Helhetsintrycket är faktiskt väldigt viktigt, det är vad som ska falla i ögonen vid första betraktandet av rasen. Inget som ska vara gömt i detaljer. Lägg extra märke till elegant och graciös, det antyder en lätt hund som är lätt på foten i rörelse.

Egenskapen lätt kommer understrykas gång på gång i detaljer men också kommer motsägas i texten nedan.

Överallt i detaljerna är rasen halvmånformad. Mjuka kurvor i halvmånform ger detta milda och mjuka utseende som en Japanese ska ha.

Helheten ska alltså vara lätt, elegant, kort, brett huvud, mjuka kurvor.

En Japanese ska vara fyrkantig i proportionerna, kort hals som hålls högt, i kobination med lätt benstomme, trippande rörelser, brett huvud med breda käkar.

En annan sak som är viktig för just 4-kantiga raser är att börjar rasen tendera att bli svagt avlång (som är det mest normala för hundar) är det svårt att få tillbaka dessa korta ryggar, då generna alltid strävar efter det mest normala.

Jag skulle vilja säga att ansikter ska vara format som en halvmåne till helmåne i alla detaljer. Den lilla vita skäran som tidigare skulle vara på rasen är / var halvmånformat som en skära, skallen på toppen ska vara mjukt halvmånformat och inramas av halvmånformade öron där färgen förhöjer känslan av halvmåns formen. Underkäken ska vara halvmånformad, uppsvängd i profil. Underlinjen på underkäket sett framifrån ska vara halvmånformad.

Pannan ska i profil gå lodrätt med nosen. Pannan ska alltså gå väldigt långt fram för att få det rätta uttrycket som rasen ska ha.

Huvudet som är extra viktigt på denna ras ska vara brett med brett käkparti. P g a detta måste huvudet bli stort för om huvudet endast blir bredd så blir det platt och börjar likna Pekignese, och det får inte ett Japanese huvud göra. Ögonen ska vara brett ansatta. Hela huvudet ska ramas in av vackert halvmånformad sidopäls i färg, medan en bred bläs förhöjer uttrycket av att huvudet är brett. Överlinjen i skallen, mellan öronen, ska vara lätt och mjukt rundat, halvmånformat. Underkäken får inte vara klent, den ska ha en halvmånformad form både framifrån och från sidan.

Stopet ska vara placerat mitt i ansiktet, får inte på något vis flacka ur och skapa "hound" uttryck. Stopets placering ska hjälpa till att forma den pannan som är önskvärd, den ska i profil gå lika långt fram som främre punkten på munnen. Området över stopet får heller inte bli högre än djupet under stopet. 

Själva tryffeln ska ha öppna näsborrar. På vissa Japaneser är en eller båda näsborrarna som ett "streck" istället för rundad öppning, dessa hundar har i regel svårigheter att andas, problem vid ansträngning, ofta kroniska förkylningssymtom, eftersom de får svårt att få luft när de äter så är det inte ovanligt att de också är magra.

Dessa trånga näsorrar ska INTE förväxlas med Japanesernas gulliga "pratande"! De kan snorkla som grisar ibland när de pratar, pratandet sker hos vissa Japanser mer än andra. Ett rasdrag som ger rasen en egen särart. Beteendet är dessutom lätt att förväxla med morrande får de oinvigda, detta är så långt ifrån sanningen man kan komma! Snorklandet visar välmående och behöver trygghet i individet för att de ska uttrycka sig på detta vis.

Nosen ska alltså vara placerad mitt emellan ögonen i höjd med ögonen. En valp har nosen lägre men sedan ska den vandra upp på plats och som vuxen ska hunden ha öga - näsa - öga i vägrätt rad när man tittar rakt framåt.

Tryffelns färg för följa pälsens färg. En äkta lemon färgad Japanese chin är köttfärgad. En vanlig röd bör vara så gott som svart i nosen. En sobel ska vara svart i pigmentet.

Kort betyder inte obefintlig. Bredden är högst vesäntlig. Får man för kraftiga underbett så blir det ofta på bekostnad av bredden, Japanesen kan få ett uttryck som påminner om Tibetansk spaniel. Vi har olika raser för att var och en ska ha en egen stil, börjar hundarna typmessigt ligga varandra så nära så man inte är säker på vad ras man har framför sig, så är det illa, riktigt illa.

Nospartiet ska också ha fylliga läppar, så de mjukt blir i form av halvmåne. Detta förhöjer också bredden och det det vackra mjuka uttrycket rasen ska ha, det ger intryck av blida och älskliga uttrycket man eftersträvar hos Japanese chin.

Mungiporna bör inte vara smalare än om man drar en lodrät linje från mitten av ögonen och ner, helst bredare än det. Japaneser som har så smala käkar att mungiporna slutar redan i höjd med underkanten av hundens inre ögonvrå är aldeles för smal i käkpartiet.

Rasens tollerans på bett är stor, allt utom snett bett eller överbett är tillåtet. Tångbett ger ett uttryck av ett mer utfyllt nosparti längs fram, vilket rasen ska ha, därför är det mer önskvärt.

Kraftiga underbett där tänderna syns när munnen är stängd är inte vad vi strävar efter på rasen, själva munnen framför allt i profil mister då lite av sin halvmånform, blir oftast mer trubbigt, som på en Tibetansk Spaniel.

Dessutom ökar kraftiga underbett (eller överbett) risken för att hunden tar in luft i munnen oavbrutet, vilket ökar salivavsöndringen, vilket ökar risken för tandsten och andra tandsjukdomar. Med andra ord osund.

Det samma gäller för tungor som hänger utanför munnen när munnen är stängd.

Kraftiga underbett ger också ett extra långt käkparti i underkäken, ser man sedan dessa hundar i profil har de ofta munnen sticka ut lång utanför främre delen på pannan. Detta är helt fel ansiktsprofil för denna ras.

De 6 insisiverna som ska fylla ut bredden frami käften på denna ras ska absolut finnas där. Med för få insisiver blir oftast munnen för smal. Ibland har vissa Japaneser en "Tore Skogman" lucka frami, och ändå 6 insisiver, det tycker jag inte är ett allvarligt fel då de förhöljer bredden.

Jag har också sett Japaneser med 4 eller t o m 2 insisiver! Detta är en riktig styggelse. Vissa blir då så smala i käften att de nästan påminner om Papillon näsor. Vissa andra har ibland så kraftiga tänder så de nästan ser ut som hästtänder, stora, klumpiga och breda. Ett uttryck som kommer med extremt tung benstomme, hela hundar blir som en annan ras.

Vissa Japanese ögon har dessutom en grund ögonbotten så det ger en extremt utstående ögonglob i profil, det ska INTE rasen ha, det är osunt.

Runda. Mandelformade ögon ger HELT FEL intryck på denna ras. Allt på rasen ska vara mjukt rundat, inga skarpa hörn, inte heller på ögonen.

Ögonen ska sitta brett isär vilket de gör automatiskt när huvudet är bredd och näsan sitter mitt emellan ögonen som den ska.

Svarta. Ingen hund har svarta ögon, då kan de inte se. Med svarta menas djupt mörka. Det finns inga undantag för ljusa hundar, inte ens de ljusaste lemonfärgade, de SKA ha mörka ögon.

Förr sa man att vitt skulle synas i ögonvrån. Detta menas inte att halva ögat ska vara täckt av tredje blinkhinnan (= det vita i ögonvrån). En mycket liten skära i innersta vrån av ögat är tillräckligt för att skapa rätta uttrycket utan att göra hunden osund.

Tredje blinkhinnan är gjord för att ligga i tryggt förvar innanför yttre ögonlocket. Inte vara ständigt framme.

Men de brett liggande ögonen i det breda huvudet, den lilla vita hinnan som sticker fram i ögats inre del och de stora ögonen ger hunden uttryck av ständig förvåning som är väldigt typiskt för rasen.

Öronen ska vara trekantiga, ska de trekanterna vara långa? Inte i min värld. Rasens öron ska under pälsen vara trekantiga med mjuka övergångar i spetsarna.

Ansättningen i höjdled är oerhört viktig på denna ras för att skapa intryck av Japanese, inte Tibetansk Spaniel, Pekingese, Cavalier King Charles Spaniel eller annan ras.

Är öronen för högt ansätta (överdelen av örat i höjd med skallens högsta linje) ger det en rak överprofil på skallen, rasen ska vara mjukt rundar i överlinjen på skallen.

Är öronen aldeles för högt ansatta så de går över huvudets linje är det rena styggelsen för hundens uttryck, den påminner inte ens om sin egen ras längre.

För långt ansatta ger ett intryck av att ögonen är hängade örhängen, behängen hänger ner över skuldran, rasen ser inte ens ut som sin ras längre.

Öronen ska rama in det vackra huvudet med sina halvmånformade uttryck så allt ger intryck av rundningar och halvmån former.

Behängen på öronen ska det vara, men det är oerhört vanligt att enbart bakkanten av örat är täckt av långa behäng. Detta kan tyckas inte så fint, MEN är öronbehängen så pass rikliga ger det intryck av att örat har lång frans.

Däremot avsaknad av behäng ger lätt intryck av att rasen helt plötsligt får annat uttryck, ser ut som annan ras.

Ryggen ska dessutom vara rak. Med tunnformad kropp kommer ofta en ojämn rygg, nersjunken över manken och höjd över gumpen / ändan. Dessa blir oftast mjuk i ryggen också.

En hund med kort och rak rygg blir stram och stark i ryggen. Detta är inte minst viktigt för tikar, då en avelstik med stram och stark rygg oftare har starkare värkarbete än en hund med mjuk och degig kropp. Tiken är av naturen däremot gärna aningens längre än en hanhund, då tiken ska ha plats att bära valpar i magen, varför det är ännu mer viktigt att hanhundarna har en kort och rak rygg.

Rundat ska det vara, som en halvmånform, för att ge det rätta intrycket av mjuk rundning överallt, milt och älskligt uttryck.

Bröstkorgen ska alltså inte vara tunnformad (formad som en tunna) a la Pekingese. Hunden ska heller inte ha flata revben som en vinthund. Utan vara helt normal under pälsen.

Fronten kommenteras inte i rasstandarden, varför den alltså ska vara normal, men den kan ibland vara lite tunn för att ge utrymme för de höga frambenslyften vi vill ha på rasen.  Något som jag bedömer i mindre avvikelser vara ok.

Däremot de som har tunnformade bröstkorgar får gärna en liten flatning mitt emellan i övergången mellan bröstdjupet och fronten. Detta ska vi se upp med då överdriven flatning ger valpar som har svårt att resa sig på sina ben och börja gå, speciellt i kombination med kraftig, tung benstomme. Är flatningen för överdriven trycker den dessutom ihop lungorna och ger inte hunden full lungfunktion.

Svansen ska bäras över ryggen. Den ska därmed vara högt ansatt. Det ska inte vara luft i ringen, utan svansen ska ligga i en halvmånform över ländpartiet på hunden och hjälpa till att skapa den rätta siluetten med ultrakort rygg.

Med tanke på helhetsintryck, rörelser o s v så tyder jag att rasen ska ha lätt benstomme, detta kan då bli på bekostnad av överdrivet stort huvud.

Hundar ska inte under normala omständigheter vara överdrivet vinklade. De ska vara normala. Medelhunden som vi jämför med har inte överdriven drive i steget men heller inte oekonomiskt trippade i steget. Japanesen ska ha mer åt trippande hållet, det gör att de bör ha aningens knappt vinklade extremiteter, fast ändå inte som en vinthund. Rasen får inte bli för överdriven så den blir osund.

Överdrivna vinklar ger drive i steget, det är ok för vissa raser, men absolut tabu för en Japanese, hela rastypen går förlorad. Rasen ska ha lätta och eleganta rörelser, inte utdragna och marktäckande rörelser som leder till en snabb hund även i trav.

Förr stod det i helhetsintrycket att rasen ska "dansa" i sina rörelser, det är en otroligt målande beskrivning av en helt igenom korrekt Japanese chin, varför det togs bort är mig en gåta.

Med de överdrivna vinklarna ökar dessutom förekomst av ledbesvär som t ex HD, AD, patella o s v. Detta behöver vi inte mer av på rasen.

Totalt välkonstruerade framextremiteter ger hundar med normala frambensrörelser, för att få den trippande gången med de rätta lyften som ger elegansen, så kan det komma sig av att hunden t ex har en något kort skuldra, eller något kort överarm, eller något framskjuten skuldra eller överarm. Det får inte vara överdrivet men man måste ändå acceptera små avvikelser, anser jag, då vi måste bibehålla de otroligt vackra, trippande, dansande, elagenta rörelserna som är så typiska för denna ras.

Den högt ansatta halsen antyder också att skulderläget inte är helt normalt. Skulderläget är i regel då lite framskjutet för att de den högt ansatta halsen.

Korsets längd och vinkling påverkar och hänger ihop med den högt ansatta svansen och de trippande rörelserna. Korset ska alltså vara normalt enligt rasstandarden, eftersom det inte finns omnämnt, men vi måste nog acceptera aningens kort och brant kors för att så ge den rätta svansansättningen och de rätta bakbensrörelserna.

Lårben finns inte onmänt, alltså ska det vara normalt. Det ska vi nog låta det vara också. Långa lårben (som då ofta också ger kort has) är inte bra, då det ger felbelastning på bakbenet och hör ihop med att hundens vinkel i has och knä-led blir felaktig och därmed ökar risken för mer patella problem för hunden / rasen.

En Japanese med allt för tung benstomme för aldrig de lätta, eleganta rörselserna som är rastypiska för Japanese chin. Rasen ska ju heller inte ha tung och massiv benstomme.

Den tunga modellen kan däremot förefalla ha de rätta rörelserna som valpar och ibland som unghundar men när de uppnår full grovnad är det borta för evigt.

Raser ska vara normalt konsruerad när inget annat anges, i frambenets och skuldrans vinklar ska då Japanesen vara normal, vilket är en omöjlighet om man ska ha frambenslyft och högt ansatt hals. Här måste man göra en kompromiss, rasen är helt enkelt omöjlig att avla fram och uppnå ideal i alla delar.

Rasen är av semilånghår. Med detta menas en långhårig hund som ändå är förhållandevis lättskött men ändå tillräcklig päls för att bli eleganta. Den har en blandning mellan över- och under- päls. Ingen ska ta överhand.

Om hunden får för kraftig underull blir den som en boll, alla konturer försvinner, så ska inte en Japanese se ut. Valpar kan däremot tendera till detta, det är oftast en lovande valp.

Överpäls med mer eller mindre avsaknad av underull ger en Yorkshire Terrier päls, långa behäng överallt som lägger sig i mittbena. Så ska rasen heller inte ha.

Utan en balanserad blandning som en normal semilånghår, kortare på kroppen, skallen, benen men fortfarande inte glest eller fattigt. Långa fransar på öron, svans, krås (= framsidan av hals och förbröst och ner på bröstet) och fransar på baksidan av benen och i byxan.

Borttaget ur dagens rasstandard är att den vita färgen ska vara ren, d v s utan inblandning av stickhår i annan färg. Detta tycker jag dock är vesäntligt för att ge ett rent intryck, rasen ska inte se ut som en smutsig hund.

Rött är rött kan tyckas. Men med rött finns det alla nyanser, från den ljusaste lemon (äkta lemon föds vit och uppnår full färgstyrka vid 4 års ålder) till de mörkaste mahogny sobel och alla nyanser där emellan.

Tryffelns färg får följa styrkan i den röda färgen på kroppen.

Vi måste komma ihåg att tikarna ska ha möjlighet att föda barn. Hundar under 2 till 2 ½ kg löper avsevärt mycket större risk för kejsarsnitt än hundar över 2 ½ kg. Denna gräns är något av magisk för att kunna föda normalt. Inte för att det inte finns undantag, utan detta är statistisk.

Börjar vi premera fram Japaneser av den rätta lätta typen där tikarna är nära 22 cm får vi nog vinka adjö till våran ras med tiden. Risken för att de kommer dö ut med tiden ifall vi inte tänker oss för.

Storleken är inget diskvalificerande fel utan skall bedömas utifrån alla andra för och nackdelar på hunden.

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

- Nostryffel som inte är svart hos vita hundar med svarta tecken

- Blyghet

- Överbett

- Helt vit päls utan svarta eller röda tecken

- Endast ett tecken i ansiktet

- Sned underkäke

Avfärgad eller delvis avfärgad nos på vit/svart hund ÄR FEL.

Blyghet ÄR FEL.

Överbett ÄR FEL. Då detta förstör hela hundens uttryck i det för rasen så viktiga ansiktet både framifrån och i profil måste detta anses ALLVARLIGT.

Avsaknad av färg, d v s helvit Japanese ÄR FEL.

Clownface ÄR FEL.

Snebett, ÄR FEL. Det är dessutom osunt, varför detta fel bör betraktas som ALLVARLIGT.

Vad gäller alla raser, från den största till den minsta gäller att de ska vara trevliga och sunda, det ska man ALDRIG göra avkall på. Detta framgår klart också av de tre sista punkterna i rasstandarden.

Agressiva Japaneser SKA diskvalificeras omedelbart! Det är TOTALT orastypiskt och får inte höra hemma på en Japanese!

Vad gäller alla raser, från den största till den minsta gäller att de ska vara trevliga och sunda, det ska man ALDRIG göra avkall på. Detta framgår klart också av de tre sista punkterna i rasstandarden.

Vad gäller alla raser, från den största till den minsta gäller att de ska vara trevliga och sunda, det ska man ALDRIG göra avkall på. Detta framgår klart också av de tre sista punkterna i rasstandarden.