Personliga upplevelser med hund

Personliga upplevelser med hund

Till viss del formas vi att olika upplevelser vi varit med om. Vi formas framför allt av vad vi gör av allt som trillar över oss genom livets gång. Själv tycker jag det kan vara skoj och höra olika anekdoter, ibland också lärorikt. Här kommer några ut mitt liv.

Livräddning av hund

Ibland när en hund sover väldigt djupt blir jag ibland livrädd att hunden är död. Denna skräck kom efter en morgon jag vaknade och en hund låg död i sin bädd, det var på 90-talet. Skräcken efter det gör att jag ibland känner den känslan vakna i mitt minne när jag ser en hund som sover väldigt djupt. Jag brukar studerar hundens bröstkorg väldigt noga för att se om den rör sig, så blir jag lugn igen. Ibland kan andningen vara svår att se, kanske beroende på päls och hur hunden ligger, då brukar jag hålla handen framför nosen för att känna andedräkten, det har alltid lyckats för mig.

Livräddning av hund

Jag hade en gång en hund som jag hade lagt mig på när jag var höggravid (9 månader gången) så hade hunden kommit under min stora mage, fastklämd mot väggen, och jag hade inte förstått vad jag gjorde, jag sov, jag trodde väl att det var barnet i magen som sparkade eller något. I alla fall var det något som väckte mig och han var död, livlös. Hans bröstkorg var trekantig! Jösses vilken panik jag fick! Jag gjorde hjärtmassage och konstgjord andning och fick igång honom igen. Alltihop var hemskt, men jag lyckades få liv i honom, helt otroligt. Först andades han med väldigt långa mellanrum och sedan fortare och fortare, så andningen blev normal igen efter ca 15 minuter. Han blev gammal utan att vara sjuk förrän han var en bra bit över 10 år, då började han till sist få ålderskrämpor.

Livräddning av hund

En annan gång höll en hund på att dö för mig under akuttransport till veterinären p g a eclampsi (=mjölkkramp=kalvförlamning). Jag hade tagit hand om en hund som var nyparad som var mager som få. Jag gjorde allt jag kunde för att mata upp henne men då hon hade 6 foster i magen så blev det väl för mycket att lyckas mata upp henne samtidigt som hon gav allt till barnen, så hon åkte till sist på eclampsi. Min bil var trasig men min granne skjutsade mig akut, medan jag pratade i telefonen med grannen och veterinären så gjorde jag iordning 2 tabletter bruskalk och tvingade i henne det, när grannen kom några minuter senare så bar det iväg i il-fart. Jag satt på passagerarsidan men den sjuka tiken i knäet. Efter ca 5 minuter dog hon! Det var fruktansvärt! Jag fick upp hennes lilla nos mot luftblåset och drog upp fläkten på högsta hastighet och hon fick i sig ordentligt med luft och började sakta andas igen!!! När vi kom till veterinären var hon aningens piggare, inte lika stel längre. Antagligen hade bruskalktabletterna kickat in så pass att hon klarade en ca 40 minuter transport. Hade jag inte fått "konstgjord andning" på henne med fläktens hjälp hade hon nog inte överlevt resan. Hon hade 2 kullar till, och då ett bra hull, och hon hade aldrig mer ett enda problem med eclampsi efter den gången.

Betalning med saker

Det är inte alls ovanligt att hunduppfödare med många hundar är fattiga. De har inte mer än så de klarar sig, allt återstående går till hundarna. Tittar man noga hos dessa uppfödare är det sällan man ser nya bilar, nya kök, nytt tak på huset etc.

Själv har jag hjälpt många uppfödare genom åren, ibland har de inte kunnat ge mig ens till bensin! Sist det hände så fick jag en stor tygbur och ett burunderrede som "betalning" för bensin och hjälpen att få ut en valp, så de slapp åka till veterinären... Jag var mer än nöjd med detta och har användning för dessa regelbundet. Buren var med till Mässan i December 2014 åt Filippa, den var som ett helt tält åt henne och hade lätt rymt ytterligare en stor hund. Burunderredet användes till mina Podengos både i Högbo bruk och i Sundsvall under hösten 2014. Fint skick var de också, knappt använda! Tänk vad mycket nytta jag ännu har av dessa! Och de hade med råge kostat mer än vad jag la ut på bensin (resa 2*15 mil) den kvällen för flera år sedan.

Buren, då den är av tyg, är ganska mörk, speciellt om man inte fäller upp fönstren som finns på varje sida. Med fönstren stängda tränar jag valpar att gå in i den. Då kryper jag in helt och då följer valparna med mig, naturligtvis. Så slipper sedan valparna för resten av sitt liv bli rädda för tunnlar och liknande, om de inte senare blir skrämda.

Gävle - Älvkarleby

Att sitta fast i snöstorm i Gävle var en upplevelse. I en dragig hotellfoajé. I och med att det fanns många hundägare där, då bl a hundbussen till/från norr - Älvsjö Mässan fastnat där, så blev det mycket spring i dörrarna. I det draget satt vi i tre dygn, dag och natt, utan min medicin... Kompisen åkte i kort-kort. Det var jag som fick springa ut och in med våra hundar. Ena hunden som var med fick magsjuka! P g a detta fick jag kuta runt i snöstormen varje timme. Man såg knappt handen framför ansiktet. Det dök upp andra hundägare som man rent sprang in i, då man inte ens såg sin egen hund i änden på snöret. Mat och fika fanns inte i tillräckliga mängder för denna invation, så vi svalt. På andra dagen kom en bandvagn ut till hotellet för att se hur många vi var och att vi levde. En sådan gång som man inte kan göra ett dugg, bara bita ihop och låta ena timmen komma efter den andra. Klaga hjälper ju inte. Vi satt i samma smet allihopa.

Efter 3 ½ dygn fick vi klartecken att åka. Då var det en enda väg röjd genom Gävle som vi endast kunde följa.

Att åka genom Gävle var en upplevelse som jag inte glömmer. Det satt så många i bussen som bara gnällde. Jag blev väldigt less på det, då vi var på väg till sist tyckte jag inte vi skulle klaga. Dessutom var det ett makalöst sceneri utanför fönstren att titta på och beundra, så man kunde lätt förstå att de som röjt inte legat på latsidan.

Jag började peka ut alla otroliga detaljer utanför fönstret med hög röst till min resevän. Då börade alla andra fästa sig vid det också och sedan var det slut på gnället och istället beundrade och förundrades över allt som pågick där ute i skymningen. Några detaljer som etsas sig fast i mitt minne:

En uppfart till en villa var handskottad som två paralella väggar på vardera sida med en vanlig snäskyffelbredd mellan. Väggarna var en bra bit över 2 meter höga. Man såg taket på villan men inget hus därunder, inga fönster, endast en dörr i änden av denna långa och smala korridor. Redan innan man var i linje med gången så såg man med jämna mellanrum nederänden av en skyffel dyka upp över kanten, om den yrde en liten snutt med snö varje gång. En mycket gammal farbror visade sig vara i andra änden på den skyffeln, såg man när man kom upp i linje med korridoren han skottade.

Vi kom förbi ett "industriområde" med bl a bilförsäljningsfirma. Dessa hade sådana där fönster som går ända upp i taket som är väldigt högt i sådana hallar. Det var endast en liten skärv av ljus som sipprade ut precis under taket i ena hörnet från fönstret, allt annat var översnöad.

Restaurang Gävle-Bro som går över E4:an var begravd i snö.

Som sammanfattning kan sägar:

Det var första och sista gången jag åkte med hundbuss. Hade vi tagit egen bil hade det blivit både billigare och snabbare. Varken jag, min vän på resan eller våra 4-fota vänner skulle ha behövt lida nöd. Då hade vi kunnat välja att åka några mil på insidan av E4:an, de som hade gjort det hade inte haft några problem som helst att komma hem, men hundbussen fick inte avvika från sin "rutt" utan åkte rakt in i snöstormen, trots polisens varning i Uppsala och Polisens rekomendationer att ta invägen.

Yorkar och deras humör

Jag ville så gärna ha en liten Yorkshire Terrier. I mitten av 1990 - talet slog jag till. De hade en kull med flera tikar till salu i Hudiksvall, nära och bra! Jag var bara tvungen att åka och titta! Fullständigt helt bedorande. Båda föräldrarna små (ca 2 kg) som sockerbitar, pigga och glada. Båda föräldrarna på äldre sidan och fortfarande fullt friska efter ett friskt liv. Härliga lättskötta medellånga pälsar och korrekta färger.

Jag valde en jättepigg liten juvel!

Jag hade en dubbelsäng där hundarna gärna vilade även på dagarna. I fotändan hade jag ett "trappsteg" så de mindre och yngre kunde komma upp och sova i sängen, de med.

Trots att Yorkshire Terriern var extremt liten, så var hon otroligt framåt och rörlig. Den lilla Yorken lärde sig att ta sig upp i sängen på bara någon dag hemma hos oss. Hon flög upp som hon hade vingar.

Efter bara två månader, när valpen var 4 månader, så började jag förstå att hon inte platsade i en kennel. När hon flög upp i fotänden mitt i dubbelsängen kröp de andra hundarna ner på vardera sida utan ett ord. Yorken var bara glad, inte en antydan till att köra med de andra, de behövdes inte! Hennes utstrålning sa allt!

Vi satte ut annons på henne och annonserade efter ett sällskaps hem utan andra hundar. På den tiden kunde folk läsa annonser så det var bara de som hade ett sådant hem att erbjuda som hörde av sig, inte ljög de heller! Det var härliga tider. Damen hade haft en tik som dött några månader tidigare och sökte en med samma attityd, och nog hade de samma attityd när hon beskrev sin! De blev att trivas gott tillsammans. Allt var frid och fröjd. 10 år senare fick jag ett samtal, hon undrade om jag hade en till lika bra York till åt henne! Hon ville absolut ha en likadan igen, då lilltiken hade dött ett par månader tidigare... Lilltiken visade sig ända upp och blev 6 kg tung! Detta trots att både mamman och pappan var i kg klassen. Men damen brydde sig inte om att tiken blev stor, utan hon ville bara ha en "enmanshund" igen...

PS På senare år vågade jag mig på rasen igen, det blev sex nya Yorkar här som var och är hur sociala som helst med alla hundar, finns inte ett enda problem. DS

Målad hund

Detta utspelade sig i början av 80 - talet. Min mor hade skaffat sig en Japansk vit spets som jag skötte om som om den var min. Jag åkte bl a på utställningar med honom. Till en sådan hade jag badat honom och fönat honom och sedan fick han vara i tvättstugan för att eftertorka (innan jag visste att man inte ska göra så för att uppnå bästa resultat med pälsen). Min pappa ville att jag skulle gå till kiosken och köpa en tidning åt honom, sagt och gjort. Jag tog min Schäfer och gick. Innan jag gick varnade jag båda mina föräldrar (som var ute och målade staketet kring tomten) att inte släppa ut hunden från tvättstugan då han var iordninggjord för utställningen dagen efter.

När jag kom tillbaka ca 10 - 15 minuter senare stog båda mina föräldrar i tvättstugan och tvättade den nybadade och "vita" hunden i tinner! Nåja, de fick honom "vit" igen, men ena sidan var gnistrande vit som med ett diamantglitter i det vita, den andra sidan, behandlad med tinner, var matt vit, som bomull...

Tysta Chihuahuor

Jag fick höra en lustig, men också tragisk kommentar 1 juni 2013. Mina hundar, som vanligt åkandes med mig i bilen, blev beundrade av en jägare, han och hans vän hade speciellt ögon för mina stora, då de var jägare. Så frågar de vad de små var av för ras, och jag förklarar att vissa är Chihuahuor, fick då höra att det var de nog inte alls, för de skällde inte...

Hundutställning vid vägkanten

Trots alla gamla bilar och miljontals km efter vägarna så har det sällan varit några problem med bilarna på resorna, och endast en gång någonsin har jag blivit stående på vägen till en utställning.

Den gången var det en trasig fläktrem.

Utställningen vi (jag och en vänninna med våra hundar) var på väg till var en rasspecial ca 35 mil hemifrån. Så där så alla känner alla, mer eller mindre.

Ca 1 - 2 km före utställningsplatsen stannar bilen. Min vänninna lyckas lifta till utställningen med sin hund i en plast bur, talar om för alla på utställningen vad som hänt. Minns jag rätt hade jag anmält 7 hundar. Min vänninna hade "tjatat" hela resan om att hon skulle få visa åt mig, det tyckte hon skulle bli toppen kul. Hon såg verkligen fram emot detta med stor förväntan.

När så folk hörde vad som hänt var det en snäll make på utställningsplatsen som åkte iväg till mig och vi hivade in en bur, mina hundar i den stora buren (som var så stor så den fälldes upp inne i bilen för att kunna få plats med), deras papper, och i stort sätt inget mera, allt blev så hastigt.

Väl framkomna på utställningen var det massor av människor engagerade i att försöka få ut buren, uppfälld, med hundar och allt! Det hade krävts åtskilligt av de inblandade. Ingen kunde fatta hur vi fått in den i bilen förrän jag kom dit och berättade hur det gått till!

Jag själv hade fått hjälp av en främmande karl, som visade sig vara vän till min släkt. Detta ca 35 mil hemifrån! Hur stor är chansen? Liver är underligt ibland. Hjälpen lyckades hjälpa mig efter vägen i vägrenen, och bytte kamrem, diverse resor till närmaste mack, köpte material, låna specialla verktyg o s v. Det tog en stor del av dagen.

Hundarna var hos min vänninna på utställnningen, hon försökte reda ut vem som kallades vad och hette vad i stamtavlan. Halva utställningen var engagerad i projektet. Grejen var bara det att hundens tilltalsnamn stod skrivet på baksidan av nummerlapparna, som faktiskt hade skickats med i all hast, men ingen tänkte på att vända på dem och titta efter!

Utställningskoppel fick lånas ihop.

Eftersom jag bl a hade anmält två champion tikar så var det beräknat att vi, min vänninna och jag, skulle gått in med en varsin championtik i klassen, nu fick snälla och hjälpsamma människor hjälpa till med visningen av mina hundar också. Min vänninna sprang med sin egen Champion hane och en främmande fick gå med min champion hane. Så fortgick dagen. På utställningsplatsen var det rena rullgruset, nästan omöjligt att gå i, mycket jobbigt att springa i en hel lång dag.

Lagom till bästa tikklass kom jag inseglande på gårdsplanen där utställningen var. Det var bara att kavla upp ärmarna, ta de oljiga, skitiga händerna och ta över en ren och vacker utställningshund!

Min vänninna klagade hela vägen hem över hur ont hon hade i benen, hon kände sig lam! Hon önskade aldrig igen springa en hel dag på sådant underlag och visa så många hundar!

Kall blåst söderut

Jag åkte till utställning i Malmö en gång för väldigt många år sedan (skrivet 2011), det var i mars. Tänkte det skulle vara kul att se hur hundarna såg ut så långt söderut, de jag bara sett på bild tidigare. Så var det väl kul att åka ner och hälsa på våren där nere på söderns nejder.

Det var helt underbart när jag satt där med mina hundar och körde ner i fullt solsken. Havet låg från och till synligt på vår högra sida, klarblått och vackert som ett vykort. Träden var utslagna med den där ljusa, fräscha grönskan som hör våren till. Massor av blommor blommade för fullt. Termometern visade på 20 grader. Det var som en dröm!

Så kom vi då fram till utställningsplatsen, och klev ut ur bilen, och fick en enorm CHOCK! Vi höll på att frysa ihjäl, båda hundarna och jag själv. Det var bara att studsa in i bilen igen och sätta på mig full vintermundering, som jag hade haft när jag åkte hemifrån, vid tillfället hade det varit - 12 grader, full vinter och massor av snö, när jag åkte därifrån. Trots full vintermundering, + 20 grader, så fick jag sitta i bilen, för att springa ut och snabbrasta mina hundar, som höll på att skaka ihjäl sig! Och sedan rusa in på hundutställningen, som tur var, inomhus!

Efter denna tur lärde jag mig om sambandet mellan vind, hög luftfuktighet och kyla. En viktig lärdom för mig som inte klarar av kyla numera, p g a min reumatism.

Jag lärde mig också att allt är inte guld som glimmar, hade före resan sett bilder på flera väldigt fina hundar, men live var jag inte så imponerad av de flesta av dem, resan hade väl varit ganska bortkastad om jag inte kommit hem med 2 BIR i bagaget, men lärdom är också ett tungt vägande skäl till att uppskatta resan i efterhand. Kunskap är ibland dyrköpt.

Prispokaler, rosetter och diplom

Jag var en gång hemma hos en uppfödare kollega som skulle sälja en blandras valp av dvärgstorlek. När hunduppfödaren gick ut i hundhuset och hämtade valpen som skulle säljas satt jag och hundköparna i köket och väntade. Då frågar kvinnan sin make om han hade sätt alla fina rosetterna som hängde i trappen i hallen. Det hade han inte, så de gick ut och tittade tillsammans. De konstaterade då att blandras hunden de skulle få köpa nog var väldigt fin och exlusiv när det fanns så många rosetter hos uppfödaren. Det allra "skojigate" i kråksången var att rosetterna var över 20 år gamla, då just denna uppfödare var väldigt aktiv med en helt annan ras, en stor hundras, på utställningar och vunnit en del.

Var och en tror gärna det de vill tro.

Utstirrad, stressad hund

En uppfödare ringde mig för hennes Cocker spaniel tik som skulle ha valpar ca 1 vecka senare uppförde sig som den skulle valpa när som helst. Den flåsade och skakade och dräglade. Hennes make, som stod för plånbok och körkort i familjen ville inte köra dem till veterinär då den inte var sjuk, och uppfödaren var orolig då den betett sig så i 3 dygn. Jag åkte dit för att hjälpa henne att titta på tiken, då visade det sig att uppfödaren satt och stirrade på tiken, tiken var uppträngd i ett hörn och helt i upplösningstillstånd. Jag fick omedelbart kommendera bort hunduppfödaren från all ögonkontakt, tiken satt hårt tryckt inne i hörnet, flåsade och saliven flög kring tiken, efter ca 15 minuter la sig tiken ner av pur utmattning och somnade och snarkade tungt. När jag åkte därifrån så gav jag uppfödaren instruktioner att inte titta på sin tik utan enbart hålla ögonen på den i ögonvrån, hon uppförde sig då som en normal hund i ca 1 ½ vecka till, sedan satte hon igång och valpade som vilken normal tik som helst.

Naturligtvis var ju uppfödaren bara mån om att inte missa ett ögonblick av början av valpningen och ville därmed hunden väl, så gick det som det gick...

Hundar kan räkna ut

En vän till mig fick en tjuvparning som var ganska kreativ, men inte helt otrolig. Hundar kan räkna ut det.

Tomten var uppdelad i två delar, nedre delen var den kring huset, där gick de ut via en köksdörr. Övre delen var en inhägnad runt gästhuset. I gästhuset fick tikarna bo när de löpte. Staketet mellan var "idiot" säkert (så långt det nu är möjligt). I vilket fall, under alla år lyckades inte en enda tik ta sig in till resten av gänget eller vise versa.

En gång tog maken i huset och högg upp ved och travade mot yttre staketet i övre inhägnaden, där gick vid tillfället en löptik. I obevakat ögonblick tog sig tiken över vedtraven och ut, gick runt huset, till framsidan, och vid grinden på framtidan gömde hon sig tills matte kom och gick genom grinden, då passade hon på att smita in bakom mattes fötter!

7 årig Schäfer tik

För ytterligaren en gång i ordningen skulle jag ta hand om en "vakthund", det var 1991. Denna gång en 7 årig Schäfer tik, den hade varit mer eller mindre ilsken i hela sitt liv. Jag tänkte att - "Äntligen har jag min vakthund". För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det tog bara en vecka innan den sprang omkring som en svansviftande Labrador på min gårdsplan, vilket den gjorde i 3 år innan hon fick avlivas eftersom hon under sina 7 första levnadsår hade burit på stenar så alla tänderna var nerslitna och hon fick våldsamma tandplågor på slutet.

Fiskar

Vi hade en gång en kull med 7 S:t Berhardsvalpar. Mamman kallades till vardags Cilla. Min dotter började då kalla de 7 barnen för småsillarna. Det blev alltså strömming av allihop!

Jag har som kanske är bekant försökt hålla ett antal röd / vita Japanese chins. De brukar gå under smeknamet rödingarna här hos oss när vi nämner dem i grupp.

Det har alltså en förmåga att bli fiskar här lite nu och då, kanske för att jag är född i fiskarnas tecken...

Tellus arv

När jag för några år sedan var utan stor hund hände något som jag tänkt på många gånger efter det. En till synes liten och obetydlig händelse som förändrade mitt liv. Jag och en kompis med ett par stora hundar var ute och gick med våra hundar tillsammans. När vi går där i godan ro och pratar så kommer en av kompisens hundar upp bakom mig utan att jag ser det och sätter nosen mot min handflata, det väckte en stark känsla av saknad efter en stor hund i mig. Min första Schäfer gjorde gärna så, så det kanske var henne jag saknade? Jag vet inte. I alla fall så efter det har vi haft minst en stor hund i huset hela tiden igen.

Proffisionellt utförda stamtavlor

Jag minns när jag stog på SKK på Kammakargatan och väntade att sista handen lades på min första registrerade kulls stamtavlor. På den tiden skrev man dem på skrivmaskin, för hand.

Man kan snabbt konstatera, på den tiden var allting rätt i stamtavlorna. Inte ens en siffra fel, ingen felskrivning, ingen felstavning, inte någon form av omändring av färger etc. Inga felregistreringar alls som jag var med om på SKK förrän vi kom in i 2000 - talet, men den goda statestiken tar de igen med råge numera.

Jag stog där medan skrivmaskinen gick för fullt. Så gjorde kvinnan ett fel i den sista av dessa 4 stamtavlor, då tog hon ur stamtavlan och slängde den omedelbart och började om. Hon vägrade t o m att ta tipex. Det skulle vara perfekt.

Uppdaterad 2016-02-10