Morbus Dercum

 

 

Det är skillnad på att leva med ett handikapp utan smärta
eller leva med en ständigt närvarande smärta
som med eller utan andra handikapp blir ett handikapp i sig.

 

 

Internationella funktionsnedsättningsdagen är på tapeten 2 december.

Jag själv har funktionsnedsättning.

Det jag har är inte allt för tydligt synligt på utsidan, därför är det något som många inte förstår.

Ett stort handikapp för mig är att folk inte tror att jag är sjuk (i mitt fall handlar funktionsnedsättningarna om fysisk sjukdom).

Jag är lite less på folk som drar förhastade slutsatser, åt alla håll och kanter.

Kom ihåg! Problemen med funktionsnedsättningar är lika skiftande som antal personer på vår jord som är drabbade.

 

Idag (220228) är dagen för udda sjukdomar. Jag har två. Dels den reumatiska Morbus Dercum (MD). Dels "för" korta rötter på tänder. Eller hade, är väl mer rätt. När jag fick den "diagnosen" var vi tre i Sverige som hade den. Ingen var släkt med varandra. Alla mina släktingar fick åka in och röntga sig, ingen av mina släktingar hade detta. Mysko... Tänder.

 

 

Jag får ofta höra, du ser så frisk ut! Jag bemöts väldigt ofta av fördomar. P g a detta har jag bestämt mig för att beskriva lite om hur jag mår och hur jag lever med den sjukdom jag har och för alla er som är så väldigt intresserad av sjukdomar. Fördelen för mig är också att jag kan hänvisa till denna sida och slipper prata sjukdomar, ett kapitel i mitt liv som jag HATAR! Både att diskutera och leva med.

För mig började sjukdomen som mer och mer smärta med första symtom som startade under 1975 (när jag var ca 12 år gammal, eller ung ska man väl hellre säga).

1978 blev jag uppmanad av en läkare att skriva en "dagbok" om min smärta varje dag, var den satt och hur intensiv smärtan var. Jag blev då förvånad, jag hade 7 smärtfria dagar på första månaden, idag skulle jag välkomna en timme eller t o m en minut utan smärta!

Först blev jag bollad mellan olika läkare, eftersom de inte kunde hitta några fel som de kunde komma på konstaterade de att jag hade psykiska problem (ett system som tycks vara väldigt vanligt inom sjukvården, tyvärr). Se mer på annan sida om min "behandling" inom psykvården.

Efter ytterligare diverse rotande och funderande under ett antal år kom läkarna fram till att jag hade fibromyalgi.

Efter att ha kommit till ytterligare en läkare (efter en flytt), som funderade lite mer, så fick jag så min diagnos, Morbus Dercum. Vid det laget hade över 10 år förflutit sedan läkarna började leta rätt diagnos för mig.

 

När man har kronisk smärta så säger folk att man vänjer sig vid smärtan, men så är det inte i mitt fall, jag har bara lärt mig att det inte är lönt att klaga om det, dessutom förs bara mina tankar till smärtan när jag pratar om den, och det gör inte mitt liv lättare. Då drar folk snabbt slutsatsen att man inte har ont...

 

Hur mår jag då?

Jag lider av smärta i fettet på hela kroppen. Speciellt öm är jag på lårens insidor, runt knäna, framför allt på insidan av knäna, i bukhänget, vid muskel fästen, i skinkorna, rund fotleder och handleder. Jag har också värk i hänget på armarna och kring armbågarna. Jag har också ofta ont i knölarna vid armhålorna och de känns ofta varma också. Mitt skelett värker och då speciellt kring lederna men också i själva benen, också smärta i revben. Jag har också smärta i ryggen, speciellt ofta mellan skuldror eller runt svanken. Ibland får jag svårt att andas, jag måste ta i hårt för att få i mig syre. Jag spänner mig ofta i käken, då får ofta ont i käkbenet, måste hålla på med avslappningsövningar i käken för att få lite lindring. Jag har ofta värk bakom ögonen, det bränner oftast som en eld där. Huvudvärk är naturligtvis ofta förekommande då. Mina händer värker mest hela tiden, så fort jag ska göra något pilligt tilltar värken med blixtens hastighet och händerna svullnar mer än de redan är svullna före. Lätt svullnad har jag normalt runt alla leder, mer eller mindre, vid smärta tilltar svullnaden ofta.

Jag tår inte minsta knöl på mina kläder som skaver mot kroppen. Kläder får heller inte väga för mycket, det tynger och skaver axlarna och sprider sig därifrån ju längre jag låter kroppen tyngas ner av tunga kläder. Ibland känner jag mig som prinsessan på ärten, en knöl i lakanet och det känns som att sova på ett rakblad!

Jag fick sluta för många år sedan (slutet av 1990-talet) att ha håret uppsatt högt upp på skallen, det blev för smärtsamt i hårbotten. Idag kan jag inte ens ha en tofs bak i nacken, då spänningarna från hårbotten smärtar för mycket.

Jag har svårt att klara fukt, kyla och blåst. Vid normal och hög luftfuktighet eller / och kyla tilltar smärtan enormt, vid blåst är det som man spikar in smärtan under skinnet och i lederna! Blåst är värre än den värsta tortyr för mig. Luftfuktigheten bör hållas som max på 40 % för att hålla nere den akuta smärtan något.

Samtidigt är det som jag inte känner kyla som friska människor. När det är 30 grader kallt kan jag vara ute utan vinterkläder och skor, efter ca 1 minut börjar jag plötsligt känna en enorm smärta, då kommer jag på att jag är för tunt klädd. I t ex 0 grader kan jag vara ute många minuter innan jag kommer på vad som är fel.

Jag får extremt ont när jag går i trappor eller försöker skynda mig. Springa eller utsätta mig för annan stress är helt uteslutet. Att bli riktigt upprörd är något som jag också måste undvika till varje pris. Det känns som jag inte får luft, som jag ska dö. Dödskänslan är så närvarande att det finns inget utrymme i mitt liv att bli upprörd. Då är det de lättare problemet. Det svårare är att jag mår vansinnigt dåligt i många, långa dagar efter jag utsatts för stress. Jag kan inte göra något. Jag har helt enkelt inte "råd" att bli upprörd eller stressad på annat sätt, då det kan ta på otroligt under lång tid efteråt.

Jag har svårt att stå stilla en stund eller gå får länge, speciellt på cement golv eller liknande raka, hårda ytor. Skog och mark klarar jag bättre, speciellt om jag går lite sakta hela tiden. Jag kan inte sitta still länge, jag kan inte ligga still i en position länge, jag kan inte stå still mer än ytterst kort tid i taget. Jag kan inte putsa fönster, torka skåp eller annan torkning lodrätt. Jag orkar inte bära normal vikt, jag kan definitivt inte lyfta tungt utan att må väldigt dåligt, väldigt länge. Hänga tvätt, över huvud taget hålla armarna över huvudet är en plåga.

Att återhämta mig från överansträngning kan ta flera dagar eller ibland veckor.

Jag kan t ex inte åka och handla eller åka till tandläkaren, eller läkaren, apoteket m m utan att få betala med det med flera dagars extra smärta.

Smärtan tar sig olika uttryck hela tiden. Ibland är den brännande, ibland blir jag röd som en kräfta i ansiktet, det känns som ansiktet ska brinna upp. Ibland känns det som "tusen nålar", som det kryper runt myror under hela huden. Ibland är det som smärtan forsar genom kroppen och sköljer över hela mig på en enda vågrörelse. Ibland är smärtan så stor så det känns som vissa kroppsdelar domnar bort.

Jag får mer och mer smärta för vart år som går.

Övervikt har jag också, fast efter en fetma operation mars 2009 är det problemet åtgärdat. Fast värken i kroppen (leder och skin) blev mycket värre efter viktnedgången. Det gör t o m ont i ändan när jag sitter! Jag får sitta på kuddar numera fast det hjälper inte helt i alla fall. Ibland känns det som ändan bränner som den ska brinna upp av smärta för att jag sitter, fast jag sitter på kuddar. För varje kg som rasar tilltar smärtan. Mellan viktnergång (alltså på vågen) minskar fettlagret och kroppen ändrar form, då har jag lite mindre smärta, men så fort det plockar bort något kg igen, så blir smärtan akut.

Höger sida minskar fettet först, sedan vänster, när det är jämt fördelat igen, tar det bort fettet från höger sida igen och så pågick viktnedgången.

När jag nu har gått ner i vikt är smärtan värre än någonsin. Jag skulle inte överleva utan dagliga, starka mediciner (betydligt starkare än förut). Smärtan vid alla kotor som står ut är värre än någonsin. Skavning t ex när jag sitter är ofta outhärdligt! Jag kan inte sitta långa stunderna åt gången.

Jag minns särskilt en gång när jag var inlagd för att sjukvården skulle hjälpa mig att gå ner i vikt. Vi kom på måndag morgon och fick åka hem på fredag eftermiddag. Detta pågick i fyra veckor. När jag gick upp i vikt med deras kosthållning så trodde de att jag "fuskade" på något vis. Detta gjorde att de började söka igenom mitt rum, min packning gick de igenom helt och hållen när jag kom tillbaka på måndag morgon, som jag vore en tjuv! Efter 4:e veckan gav de upp och jag var inte välkommen något mer, jag hade då gott upp 10 kg och hade göra ett år för att få igen min matchvikt som jag var kapabel att hålla! Sjukvården skyllde på mig, alltså jag var felet, inte att jag hade en sjukdom som de inte var kapabel att hitta eller förstå. Patienten skuldbeläggs...

Utan sjukvårdens "hjälp" med min vikt, under flera gånger, så har jag hållit min vikt (som varit övervikt, men inom "rimliga" gränser), vid varje försök från sjukvården att "hjälpa" (fast de har förstört istället) har jag gått upp i vikt!

Diabetes som följer med övervikt hade jag också, det svåra med min diabetes var att jag gick för högt och för lågt dagligen, hela tiden pendlade det, omöjligt att försöka behandla, trots många olika försök med många olika tabletter, kost, motion o d. Detta försvann dock efter min operation. Jag hade dagligen hjärtklappning, näst intill förlamning, enorm trötthet, svettningar o s v, men som sagt, det är ett minne blott efter min operation.

Jag har så länge jag kan minnas haft ständiga problem med min mage. Ständig förstoppning, magtömning 1 - 2 gånger i veckan och vid magtömning sprutande, akut diare. De har totalt försvunnit efter min fetma operation, magen sköter sig perfekt numera, som ett under.

Massage, akupunktur, sjukgymnastik, simning, styrketräning, arbetsprövning, smärt rehab m m har vid varje tillfälle gjort mig sjukare, jag har fått mer smärta under och efter behandling. Jag har trots det tvingats till olika upprepade former av rehab. Jag har fått utstå extremt extra lidande p g a läkare och försäkringskassans olika expediment med mig och min kropp. För att inte tala om stressen de utsatt mig för...

Via sjukvården har jag erbjudits alternativa metoder, t o m  inläggning, för att komma tillrätta med min vikt. Det är många försök genom åren att få mig att gå ner i vikt, vid varje försök har jag gått upp i vikt! Jag har senare haft ett helvete att igen komma ner i vikt till den matchnivå jag klarade.

Vid varje kg nedgång får jag extra intensiv smärta.

Strax före och under mens är jag super extra känslig i skinnet. Mensen är dessutom extremt riklig på mig, vilket inte gör det hela bättre precis. Var tredje mens är extra intensiv, var tredje något lindrigare och var tredje mitt emellan ont. När jag har värsta mensen så har jag sådan smärta varje gång så jag inte vet hur jag ska stå ut en timme till! Jag får försöka leva en timme i taget.

Dessutom har, tillsammans när smärtan tilltagit genom åren, lärt mig att två veckor efter mens mår jag lite bättre men är känsligare i sinnet, lättare att gråta o s v, fast gråt har aldrig bekymrat mig, det är lätt att leva med.

Två veckor innan mens har jag mer smärta och är också kortare i humöret. När jag är nära till att mensen ska bryta ut har jag olidliga smärtor och är väldigt kort i humöret. Innan smärtan blev uttalad hade jag ingen form av humörsvängningar i min mens cykel. När mensen pågår kan man rent se att med blodet sköljer också smärtan ut och minskar vart efter blodet minskar.

När jag har kläder eller dylikt som skaver mot kroppen får jag extrem smärta. Hela huden känns hela tiden som ett enda stort blåmärke. Vid minsta beröring är det en enorm smärta. Det som friska personer upplever som en mjuk beröring upplever jag som ett slag. Som exempel får jag bita ihop varje gång när folk vill skaka hand med mig, det är hemskt smärtsamt, för mig en vidrig sed (då bortsätt från smittspridningen handskakning medför).

Vid värme får jag aningens lindring, vid kyla en helvetes smärta. Men när jag har för varmt får jag mens var 14 dag och har jag kallare kommer mensen med 6 - 7 veckors mellanrum. Mensen är för säkerhetens skull ihållande i snitt 7 dagar...

Något år före min 50-års dag blev jag till sist av med denna tortyr som mensen inneburit i så många år för mig.

Jag är ljuskänslig i ögonen, kisar vid för ljust och då får jag en himla huvudvärk. Jag har också ofta smärta i ögonen sedan kan ögonen också blir väldigt torra, då börjar det dessutom svida i ögonen lite extra. Jag ser dåligt och är ovanligt torr i ögonen från och till, ögonen svider ofta, speciellt om jag läser mycket eller anstränger ögonen på liknande sätt (ni som följt min hemsida vet att texten har ökat i storlek med åren). Jag har lätt för att få huvudvärk även om jag inte ansträngt ögonen med läsning eller dylikt.

Jag klarar inte av monotona rörelser, måste variera hela tiden. Jag kan i dag sällan göra klart en sak i ett svep, allt måste delas upp i etapper. Det blir ett väldigt hattande hit och dit, man vet aldrig var olika moment börjar, är i mitten eller slutar. Det blir varken hackat eller malet. Känns väldigt splittrat, men det går att lära sig leva med det.

Mina tänder är ett kapitel för sig, som barn hade jag väldigt friska tänder, fram till 25 års ålder, 3 hål. Efter det har det dock blivit ett helvete. Tandvård i princip varje månad sedan 26 års ålder... Ständig tandvård från min fantasiska tandläkare. Skulle inte klara mig utan en så bra tandläkare, utan honom hade jag inte haft något att tugga med, fast det är klent som det är redan nu. Det är väldigt kostsamt också med all tandvård för att inte tala om stressen och tilltagande smärta vid varje behandling.

2017 tog vi ut alla tänderna. Jag är tandlös. Från läkarna skickade mig till tandläkaren då jag hade infektioner i munnen som var farliga för min hälsa. Då fick jag snabbt komma till tandläkaren. Sedan tog det 3 månader utan att något hände, trots mina flertalet påtryckningar, sedan fick jag prata med chefen, då först startade de behandlingen, och det snabbt, så jag fick hjälp. Chefen själv tog hand om min mun efter det.

Tyvärr så misslyckades tandprotesen. De har försökt justera men jag kan inte ha den. Jag spyr så fort jag sätter in den! De har nu justerat den så mycket så den är glapp och går inte att använda i alla fall. Allt är mycket sorgligt.

Sedan efter ett år så hade jag provat och plågat mig fram till att det var UNDERKÄKENs protes som var problemet, inte överkäkens, som tandläkarna hade trott. Jag fick ny tid. Jag kan ha dem i nu utan att spy! Då får jag sjungande huvudvärk istället nu av dem, så det blixtrar i skallen, huvudvärkstabletter hjälper inte, det är bara mörker och total tystnad som hjälper för att jag ska få ner huvudvärken.

Sedan dessutom är så mycket taget på tänderna + att mitt tandkött har minskat i omfång. Jag kommer behöva justera tänderna för över 4,600:- för att få tänderna justerad, men det ger inte tillbaka gommen, så överkäkens protes kommer inte sitta kvar ändå.

Jag är fortsatt utan tänder, tills jag kan komma på hur jag ska undvika huvudvärk när jag använder dem, efter det kan jag gå vidare.

Detta med tänderna gör att jag har ytterligare mycket svårt med allt vad jag INTE kan äta, nu också p g a att jag inte kan tugga.

 

Jag har väldigt lätt att bli trött, jag är ofta mer eller mindre svullen, speciellt i händer och fötter. Jag har lätt att tappa saker, att fumla. Naturligtvis blir det värre när jag har extra ont eller stressar.

Jag har hemska sömnsvårigheter, det är sällan jag får sova tillräckligt, jag vaknar varje natt ca var 15 minut av att jag vänder på mig. Detta gör jag för jag har för ont att ligga kvar i samma ställning.

Jag är stel, framför allt på morgonen. Jag har smärta i skelettet.

Jag har lätt att få blåmärken som håller i extra länge. Efter medicin från Kina blev blåmärkerna bättre, mer sällsynt. Fortfarande är mitt skinn, min hud känsligt som det vore ett enda stort blåmärke. Smärtan är den samma, men de blå märkerna finns inte så lätt längre.

Jag får ofta feber, lätt förhöjd temperatur. Jag har normalt runt 36,5 grader och har ofta, flera gånger i månaden, runt 38,5-39 grader. Ingen större feber alltså, men tillräckligt för att jag ska vara trött och hängig. Jag brukar skämta att jag har en hunds temperatur (alltså när jag är febrig).

Jag lades in på infektionskliniken i Örebro en gång. De skickade till sist hem mig med motivation att jag antagligen manipulerade termometern, detta trots att de till sist stod och bevakade mig när de tog temperaturen på mig. De kunde inte hitta någon annan förklaring, alltså var det mitt fel! Det är fantasiskt att de inte förstod att det kunde finnas en diagnos som förklarade detta, utan lägga skuld på mig! Sjukvården är fantastisk.

P g a alla dessa handikapp som sliter på kroppen har jag lätt att få infektioner. Jag brukar säga att det räcker för mig att prata i telefonen med någon som är förkyld så blir jag förkyld! Så känns det ibland. Efter medicin från Kina blev infektionskänsligheten bättre, mer sällsynt. Efter att jag blev sjukare med åren kommer det sakta tillbaka igen.

Hörsel, syn, luktsinne o s v slås ut mer eller mindre när jag har som ondast.

Också p g a alla dessa smärtor och mediciner, så har jag lätt att tappa koncentrationen, speciellt på eftermiddagar och kvällar. Jag tappar ord, är glömsk och har svårt med närminnet ibland. Det finns skrivna lappar på allt i mitt hem. Dagbok är ett måste för mig (och då speciellt att anteckna allt på stubinen) för att vara säker på vad och när saker händer eller ska hända.

Jag drabbas ofta av plötslig kraftig trötthet, som förlamande trötthet och orkar då ingenting, jag blir helt kraftlös. Det inträffar speciellt efter lite extra belastning, stress, t ex om jag lyfter ett par matkassar som väger som normala matkassar gör, fast värst är när jag utsätts för psykisk stress, då blir tillståndet oftast mer långvarigt dessutom.

Jag har lätt att bli irriterad och otålig speciellt när jag har extra ont eller inte kan röra mig så mycket för all värk.

Värktabletter som magnecyl o d är som att käka sockerpiller. Det måste till starkare saker för att hjälpa mig. Min docett är full, jag orkar inte ens tänka på alla tabletter jag är beroende av för att klara dagen.

Några av mina dagliga medicner:

 

 

Jag fick tips via ett TV program att prova höga docer av D-vitamin. Jag tänkte det var värt att prova, sagt och gjort. Jag startade med det september -18. Efter ett par veckor blev jag piggare, efter ytterligare ett par veckor blev jag ännu piggare. Jag orkar mer och mer dom dagar jag mår lite bättre.

200407 Effekten av att orka mer med höga doser D-vitaminer kvarstår fortfarande. Jag slutade med extra D-vitamin våren -19. Jag orkar mer fortfarande våren -20. Jag tror att jag fyllde upp D-vitaminerna i kroppen var bra för mig. Börjar jag bli extremt trött igen så tror jag att jag kommer prova igen.

Glömmer jag att ta en dos av värktabletterna tar det några timmar, sedan får jag så mycket värk så får jag våldsamma smärtor och jag vill bara sova bort dem. Har jag fortfarande inte fattat att jag glömt ta tabletterna ca 6 timmar efter jag skulle ha tagit dem kan jag inte ens sova av smärtan. Då bryter jag ihop och gråter av smärtan, trots att jag inte orkar göra ett dugg.

Tar jag tabletterna efter några timmar över tiden så tar det ca ½ dygn till att må bättre igen. Tar det ca 6 timmar innan jag tar tabletterna så repar jag mig efter några dagar.

 

Jag önskar att jag kunde vara lite mer social, men orkar helt enkelt inte, för att jag är för sjuk. De gånger när jag försöker vara lite social så lever jag på de stunderna länge sedan, och lika så gott det, det är inte ofta jag orkar göra något utöver det vanliga. Oftast tar det på så jag blir väldigt dålig efteråt.

Denna tid är över (se stycken ovanför), sedan jag blev opererad mars 2017. Alltså var det en effekt av den utbredda bukinfektionen och det som ledde till den. Se mer nedan om detta.

 

Det som är extra skrämmande med denna sjukdom är att man döms på förhand. Åt både det ena och det andra hållet, allt eftersom det passar den som dömer. Folk har så många olika fördomar. Tyvärr är det heller inte ovanligt med fördomar från läkare och annan sjukvårdspersonal.

 

Övervikten som kommit med min sjukdom har också gjort att folk tror jag är dum i huvudet, för att jag är (var) fet.

När jag sedan, efter operation, gått ner i vikt, bemöts jag annorlunda. Många (de flesta bekanta) känner inte igen mig, men de som gör, de flesta av dem lyssnar noggrannare på vad jag säger, visar mig en helt annan respekt, slänger inte lika ofta ur sig otrevligheter, som tidigare inte var allt för ovanligt. Det är faktiskt otrevligt att se vad mycket många personer låter sig styras och begränsas av sina egna fördomar. Jag är samma person nu som tidigare, tidigare lyssnades det inte på mig i så hög grad som det gör nu, det är löjligt och mycket sorgligt, det är inte undra på att folk har så svårt att lära sig och utvecklas till att bli bättre människor.

Under vintern 17-18 gick jag ner ca 15-20 kg till, efter det vet jag ingen som känner igen mig, som inte sett mig hela tiden under perioden.

 

Summa summarum, i min vardag skulle jag inte orka med en timme till med denna olidliga smärta dygnet runt, året runt. Utan hundarna vore mitt liv inte möjligt att uthärda. Jag har tur om har ett sådant intresse som kan hjälpa mig att orka en timme till en annan, en dag till och en dag till, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Att sedan veta att jag kommer bli värre för varje år, underlättar inte.

Sömnproblemen som kommer i samband med morbus dercum är ett eget kapitel.

Hur har jag då jobbat med mig själv för att klara detta? Det är olika former av självlärd meditation och sedan också självlärd zonterapi.

 

 

Lippödem

Morbus dercum och lippödem tycks ha många symtom gemensamt. Man tror dock att smärta från lippödem underlättas/minskas vid fettsugning. Man tror att smärta tilltar vid all viktnedgång när man har Morbus dercum. Det sistnämnda kan jag bekräfta av egen erfarenhet,

 

 

Livstrappa

Man pratar om livstrappa. Den brukar vända vid 50 år. Man ska lära sig att leva med fler och fler begränsningar. Detta hände i förtid för mig, och har varit en ytterst smärtsam utveckling för mig.

 

 

Lite uppdateringar om mitt sjukdomstillstånd.

P g a ännu större problem med sömn efter bytt värkmedicin 2010, har jag till sist, 2012, skaffat melatonin igen, det fungerar som en dröm. Man man bara vara tacksam för "nätet" som ger oss sådana möjligheter att få tag i dylika medel.

 

Från hösten 2013 så får jag ett preparat som bl a innehåller melatonin utskrivet av min läkare. Enda bekymret är att det inte ingår i högkostnadsskyddet, som så många andra av mina mediciner. Anledningen till att melatonin preparat inte ingår i högkostnadsskyddet är att det inte anses ha bevisad effekt. Utan melatonin sover jag 2 - 3 timmar per natt, men melatonin sover jag från och till kring 4 - 6 timmar per natt. Vid vanliga sömntabletter som ingår i högkostnadsskyddet sover jag 3 - 4 timmar per natt. Inte effektivt?

 

Från tidig vår 2014 har min värk blivit så svår att jag är övertygad att jag skulle ha sökt dödshjälp, om det hade varit möjligt i Sverige. Värken är mer än olidlig, ständigt (som vanligt), och blir bara värre för vart år. Livet blir då svårt.

 

Hösten 2014 har jag fått starkare dos av värktabletterna och mår numera lite bättre igen.

 

April 2015 är det gränsfall att det går att leva med värken, det är bara att bita ihop och ta en dag efter en annan, men allt extra som ger livet guldkant, att åka och hälsa på min bästa vän t ex, tror jag är ett minne blott. Något som ger mig stor sorg i hjärtat. Sådant kunde jag leva på i veckor och det värmde utan tvekan mitt hjärta under långa vinterdagar.

Tietzes syndrom kommer ibland fortfarande, varar kortare stund per gång och blir lite mindre intensivt, men varje gång tror jag att jag ska dö.

Sendragen har kommit tillbaka.

 

Oktober 2016 En uppdatering: Det är viktigt att inte glömma förbättringar i mitt liv. Speciellt inte när det kan ge andra med samma sjukdom eller liknande sjukdomar, tips om vad de kan göra för att kanske må lite bättre i vardagen.

Sedan jag fick upp vindskydd kring inhägnaden mår jag mycket bättre. Jag har inte kunnat vara utomhus på våran gård så långa stunder per dag sedan jag flyttade in i detta hus som nu när jag fått upp vindskydd. Jag kan t ex vara ute fast det är måttlig blåst. Jag kan vara ute på min egen gård trots att grannarna klipper gräset och slipper springa in p g a min allergi. Vindskydden har gett mig ett MYCKET bättre liv de dagar när jag kan vara mer utomhus. Jag slipper sitta inne halva tiden som jag kunde vara ute p g a eventuell blåst eller framför allt överaktiva grannar med gräsklippare och liknande.

Februari 2017 har mitt hår vuxit ca 4,5 cm de senaste 5 månaderna. Hår växer normalt ca 1 cm i månaden. Så senaste tiden verkar det som om tillväxten på mitt hår är återställt till det normala. Däremot är tätheten i håret inte tillbaka, om än aningens bättre än för några år sedan.

Det var de goda nyheterna. Sedan kommer de mindre skojiga.

Efter flera år i balans har jag drabbats av stora rubbningar av världena på flera olika vitaminer och framför allt mineraler i min kropp som givit mig massor av olika symtom. I slutet av januari blev det blodtest som visade massor av staplar som pekade än upp och än ner och inte dit de ska och brukar. Så det blev att justera mediciner. Efter det så återvände kroppen till en bra balans ganska snabbt, om man ska gå på senaste tidens alla symtom av massor av olika mysko slag.

Vikten har rasat enormt denna vinter.

Den gångna vintern har jag stora problem med aptiten som blev värre för var månad.

Provtagningen kommer nu ske lite tätare igen så får vi hålla ett öga på allt, så det inte bär ihän så här illa igen.

 

I mitten av mars -17 så fick jag inte i mig vätska på kvällen, på morgonen förstod jag att det var kört. Jag rinde läkaren och resultatet var ambulans till sjukhuset. Det var att ordna med hundvakt och sedan släpa sig ut till ambulansen när den kom. Det tog inte så många timmar så fick vi svar på vad som var fel med min kropp denna gång.

Beskrivning av vinterns sjukdom: Först fick jag tydligen gallsten. Detta gav inflammation/infektion i gallan som sedan spred sig till gallgången och vidare till bukspottkörteln. Sedan lossade gallsten och täppte till utflödet från lever, galla och och bukspottkörtel ut mot tarmen. Till följd av allt detta fick jag även gulsot. Men nu är gallan och stenar bortopererade, jag har ätit hästkurer av flera peniciliner och allt är frid och fröjd.

 

Mars -17 fick vi alltså till sist svar på senare tiders problem p g a akuta sjukhusvistelsen. Det var ytterligare sjukdom. Denna gång tillfälligt, tack och lov!

Under vintern 16-17 gick jag ner 20 kg till i vikt. Jag tappade håret igen. Jag blev tröttare än någonsin.

Jag är nu opererad och efter detta har jag kunnat minska värkmedicinen till samma nivå som för 2 ½ år tidigare. Det är en enorm lättnad då jag i flera år nu ätit mer än vad som är ok. Något som bekymrat både mig och min läkare.

 

I juni -17 hade jag fortfarande förhöjda vita blodkroppar som tyder på infektion, infektionen sitter i munnen. Jag startade hos tandläkaren i början av maj, i mitten av juni har de fortfarande inte tagit bort en enda tand (däremot har en tand ramlat ut av sig själv). Jag har fått tid hos tandläkaren 29:e denna månad... Skandal, när det är akut och jag trots allt är sänd till tandläkaren akut av läkare. Denna infektion i munnen var en när jag var där första gången. Nu är det tre infektioner i munnen, den ursprungliga och två till. Skandal hur man blir behandlad.

Efter detta fick jag en annan tandläkare på samma station. Efter detta hände saker fort. Hösten -17 är alla mina tänder borta. Dessvärre gick tandläkaren på mammaledighet/födde barn. P g a detta fick jag igen gå till andra tandläkare på stationen. Tandprotesen fungerar dessvärre inte, men infektionen är i alla fall borta, och det är det viktigaste.

Uppföljningen hos doktor har blivit lidande efter operationer och tandborttagning som har förändrat min kropps behov av bl a mineraler och vitaminer. Detta har gjort att jag varit väldigt trött en längre tid. Mars -18 är jag däremot pigg igen.

 

Håret har inte börjar växa ännu. Under september+oktober har jag gått upp 5 kg i vikt, så "endast" ca 10-15 kg från förra vinterns viktnedgång. Äntligen! Jag tror att det är näringsbrist denna gång som gör att håret inte växer ut igen.

Jag har varit piggare än någonsin på MASSOR av år efter operationen förra våren.

Denna höst startade jag med D-vitamin i stora doser efter ett par TV program. Det gjorde susen! Jag har blivit ännu piggare, de gånger om dagen som jag har lite mindre värk. Jag har fortfarande inte haft behov av någon extra värkmedicin, alltså högre dos, så allt känns toppen på den fronten också. Vad kommer till min hälsa så mår jag bättre än på många år under senaste 1 ½ året, och ännu bättre under senaste månaden.

 

Jag flyttar 1 december 2018 ca 30 mil söderut. Då blev det ny läkare. Det har inte gått så bra. De har inget intresse av att över huvud taget ta reda på vad min sjukdom går ut på.

Oktober 2020 ställt allt på sin spets.

De har under gången tid inte tagit prover på mina värden, vilket har skett regelbundet i Hälsingland.

Jag är just nu utsatt för sjukvårdens "praktikal joke". De försöker ta mitt liv. Mitt liv är i händerna på läkarna och det tycks jag inte kunna påverka, så vitt jag kan se. Jag kan bara ta en dag i taget och göra mitt bästa, när jag genomlever det fullständiga plågeriet. Det tragiska i det hela är att om läkaren läst på min journal OCH läst på om MIN sjukdom, och inte om andra sjukdomar (som skedde i detta fall) så hade detta inte behövt hända. Fast det är utan tvekan för mycket att begära, då läkaren inte har tid att gå efter fakta, utan endast efter egna gissningar utan grund i vetenskap.

P g a att jag är utsatt för människoförsök på vårdcentralen så är jag fysiskt och psykiskt nergången nu. Nu har jag blivit "förkyld" också. Fattas bara att jag fått denna farsot.

1 vecka senare: Jag har idag bytt vårdcentral. Allt för att kunna leva och överleva.

December 2020: Nu har jag gått på nya vårdcentralen flera gånger. Det känns lika trevligt att gå till dem som det var i Hälsingland (Delsbo vc). Nu är jag i trygga händer igen. Det är en lättnad som får mig gråtfärdig av lättnad.

210424 Byte av vc visade sig vara livsavgörande. De fann ett annat fel på mig och startade utreda det omedelbart. Nu är jag opererad (30 december 2020). Jag blir mycket sakta bättre och bättre.

Så går det inte lång tid, så mister jag min nya läkare som verkade lovande. Hon har flyttat från trakten, så hon jobbar inte kvar. Nu blir det ny läkare. Inte så bra då vi ska starta byte av värkmedicin.

De säger att nya värkmedicinen ska vara snällare mot min kropp, men det tycker jag verkar vara rena bullshit! Läser jag biverkningar är listan lika lång, och i princip samma biverkningar, för min förra och för min nya medicin.

 

 

210820 VC har nu provat 6 olika mediciner på mig. Inget fungerar. Av en blev jag att drägla. Av en annan blev jag "full", ramlade och slog mig hela tiden. Av en medicin började jag skita på mig! Av en annan fick jag ingen effekt alls av medicinen, en av medicinerna gick jag upp 31 kg i vikt på 4 ½ månad, o s v.

Nu kan inte VC göra något mer. De har helt enkelt ställt till nog, tycker jag.

De har ordnat remiss åt mig till smärtrehab. Väntetiden ska inte vara längre än 3 månader MEN i den situationen som sjukvården nu befinner sig i så kommer det antagligen dröja längre. Under tiden är det vara för mig att bita ihop.

Först sätter läkare mig på en medicin, som DE har valt. Sedan säger DE att jag inte ska få den längre. Sedan har de ingen medicin att erbjuda mig som hjälper lite mot min smärta.

Först lekte doktorerna Limbo med min medicin. Sedan blev det Rysk Roulette. Nu är det tortyr. Hur ska detta sluta?

 

210925 Efter att lokala sjukvården har experimenterat med min medicin i över ett år, så har jag fått en remiss till smärtenheten vid regionssjukhuset. Nu får jag vänta igen, utan någon hjälp, månaderna går. Min kropp blir trasigare för var månad som går.

Har sjukvården rätt att förstöra en människas kropp så den blir utan möjlighet att bli bättre igen? Det är vad denna misskötsel av min sjukvård just nu leder till, mer för var dag som går. Kroppen går sönder mer och mer, den är ställd i förfall, med lavineffekt. Därmed följer psyket i botten också.

Svensk sjukvård är sjuk, inte frisk. Varför? Fel i utbildning? Jag tror inte det.

Naturligtvis är det svårt även för utbildade att sätta sig in i 50 års sjukdom och allt det drar med sig? Ja, det tror jag är en del av problemet.

Svårt för läkare att ta till sig allt då de inte har tid eftersom det finns för få inom sjukvården och p g a att läkarens arbete är mer administrativ än att lära sig förstå pasienten och behandla den samma? Ja, jag tror problemet ligger där till största delen.

Är samhället vinnare till min trasigare kropp? Knappast!

Sjukvård är dyr för samhället.

Innan denna tortyr med min medicinering var jag en låg belastning av sjukvården, t ex ca 1 eller max 2 besök hos läkare p g a sjukbesvär per år de senaste 20-30 åren. Nu är jag flera gånger i månaden en stor belastning för vården p g a ständiga sjukbesvär, och för tillfället ett 10-tal ytterligare sjukbesvär av underordnad art som väntar på att få hjälp för att min kropp ska fungera så jag orkar med vardagen och får en någorlunda levnadskvalitet igen.

 

211020 Äntligen fick jag komma till en läkare på smärtkliniken som insåg att jag behövde hjälp. Han hade lika lång erfarenhet som jag av smärta. Han via utbildning och pasienter. Jag via erfarenhet. Jag fick tillbaka min gamla medicin samma dag och känner mig som folk redan samma kväll. Tänk vad läkare kommit för sig för att plåga och förstöra en människas hälsa. Jag får vara glad att jag till sist fick hjälp av en kunnig.

Vi börjar på en längre dos och minskar på det jag redan står på. Allt ska justeras senare.

Jag fick också lära mig något nytt, som jag inte hade minsta kännedon om, och tydligen inte mina tidigare läkare heller, vi pratar då om ca 10-talet olika läkare i mitt fall under och efter GB operationen. När man är GB op är risken stor att kroppen inte tar upp fulla verkan av tabletter o d på samma sätt som tidigare. Jag fick veta att det t o m förekommit att sådana patienter har skitit ut hela kapslar som de ätit. P g a detta bör man överväga att prova korttidsverkande medicin istället för långtidsverkande medicin, om behovet av medicin ökar efter GB op, så som det var för mig.

Jag har remiss till sjukgymnastik också för att utvärdera hur illa min kropp är.

Så väntar jag på att få komma för röntgen av ryggen.

 

211113 Det har varit en ganska svår tid för oss senaste 14 månaderna. Äntligen börjar vi se ljuset i tunneln.

På sjukgymnastiken fick jag rådet att fortsätta att göra som jag gjort hittills. De tyckte att de inte kunde ge mig det minsta råd för att jag skulle må bättre, utan att allt jag gör var det bästa jag kunde göra för att må så bra som möjligt med de smärtor jag bär på.

 

211119 Allt jag tvingats att gå igenom senaste 14 månaderna av svensk sjukvård skulle aldrig ha kunnat hänt om jag fått sjukvård i Kina. Detta kan säkert låta konstigt för många, men inte desto mindre sant.

Jag har p g a sjukvårdens behandling av mig dessutom legat sjukvården till last på en fullständigt onödigt sätt, något som inte sjukvården har råd med. Varken råd i tid eller pengar. Sverige kanske skulle studera och kanske lära av Kinas sjukvård?

 

211130 Nu har jag slutat med den sista tabletten av sommarens mediciner sedan ett par veckor tillbaka.

Min gamla medicin är dessutom uppe i en nivå så jag mår mycket bättre, fast naturligtvis inte på samma nivå som innan läkarna började ha lekstuga med min medicin.

Jag ska på ryggröntgen 21 december, så får vi se vad det ger.

 

211205 Efter mycket lång tid kan jag till sist börja känna mig som folk igen. Det har tagit 15 månader. Nu ska jag försöka komma ikapp mina hälsoproblem som jag har ådragit mig under denna tid, för att må så bra som jag bara kan. Det är en mycket sjuk sjukvård vi har i Sverige. Utan tvekan måste man vara frisk för att orka med den. Jag tror dess värre att jag dessutom ådragit mig permanenta skador efter min behandling av sjukvården senaste 15 månaderna. Undrar vad läkarna skulle tycka om det drabbat dem?

 

 

Före september -20 och nu december -21:

Mitt skinn är mer smärtsamt nu än tidigare.
Jag har numera problem med inkontinens, av både urin och avföring.
Jag behöver mycket mer värme för att klara av min värk numera än tidigare.
Jag har återkomman
de, daglig huvudvärk numera, tidigare hade jag huvudvärk nån gång i kvartalet.
Övervikten gör att jag har ondare i leder numera, speciellt i höger höft, vilket medför diverse svårigheter. Klä på/av, böja mig ner eller ännu värre, resa mig upp. Fuktexem m m.

 

 

220115

Min värk är permanent. Det enda man vet säkert är att värken med tiden bara blir värre och värre med den reumatiska diagnos som jag har. Jag äter sedan massor av år en medicin för värken, sedan kanske 15-20-25 år, eller t o m mer. Några läkare bestämde sig för att jag skulle sluta med denna medicin och starta med andra sorters mediciner istället. Starten blev september 2020, exprimentet är på slutklämmen januari 2022. Jag är nu tillbaka på samma medicin och dos som när jag startade. Under tiden har andra hälsoproblem frodats i min kropp. Jag har utsatts för ett helvete. Vid själva avslutandet av gamla medicinen så sa "alla" att jag skulle få sådana abstenens. Huvudvärk, skakningar, illamående m m. Inget av det inträffade. Det enda är att jag fick mer värk. Jag lärde mig också att när jag slutade med denna medicin så ser jag två biverkningar som jag levt med p g a gamla medicinen. För var dag som gått så har jag hela tiden tyckt att de biverkningarna är helt acceptabla, i utbyte mot smärtlindring. Även med gamla medicinen har jag värk året runt, dygnet runt. Det tar alltså inte bort värken, det lindrar den så den blir på acceptabel nivå. Exempel: För ca 10 år sedan kan jag inte ha kroppskontakt med andra människor längre. Det gör för ont! Jag kan leva med det. Biverkningar och problem som startat under denna period som jag varit utan gamla medicinen är: Extrem smärta, ständig förkylning, återkommande feber dubbelt så ofta mot normalt. Skakningar liknande parkinson som blivit värre för var månad. En böld med var i bukhålan som riskerade att spricka och ledde till akut operation. 31 kg viktuppgång på 4 ½ månad. Eskalerande ledsmärta. Olidlig hudsmärta. Trötthet. Kraftiga sömnbesvär. Dödslängtan. Diskbrock. Kraftig förslitning i höger höft. Förstört höger knä. Urin och anal inkontinens. Vissa problem som jag fått under denna tid kommer bli kvar resten av mitt liv. En intressant sak att notera är att ryggsmärtorna från omfattande ryggdeffekter enl. röntgen inte alls besvärar mig, i jämförelse med smärtan från reumatismen. Jag gissar att det beror på att jag helt enkelt har sådan hemsk smärta från reumatismen så ryggproblemen är ingenting i jämförelse. Likaså är t ex höger knä, höger höft och höger fotled mycket besvärande, medan ryggen är småproblem. De biverkningar som kommer av min värkmedicin är att jag får små sår på kroppen som kliar. Jag har för det en utmärkt salva som hjälper sedan många år tillbaka. Den andra biverkningen är att jag får en knapp aptit, så jag måste tänka på att komma ihåg att äta hela tiden och välja extra fett (vilket jag tycker är svårt, jag tycker fett smakar äckligt). Just nu har jag inga besvär att prata om av den dåliga aptiten och just nu slipper jag att äta extra fett, då jag gått upp 31 kg p g a alla olika och hemska medecineringarna senaste 1 ½ året. Däremot måste jag komma ihåg att äta regelbundet så jag snabbt går ner i vikt, då framför allt mina knän har börjat värka väldigt mycket p g a övervikten. Fast det är flera leder som värker värre än vanligt, så som de gjorde när jag var fet för många år sedan, innan min gb op. I skrivandets stund har jag gått ner 4 av de 31 kg, jag önskar att stanna på totalt 25 kg´s nedgång, då jag var mager innan detta startade. Alltså har jag 21 kg kvar att gå ner i vikt...

 

220223

Allt påverkar immunförsvaret. Inte minst vardagssituationer, som stress, luften vi andas m m. Jag och Nasonex nu och i Hälsingland. Sista åren i Hälsingland fick jag spraya mig 2 gånger om dagen för att få luft. Sedan jag flyttade tillbaka till Bergslagen minskade behovet allt eftersom. Jag var nere i ca 2-3 gånger per vecka innan läkarna började jävlas med mina värkmediciner i september 2020. Då fick jag gå upp i två gånger per dag igen. Oktober 2021 började gamla medicinen fasas in igen bit för bit för att vara tillbaka till det tidigare från och med 2 februari 2022. Allt eftersom gamla värkmedicinen återinförts har intaget av Nasonex minskat. Februari 2022 är jag tillbaka på en mycket sparsam användning av spray igen. Min slutsats, behovet av spray för mig är påverkat av allmän sundhet. En värkmedicin som sätter ner min värk till mindre nivå och ett sunt ställe att bo på. Mina funderingar är hur mycket påverkas hundar? Mer om immunförsvaret.

 

 

220531

Jag är tillbaka på 100 % på min gamla medicin. Däremot har jag fått permanenta skador. Mycket jobbiga skador. Läkares "lek" med min medicin har skadat mig fysiskt för livet på flera sett. Fler handikapp, som jag får leva med resten av mitt liv.

 

220910

Jag är nu åter tillbaka där jag var innan experimenten började med manipulation av min medicin. Tyvärr med flera symtom p g a permanenta skador av manipulationen av min medicin. När jag under denna tid hade 7 olika läkare. Alla med en egen idé av "behandlingen". Sedan till experten som talade om att jag bl a hade fått medicinkombinationer som jag hade kunnat dött av! Jag hade några obehandlade symtom och problem som jag behövde få hjälp med innan experimenten startade. Nu är det flera problem som kommit under experiementets gång. Jag har lärt mig att det kallas vårdskuld. Numera är det 11 punkter. Just nu väntar jag på provtagning, då det också är helt eftersatt. Ska vara MINST en gång om året. Det är två år sedan nu. Jag väntar också på läkartid. Då får jag börja med att beta av de allvarligaste först, då läkarna i detta landsting (Örebro) enbart är kapabla att ta upp ett problem per besök. Inte konstigt att läkarna här har svårt att få helhetssyn och att det är så ohyggligt svårt att få komma till en läkare här i detta landsting, jämfört med Gävleborgs, som jag tidigare tillhörde.

 

221228

Det som gör mig riktigt förbannad är att läkarna har ljugit i mina journaler. Dels har de skrivet att JAG HAR BETT om att få annan medicinsort. REN LÖGN! Varför skulle jag göra det när jag fungerade bra på gamla sorten? Sedan har de skrivit att jag efter ABSTINENS sagt att jag INTE ville tillbaka till gamla medicinen. Två lögner i en mening. Jag hade ingen abstinens alls vid avslut av gamla medicinen, mer än mer värk för var dag som gick. Dessutom har jag om och om igen, månad efter månad under deras experiment bett om att de skulle förstå att jag behövde tillbaka till gamla medicinen, vilket de nekade mig.

Medicinen jag har fått har flera biverkningar, jag har fått flera av dessa biverkningar. Vissa har försvunnit när jag slutade med medicinen, vissa biverkningar kvarstår. Några kvarstående biverkningar är:

Yrsel och vinglighet dagligen.
Avföringsinkontinens.
Mycket stora magproblem.
Ofta, mycket ofta, huvudvärk. Oftast dagligen. Detta kan bero på att höger öga blivit så pass mycket sämre, så jag skulle behöva nya glasögon. Att ögat blivit kraftigt försämrat i raketfart kan mycket väl vara en följd av experimenten med medicin som jag har utsatts för.
Diskbrocket som jag hade besvär av ett par gånger i månaden förut har jag nu besvär av dagligen, ibland flera gånger om dagen.

 

 

Tietzes syndrom

Var ska detta sluta? Ytterligare en följdsjukdom konstaterad i augusti 2014 p g a min reumatism.

Jag var rädd jag fått en blodpropp i lungan. Inte helt långsökt efter min stora operation. Men diagnosen är Tietzes syndrom. Smärta i broskskivan mellan revben och bröstben.

Orsaken KAN vara det inflammatoriska tillståndet min kropp befinner sig i hela tiden p g a min reumatism. Pådrivande bidrag till sjukdomen kan även vara den stress som SKK och jbv utsätter mig för. Det finns INGENTING i denna värld som stressar mig mer än att bli hotat med att få mina hundar ryckta ifrån mig.

På mig är smärtan på båda sidor, men mest på höger sida och ner i höger axel och en bit ner på överarmen, till stora deltamuskeln. Akut smärta för att sedan klinga av. En smärta som klämmer mot ryggen ganska högt upp på höger sida. Smärtan är så intensiv när den kommer att jag tror jag ska dö.

Mina åtgärder: Avslappningsövningar. Mindre tid vid datorn. Bättre säng.

Dessbättre finns det chans att detta avklingar spontant med tiden.

 

 

Lite fakta om min sjukdom:

Morbus Dercum är klassificerad av WHO med nr E88.2.

Morbus dercum misstolkas ofta som fibromyalgi.

Fibromyalgi upptäcktes i Tyskland runt 1900 och föll sedan i glömska, för att återupptäckas 1980 i USA.

Morbus Dercum beskrevs noggrant av professor Francis Dercum i USA 1888.

Placebo har ingen effekt på Dercum patienter.

Dercum patienter drabbas oftast av minst 45-50 % övervikt.

Ca 5 % som drabbas är män, resten kvinnor.

Debut av sjukdomen sker oftast i en ålder runt 20-40 år, men avvikelser finns, speciellt kan vissa enstaka symtom uppträda långt tidigare. Sjukdomen kan också debutera senare.

Fettcellerna är extremt stora. Mycket större än på friska personer med motsvarande övervikt. Värmeproduktionen i fettcellerna är högre än hos andra överviktiga med lika stora fettceller.

En neuropeptid som associeras med smärta har till skillnad från fibromyalgi endast lätt stegrad halt i ryggmärgsvätskan och lägre än hos i övrigt friska överviktiga. Mikroskopi av fettvävnad visar inflammatoriska celler ansamlade kring kärlen. Fettsyrorna har en annorlunda procentuell fördelning än hos friska överviktiga med en ökad halt av vissa enkelmättade fettsyror.

Läkemedelsberoende utvecklas sällan hos Dercumpatienter, trots att många av dem behöver regelbunden medicinering av sin smärta.

 

 

Besservissers

Om folk undrar om jag har några problem, t ex en fråga som kommer då och då när jag ställer mig på handikapplatser med bilen. Då brukar jag svara med en fråga, är du läkare? De svarar naturligtvis nej. Då brukar jag säga att: det var tur, i annat fall kunde du ha fått problem genom att uttala dig så på en parkering.

Har man handikappstillstånd så har läkare, som gjort en noggrann undersökning, ansett det vara befogat. Det är ingen någon ska uttala sig om vid ett hastigt möte. Det är hemskt oförståndigt, tycker jag.

 

 

KOM IHÅG!

Döm inte ut människor för de är sjuka, döm heller inte ut människor för att en lekman inte kan se hur personen mår!

 

Uppdaterad 2022-12-28

 

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström