Pojke vs flicka

 

 

Ett tag i tidiga år önskade jag att jag var pojke. Jag förbannade och hatade att vara kvinna. Jag minns inte när det startade men det fanns i alla fall när jag var kring 8-9 år, men jag tror det redan då hade funnits länge i mitt huvud.

Varför blev det så?

Det har jag i vuxen ålder fått svaret på, fast det är inte en sak detta går att spåra från.

Dels så var jag inte road av typiska kvinnliga syselsättningar som att sy, brodera, virka, sticka o s v. Jag var inte heller road av att teckna eller något sådant. Jag tycker inte ens om att laga mat, det kvarstår än idag.

Däremot tyckte jag det var intressant att snickra och liknande. Att skapa mer solida saker. Liksom att uppfinna saker. Saker som ansågs mer manliga. Sedan har jag alltid dragits till djur. Både vilda och tama djur. Både sällskapsdjur och bruksdjur.

Hormoner ska vara olika på kvinnor och män. Jag trodde alltid att jag hade mer manliga hormoner då jag föraktade många kvinnor som inte stod på sig mot männen. Sedan det värsta, kvinnor som inte var ärliga utan manipulerade män för att få sin vilja igenom. Ofta genom att ljuga. Det är drag som jag än idag föraktar hos människor, fast jag idag vill vara kvinna. Idag ser jag det manipulerande draget, ofta i kombination med en hög lögner, med jämna mellanrum hos både kvinnor och män. När jag växte upp tyckte jag det var ett kvinnligt drag och som jag föraktade. Jag förstod inte då att jag inte behöver vara sådan även om jag är kvinna.

Sedan hade jag lärt mig att förstå av min uppfostran att kvinnor inte var så viktiga och män kunde få allt. Kvinnan var till att se efter mannen så han lyckades, det var så mina kvinnobilder i tidiga år gestaltade sig, allt ifrån min mamma till hennes mamma och min pappas mamma. Alla var bakgrundsfigurer till sina män för att hjälpa dem uppnå vad de ville och vika undan sina egna önskemål, fast männen de offrade sig för inte kunde se det.

Denna upphöjning av mannen skedde inte för att mannen var intelligentare, duktigare eller dugligare, utan enbart för att han var född till man. Alltså helt enkelt endast född med rätt tillbehör mellan benen. Jag såg ju själv bland mina närmaste att kvinnan var intelligentare, det kunde inte mina ögon förneka (det var min världsbild skapad från min erfarenhet, för mig var det fakta i livet då). Trots det hade kvinnan inte en chans mot mannen i samhället. Lika som idag fast ännu mer ojämlikt. Allt ifrån löner till respekt, precis som idag, fast mera.

Sedan kom jag till ett gäng år som jag sket i att jag var kvinna, det var skit det samma. Det betydde inget i sammanhanget vad jag var eller inte var, då jag inte hade något värde.

Sedan kom åren då jag var glad att vara kvinna. Då jag blev nöjdare för vart år att vara kvinna, den utveckligen startade vid ca 25 års ålder. Det är en status som kvarstår än idag, då jag är 54 år gammal.

Jag förstår fullt och fast att kvinnor vill vara män då två personer har olika lön beroende på vilket tillbehör man har mellan benen.

Jag förstår fullt och fast att kvinnor vill vara män då två personer har olika stor chans att få ett jobb eller sälja en tjänst eller produkt beroende på vilket tillbehör man har mellan benen.

Att bara lära sig sådana fakta kan få vilken ung kvinna som helst att vilja glida på räkmackan som kallas mannen istället för att jobba i motvind hela livet som kvinna. Oavsett hur duktig du är kan du inte uppnå samma som en man när du är kvinna i det samhälle vi lever i idag.

 

Men kvinnan kan uppnå ett eget värde som står utanför löner, respekt och samhällspossitioner. En styrka i psyket, uthållighet, envishet, långsiktigt arbetande, styrka, intelligens, insikt, förståelse, empati, givande m m och därmed ett egenvärde som är mer än tillräckligt för att göra vem som helst nöjd med att vara den man OCH kvinna som vi fått.

 

 

200305 Könsbyte

Jag var helt övertygad i över 10 år när jag var ung om att jag ABSOLUT ville bli en pojke. JAG VILLE BYTA KÖN! Jag visste inte på den tiden att det var tekniskt möjligt, och kanske var det inte det heller på den tiden?

Jag kände mig förbannad av Gud som gjort mig till flicka.

Jag HATADE att vara flicka.

Hade jag haft minsta chans att ändra på det så hade jag kunnat övertyga vem som helst om att det var det enda jag önskade i denna värld.

Att vara född flicka var rena dödsdommen, så kände jag det.

Jag blev påtvingad sådant jag avskydde, dockor, allt rosafärgat o s v bara för att jag var flicka. Jag ville ha tekniska grejer istället, och allra helst, djur!

Det var inget alls konstigt med att jag ville vara pojke.

Under hela min uppväxt såg jag hur min bror fick förmåner som jag inte fick, för att han var pojke.

Jag såg också att jag fick krav på mig, som min bror inte fick, enbart för att jag var flicka.

Jag såg också att kvinnor var nervärderade i samhället i stort.

Alltså ville jag vara en pojke/bli en man.

Vid ca 25 års ålder började jag tänka annorlunda.

Vid 26 års ålder var jag glad att vara kvinna och ville absolut inte vara man.

Anledningen var att min tidiga mentala störning (som berodde på en mentalt sjuk uppväxt) började rätta till sig mer och mer.

Sanningen gick upp för mig.

Jag började förstå vem jag var och hur felaktigt många hade och har betett sig genom åren mot flickor och kvinnor och att det inte är kvinnans fel. Jag började också förstå att kvinnan har vissa egenskaper som är så överlägsna, så det är värt att vara kvinna.

 

Uppdaterad 2020-03-05

 

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström