Personliga upplevelser med hund

 

Till viss del formas vi att olika upplevelser vi varit med om. Vi formas framför allt av vad vi gör av allt som trillar över oss genom livets gång. Själv tycker jag det kan vara skoj och höra olika anekdoter, ibland också lärorikt. Här kommer några ut mitt liv.

 

X

 

171119 Min gamla porslinsblomma har hängt med länge.

Jag fick den av Gerry den 2:a mars 1983 (d v s min 20-års dag). Den växte och frodades. Den gav utskott som var många meter långa och räckte runt hela vardagsrummet. Blommorna var rikliga och varade kring 9-10 månader per år. Man kan inte tänka sig hälsosammare blomma. Detta pågick i över 10 år. Sedan började blomman sakta men säkert bli sämre, det var inget snack, den tynade bort, liksom Gerry. Jag skyndade mig att ta ett skott, som numera lever vidare vid min dotter och hennes familj. När blomman var döende, så var också Gerry. När Gerry dog tog blomman tag och började växa igen, ca 3 månader efter att Gerry inte fanns med oss längre. Den blev lika välmående som tidigare. Så hälsosam och frisk.

Under denna friskhetsperiod har jag delat ut flertalet skott som växer i olika hem runt om. Dess "barn" sprider glädje i många hem runtom i Sverige, Norge och Finland.

Sedan 2011-12 har porslinsblomman plötsligt slutat att växa och på slutet sakta tynat bort mer och mer för var månad som gått. Hösten 2016 var den lika illa därann som när Gerry dog. Endast bruna, vedartade grova och skrovliga stammar kvar på mindre än 1 dm och några få gamla, dammiga och grådaskiga blad som ramlade ett och ett. I februari-mars 2017 var det mindre än 10 blad kvar på blomman.

I mars 2017 var jag döende, en sjukdom som troligen startade minst 5 år innan och smygit sig på sakta men säkert år efter år. Efter operation i mars 2017 blev jag bra igen. Sommaren 2017 började porslinsblomman växa igen. Redan november 2017 var det flertalet slanor på över 1 ½ meter med gröna och friska blad som lyser av hälsa och fortsätter att växa, trots årstiden.

Jag tvivlar inte en sekund på att Gerrys och min porslinsblomma är starkt knuten till mig och Gerry.

 

X

 

170702 Gammal sed är på väg att försvinna. Så ock när det gäller "icke-hund".

Jag minns när min farmor hade sina fina middagar som alltid avslutades med MINST 7 sorters kakor + bullar o d.

På matbordet som var helt underbart dukat med bästa porslinet och bästa silvret i ett fläckfritt vardagsrum stod bl a skålar med cirklad smör med ränder i och smörtaxar i silver som smörknivarna i silver lutade emot.

På den tiden ansågs det som fult att ha kniven i smöret.

Att det skulle vara smör var självklart, då det stod för det finaste. Men det vet vi alla att det har en baksida. Att det är hårt. Därför drogs det upp i tunna rullar med en speciell mönstrad smör-skära och ställdes fram på bordet tillsammans med dukningen. På det viset var det perfekt bredbart under middagen.

Idag fick jag syn på smörtaxar på en loppis. I GLAS! Jag har aldrig sett smörtaxar gjorda av glas förut. Jag kunde inte motstå att köpa med dem hem.

Kvinnan i kassan hade ingen aning om vad detta var, trots att bilden visar var den är till för på baksidan och det står skrivet på framsidan vad den ska vara för. Kvinnan var med marginal äldre än jag.

 

PS! Jag själv släger knappt fram kaffe på bordet vid besök numera. Min farmor skulle rullar runt i sin grav av förtvivlan. DS!

 

 

X

 

Jag brukar ge en present till uppfödare jag köper hundar av i utlandet.

Jag vet vad mycket extra besvär det är för uppfödare att exportera, så jag vill visa min uppskattning.

Då jag har Alac nära så brukar jag köpa nya koppel och halsband och ge bort.

Sedan brukar jag köpa någon glasskål, näver eller annat som är för mig typiskt svenskt och lägga banden i. Det brukar vara uppskattat.

En uppfödare brukar kontakta mig ca en gång om året och tacka för banden och skålen. Det har pågått i 4-5 år nu, den tacksamheten verkar aldrig få ett slut. Det blir genant numera...

Skålen nedan är tillverkad och signerad här i Hälsingland av en lokal konstnär.

 

 

X

 

170614 Jag var tillsammans med en vän i Finland och vi var hemma hos en Japanese chin ägare. Jag har aldrig sett på maken i hela mitt liv! Det var "bullar" av alla olika slag, modeller, färger, storlekar och former. Jösses! Jag gissar MINST 100 olika sorter! Vi (jag, mitt resesällskap och ytterligare "Japanese-människor) blev trugade och nära på jagade för att smaka på allt! Så jag tänkte man måste få sockerslag om man ska äta flera sorter. Jag tog den första och satte tänderna i och fick en glad chock! Det var som en slags köttpaj som såg ut som en kanelbulle! Helt underbar! Sedan började översättaren tala om att det var lax, räkor, fårkött, dill o s v i den och den. Hon gick runt och översatte så vi skulle veta vad allt innehöll! Det svindlade för ögonen på mig. Dessutom medan vi är där så tar hon ut nya plåtar ur ugnen!!! Snacka om att göra allt för sina gäster!

 

X

 

Hanhundarna går inte alltid in när de vet att det är dags för löptikarna att få gå ut.

Hanhundarna kan gömma sig i väntan på att jag ska släppa ut löptikarna.

Vid varje rastning i bakre inhägnaden så måste jag noga kolla att alla hanhundar är inne innan jag släpper ut löptikarna där.

Det är de äldre hanhundarna som tar till sådana här knep.

De är alla extremt lydiga men när de gömmer sig för mig och jag ropar på dem så lotsas de att inte höra, de leker kurragömma med mig i avsikt att komma åt en tjuvparning.

Hundar kan vara sluga och räkna ut det, men det är de hanhundar som inte bott med oss sedan de var unga som provar sådana här knep. De som växt upp hos oss vet att det är inte lönt att försöka sådana knep med mig.

 

X

 

Skitsnack

Jag, som så många andra uppfödare som haft en omfattande verksamhet, utsätts för skitsnack från och till. Många hävdar att det finns alltid ett korn av sanning. Det kan jag skriva under på att det inte alltid är så... Men trots det...

En gång på någon gång sent 80-tal till tidigt 90-talet spred ett gäng personer ut att jag var hora, och att det var så jag fick råd att lägga så mycket pengar på mina hundar. Allt startade med en som besökte mig och fick se en valpkull med nyfödda valpar som jag visade upp i sovrummet. Bredvid sängen och valplådan stod fortfarande valpningsgrejerna framme. Peang, glidmedel, papper, sopkorg o s v. Långt efteråt tror jag att den som startade ryktet hade sett glidmedlet och trott att det endast fanns ett användningsområde för detta medel.

 

En annan gång senare på 90-talet hade jag lärt mig att man kan mosa och dela upp piller med en glasbit och ett rakblad. Ett trick jag lärt från amerikanska filmer. Där användes det av "busar" till knark. Detta kom det en och fick syn på hemma hos mig en gång när jag hade delat upp b-vitamin i portioner till mina hundar. Varje valp skulle ha en 8:e dels tablett vilket jag ville få till mer exakt. Det tog inte 24 timmar så var ryktet igång, anledningen till min påkostade kennel berodde då på att jag var knarkhandlare, enligt denna person!

 

Långt in på 2010-talet fortsätter perioder av dessa skitsnack, som kommer i vågor, och som man skulle kunna säga att det finns en viss botten av "sanning" i. Om man horar när man vill gå in och kolla forlossning på en valpande tik och ev. hjälpa till att få ut en valp på rätt köl utan att göra tiken för mycket illa, så är det sanning i det ryktet. Om man är noga med docerna av b-vitamin till sina valpar ska räknas till att sälja knark så är det väl sanning i de rykterna också.

Personligen tror jag bara att folk har ett får tråkigt liv.

 

X

 

Tävlingsmänniska

Jag är ingen tävlingsmänniska, och jag har aldrig varit det heller.

Ett exempel som jag minns tydligt är när jag och min bror skulle spela krocket (tror jag det heter). Jag tänkte inte så mycket på spelet utan gick och slog ett slag när det var min tid, det var allt. Allt för att vara "social". Min bror ville pucha mig att anstränga mig, men det var lättare sagt än gjort. Det slutade med att han enbart höll klubban i vänster hand (han är högerhänt) för att vi skulle komma på samma nivå. Då kunde jag fortsätta att slöspela utan att göra mig illa (p g a min sjukdom) och han kunde komma mer jämnställt i tävling med mitt spel.

Jag försöker hela tiden bli bättre, jämfört med mig själv. Detta är en strävan och ett arbete som inte på något vis har med tävlingsinstinkt att göra, fast att man kan säga att det är en slags tävling mot mig själv.

När det gäller att anstränga sig för att "slå" någon annan tycker jag det är på något vis är sjukt. Bara ordet, slå väcker avsky i mig. I min värld ska man ALDRIG slåss.

Att försöka tävla om vem som är bäst mellan människor är helt vansinne, tycker jag. Bäst är ju den som gör sitt bästa jämfört med sina egna förutsättningar. Det är i alla fall vad jag anser. Det kan du inte tävla mot andra och visa.

Det är ju mindre intressant att visa på framgång. Viktigare är att vara framgång. Då blir blicken i dina vänners ögon den spegel som visar dina framsteg, om man har behov av det.

Att städigt sträva efter att tävla mot andra människor tycks mig som någon slags sinnesskada. Som en sjukdom i sinnet. Jag förstår mig inte på tävlingar och vad de ska ge.

Jag kan ranka hundkoppet, mat, bilar jag haft o s v i ordning från bästa till sämsta. Men tävla mellan människor, jag tycker det är något sjukt över det hela.

Alla människor och människotyper behövs. Vad är t ex en läkare utan en sjuksköterska? Vad är en fabriksägare utan fabriksarbetare? Vad är en förälder som tar sitt barn till parken utan parkarbetaren som gör att parken går att använda?

Var och en behövs. Vilken som är "bäst" i mina ögon är den som är engagerad och intresserad och gör sitt bästa, oavsett vilket yrke/vilken possition i livet den människan har.

 

X

 

Rädd av hunden är död

Ibland när en hund sover väldigt djupt blir jag ibland livrädd att hunden är död. Denna skräck kom efter en morgon jag vaknade och en hund låg död i sin bädd, det var på 90-talet. Skräcken efter det gör att jag ibland känner den känslan vakna i mitt minne när jag ser en hund som sover väldigt djupt. Jag brukar studerar hundens bröstkorg väldigt noga för att se om den rör sig, så blir jag lugn igen. Ibland kan andningen vara svår att se, kanske beroende på päls och hur hunden ligger, då brukar jag hålla handen framför nosen för att känna andedräkten, det har alltid lyckats för mig.

 

X

 

Livräddning av hund

Jag hade en gång en hund som jag hade lagt mig på när jag var höggravid (9 månader gången) så hade hunden kommit under min stora mage, fastklämd mot väggen, och jag hade inte förstått vad jag gjorde, jag sov, jag trodde väl att det var barnet i magen som sparkade eller något. I alla fall var det något som väckte mig och han var död, livlös. Hans bröstkorg var trekantig! Jösses vilken panik jag fick! Jag gjorde hjärtmassage och konstgjord andning och fick igång honom igen. Alltihop var hemskt, men jag lyckades få liv i honom, helt otroligt. Först andades han med väldigt långa mellanrum och sedan fortare och fortare, så andningen blev normal igen efter ca 15 minuter. Han blev gammal utan att vara sjuk förrän han var en bra bit över 10 år, då började han till sist få ålderskrämpor.

 

X

 

Livräddning av hund

En annan gång höll en hund på att dö för mig under akuttransport till veterinären p g a eclampsi (=mjölkkramp=kalvförlamning). Jag hade tagit hand om en hund som var nyparad som var mager som få. Jag gjorde allt jag kunde för att mata upp henne men då hon hade 6 foster i magen så blev det väl för mycket att lyckas mata upp henne samtidigt som hon gav allt till barnen, så hon åkte till sist på eclampsi. Min bil var trasig men min granne skjutsade mig akut, medan jag pratade i telefonen med grannen och veterinären så gjorde jag iordning  2 tabletter bruskalk och tvingade i henne det, när grannen kom några minuter senare så bar det iväg i il-fart. Jag satt på passagerarsidan men den sjuka tiken i knäet. Efter ca 5 minuter dog hon! Det var fruktansvärt! Jag fick upp hennes lilla nos mot luftblåset och drog upp fläkten på högsta hastighet och hon fick i sig ordentligt med luft och började sakta andas igen!!! När vi kom till veterinären var hon aningens piggare, inte lika stel längre. Antagligen hade bruskalktabletterna kickat in så pass att hon klarade en ca 40 minuter transport. Hade jag inte fått "konstgjord andning" på henne med fläktens hjälp hade hon nog inte överlevt resan. Hon hade 2 kullar till, och då ett bra hull, och hon hade aldrig mer ett enda problem med eclampsi efter den gången.

 

X

 

Betalning med saker

Det är inte alls ovanligt att hunduppfödare med många hundar är fattiga. De har inte mer än så de klarar sig, allt återstående går till hundarna. Tittar man noga hos dessa uppfödare är det sällan man ser nya bilar, nya kök, nytt tak på huset etc.

Själv har jag hjälpt många uppfödare genom åren, ibland har de inte kunnat ge mig ens till bensin! Sist det hände så fick jag en stor tygbur och ett burunderrede som "betalning" för bensin och hjälpen att få ut en valp, så de slapp åka till veterinären... Jag var mer än nöjd med detta och har användning för dessa regelbundet. Buren var med till Mässan i December 2014 åt Filippa, den var som ett helt tält åt henne och hade lätt rymt ytterligare en stor hund. Burunderredet användes till mina Podengos både i Högbo bruk och i Sundsvall under hösten 2014. Fint skick var de också, knappt använda! Tänk vad mycket nytta jag ännu har av dessa! Och de hade med råge kostat mer än vad jag la ut på bensin (resa 2*15 mil) den kvällen för flera år sedan.

Buren, då den är av tyg, är ganska mörk, speciellt om man inte fäller upp fönstren som finns på varje sida. Med fönstren stängda tränar jag valpar att gå in i den. Då kryper jag in helt och då följer valparna med mig, naturligtvis. Så slipper sedan valparna för resten av sitt liv bli rädda för tunnlar och liknande, om de inte senare blir skrämda.

 

X

 

Gävle - Älvkarleby

Att sitta fast i snöstorm i Gävle var en upplevelse. I en dragig hotellfoajé. I och med att det fanns många hundägare där, då bl a hundbussen till/från norr - Älvsjö Mässan fastnat där, så blev det mycket spring i dörrarna. I det draget satt vi i tre dygn, dag och natt, utan min medicin... Kompisen åkte i kort-kort. Det var jag som fick springa ut och in med våra hundar. Ena hunden som var med fick magsjuka! P g a detta fick jag kuta runt i snöstormen varje timme. Man såg knappt handen framför ansiktet. Det dök upp andra hundägare som man rent sprang in i, då man inte ens såg sin egen hund i änden på snöret. Mat och fika fanns inte i tillräckliga mängder för denna invation, så vi svalt. På andra dagen kom en bandvagn ut till hotellet för att se hur många vi var och att vi levde.  En sådan gång som man inte kan göra ett dugg, bara bita ihop och låta ena timmen komma efter den andra. Klaga hjälper ju inte. Vi satt i samma smet allihopa.

Efter 3 ½ dygn fick vi klartecken att åka. Då var det en enda väg röjd genom Gävle som vi endast kunde följa.

Att åka genom Gävle var en upplevelse som jag inte glömmer. Det satt så många i bussen som bara gnällde. Jag blev väldigt less på det, då vi var på väg till sist tyckte jag inte vi skulle klaga. Dessutom var det ett makalöst sceneri utanför fönstren att titta på och beundra, så man kunde lätt förstå att de som röjt inte legat på latsidan.

Jag började peka ut alla otroliga detaljer utanför fönstret med hög röst till min resevän. Då börade alla andra fästa sig vid det också och sedan var det slut på gnället och istället beundrade och förundrades över allt som pågick där ute i skymningen. Några detaljer som etsas sig fast i mitt minne:

En uppfart till en villa var handskottad som två paralella väggar på vardera sida med en vanlig snäskyffelbredd mellan. Väggarna var en bra bit över 2 meter höga. Man såg taket på villan men inget hus därunder, inga fönster, endast en dörr i änden av denna långa och smala korridor. Redan innan man var i linje med gången så såg man med jämna mellanrum nederänden av en skyffel dyka upp över kanten, om den yrde en liten snutt med snö varje gång. En mycket gammal farbror visade sig vara i andra änden på den skyffeln, såg man när man kom upp i linje med korridoren han skottade.

Vi kom förbi ett "industriområde" med bl a bilförsäljningsfirma. Dessa hade sådana där fönster som går ända upp i taket som är väldigt högt i sådana hallar. Det var endast en liten skärv av ljus som sipprade ut precis under taket i ena hörnet från fönstret, allt annat var översnöad.

Restaurang Gävle-Bro som går över E4:an var begravd i snö.

Som sammanfattning kan sägar:

Det var första och sista gången jag åkte med hundbuss. Hade vi tagit egen bil hade det blivit både billigare och snabbare. Varken jag, min vän på resan eller våra 4-fota vänner skulle ha behövt lida nöd. Då hade vi kunnat välja att åka några mil på insidan av E4:an, de som hade gjort det hade inte haft några problem som helst att komma hem, men hundbussen fick inte avvika från sin "rutt" utan åkte rakt in i snöstormen, trots polisens varning i Uppsala och Polisens rekomendationer att ta invägen.

 

X

 

Yorkar och deras humör

Jag ville så gärna ha en liten Yorkshire Terrier. I mitten av 1990 - talet slog jag till. De hade en kull med flera tikar till salu i Hudiksvall, nära och bra! Jag var bara tvungen att åka och titta! Fullständigt helt bedorande. Båda föräldrarna små (ca 2 kg) som sockerbitar, pigga och glada. Båda föräldrarna på äldre sidan och fortfarande fullt friska efter ett friskt liv. Härliga lättskötta medellånga pälsar och korrekta färger.

Jag valde en jättepigg liten juvel!

Jag hade en dubbelsäng där hundarna gärna vilade även på dagarna. I fotändan hade jag ett "trappsteg" så de mindre och yngre kunde komma upp och sova i sängen, de med.

Trots att Yorkshire Terriern var extremt liten, så var hon otroligt framåt och rörlig. Den lilla Yorken lärde sig att ta sig upp i sängen på bara någon dag hemma hos oss. Hon flög upp som hon hade vingar.

Efter bara två månader, när valpen var 4 månader, så började jag förstå att hon inte platsade i en kennel. När hon flög upp i fotänden mitt i dubbelsängen kröp de andra hundarna ner på vardera sida utan ett ord. Yorken var bara glad, inte en antydan till att köra med de andra, de behövdes inte! Hennes utstrålning sa allt!

Vi satte ut annons på henne och annonserade efter ett sällskaps hem utan andra hundar. På den tiden kunde folk läsa annonser så det var bara de som hade ett sådant hem att erbjuda som hörde av sig, inte ljög de heller! Det var härliga tider. Damen hade haft en tik som dött några månader tidigare och sökte en med samma attityd, och nog hade de samma attityd när hon beskrev sin! De blev att trivas gott tillsammans. Allt var frid och fröjd. 10 år senare fick jag ett samtal, hon undrade om jag hade en till lika bra York till åt henne! Hon ville absolut ha en likadan igen, då lilltiken hade dött ett par månader tidigare... Lilltiken visade sig ända upp och blev 6 kg tung! Detta trots att både mamman och pappan var i  kg klassen. Men damen brydde sig inte om att tiken blev stor, utan hon ville bara ha en "enmanshund" igen...

 

 

PS På senare år vågade jag mig på rasen igen, det blev sex nya Yorkar här + så småningom startade uppfödning också, var och är hur sociala som helst med alla hundar, finns inte ett enda problem. DS

 

X

 

Målad hund

Detta utspelade sig i början av 80 - talet. Min mor hade skaffat sig en Japansk vit spets som jag skötte om som om den var min. Jag åkte bl a på utställningar med honom. Till en sådan hade jag badat honom och fönat honom och sedan fick han vara i tvättstugan för att eftertorka (innan jag visste att man inte ska göra så för att uppnå bästa resultat med pälsen). Min pappa ville att jag skulle gå till kiosken och köpa en tidning åt honom, sagt och gjort. Jag tog min Schäfer och gick. Innan jag gick varnade jag båda mina föräldrar (som var ute och målade staketet kring tomten) att inte släppa ut hunden från tvättstugan då han var iordninggjord för utställningen dagen efter.

När jag kom tillbaka ca 10 - 15 minuter senare stog båda mina föräldrar i tvättstugan och tvättade den nybadade och "vita" hunden i tinner! Nåja, de fick honom "vit" igen, men ena sidan var gnistrande vit som med ett diamantglitter i det vita, den andra sidan, behandlad med tinner, var matt vit, som bomull...

 

X

 

Tysta Chihuahuor

Jag fick höra en lustig, men också tragisk kommentar 1 juni 2013. Mina hundar, som vanligt åkandes med mig i bilen, blev beundrade av en jägare, han och hans vän hade speciellt ögon för mina stora, då de var jägare. Så frågar de vad de små var av för ras, och jag förklarar att vissa är Chihuahuor, fick då höra att det var de nog inte alls, för de skällde inte...

 

X

 

Hundutställning vid vägkanten

Trots alla gamla bilar och miljontals km efter vägarna så har det sällan varit några problem med bilarna på resorna, och endast en gång någonsin har jag blivit stående på vägen till en utställning.

Den gången var det en trasig fläktrem.

Utställningen vi (jag och en vänninna med våra hundar) var på väg till var en rasspecial ca 35 mil hemifrån. Så där så alla känner alla, mer eller mindre.

Ca 1 - 2 km före utställningsplatsen stannar bilen. Min vänninna lyckas lifta till utställningen med sin hund i en plast bur, talar om för alla på utställningen vad som hänt. Minns jag rätt hade jag anmält 7 hundar. Min vänninna hade "tjatat" hela resan om att hon skulle få visa åt mig, det tyckte hon skulle bli toppen kul. Hon såg verkligen fram emot detta med stor förväntan.

När så folk hörde vad som hänt var det en snäll make på utställningsplatsen som åkte iväg till mig och vi hivade in en bur, mina hundar i den stora buren (som var så stor så den fälldes upp inne i bilen för att kunna få plats med), deras papper, och i stort sätt inget mera, allt blev så hastigt.

Väl framkomna på utställningen var det massor av människor engagerade i att försöka få ut buren, uppfälld, med hundar och allt! Det hade krävts åtskilligt av de inblandade. Ingen kunde fatta hur vi fått in den i bilen förrän jag kom dit och berättade hur det gått till!

Jag själv hade fått hjälp av en främmande karl, som visade sig vara vän till min släkt. Detta ca 35 mil hemifrån! Hur stor är chansen? Liver är underligt ibland. Hjälpen lyckades hjälpa mig efter vägen i vägrenen, och bytte kamrem, diverse resor till närmaste mack, köpte material, låna specialla verktyg o s v. Det tog en stor del av dagen.

Hundarna var hos min vänninna på utställnningen, hon försökte reda ut vem som kallades vad och hette vad i stamtavlan. Halva utställningen var engagerad i projektet. Grejen var bara det att hundens tilltalsnamn stod skrivet på baksidan av nummerlapparna, som faktiskt hade skickats med i all hast, men ingen tänkte på att vända på dem och titta efter!

Utställningskoppel fick lånas ihop.

Eftersom jag bl a hade anmält två champion tikar så var det beräknat att vi, min vänninna och  jag, skulle gått in med en varsin championtik i klassen, nu fick snälla och hjälpsamma människor hjälpa till med visningen av mina hundar också. Min vänninna sprang med sin egen Champion hane och en främmande fick gå med min champion hane. Så fortgick dagen. På utställningsplatsen var det rena rullgruset, nästan omöjligt att gå i, mycket jobbigt att springa i en hel lång dag.

Lagom till bästa tikklass kom jag inseglande på gårdsplanen där utställningen var. Det var bara att kavla upp ärmarna, ta de oljiga, skitiga händerna och ta över en ren och vacker utställningshund!

Min vänninna klagade hela vägen hem över hur ont hon hade i benen, hon kände sig lam! Hon önskade aldrig igen springa en hel dag på sådant underlag och visa så många hundar!

 

X

 

Kall blåst söderut

Jag åkte till utställning i Malmö en gång för väldigt många år sedan (skrivet 2011), det var i mars. Tänkte det skulle vara kul att se hur hundarna såg ut så långt söderut, de jag bara sett på bild tidigare. Så var det väl kul att åka ner och hälsa på våren där nere på söderns nejder.

Det var helt underbart när jag satt där med mina hundar och körde ner i fullt solsken. Havet låg från och till synligt på vår högra sida, klarblått och vackert som ett vykort. Träden var utslagna med den där ljusa, fräscha grönskan som hör våren till. Massor av blommor blommade för fullt. Termometern visade på 20 grader. Det var som en dröm!

Så kom vi då fram till utställningsplatsen, och klev ut ur bilen, och fick en enorm CHOCK! Vi höll på att frysa ihjäl, båda hundarna och jag själv. Det var bara att studsa in i bilen igen och sätta på mig full vintermundering, som jag hade haft när jag åkte hemifrån, vid tillfället hade det varit - 12 grader, full vinter och massor av snö, när jag åkte därifrån. Trots full vintermundering, + 20 grader, så fick jag sitta i bilen, för att springa ut och snabbrasta mina hundar, som höll på att skaka ihjäl sig! Och sedan rusa in på hundutställningen, som tur var, inomhus!

Efter denna tur lärde jag mig om sambandet mellan vind, hög luftfuktighet och kyla. En viktig lärdom för mig som inte klarar av kyla numera, p g a min reumatism.

Jag lärde mig också att allt är inte guld som glimmar, hade före resan sett bilder på flera väldigt fina hundar, men live var jag inte så imponerad av de flesta av dem, resan hade väl varit ganska bortkastad om jag inte kommit hem med 2 BIR i bagaget, men lärdom är också ett tungt vägande skäl till att uppskatta resan i efterhand. Kunskap är ibland dyrköpt.

 

X

 

Prispokaler, rosetter och diplom

Jag var en gång hemma hos en uppfödare kollega som skulle sälja en blandras valp av dvärgstorlek. När hunduppfödaren gick ut i hundhuset och hämtade valpen som skulle säljas satt jag och hundköparna i köket och väntade. Då frågar kvinnan sin make om han hade sätt alla fina rosetterna som hängde i trappen i hallen. Det hade han inte, så de gick ut och tittade tillsammans. De konstaterade då att blandras hunden de skulle få köpa nog var väldigt fin och exlusiv när det fanns så många rosetter hos uppfödaren. Det allra "skojigate" i kråksången var att rosetterna var över 20 år gamla, då just denna uppfödare var väldigt aktiv med en helt annan ras, en stor hundras, på utställningar och vunnit en del.

Var och en tror gärna det de vill tro.

 

X

 

Utstirrad, stressad hund

En uppfödare ringde mig för hennes Cocker spaniel tik som skulle ha valpar ca 1 vecka senare uppförde sig som den skulle valpa när som helst. Den flåsade och skakade och dräglade. Hennes make, som stod för plånbok och körkort i familjen ville inte köra dem till veterinär då den inte var sjuk, och uppfödaren var orolig då den betett sig så i 3 dygn. Jag åkte dit för att hjälpa henne att titta på tiken, då visade det sig att uppfödaren satt och stirrade på tiken, tiken var uppträngd i ett hörn och helt i upplösningstillstånd. Jag fick omedelbart kommendera bort hunduppfödaren från all ögonkontakt, tiken satt hårt tryckt inne i hörnet, flåsade och saliven flög kring tiken, efter ca 15 minuter la sig tiken ner av pur utmattning och somnade och snarkade tungt. När jag åkte därifrån så gav jag uppfödaren instruktioner att inte titta på sin tik utan enbart hålla ögonen på den i ögonvrån, hon uppförde sig då som en normal hund i ca 1 ½ vecka till, sedan satte hon igång och valpade som vilken normal tik som helst.

Naturligtvis var ju uppfödaren bara mån om att inte missa ett ögonblick av början av valpningen och ville därmed hunden väl, så gick det som det gick...

 

X

 

Hundar kan räkna ut

En vän till mig fick en tjuvparning som var ganska kreativ, men inte helt otrolig. Hundar kan räkna ut det.

Tomten var uppdelad i två delar, nedre delen var den kring huset, där gick de ut via en köksdörr. Övre delen var en inhägnad runt gästhuset. I gästhuset fick tikarna bo när de löpte. Staketet mellan var "idiot" säkert (så långt det nu är möjligt). I vilket fall, under alla år lyckades inte en enda tik ta sig in till resten av gänget eller vise versa.

En gång tog maken i huset och högg upp ved och travade mot yttre staketet i övre inhägnaden, där gick vid tillfället en löptik. I obevakat ögonblick tog sig tiken över vedtraven och ut, gick runt huset, till framsidan, och vid grinden på framtidan gömde hon sig tills matte kom och gick genom grinden, då passade hon på att smita in bakom mattes fötter!

 

X

 

7 årig Schäfer tik

För ytterligaren en gång i ordningen skulle jag ta hand om en "vakthund", det var 1991. Denna gång en 7 årig Schäfer tik, den hade varit mer eller mindre ilsken i hela sitt liv. Jag tänkte att - "Äntligen har jag min vakthund". För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det tog bara en vecka innan den sprang omkring som en svansviftande Labrador på min gårdsplan, vilket den gjorde i 3 år innan hon fick avlivas eftersom hon under sina 7 första levnadsår hade burit på stenar så alla tänderna var nerslitna och hon fick våldsamma tandplågor på slutet.

 

X

 

Fiskar

Vi hade en gång en kull med 7 S:t Berhardsvalpar. Mamman kallades till vardags Cilla. Min dotter började då kalla de 7 barnen för småsillarna. Det blev alltså strömming av allihop!

Jag har som kanske är bekant försökt hålla ett antal röd / vita Japanese chins. De brukar gå under smeknamet rödingarna här hos oss när vi nämner dem i grupp.

Det har alltså en förmåga att bli fiskar här lite nu och då, kanske för att jag är född i fiskarnas tecken...

 

X

 

170402 Import eller egen tillverkning?

Jag har en förmåga att bara slänga ur mig när jag pratar ibland. Jag och en vän till mig sedan många år stod och väntade på hennes dotter (som jag betraktade lika mycket som min vän och mött lika många gånger genom årens lopp), då vi skulle ut och träna hundar tillsammans så fort hon kommit hem. När vi står där och väntar kommer hon så gående tillsammans med en skolkamrat. Dessa två skiljs åt ett par hundra meter framför oss. Så kommer en av flickorna emot mig, men hon var mörkhyad! Mamman inte. Plötsligt så tänker jag att detta är nog inte dottern då utan frågar mamman om det tar lång tid innan hon kommer. Men det var dottern som kom emot oss! Jag blev förbryllad och slängde ur mig om det var en import eller egen tillverkning... Det var egen tillverkning. Snacka om att jag känner mig dum senare, jag har ju träffat dem så mycket och aldrig genom årens lopp tidigare sett att de hade olika kulör på skinnet. Men så lite tittar jag på folk, trots att jag super in folks personlighet från första sekunden och inte glömmer den.

Vad jag nu hade med det att göra, det var ju inte min sak att veta och inte gjorde det ju någon skillnad heller. Jag har ofta tänkt tillbaka på detta och kännt mig dum. Frågan var ju så ointressant och överflödig.

 

X

 

Tellus arv

När jag för några år sedan var utan stor hund hände något som jag tänkt på många gånger efter det. En till synes liten och obetydlig händelse som förändrade mitt liv. Jag och en kompis med ett par stora hundar var ute och gick med våra hundar tillsammans. När vi går där i godan ro och pratar så kommer en av kompisens hundar upp bakom mig utan att jag ser det och sätter nosen mot min handflata, det väckte en stark känsla av saknad efter en stor hund i mig. Min första Schäfer gjorde gärna så, så det kanske var henne jag saknade? Jag vet inte. I alla fall så efter det har vi haft minst en stor hund i huset hela tiden igen.

 

X

 

Proffisionellt utförda stamtavlor

Jag minns när jag stog på SKK på Kammakargatan och väntade att sista handen lades på min första registrerade kulls stamtavlor. På den tiden skrev man dem på skrivmaskin, för hand.

Man kan snabbt konstatera, på den tiden var allting rätt i stamtavlorna. Inte ens en siffra fel, ingen felskrivning, ingen felstavning, inte någon form av omändring av färger etc. Inga felregistreringar alls som jag var med om på SKK förrän vi kom in i 2000 - talet, men den goda statestiken tar de igen med råge numera.

Jag stog där medan skrivmaskinen gick för fullt. Så gjorde kvinnan ett fel i den sista av dessa 4 stamtavlor, då tog hon ur stamtavlan och slängde den omedelbart och började om. Hon vägrade t o m att ta tipex. Det skulle vara perfekt.

 

X

 

Självmord

Hösten 2015 fick jag ytterligare en katastrof kastad över mig. Det hela innebar att jag skulle fixa fram 36,000:- inom loppet av 3 vardagar och en helg. I annat fall skulle jag bli ställd på gatan.

Jag fick göra allt jag kunde för att snabbt försöka jobba på två senarier. Ett var att få ihop pengarna så vi kunde bo kvar. Det andra att hitta hem åt alla hundarna och ta mitt liv.

Jag kontaktade alla jag kunde tänka mig. Samma förklaring till var och en, samma fråga till var och en. Lån av pengar och om de kunde/ville ta hand om någon/några hundar. Dag för dag fick jag ihop några kronor och några hem. När jag hade 5 timmar kvar så återstod 9,000:- och att få preleminära hem åt 7 hundar till.

Då kommer jordbruksverket på inspektion! Jag förklarar läget för dem, trots det skulle de bara in!!! De uppehöll mig i 2 ½ timme. Jag kan inte tro något annat än att de gjorde sitt bästa för att stjälpa oss. Jag får intrycket av att jordbruksverkets arbete idag går ut på att placera hundar. Inte en enda hund ska få känna sig trygg. Inte en enda hund ska kunna lita på människor. Och naturligtvis kommer det hela den hundens liv skyllas på föregående ägare...

Nåja, jag fick planera vad jag skulle leva för, vad jag skulle göra av mitt liv. Det tog inte många minuter innan jag insåg att mitt liv var över. Alltså jämte att skrapa ihop pengar och placera hundar skulle jag planera att ta mitt liv. Planen var enkel: Jag skulle stuva in hundarna i bilen, åka norrut, och lämna ut de hundar som skulle flyttat till norr. Efter det tillbaka och söderut, lämna ut hundar vartefter. Åka till min älskade dotter med familj, lämna ifrån mig mobil, dator o s v och fortsätta söderut och fortsätta placera hundar. När sista var utlämnad skulle jag se till att inte ha allt för mycket bensin i bilen, oka ut på skogen, slänga mina mediciner i en sjö, öka till bensinen tog slut och sätta mig för att dö. Då min smärta blir outhördig inom 24 timmar utan värkmedicinen så jag går ner i ett komaliknande tillstånd, så hade det inte varit allt för svårt. Det enda som slet i mitt hjärta ar sorgen jag skulle lämnat i min dotters hjärta...

När jag fick besök av jordbruksverket så var jag i telefon med ytterligare en vän som gjorde vad hon kunde för att hjälpa mig. När hon hörde vilka som kom och att de skulle IN!!! så startade hon en räddningsauktion. Utan henne hade jag varit död idag.

Tänk vilka vänner man har! Det är ofattbart så underbara människor kan vara.

 

X

 

170415 Mars 2017 är det dags för nästa kris, denna gång min hälsa

Under vintern 2016-17 gick jag ner massor av kilon, kläderna hängde på kroppen. Det var varningssignalen som gjorde att jag började springa hos min läkare. Vikten bara föll i 7 månader i sträck. Sista natten hemma kunde jag inte ens få i mig vätska! Det var då jag förstod att det inte räckte längre med bara vårdcentralens läkare och distansvård och långsam utredning, utan nu var det akut.

Väl framkommen med ambulans till Hudiksvalls sjukhus akutmottagning så skedde alla tester som jag och min läkare hade på lut för nästa omgång felsökning, gick plötsligt väldigt fort, i expressfart. Allt uppdagades då på en gång.

Först fick jag tydligen gallsten. Detta gav inflammation/infektion i gallan som sedan spred sig till gallgången och vidare till bukspottkörteln.

Sedan lossade gallsten och täppte till utflödet från lever, galla och och bukspottkörtel ut mot tarmen. Till följd av allt detta fick jag även gulsot.

Men som sagt, nu är gallan och stenar bortopererade, jag har ätit hästkurer av flera peniciliner och allt är frid och fröjd.

När krisen är framme ser man snabbt vilka som är ens verkliga vänner. Denna gång fick jag än en gång bekräftelse att jag har en trogen skara kära vänner.

Sjukvården var en upplevelse. Den har utvecklats något enormt. Först som sist vill jag fastslå att ALLA inom sjukvården borde få mil-ersättning. Snacka om att de är på fötterna och överallt, hela tiden.

Vi tar det tråkiga först.

Jag trodde jag skulle FRYSA IHJÄL! Jag skakade av köld. Min älskade brorsdotter fick komma med extremtvarma kläder så jag överlevde kylan. När jag fryser så spänner jag mig och därmed blir min reumatiska värk gigantiskt stor. Ju mer ont jag får, ju mer spänd blir jag o s v.

Ibland var jag tvungen att ha sjukhuskläder, t ex efter sanering inför operation, och då hackade jag tänder av köld igen. En vidrig smärta p g a mina stela muskler och senor som spändes till max av kölden.

Sedan tar vi maten. Vidrig. Fick inte en enda måltid som jag njöt av, utan det var till att pilla i sig så gott det gick, se maten som medicin, tråkig och ibland äcklig medicin. Värst var sista hela dagen jag var inne. Till lunch fick jag blodig biff som jag fick spyreflexer av, trots att jag bara av hunger tog en bit motsvarande en kaffesked. Mer klarade jag inte att äta p g a illamåendet som omedelbart infann sig av att få denna likdel i munnen. Att få spyreflexer i flera timmar och vara nyoererad i magen är inte kul. Till den lunshen var det meningen jag skulle fått fisk, som de så vänligt hade låtit mig beställa, men den såg jag aldrig. Alltså ingen lunch. Så till middag får jag pasta, som jag inte kan äta sedan 2011, då spyr jag, vilket jag hade sagt till om upprepade gånger och fått noterat på mitt kort. Alltså ingen middag. Hur ska man bli frisk på bara buljong, nyponsoppa och liknande blask när man behöver näring, speciellt eftersom jag under denna vinter hade förlorat hur mycket vikt som helst och står nära undernäringens kant.

Uppvaket var en mardröm. Jag var där ca 2 timmar. Jag försökte skrika efter hjälp. Det sprang folk förbi min säng hela tiden och tog hand om folk till höger och vänster. Ingen hörde mig eller brydde sig. Jag frös så jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Jag skakade och min reumatism värkte från topp till tå, utöver nyopererad värk. Sedan var jag så torr i munnen att jag knappt kunde få ur mig ett enda ord. Efter ca två timmar kom det en till mig och till sist hjälpte mig att bli varm med värmefilt och så fick jag blöta munnen så jag kunde prata. Sedan fick jag åka upp på avdelningen. Dessa timmar på uppvaket var fruktansvärda. Man kan bara vara tacksam att det inte varade längre.

Något som jag mått mentalt dåligt av vid tidigare inläggningar på sjukhus är detta tisslande och tasslande om tredje "man" inom personalen när de tror ingen hör dem, oftast när det är lugnt. De pratar "skit" om personer som inte är med och kan försvara sig. Detta skapar otrevlig spänning ibland personalen, en spänning som jag är väldigt känslig för och gör att jag inte mår mentalt bra. Av detta såg jag endast en enda liten skymt av på hela denna tid, och då extremt kortvarig och allmän, i övrigt ingenting av denna form av mobbing bland personalen, riktad mot personalen. Heller ingenting av detta mot patienterna heller. En enorm mental befrielse för mig som har svårt att se folk som göra illa andra individer.

Sedan tar vi det som riktigt imponerade på mig. Idag hör sjukvården vad man säger. De lyssnar in och tar hänsyn till individen. Förr fick man inte ens ha en egen åsikt, de visste bäst. Idag lyssnar de in varje individ och försöker anpassa efter patienter så långt det är möjligt. Man har insett att patienter inte är saker som ska behandlas steriotypiskt, utan allt ska individanpassas.

En utveckling som jag också ser inom hunderiet. Förr skulle alla hundar ha samma. Idag ser man till att varje individ mår bra utifrån sina egna behov och förutsättningar. Man har alltså börjat se individen och hålla dem i centrum. Något som ALDRIG för glömmas bort och som jag hade förmånen att få lära mig av min mentor Cecilia Holmstedt på 1970-talet. Glöm aldrig individen. Man måste se alla och se till att alla har det bra.

Med facit i hand var det inte konstigt med viktnedgången, men även efter hävandet av inflammationer, operationer m m så var det bara att jobba på att gå upp i vikt igen.

170415 hade jag till sist gått upp i vikt till samma nivå som jag var på den 25 januari 2017. Då hade äckelsymtomen för mat och dryck äntligen börjat avta och allt gick lättare härifrån med vikten.

Så en lustig kuriositet: Efter operationen fick min mage en konstig form. Den blev toppig på mitten och flat på vardera sida liksom över och under, så det ser ut som jag är med barn!

 

X

 

 

Uppdaterad 2017-11-19