom att valparna diar på tiken, då sker sammandragningar i livmodern som hjälper till att driva ut resterna i livmodern efter valpningen.

Var mycket noga att se till att tiken har ordentligt med mjölk av bra kvalité och att alla valparna får i sig ordentligt med mjölk. Man bör veta lite med om juver och dess olika problem, så som mjölkstockning, mjölkkramp m m.

9 veckor efter valpning börjar livmodern återfå sitt normala stadium.

 

Uppdaterad 2017-12-24