Rasstandard

Rasstandarden är en standard för hur rasen ska se ut och uppföra sig.

Rasstandarden ska sättas av rasens hemlands kennelklubb och deras rasentusiaster.

Rasstandarden ska ligga som grund för varje uppfödares avel. Något som verkar bli mer och mer ovanligt. Det är t o m vanligt att vissa uppfödare inte känner till speciellt mycket av sin ras standard idag.

Rasstandarden ska ligga till grund för varje utställningsdomarens bedömning av hund på utställning. Detta verkar ha blivit som ett skämt på utställning idag. Ett dyrt skämt för oss utställare. Ett ännu dyrare skämt på hundrasers bekostnad.

Med mer eller mindre jämna mellanrum ändras rasstandards. Ibland beroende på felöversättningar redan i begynnelsen. Ibland p g a att man förstått att vissa egenskaper är för överdrivna för att vara sunda, och därför behöver tonas ner. Ibland för att hemlandet anser att något ska ändras. Ibland för att olika länder som inte har rasens ursprung men ändå ska lägga sig i, men för den godtagbara motivationer.

En vanlig sak man förr eller senare kommer lägga märke till om man håller på med en ras mer intensivt är att olika länder kan ha olika rasstandards för samma ras. Vanligast är det när det gäller 1: England 2: USA 3: stora delar av Europa (ej GB), alltså tre delar. Delar av detta beror på olika moderklubbar som respektive kennelklubb tillhör. Delar beror på att varje kennelklubb har lagt till eller dragit ifrån egenskaper från rasens ursprungliga standard.

Vad ska vi ha en rasstandard till? Ska vi bry oss om vad som står i den eller koncentrera oss på vad som är vinnande på utställning för dagen? Är rasstandard oinstressant idag?

Det finns rasstandards idag som inte ens börjar beskriva vissa hundraser som de visas upp på utställning. Vad är då meningen med rasstandards?

Ska vi ändra rasstandarder, igen, för att likna den modärna modellen, alltså anpassa rasstadard efter hur utseendet har utvecklats och premerats?

För 40 år sedan var Shih Tzu en liten hund, nätt, elegant, ingen underull. Vänlig, snäll mot allt och alla. Skällde aldrig. De var små änglar (inte alls olika i temperamentet från en bra Japanese idag). Så ser man stora, tunga och klunsiga ullmonster som skäller och attackerar vid ringside, det är inte som det vore samma ras.

Gamla rasstandarden på Cavalier King Charles Spaniel sa en hund mellan 5,5 kg till 8 kg. Med tillägget att en liten hund inom dessa viktgränser föredrogs. Försök hitta en 5,5 kg´s Cavalier idag. Det är knappt möjligt att hitta 8 kg´s Cavalierer idag.

Yorkshire Terrier med en medellång päls utan underull på max 3,2 kg (så som dagens rasstandard beskriver rasen). Jag har inte sett en enda Yorkshire Terrier som följer alla de tre huvuddragen i utställningsringarna på massor av år.

Chihuahuan vet jag inte ens vad man ska börja med. Massor av detaljer på den rasen har plockats bort ur standarden. Idag får de ha en betydligt större variation enligt rasstandarden än vad som rasstandarden sa förr. Svansens platta form (bortplockat ur rasstandarden), svansens exakta placering (bortplockat ur rasstandarden). Ögonens färg (bortplockat ur rasstandarden). Borttaget bara så där. Att storleken ökats på den rasen tyker jag är bra. I det fallet är det sunt. När rasen tillåts att vara upp till 3 kg idag så blir det få Chihuahuor som vinner som är under 2 kg och därmed räknas till osunda, d v s når en storlek som kan få svårt att självproducera sig och därmed riskerar att dö ut som ras om man inte tar fram en modell för utställning och en för avel, inte precis en eftersträvansvärd modell.

Chihuahuans ändringar är dock i mindre detaljer, till skillnad från de andra raserna här nämnda. De andra raserna är ju ändrade i egenskaper som tillhör en stor del av helhetsintrycket, alltså som om man gör om rasen till en annan ras.

I vissa fall ändrar man detaljer i rasstandarden då man inser att vissa drag är för osunda. Detta är något som jag själv tycker är super bra. Jag är verkligen för sunda hundar. Väger man sundhet för hunden mot ett papper som det står att läsa en rasstandard på, då spelar det ingen roll hur heligt man håller rasstandarden, man MÅSTE prioritera det levande djurets hälsa framför osunda beskrivningar.

Men ta då detta med underull, att avla fram en krafrig underull på raser som inte ska ha underull är snarare osunt. Underull skapar en tät päls som lättare ger allt från exem till ohyra, för att inte prata om tovor. Storlekens ändrig har inget med sundhet att göra, så länge man inte går ner på hundar under två kg. Ett skälligt och bråkigt humör är inte till gagn för hunden, det förhöjer risken för att folk inte klarar av hunden och den kan då lättare blir att må dåligt. Alltså det är heller inte sunt. Att avla fram en medellång päls till mer än fotsid, måste det ens påpekas hur osunt det är? Hunden kan ju inte ens leva ett normalt hundliv. Vidrigt.

Om man t ex tittar på de riktigt gamla Shih Tzu och gamla modellen av Yorkshire Terrier, den modell som rasstandarden fortfarande förespråkar, så hade raserna förr i tiden sällan hudbekymmer. Men numera är det vanligare på båda raserna. D v s raserna utvecklas till något osunt, som tidigare var sunt. Deras överdrivna pälsar ger timmtals av timmar på trimbord. Något som nästan alla hundar ser som förlorad tid, då det är i stort sätt inte någon som har tålamod att göra behandlingen till en långdragen massage, som faktiskt går att göra, men som då kommer kräva minst dubbla eller tredubbla tiden. Tiden blir så lång att den i sig själv blir osund. Sedan har vi detta med att hunden inte får slita pälsen, den får lite tid och lite möjlighet att vara hund. Den enkla pälsen (= utan underull) ger betydligt mindre pälsvård, ger mindre allergener för hund och människa, ger större rörelsefrihet, ger mer luft till huden, ger mindre risk att få tovor. Pälsen spretar in i ögon och öron när man avlar fram ull på raserna, detta skapar mycket irritation och ibland sjukdom. Efter att ha sett pälsmonsters som klippts ner och sett hur de livar upp som om de var valpar igen så förstår jag att hundar lider i sina pälsar. Vi ska väl inte avla fram djurplågeri?

Då jag här ändå bara nämnt några få raser och några få egenskaper som går förlorat så måste man förstå att vi måste tänka efter, före...

Är rasstandarden till för att ändras med jämna mellanrum så raserna ändras till ett nytt utseende och sätt eller ska aveln och då också utställningarna (d v s domarna) rätta sig efter en konstant rasstandard?

Att föda upp hundar efter senaste modet är på mode. Inte undra på att raser ändrats så mycket under senare årtionden.

Förr strävade man efter att få fram friskare hundar och bättre detaljer.

Idag ändras allt hela tiden i utställningsringar, i rasstandarder, och därmed också för uppfödare och det är en ständig jakt på senaste modet. Utrymmet för att förbättra rasen rent allmänt, skapa friskare hundar, bättre hundar sett utifrån gällande rasstandard finns det mindre utrymme ifrån då man hela tiden ska anpassa aveln efter för dagen rådande ändrade omständigheter.

Rasstandards för mig är något som SKA vara konstant. Det är den som gäller vid både avel och utställning. Dessa revideranden av rasstandarden kan jag förstå, OM det gäller anpassning till sundhet. I övrigt ser jag varje anpassning till för dagen rådande utseende och temperament på rasen som fullkomligt fördärvlig för rasen och för rasstandards trovärdighet.

Dagens strävan till likriktning ser jag som ett sätt att utplåna raser. Ett brott mot rasen.

Uppdaterad 2018-05-29