Pojke vs flicka

 

 

Ett tag i tidiga år önskade jag att jag var pojke. Jag förbannade och hatade att vara kvinna. Jag minns inte när det startade men det fanns i alla fall när jag var kring 8-9 år, men jag tror det redan då hade funnits länge i mitt huvud.

Varför blev det så?

Det har jag i vuxen ålder fått svaret på, fast det är inte en sak detta går att spåra från.

Dels så var jag inte road av typiska kvinnliga syselsättningar som att sy, brodera, virka, sticka o s v. Jag var inte heller road av att teckna eller något sådant. Jag tycker inte ens om att laga mat, det kvarstår än idag.

Däremot tyckte jag det var intressant att snickra och liknande. Att skapa mer solida saker. Liksom att uppfinna saker. Saker som ansågs mer manliga.

Hormoner ska vara olika på kvinnor och män. Jag trodde alltid att jag hade mer manliga hormoner då jag föraktade många kvinnor som inte stod på sig mot männen. Sedan det värsta, kvinnor som inte var ärliga utan manipulerade män för att få sin vilja igenom. Ofta genom att ljuga. Det är drag som jag än idag föraktar hos människor, fast jag idag vill vara kvinna. Idag ser jag det manipulerande draget, ofta i kombination med en hög lögner, med jämna mellanrum hos både kvinnor och män. När jag växte upp tyckte jag det var ett kvinnligt drag och som jag föraktade. Jag förstod inte då att jag inte behöver vara sådan även om jag är kvinna.

Sedan hade jag lärt mig att förstå av min uppfostran att kvinnor inte var så viktiga och män kunde få allt. Kvinnan var till att se efter mannen så han lyckades, det var så mina kvinnobilder i tidiga år gestaltade sig, allt ifrån min mamma till hennes mamma och min pappas mamma. Alla var bakgrundsfigurer till sina män för att hjälpa dem uppnå vad de ville och vika undan sina egna önskemål, fast männen de offrade sig för inte kunde se det.

Denna upphöjning av mannen skedde inte för att mannen var intelligentare, duktigare eller dugligare, utan enbart för att han var född till man. Alltså helt enkelt endast född med rätt tillbehör mellan benen. Jag såg ju själv bland mina närmaste att kvinnan var intelligentare, det kunde inte mina ögon förneka (det var min världsbild skapad från min erfarenhet, för mig var det fakta i livet då). Trots det hade kvinnan inte en chans mot mannen i samhället. Lika som idag fast ännu mer ojämlikt. Allt ifrån löner till respekt, precis som idag, fast mera.

Sedan kom jag till ett gäng år som jag sket i att jag var kvinna, det var skit det samma. Det betydde inget i sammanhanget vad jag var eller inte var, då jag inte hade något värde.

Sedan kom åren då jag var glad att vara kvinna. Då jag blev nöjdare för vart år att vara kvinna, den utveckligen startade i sena tonåren. Det är en status som kvarstår än idag, då jag är 54 år gammal.

Jag förstår fullt och fast att kvinnor vill vara män då två personer har olika lön beroende på vilket tillbehör man har mellan benen.

Jag förstår fullt och fast att kvinnor vill vara män då två personer har olika stor chans att få ett jobb eller sälja en tjänst eller produkt beroende på vilket tillbehör man har mellan benen.

Att bara lära sig sådana fakta kan få vilken ung kvinna som helst att vilja glida på räkmackan som kallas mannen istället för att jobba i motvind hela livet som kvinna. Oavsett hur duktig du är kan du inte uppnå samma som en man när du är kvinna i det samhälle vi lever i idag.

 

Men kvinnan kan uppnå ett eget värde som står utanför löner, respekt och samhällspossitioner. En styrka i psyket, uthållighet, envishet, långsiktigt arbetande, styrka, intelligens, insikt, förståelse, empati, givande m m och därmed ett egenvärde som är mer än tillräckligt för att göra vem som helst nöjd med att vara den man OCH kvinna som vi fått.

 

 

Uppdaterad 2019-06-07