Slutet

 

SLUTET NÄRMAR SIG

Det oundvikliga att slutet närmar sig för var dag vare sig man vill eller inte, det kommer en dag när vår älskade vän inte finns något mera.

Frågan är oftast var man sätter gränsen mallan liv och död.

Har man entydigt och klart besked av en bra veterinär är det alltid skönt att kunna luta sig mot, men det är trots allt vi hundägare som måste bedöma detta, vi som lever med hundarna varje dag och vet hur mycket glädje de har i livet och om det uppväger de handikapp som hundar kan få som gamla.

Rent generellt kan man nog säga att det är vi som lever varje dag med hunden och ser ifall den inte orkar mer, om hundens glädje är slut, då är nog hunden också slut.

Det finns så många krämpor som hundar kan drabbas av när de blir äldre, här finns bara några få nämnda:

En del drabbas inte alls, en del drabbas av en eller flera åkommor.

En del hundar som kanske varit rädda i sitt liv kan bli orädda när de förlorar någon eller några av sina förmågor som äldre. T ex ljudkänsliga hundar kan förändra sitt sätt att vara till det bättre om de förlorar hörsel.

En del hundar blir plötsligt osäkra fast de inte varit det tidigare, p g a förlorade förmågor. Då måste man ställa det i förhållande till allt annat, om hunden lider eller inte.

 

SLUTET

Det finns många sätt att hjälpa hunden i deras sista stund, det vanligast i dagens läge är nog att ta hjälp av veterinären. Oavsett hur man gör, så ska det ske fort!

Känner man sig osäker och för ledsen är det inte helt fel om någon annan som hunden tycker om och litar på går med hunden. Ifall man själv känner sig för sorgsen "smittar" det till hunden och hundens sista blir onödigt hårt för alla parter, ägare så väl som veterinär och inte minst för hunden. Bättre slut än så är vår älskade vän sedan förhoppningsvis många år värd.

Förr var det vanligt att jägare tog med hunden till skogen och lät den springa lite, eller fick en älg - skånk och pang, så var det slut, innan hunden hade en chans att förstå vad som komma skulle.

 

EFTERÅT

Går man till veterinär brukar de kunna hjälpa till med bränning av kroppen, man kan då oftast begära enskild bränning om man vill, för att kunna ordna med begravning.

Dör hunden (förhoppningsvis fridfullt) hemma så kan man oftast få hjälp av veterinären med bränning, om man vill det.

Vill man begrava hunden hel och det är vinter så blir det ju problem med att få ned hunden i jorden, på hundbegravningsplatser har de oftast en lösning på problemet. På landet kan man prova att elda på backen för att få ner hunden eller förvara hunden i frys tills det våras. Utomhus i kallt väder som skifter är inte tillräckligt. Förruttning kan ske, ohyra och smittor kan frodas. Inte lämpligt alltså.

När väl hunden är borta finns det de som inte vill vill se hundens skål, koppel o s v, en del slänger hundens saker, en del ger bort dem. En del låter hunden begravas med favorit sakerna. Var och en ska göra som de vill och känner är bäst.

Begravning kan inte ske var som helst.

I vissa större städer finns djurkyrkogårdar.

På landet är det vanligt att ha en plats för begravning, en del har en minneslund, en del har en sten eller kanske ett kors, ibland en blomma eller buske.

En del har fullt utvecklad begravning.

En del sparat askan i fina urnor och har som "prydnad" i bokhyllan.

Var och en ska göra som de finner bäst och som de mår bra av, begravningen är för ägarens skull, hunden är redan borta.

 

Glöm inte, allt som lever, ska en dag dö. Döden är ett naturligt avslut på livet för allt som är levande.

 

Tolv år gammal "tant" leker med valp.

 

Uppdaterat 2013-04-20