Utvecklingen av hund

 

Ett vilt djur kan tas omhand av människor och präglas så mycket på människan att den blir tam.

Ett vild djur kan välja att uppsöka människan, när människan har något som det vilda djuret vill ha. Sällskap, mat och skydd t ex.

Detta är fakta som vi vet idag. Jag ser ingen som helst orsak än så länge att tro att dagens tama djur inte har haft samma orsaker att dra sig mot varandra.

 

Urhundsraser, ursprungliga raser, ska vara hundar som har mycket av det vilda kvar i sig, ett slags mellansteg, om man så vill, mellan vild och tam. Övriga "normala" raser är då de som är helt bortavlade från det vilda ursprunget, så gott det går.

 

Tama djur har en lägre grad av agressivitet än vilda djur av samma slag. Avla bort agressivitet = tamhet, enligt somliga experter. Höjden av tamhet är alltså då avsaknad av agressivitet. Att avla ett djurslag från vilt till tamt är att ta ifrån den en hel del av sin agressivitet.

Den "tamaste" hundras jag stött på (enligt dessa kriterier) är Japanese chin. Detta kan också bli deras fall. Då de är avlade så långt bort från sitt ursprung kan ibland vissa andra egenskaper också försvinna, som t ex könsdrift. Ett inte helt okänt begrepp inom Japanese chin. Utan könsdrift, ingen parning...

Sönder-avling, vad är det? Att avla sönder en ras anses vara när man avlar en hund så långt från ursprunget som möjligt. Avsaknad av naturliga instinkter så som jakt, vakt, könsdrift o s v. Detta är alltså ofta en synnerligen lätt hund att leva med i vårt nuvarande samhälle, men det har sin baksida. Det kan också blir rasens slut att sakna naturliga instinkter som t ex att para eller låta sig paras och föda barn. Utan dessa egenkaper dör ju rasen ut.

Inavel, att avla så att avelsbasen (genernas variation) minskar är till ondo för hundar, det är också ett sätt att avla sönder en ras, men faller under begreppet inavel, så det skriver vi mera om på inavels sidan.

 

Updaterad 2018-04-17