New Guinea Singing Dog

 

New Guinea Singing Dog, eller sångaren, är namnet på detta forntida, ovanliga och primitiva hunddjur som en gång bebodde hela Nya Guinea ön.

New Guinea Singing Dog kallas också New Guinea Dingo, Singing Dog, Singer, New Guinea Highland Dog, New Guinea Wild Dog, Hallstrom Dog, New Guinea Wild Dog och förkortas NGSD.

Man vet nästan ingenting om deras liv, genetik, sociala struktur, antal om dessa hundar i det vilda. All efterforskning har utförts på tamhundarna av denna ras.

Efterforskningen på tamhundarna är inte officiell ännu.

NGSD är ovanlig och primitiv i ordets rätta bemärkelse. Den är, kan man säga, en blandning av urhund och vildhund.

NGSD var antagligen kommen till Nya Guinea med tidiga resanden för tusentals år sedan.

Gott om utrymmet på den stora ön Nya Guinea och isolering från resten av världen kunde de utvecklas utan inflytande från andra hunddjur.

Det finns lokala myter som menar att dessa hundar är bärare av eld (eldigt temperament?) och tal (deras stora omfång av ljud?), eller som själarna av den avlidne.

 

 

Kombinationen av isolering och lång utveckling har gett NGSD flera karaktärsdrag som är unikt för denna ras. Idag är många NGSD sällskapshundar och terapi hundar.

Rasen är naturlig. Den ska inte trimmas eller klippas, tvärs om, den ska vara helt naturlig.

 

Temperament:

Rasen är exceptionellt aktiva, livliga, alerta, intelligent, slug, skygg och fysisk.

De utforskar konstant allt i deras omgivning, de använder alla sinnen, också smaken! Deras otroliga flexibilitet tillåter dem att pressa sig igenom trånga öppningar, bara de är stora nog att kunna få in huvudet i.

De är fina och tillgivna mot de människor som de känner, men de är reserverade mot främlingar. De kan bli aggressiva mot andra hundar, speciellt hundar av samma kön.

NGSD är ett hunddjur som lever i symbios med människan, men ändå oberoende av människan. Icke socialiserade NGSD skyr människan. NGSD är skygg, reserverad fast samtidigt icke aggressivt hunddjur.

NGSD i vilt tillstånd ligger inte och trycker, teorin är att de är väldigt rörliga, de strövar mycket en och en. Troligen har de flera gömställen i sitt revir.

De har en lägre retningströskel (t ex för att markera, rulla sig i lukt etc) och är tidigare utvecklad än tamhundar eller grå Varg. Som exempel, tänderna kommer upp vid 2 veckors ålder, grå Vargar får tänder vid 6 veckors ålder.

NGSD spelar båge, beteendet uppmärksammades på 1980-talet. Flera beteenden har visat sig unika för NGSD.

 

 

Huvudrörelser. De slänger med huvudet. Detta beteende har observerats på alla NGSD. Det betyder att de vill ha uppmärksamhet, de vill ha mat eller är frustrerade. De slänger med huvudet mera när de är mera känslosamma. När hunden är totalt exalterad lägger sig huvudet på en sida, nosen roterar i 90 % från mittlinjen, för att snabbt återvända till startposition. hela sekvensen tar 1-2 sekunder. Den mildaste uttrycksformen är endast en liten släng med huvudet år sidan och sedan tillbaka. Under detta beteende exponeras den vita markeringen på hakan på de svart - vita hundarna.

 

Parnings skrik. Under hägningen skriker tiken högt. Högfrekventa hjälp som varar ca 3 minuter. Dessa skrik är så starkt upphetsande och ger effekt på de flesta tamhundar i området.

 

Parnings sammandragningar: Efter ca 3 minuter under hägningen börjar en serie rytmiska sammandragningar på tiken i buken. Under varje sammandragning drar sig skinnet på sidorna i lungområdet samman. Sammandragningarna blandar sig med regelbundna suckanden med flera sekunder mellan. Tiken kan bli tyst en stund ibland för att sedan börja sucka igen. Den fortsätter under hela hägningen.

 

Könsorganen. De har en stark tendens att pricka in könsorganen, både i lekfullt och i aggressiva situationer. De tros också ha förmågan att dra upp testiklarna vid riktiga slagsmål, lika som Basenji.

 

Kinderna stryks mot varandra kärleksfullt.

 

Tandgnissling. De har dessutom ett hotfullt ljud som består i tandgnissling.

 

 

Under parningstiden är det flera partners närvarande, det är inte ovanligt att de slåss så till den grad att det slutar med skador.

Vuxna NGSD visar en höggradig aggression mot främmande hundar, vilket indikerar att NGSD är högst territoriella. Denna starka aggression har aldrig blivit observerat hos vilda australiska Dingos.

Baserat på NGSD i fångenskap är teorin att de inte formar permanenta flockar i det vilda. Alla vilda NGSD som observerats i vilt tillstånd var antingen i par eller ensamma hundar.

Efterforskning har visar att mamman leker väldigt tuffa lekar med sina valpar, ofta som slår över i extremt aggressivt beteende. Mamman reagerar inte som andra hunddjur normalt gör när valparna skriker i smärta, mamman ser det hellre som ett skrik som uppmuntrar henne till tuffare tag. Detta beteende har setts hos fåtal mammor, som studien utgår ifrån, det är inte säkert att alla mammor av NGSD är lika hårdhänta.

Vid ett försök placerades 2 matskålar fram åt NGSD, ett klassiskt försök, en person pekar på den skålen som innehåller mat. När man gör så åt tamhundar så går de normalt dit människan pekar i de allra flesta fall, även unga valpar. Det var få individer av dessa hundar som brydde sig om vart människan pekade, de gjorde som de ville, någon enstaka individ hade dock mer framgång, fast inte i närheten av tamhundars resultat. Man antar därför att de få som var lite mer intresserad av pekandet var en slump, och att NGSD har väldigt litet intresse för att läsa människans gester.

 

 

NGSD är väldigt försiktig och vänlig mot människor, fast aningens blyg mot främlingar till att börja med. De är inte alls aggressiva mot människor. Jag har aldrig hört ett enda fall av att hundarna bitit någon. De är notoriska rymmare. De kan klättra och hoppa med kattlik rörlighet, så allt för hundarna måste sitta ordentligt fast. De är fantastiska grävare och kan klättra över staket lätt som en ekorre. De kan klämma in sig i utrymmen ingen kunde tro var möjligt ens för en orm att komma in i. Detta är den enda arten där tiken är dominant. Tiken är fantastiskt duktig på att syna bluff från andra hundar eller djur.

Från rapporter från sena 1950 - talet till mitten av 1970 - talet fick man uppfattningen att NGSD var blyga och undvek kontakt med människor.

NGSD  är väldigt ovanlig i sättet med sina tjut som varierar i tonläge. De skäller inte repeterande, men har en komplexa vokala beteendet, inklusive gläfs, gnäll och tjut.

 

Jakt:

Deras jaktbeteende är väldigt intensivt och kan sätta åt sidan vilken träning som helst i jaktens iver. De använder hörsel, syn och doft för att lokalisera sitt byte.

I det vilda lever de på små till mellanstora pungdjur, gnagare (speciellt råttor), fåglar, cuscus, dvärg cassowary (fågel), vallaby (liknande känguru) och frukt.

 

Dvärg cassowary

 

Historia:

NGSD har stämt upp sin sång över Nya Guinea sedan urminnes tider. Förr i tiden var hundarna vanliga på hela ön. I höglandet var hundarna ibland följeslagare till människan, men oftast var de vilda och fria. I låglandets byar var det vanligare att hundarna drogs till och samarbetade med en utvald människa av alla människor som bebodde området. Det är från låglandets hundar vi har fått vår kunskap om hundens plats i dessa primitiva samhälle.

Introduktionen av främmande kulturer ändrade för evigt NGSD roll i det Nya Guinea samhället.

Det finns inga övertygande bevis på att NGSD fortfarande finns i vilt tillstånd. Men det finns rapporter från lokala källor på Papaua Nya Guinea from 1970-talet till mitten av 1990-talet om vilda NGSD-liknande hundar som hittats på Nya Guinea. Om det var rena NGSD eller blandningar förtäljer inte historien.

Det rapporterades på mitten av 1970-talet att Kalam på höglandet i Papua fångat unga hundar och tränat upp dem att jaga, som jakt kamrat, men de födde inte upp hundar. En del av dessa hundar stannade trots allt antagligen med Kalam och användes i avel. Eipo stammen fångade och födde upp vilda hundar som lek sällskap till sina barn. Majoriteten av höglandets invånare tog aldrig sina egna hundar till mat (alltså, de slaktade och åt dem inte). Annars är det känt än idag att invånarna på Nya Guinea försöker fånga, slakta och äta vilda hundar.

Somliga NGSD har visats på stora hundutställningar.

Den första NGSD togs från Nya Guinea 1897. På den tiden var det många infödda som dödade hundarna för att senare studera dem. Så var också fallet med den första NGSD. Den blev skjuten av Sir William MacGregor på Mounth Scratchley på ca 2 133 meters höjd (7 000 feet).

Sir William MacGregor sände båda skinnet och skelettet bevarat i alkohol, till Queensland museum.

Han beskrev hunden som ca 29 cm i mankhöjd och huvudsakligen svart i färgen. Vita markeringar fanns i nacken, på halsen, på bröstkorgen (kan vara vitt i en rand under eller/och en vit fläck i bringan) och vitt längst ut på svansen.

14 år senare (år 1911) utan någon vetenskaplig aktivitet på området, studerade C. W. DeVis resterna av skinnet från den svart/vita hunden från 1897. Professor Wood Jones studerade skelettet.

1928 studerades skinnet och skelettet igen av H. A. Longman.

Från 1897 till 1954 var dessa rester av en hund det enda som forskarna hade tillgång till om NGSD.

 

 

Två NGSD blev fångade av Ellis Troughton 1954, men han underskattade deras rymnings egenskaper. De stack omedelbart till tama fjäderfän och slaktade ett helt gäng. En politisk mardröm följde. Det slutade med att de lokala invånarna fick döda hundarna och äta dem.

Två år senare, 1956, fick medicin assistent Albert Speer och officer JP Sinclair ett par NGSD i Lavanni Valley, på södra höglandet. De hundarna sändes till Sir Edward Hallstrom som hade inrättat ett center för infödda djur placerat på västra höglandet, i Nondugi. Han studerade den ett tag och sedan sändes de till Taronga Zoo i Sidney, Australien. Det finns inga anteckningar om färgerna på dessa två hundar.

Det har varit kontroversiellt angående var i släktskapen man ska placera NGSD.

1958 undersökte Dr Ellis Troughton de två NGSD hundarna från Taronga Zoo. Slutgiltigt placerades dessa djur som Canis Hallstromi till Sir Edward Hallstroms ära.

NGSD har blivit omklassificerad flera gånger och har blivit klassad Canis Lupus Hallstromi eller Canis Familiaris Hallstromi. De har också blivit klassad som en variant av Dingon men också tidvis som Tamhund. De har blivit kallade Canis Dingo och Canis Dingo Hallstromi.

De flesta författare klassar NGSD som egen art eller som tamhund. Hursomhelst, flera omständigheter är konstanta. NGSD är inte genetiskt eller ekologiskt lika någon annan hundliknande djur så NGSD är en evolutionärt signifikant djur.

Rapporter av vilda NGSD visar att de lever i bergen och sumpmarken i bergsregionerna i Papua Nya Guinea på en höjd av 2 500 - 4 700 meter. Den huvudsakliga vegetationen i området är blandskog, strand, mossiga skogar, fjällnära barrskogar och grässlätter i fjällen.

Baserat på arkeologi, etnologi och indicier kan man dra slutsatsen att NGSD fanns spridda över hela Nya Guinea.

Benfynd av NGSD på låglandet i Nya Guinea indikerar att först var de spridda över hela Nya Guinea och så tror man senare endast i bergen.

Arkeologiska fynd av hundar eller rester av hundar är sällsynt, vanligast fynden är tänder, som är väldigt bestående, som har blivit använda för dekoration (halsband o d), och trofé skallar.

En grav har upptäckts. Det var en hundtand i den graven, den fanns på låglandet. Den var uppskattningsvis 5 500 år gammal. Fynd från höglandet som hittats var från ungefär samma tid. Efter 2001 har det inte upptäckts några nya fynd.

Eftersom det inte har funnits en enda verifierad iakttagelse av dessa hundar i Papua Nya Guinea sedan 1970 så är de antingen väldigt sällsynta numera eller utdöda.

 

 

1976 var det en vetenskaplig rapport av NGSD i Star berget och 1989 kunde Dr. Tim Flannery ta ett kort på en black & tan NGSD på ett ställe som heter Dokfuma, som ligger i samma berg. 1996 företog Robert Bino en fältstudie av denna ras. Han kunde inte finna en enda vild NGSD så istället letade han tecken som riv- eller klös- märken, tassavtryck, urinmarkeringar samt bytesrester för att dra slutsatser om beteendet.

Det finns rapporter från lokala inneboende om att vilda hundar har blivit sedda eller hörda i högre delar av bergen.

Mer nyligen fick en person en glimt av en hund vid Lake Tawa i Kaijende höglandet. Personen försäkrade att hunden var en vild hund eftersom det inte fanns någon bebyggelse nära där hunden sågs.

En del håller inte med eftersom det inte har verifierats på så lång tid och en del tror att det fortfarande kan finnas avlägsna populationer. De hävdar att de vilda levande hundarna i höglandet förmodligen är NGSD.

 

En fältstudie

En av de mest detaljerade fältstudier av Nya Guineas vilda hundar på höglandet gjordes 1996 av James McIntyre. Han spenderade avsevärd tid för att försöka fånga en NGSD, men lyckades inte. Efter veckor av sökande lämnade han Nya Guinea och hade då endast fått se spår och spillning. Han kunde dock konstatera att det 1996 fanns någon form av vilda hundar i Nya Guineas berg. Han fick inte med sig någonting att studera eller analysera. Hans observationer skriven i dagboks format bekräftar de vilda hundarnas förmåga att förbli dolda och helt utan kontakt med människor.

 

 

Ursprung

Dessa hundar har ett ursprung i Indonesien eller sydöstra Asien, tror man, men den exakta platsen eller tidpunkten är okänd. Genetiska analyser indikerar ett ursprung i östra Asien. NGSD togs troligen till Papua Nya Guinea av människor, hundarna kunde inte ha tillryggalagt denna distans mellan öarna genom att simma, t o m de lägsta vattennivåerna skulle avstånden varit för stora. Lämningar visar att det var hundar där för ca 5 500 år sedan som åtminstone liknade NGSD.

NGSD är klassad som hundras av Papua Nya Guinea i The Domestic Animal Information System of the Food And Agriculture Organization. NGSD kommer kanske bli registrerade i United Kennel Club.

Det finns kontroverser om ursprunget av NGSD. En del människor hävdar att de transporterades till Nya Guinea som tämjda vilda djur för att tjäna som jakthjälp eller helt enkel som färsk föda.

Det finns inga bevis för att rasen har tämjts, och hundarna visar inga karaktäriska morfologiska tecken på domesticering.

NGSD kan ha utvecklat blod enzymer specifika till rasen efter de anlänt Nya Guinea eller så har de ärvt den från olika förfäder som var andra än modärna inhemska hundar.

Rasen utplånar sig själv, om det inte redan skett, om man kors parar med andra hunddjur. Det mest önskvärda är naturligtvis att rasen bevarades renrasig. Men med tanke på de få NGSD som finns, och genpolen är redan så begränsad där, så kan rasen helt enkelt riskera att dö ut.

När NGSD försvann från sin naturliga, vilda miljö har deras plats inte tagits av något annat djur i det vilda.

Med den lilla kunskap vi har idag om dessa udda hundar, förefaller NGSD vara fullständigt unik, genetiskt har man fått fram att de eventuellt kan vara en parallell linje med den australiska Dingon.

Eftersom NGSD har visat unika egenskaper som andra Canis inte har, borde det vetenskapliga namnet på dessa hundar vara Canis hallstromi, eftersom de har en egen evolutionär blodslinje under familjen Canis.

Dessa antaganden är baserade på fångade NGSD, men det betraktas som irrelevant på grund av att dessa karaktärs egenskaperna troligen inte kunde ha utvecklats i fångenskap.

Det fanns också misstankar om att dessa hundar kan fungera som exempel på hur hundar såg ut innan de blev domesticerade. Att de ibland var hållna av infödda på Papua Nya Guinea bör inte betraktas som domesticering.

Den ekologiska balansen mellan NGSD och deras byte anförs som bevis på att dessa hundar inte var domesticerade när de anlände ön.

Ett ytterligare argument mot deras status som förvildade tamhundar är att det finns rapporter om demografiskt självbärande vilda hundar som inte ens delvis är beroende av människor.

Även om frånvaron av andra stora rovdjur skulle vara, så skulle inte tamhundar har blivit totalt oberoende rovdjur, anser man.

Kristoffer M. Helgen håller inte med. Han säger att dessa hundar är biologiskt intressanta och därför värda framtida studier, men att varken molekylära eller morfologiska bevis finns som visar en taxonomisk status som separat art, speciellt inte i ljuset av den morfologiska plasticitet (= är när ett material deformeras utan att någon normalkraft uppstår mot den deformerande kraften) av den domesticerade hundar. Det har blivit denna sort av vetenskapliga argument som har kastat in NGSD i en kokande gryta av kontroverser.

 

Nya guinea
singing dog

 

Människan och dagens uppblandade NGSD

Sedan början av 2000-talet har invånarna på höglandet börjat hålla höns och då visade det sig att NGSD hade en förkärlek för fjäderfän. För att göra det hela mer problematiskt så höll invånarna andra hundar och blandningar mellan de andra hundarna och NGSD. Blandningarna var i allmänhet större i storlek och en mindre utmaning att träna så de blev mer värdefulla än NGSD.

Förr var det vissa stammar på Nya Guinea som åt hundar som en del av deras ritualer. Andra stammar hade en strikt tabu mot att äta hundar.

Man antar att dagens invånare kan visa något av den relationen som var mellan invånarna och NGSD, genom hur de nu behandlar sina hundar, men dagens hundar är inte det samma som äkta NGSD. 

 

Utseende:

Något kortbent och bred i skallen. Mankhöjd ca 31-46 cm och vikt ca 9-14 kg. De har inte baksporrar.

Extremiteter och ryggrad är väldigt rörlig, de kan spreta ut benen i 90 grader åt sidorna. En annan ras som har liknande rörlighet är Norska Lunnehunden. NGSD kan också rotera fronten och baktassarna mer än andra hundraser, vilket gör att de kan klättra i träd med tjock bark eller grenar som de kan nå från marken. De är dock inte lika skickliga på att klättra på samma nivå som Grå räv (ett vilt djur i Amerika).

Deras ögon är extremt reflekterande. Ögonen är mandelformade, de är vinklade uppåt i yttre ögonvrån. De har mörka ögonkanter. Ögonfärgen är från mörk amber till mörkbrun. Deras ögon reflekteras gröna i mörker.

Undersökningar tror att det beror på två orsaker, deras pupiller öppnar sig mer och släpper därmed in mer ljus än andra hundars. Så är det också en högre koncentration av celler i tapetum (i ögat). Detta gör att NGSD ser bättre än andra hunddjur i mörker.

 

 

NGSD har stående, pekande, pigga öron riktade framåt. Som hos många vildhundar är öronen oftast pekande framåt. På tamhundar är öronen i regel riktade mer åt sidan. Öronen kan vara rörliga på NGSD också när det är något de vill lyssna in ordentligt, men normalt pekar de framåt. Deras öron fungerar också för att tala om vilket humör den år i och tala om deras avsikter, ge signaler, precis som på andra hunddjur.

Svansen ska vara buskig. lång nog att nå hasen, utan knick, och avslutas med en vit svanstipp. Svansen står rakt upp eller t o m ligga i en kurva över ryggen när hunden är självsäker och koncentrerad. En stukad svans hålls nedåt och mellan bakbenen, då uttrycker det sjukdom, rädsla eller ångest. De håller svansen stelt bakåt när de jagar och söker eller när de är endast lite rädda.

Valparna födds med en mörkt chokladbrunt skinn med gyllene fläckar och rödaktiga nyanser, som ljusnar vid ca 6 veckors ålder. Den vuxna färgen visar sig vid ca 4 månaders ålder.

För de vilda NGSD är färgen brun, black & tan och svarta (med minimum av vita tecken som de ska ha).

För tama NGSD är färgen:

 

 

NGSD kan i alla bruna varianter av färger ha ljusa skuggor på magen, insidan av benen och på topparna i svansen. Sidan på halsen och vertikala linjer bakåt skuldran kan vara gyllene.

Svarta eller de mörkaste bruna är oftast nyansen ljusare över ryggraden och mörkare på baksidan av öronen och ytan på svansen, förutom den vita svanstippen.

Oftast har alla NGSD vita markeringar i underhåret på kinden, på deras tassar, bröstkorg och svanstipp.

En tredjedel har vita markeringar på nosen, ansiktet och nacken.

Brindel individer har inte blivit granskade.

Nosen är alltid svart på unga individer. Vid 7-års åldern börjar nosen gråna.

 

Ljudet:

Ljudet som hunden fått sitt namn från är ett eget kapitel.

NGSD har en distinkt och melodiöst tjut som är karaktäristiskt med en skarp intensitet av tonläget i början och mycket höga frekvenser i slutet.

Tjutet på dessa hundar är klart annorlunda än den australiensiska Dingons och skiljer sig väsentligt från ljudet på grå Varg och Prärievarg.

 

 

Tjutet varar i 0,5-5 sekunder. 3 sekunder i snitt.

I början av tjutet är det högfrekvent och stigande och är ganska stabilt i resten av tjutet, men det är normalt att det skiftar tvärt i frekvens. Tjutet kan förändras kvickt, varje 300-500 millisekunder eller varje sekund. 5-8 övertoner kan normalt särskiljas i en spectrographic (är det någon som vet vad detta heter på Svenska får ni gärna tala om det för mig) analys av tjutandet.

När hela körer av NGSD tjuter startar en hund och de andra följer strax efter. För det mesta är dessa körer väl synkroniserade, och tjutandet är nära nog samtidigt. Dessa körer är vanligast i gryning och skymning.

En drill, fågel likt i karaktären, yttras under hög upphetsning. Det är en högfrekvent återkommande pulserande signal som har regelbundna avbrott och kan vara längre än 800 millisekunder. Sådana ljud har inte upptäckts hos något annat hunddjur. Däremot finns det ett liknande djur, med lägre frekvens, som är karaktäristiskt för Dhole på Moscow Zoo. När de hålls tillsammans med hundar som skäller härmar NGSD de andra hundarna.

 

 

Avel

NGSD löper en gång om året, liksom andra Dingo liknande hunddjur, istället för 2 gånger om året som de flesta tamhundar. Parningssäsongen varar augusti - december. Dräktighetstiden är normalt 63 dygn.

I Tierpark, Berlin, var 80 % av kullarna födda i oktober och november, dräktighetstiden varade 58 - 64 dygn. Storleken på kullarna var 1 - 6 valpar.

Rapporter från förr i Nya Guinea har rapporterar om att ha sett vilda hundvalpar i december, vilket visar att de vilda NGSD har samma löp cykel som de tama har.

Rapporter från 25 tikar i fångenskap visade att när de inte parades under sin första årliga löp cykel så löpte ca 65 % om, ibland en andra gång och t o m en tredje gång ibland, löpet kom då 8 - 16 veckor efter föregående löp.

Hanarna i fångenskap hjälper till med uppkastningar av mat till valparna och uppfostran.

Tikarna är beskyddande mot sina valpar och kommer aggressivt attackera hanen om han på något vis hotar valparna.

När nästa parningssäsong kommer, kan mammorna bli väldigt aggressiva mot sina senaste valpar, speciellt tikvalparna. Under samma period blir papporna oftast väldigt aggressiva mot sina söner och attackerar dem.

 

 

Genetik:

Genetisk analys angående ursprunget av australiska Dingon, fann man mtDNA typ A29 bland Australiens Dingos, men också domesticerade hundar från öarna i sydöstra Asien, Nordamerika, och NGSD.

Detta mtDNA hamnade i Varg - typ och hund - typ i huvudkluster av domesticerade hundars mtDNA - typ (70 % av mtDNA typen). NGSD hade en unik mtDNA annorlunda från A29 med två punkters mutation. Detta visar på en riktig möjlighet av delad ursprung med australiska Dingos och också genetiska blandningar och tillhörighet med domesticerade hundar.

Är då Dingos kommen från NGSD eller är det tvärs om? Eller är de två sidolinjer med samma ursprung?

Eftersom Papua Nya Guinea och Australien hade kontakt via en landtunga tills för 6 000 år sedan, var förflyttningar mellan länderna möjligt.

Framtida DNA analyser kanske kommer visa att Thai Dingos också är nära besläktade med NGSD.

 

 

En teori är att NGSD och Dingos tillhör samma blodslinje och separerades för ca 4 600 - 10 800 år sedan. Så här långt är ingen bevisat, men man kan anta att NGSD isolering på ön bör ha gjort det svårt för rasen att beblanda sig med andra hunddjur.

I senaste studien av genetiken deltog 36 forskare från hela världen. Studien släpptes ut 18 mars 2010 över hela världen.

Studien innehöll ca 48 000 gen analyser i hundratals Vargar och tusentals hundar. Det överväldigande slutsatsen visar att genetiskt är Dingon och NGSD nära släktingar till varandra. De är också troligen världens äldsta hundar. Studien fastslog också att NGSD och Dingo är mest olik i generna från andra hundar fast närmare Varg.

De bedömer att Dingo och NGSD är de äldsta av de forntida raserna, minst 4 000 år gamla.

NGSD tillhör Asien gruppen tillsammans med Dingo, Basenji, Kinesiska Shar-Pei, Chow-chow och Akita. Denna internationellt erkända studie har publicerats i vetenskaps tidningen Nature.

Det fanns en tid när ingen bekymrade sig om att studera NGSD när de ansågs vara förvildade tamhundar. Numera finns arkeologer och zoologer som främjade skyddet av de här hundarna. Argumentet var att NGSD är en levande relik av de tidiga hundarna och som minst en del av arvet från människorna på Papua Nya Guinea.

NGSD är värdig att bli skyddad när den populationen som är hållen av människor är högt inavlad och den vilda populationen numera antagligen är mer eller mindre utdöd i sitt ursprungliga område. Nya Guineas myndigheter har just tillsatt skydd för rasens bevarande.

Vikten av NGSD ligger i dess evolutionära åldern och renhet som en evolutionär enhet. Dessa fakta tillsammans med många unika genetiska, beteendemässiga, ekologiska, reproduktiva och morfologiska egenskaper utgör grunden för dess bevarande.

 

 

Nya Guinea Singing Dog är inte helt olik Dingo och Dhole, dessutom härstammar de från samma del av världen.

 

Man kan också se likhet med vissa andra raser som finns än idag, t ex Shiba och Basenji. Man kan mycket väl tänka sig att de har någon form av gemensamt ursprung eller vara sammanlänkade på något vis under sin härkomst.

 

Updaterad 2018-04-17