Mera om Japanese chin

Kom ihåg att mycket av dessa texter är motsägelsefulla, alla är inte författade av mig, en del av texterna är också gamla, en del väldigt gamla.

Varje ras berättelse och ursprung är präglad av ett gäng ras entusiaster som tenderar till att göra generösa tolkningar för att deras ras är främst, bäst, äldst eller liknande.

Under 1600-talet övertog manchuerna makten i Kina. De favoritiserade mycket små och finlemmade hundar, s k Ha-pa-hundar. Ha-pa betyder under bordet. Man tror dessa är ättlingarna till Japanese chin.

Hundarna kom som presenter från kejsaren av den nedgående solens land (Kina) till den uppgående solens land (Japan).

824 e k fick den japanske kejsaren två sådana hundar. De orsakade stor uppmärksamhet. Alla förnäma damer ville ha sådana hundar. Japans efterfrågan blev så stor att Kina var orolig att de inte skulle få några kvar själv.

Japanesernas elegans och färg och deras trippande rörelser förädlades till perfektion i Japan, som brukligt är i uppgående solens land.

De yttre skillnaderna mellan Pekingesen och Japanese chin ska, trots deras gemensamma förflutna, vara så olika att de ska vara omöjliga att förväxla. Även till det inre ska de vara sina motsatser. Japanesen dansar fram genom livet, glad, sorglös, totalt obekymrad om världens ondska. Den är allas vän att beundra och behaga.

Japanesen har dessutom den förträffliga egenskapen att inte skälla, vakta, jaga eller förta sig promenader i grannskapet. Kort sagt; en idealisk sällskapshund! Varför rasen inte är populärare är en gåta.

Fram till första världskriget var Japanesen oerhört populär. Den danskfödda engelska drottningen Alexander hade t ex minst 26 Chins.

De små porslinshundarna som sitter i många prydnadshyllor i många hem sägs ha haft Japaneser som förebild.

Ett stort slag mot rasen var att de skulle vara så små som möjligt. En annan svårighet med rasen var deras känslighet mot valpsjuka. Både valpsjuka och valpsjuke vaccin tog död på de flesta Japaneser i både England, Sverige och Norge.

Som om uppfödning av rasen inte är tufft nog, med problem som ojämnhet, litet avelsmaterial m m, så kommer Japanesen i alla storlekar och kvalitéer. Storleken är dessutom väldigt svårt att avgöra på en valp.

I de norra delarna av Japan fanns tämligen stora Japaneser med enorma pälsar och i södra delarna var små, kortpälsade och finlemmade.

Som uppfödare är detta med storleken ytterligare en svårighet mär rasen ska vara olika stor i olika delar av världen!

Som Japanese uppfödare för man beväpna sig mot oändliga besvikelser, missräkningar och bakslag.

Förutom de traditionella dvärghundsproblemen som storlek, bett, sundhet i extremiteterna, korrekta färgteckningar, fontaneller, testiklar, brock, finns dessutom någonstans i Japanesens arvsmassa en lethalfaktor - en dödlig faktor - och man kan ibland få räkna med stort spill i kullarna.

Extra eftertraktat på en Japanese är Buddhas tumavtryck mitt i skallen. Då anses Japanesen vara välsignad av Buddha.

Japanesen ska ha ett förvånat ansiktsuttryck, det ska finnas en liten halvmåne med synligt vitt i ögonvrån, men helst inte för mycket. Då kan de få synproblem.

Underkäken ska ha en karaktärisk uppsvängning i formen som en halvmåne. Det är en oerhört viktigt detalj för ansiktsuttrycket.

Det vita på hunden ska vara rent vitt, inte ha inslag av smutsig och oren färg i det vita.

Färgen som dekorerar den vita färgen, ska antingen vara svart, som är vanligast, eller röd. Men som röd räknas alla nyanser av gult, lemon, orange till rött, koppar, brunt, men även tigrerad (brindle) rödfärg och sobel.

Det är också av vikt att färgerna är jämt fördelade på höger och vänster sida.

Huvudet ska vara stort men benstommen ska vara finlemmad. Är benstommen finlemmad så är den det också i kraniet.

Så ska hunden vara korrekt konstruerad i frambensvinklarna samtidigt som den ska ha kort och högt ansatt hals och höga frambenslyft.

Japanesern är en av de mest behagliga varelser som finns, de är skapade till att enbart vara vackra och trevliga i årtusenden!

Hur underligt den än kan låta lär Kina vara Japanese chinens ursprungsland. Till Japan kom den emellertid tidigt, och det var senare därifrån den kom till västerlandet, därav fick den sitt namn. Det är troligt att den kom till Europa redan under 1600-talets andra decennium, i England visades den första gången på utställning 1862 och nådde omgående popularitet. Så stor popularitet att den i början av 1900-talet var en av de allra populäraste dvärgraserna.

I Sverige har de första exemplaren visats på utställning redan 1913. Japanesen hör dock ännu till rariteterna.

Japanese och Pekingesen har så mycket gemensamt exteriört att ett otränat öga har svår att särskilja dem, särskilt när de sitter. Japanesens användningsområde är analogt med Pekingesens, en liten, trevlig och elegant knähund, som inte fodrar något övermått av motion. Japanesen älskar kanske en plats i solen ännu högre än någon annan dvärgras, men finner sig ändå väl till räta i vårt klimat. Den är livlig och intelligent och mycket renlig, ett rasdrag är att den tvättar sig i ansiktet på samma sätt som en katt. Käkarna ska vara breda.

Japanese chins fördelar: Vacker och älskvärd. Älskar att leka och roa sig själv och ägaren. Jagar inte. Vaktar inte. Slåss inte. Är inte skällig. Underbar sällskapshund.

Att beakta: Fäller mycket vita hår (vid felaktig utfodring eller för mycket stress), svåruppfödd, ojämna storleksanlag.

Det är lätt att ta miste på en Japanese chin och en Pekinges, och de två raserna har i mycket samma ursprung. Till skillnad från Pekingesen är Japanesen en elegant, trippande liten hund, alltid vit med svarta tecken eller vit med röda tecken. Den har mycket högre ben, en kort, kvadratisk kropp, och är väsentligt mycket lättare i kroppen och finare i benstommen än sin släkting Pekingesen.

Japanesen är mera dvärghunds lik och inte helt olik King Charles Spaniel, vilkas anor också går tillbaka till Japan. Hur som helst har den en mycket mer kavat utstrålning av självförtroende, i likhet med så många andra småraser, än den mera timida spanieln. Den är en livlig men värdig liten oriental, som inte vet något bättre än att vara i centrum för allas uppmärksamhet och blir mycket missmodig om den känner sig undanskuffad.

Storlek: mankhöjd för hanhund ca 30 cm, för tik något mindre. Vikt 1,8-4,2 kg. Ju mindre, desto bättre, under förutsättning att inte typ, kvalitet och sundhet blir lidande.

Rasen var sedan mer än 1000 år de japanska kejsarnas favorit. En kejsare utfärdade till och med ett påbud att alla Japaneser skulle dyrkas. Denna senare syssla tycks snarare ha övertagits av dagens Japanese chin ägare! I den japanske kejsarens hov hölls också de speciellt småväxta hundarna hängande i små burar, precis som burfåglar.

Åtskilliga Japaneser fann säkert vägen till Europa med hemvändande sjömän redan under medeltiden, men eftersom ingen var speciellt intresserad av rashundar betraktades dessa små orientaler inte som något annat än kuriositeter.

Trots namnet kommer Japanese chin ursprungligen från Kina. Den delar släktträd med Pekingesen och är en ovanligt älskvärd och charmig liten hund.

Denna urgamla ras är är ättling till Kinas palatshundar och de mycket små Ha-pa-hundarna. Japans kejsare lär ha fått två exemplar i gåva från Kina är 824. Vid kejserliga japanska hovet satt dessa hundar i förgyllda, hängande burar, ungefär som sällsynta exotiska fåglar. De första "japaneserna" kom förmodligen till Europa redan på 1600-talet, men inte förrän mitten av 1800-talet etablerades rasen på allvar i västvärlden och var mycket populär kring sekelskiftet. En viss överkänslighet mot valpsjuka tog sedan sin tribut, och en begränsad tillgång på avelsmaterial gör rasen idag mindre vanlig.

Japanesen är behaglig, livlig, energisk, tillgiven och har en stor portion humor.

En egenskap rasen har är att den lätt blir förnärmad. Den glömmer heller aldrig en vän eller fiende.

Den svartvita pälsfärgen är populärast, men röd och vit i olika nyanser av rött förekommer också.

Det stora avståndet mellan ögonen ger japanesen ett något förvirrat, skelögt utseende när de tittar rakt fram.

Japanese chin. Legenden förtäljer att de första exemplaren av denna ras, som nådde Japan, kom som gåva till kejsar Shomu år 732. Förmodligen härstammar de ursprungligen från Kina. De skattades mycket högt och kom att kallas "dshin", ett japanskt ord för dyrbarhet. I Europa uppfattades denna benämning som "chin". Det är troligt att enstaka exemplar kom itlll västvärden redan på 1600-talet. Rasen blev dock inte allmänt känd förrän under senare delen av 1800-talet. Då erhöll först drottning Viktoria av England och senare den tyska kejsarinnan några av dessa små hundar.

Japanese chin är en nätt och livlig liten hund med höga, eleganta rörelser. Nosspegelns färg harmoniserar med färgen på pälsen. Dessa är svarta eller röda på vit botten. Ögonen är stora och mörka. Ett särdrag för rasen är att vitan skall synas i inre ögonvrån. Pälsen är ymnig, rak och "silkig". Mankhöjd: för hanhund ca 30 cm, för tik något mindre. Ju mindre exemplar, oavsett kön, desto bättre.

Japanese chin har troligen ett gemensamt förflutet med pekingeser och mops. Den var en omtyckt knähund hos hovet och adeln i Japan, och de första hundarna som kom till västerlandet följde med kommendör Matthew Perrys amerikanska flottexpedition 1853-1854. En engelsk 1800-tals skribent påstod, att hundarnas ringa storlek berodde på att valparna blivit uppfödda på det japanska risbrännvinet saké! Det är en livlig ras och mycket sällskaplig men behöver omsorgsfull pälsvård.

Japanese chin, Tchin, Japan. Det är besynnerligt att denna lilla eleganta dvärghund från österlandet inte blivit populärare än den är. den är graciös och attraktiv, livlig och mycket tillgiven. Vid det japanske kejsarens hov var den under mer än 1000 år en högt skattad favorit, och till Europa kom rasen redan på medeltiden med hemvändande engelska sjöfarare. Under en kort period var Japanese chin mycket populär även i England, men numera bedrivs uppfödning av rasen i liten skala. Nytillskott från ursprungslandet lär vara omöjliga att få tag på.

Japanese chin har en hel den gemensamt med den kinesiska pekingesen och lär också ha samma ursprung. Den japanska dvärghunden är emellertid mer högbent, har lättare kroppsbyggnad och graciösa, höga rörelser. Huvudet är ganska stort och runt, med platt nos, skåra i överläppen och stora, mörka ögon, i vilket senhinnan ska vara synlig. Pälsen ska vara lång och ymnig utan att vara lockig, förutom på svansen speciellt riklig på lår, framben och tassar.

Färgen är alltid vit med jämt fördelade fläckar i någon brun nyans eller svart. Storleken kan variera ganska kraftigt, och även om den Japanese chin önskas så liten som möjlit för den ha ända upp till 28 cm i mankhöjd.

Ursprung: Japanese chin kommer troligen från Kina med buddhistiska präster till Japan på 500-talet. Rasen kom till Europa med engelska sjöfarare, och hade en kort popularitetsperiod på 1850-talet innan Pekingesen tog över.

Beskrivning: Mankhöjd är 18-30 cm, ju mindre hund desto mer uppskattad är den. Den har en ganska stort rundat huvud och en bred skalle, ett markerat stop och ett mycket kort och brett nosparti. Ögonen är mandelformade, mörka och uttrycksfulla. Öronen är V-formade, hängande och täckta med hår. Svansen bärs lagd över ryggen. Pälsen är mjuk och lång över hela kroppen, utom på huvudet. Färgen är vit med svarta eller röda tecken.

Temperament: Den är mycket tillgiven mot sin ägare, men kan vara vresig mot främlingar. Den lever lämpligast inomhus. Den har tendens att vilja bita. Det är en vänlig hund.

Ursprung: Buddhistiska präster medförde representanter för denna ras, som är besläktad med mopsen och pekingesen, från Kina till Japan. Omkring år 800 var den mycket populär hos den japanska adeln. Idag förekommer rasen på de flesta hundutställningar både i Europa och USA.

Utseende: Huvud: stort med bred, framtill rundad skalle, med kort och bred nos, djupt stop. Ögon: runda, mörka. Öron: små, hängande. Bett: underbett. Hals: inte för kort. Bål: kort, med bred, djup bröstkorg, rak rygg, uppdragen buklinje. Ben: Tämligen korta med lätt benstomme. Tassar: små av harfotstyp. Svans: ringlad över ryggen. Behårighet: lång, rak, mjuk och silkesaktig; kort på huvudet; stor plym på svansen.

Rasens officiella hemland är Japan, men man antar att ursprungslandet är Kina. Japanese chin har varit känd under namn som chin chin, japanese chin dog, japanese pug och japanese spaniel. Både i Kina och Japan var dessa dvärghundar tidigare endast förebehållna överklassen. De skulle vara så små att de kunde bäras i kimonoärmarna, och därför avlade man fram extremt små individer. Detta inverkade menligt på rasens fruktsamhet, och den höll på att utrotas innan man lyckades rädda den.

Helhetsintryck: En liten hund med kvadratisk kroppsform. Huvudet är relativt stort med rund skalle och markerad pannavsats. Öronen är nerhängande och pälsbeklädda, ögonen stora och runda, lätt utstående och glänsande. Svansen, som täcks av lång, riklig och vacker päls, bärs böjd över ryggen.

Japanese chin har delvis samma ursprung som den i västerlandet betydligt mer utbredda kinesiska pekingesen. Till Europa kom rasen med engelska köpmän på mitten av 1800-talet. Japanese chin är en av de raser för vilken rasstandarden föreskriver att det är en fördel ju mindre den är. Detta har medfört de svårigheter i aveln som alltid gör sig påmind vid avel på extremt små individer, oavsett djurslag. Färg: vit med svart, röda tecken. Mankhöjd: 18-30cm med plus för de individer som ligger så nära undre gränsen som möjligt. Antalet inregistrerade i SKK 1974: 87.

Japanese chin kom till västerlandet från Japan. Antagligen kom Japanese från Kina till Japan ursprungligen. I Kina utvecklades dvärgvarianter av både växter och djur till en fulländad konstart. Det fins anledning att tro att alla kortnosiga dvärghunds raser har sitt ursprung i Kina. Vid sidan av de exklusiva palatshundarna som utvecklats till våra dagars Pekingeser m m har det under århundraden funnits dvärgupplagor av Fo-hundarna inom de väldiga områdena från Tibet till Korea, från Amur till Sikiang.

Det var en gång ett lejon, som fattade stor kärlek till en silkesapa och friade till henne. Men silkesapan avvisade lejonet och sade att ett äktenskap dem emellan var omöjlig, eftersom lejonet var för stort. I sin förtvivlan uppsökte då lejonet en helig man, som hade dragit sig tillbaka till Koreas ödemarker och levde där under bön och meditation. Den helige mannen förstod djurens språk, och många djur uppsökte honom för att få råd och vägledning. "Vill du" sade den helige "ge avkall på alla de fördelar din kraft och styrka ger dig, dessa egenskaper som har gjort dig till djurens konung". Lejonet var villig till alla offer för att få sin älskade. Då gjorde den heliga mannen lejonet till ett miniatyrlejon, och med Ah Chu´s välsignelse blev de sammanvigt med silkesapan. Och i tidens fullbordan födde silkesapan en son - Den Kinesiska Lejonhunden.

Till människornas tidigaste föreställningar om hunden här tron på dess förmåga att se och varsla om andar, en föreställning som säkert hör ihop med de vitfärgade hundarnas två ögonfläckar. I den kinesiska kulturkretsen har hundar i evärdliga tider spelat en stor roll som vakt mot angrepp av onda andar. Man har orsak att tro att hundar var regelbundna inventarier i kinesiska tempel - liksom de är det i de tibetanska klostren den dag som idag är (mitten av 1900-talet) - alltifrån Kinas forntid intill dess Konfutses morallära blev statsreligion under 400 f k. Sannolikt var tempelhundarna (de s k Fo-hundarna) ursprungligen ganska vanliga hundar, men så småningom började man att hos dem avla fram ett så skräckinjagande uttryck som möjligt - därigenom skulle deras värde som andebortjagare ökas. Med tiden blev de levande Fo-hundarna ersatta med skulpturer, vilken även användes som talismaner på gravplatser och i privata hus. Även sedan konfutsianismen blivit införd som statsreligion och hundarna upphörde att vara heliga djur, höll sig både de och skulpturerna bland folket kvar som lyckobringare och andejagare.

År 65, under kejsar Ming Ti, infördes buddhismen i Kina. Lejonet är buddhismens heliga djur, men lejon fanns inte i Kina och kinesernas uppfattning om hur ett lejon såg ut var säkert mycket svävande. Frånvaron av levande modell och tron på att lejonet och tigern var mycket närbesläktade djur medförde att Kinas konstnärer återgav de egendomliga tigerlejon, vilka är karaktäristiska för den kinesiska buddhismens första tid. Men med tiden fick man klart för sig att det kinesiska djur som mest påminde om ett lejon var Fo-hundens efterträdare, vilken därför fick namnet lejonhund, en beteckning som fick insteg under Han-dynastin, omkring år 200.

Så vitt man kunde fastslå, var Fo-hundarna en mellansstor hund av omkring samma storlek som våra dagars Chow Chow, Fo-hunden är med störta säkerhet förfäder till Chow Chow, Tibetansk spaniel, Japanese chin, Tibetansk terrier, Pekingese, Shih Tzu, Lhasa Apso m m.

Självfallet gjorde kineserna tappra försök att framställa dvärgvarianter av Fo-hundarna, med deras förkärlek för avel och dvärgväxt. När och var det lyckades vet man inte, man vet endast att det lyckades, förmodligen under Tang-dynastien, mellan år 618-907.

Det troligaste är att den i Kinas avlägsna geografiska områden lyckades framställas ett antal olika typer av dvärgvarianter som senare ledde till våra olika raser. Detta är vad man senare under 1900-talet tror.

Det finns flera teorier om hur dvärghundarna kom till Japan. Det troligaste är att de antagligen kom med buddhist lärare från Kina under 500-talet eller sändes som gåvor från kinesiska furstar till det japanska hovet. I boken "Dogs of China and Japan" citerar Collier från en gammal text, att en koreansk furste på 730-talet skickade bl a en "Ssuchan Pai"-hund till Japans kejsare. Hunden är en liten knähund, väckte ett sådant uppseende att alla huvets damer ville skaffa sig liknande hundar.

De japanska knähundarna kom möjligen till Europa redan vid kapten Sarris hemkomst från Japan 1613, men en verklig import började först efter att kommendör Perry 1853 hade öppnat Japan för handel med västerlandet.

När européerna fick kontakt med Kina (i slutet av 1800-talet) fanns inga levande Fo-hundar, och dvärgvarianten existerade inte utanför kejsarens närmaste krets. man lär väl aldrig få veta vad som ledde till att dvärg-Fo-hundarna blev uteslutande kejsarens hund. Orsaken kan möjligtvis ha varit att dvärghundar till en början var så sällsynt och ett så exklusivt stycke uppfödarkonst, att den av det skälet förbehölls kejsaren. Den symboliska betydelsen som hundarna fick måste anses vara av yngre datum.

Palatshundarna, som de kallades i Kina, var egentligen under denna tid, slutet av 1800-talet, egentligen inget heligt djur, även om det behöll hög status. I egenskap av kejsarens personliga hundar blev de trots allt hedrade på ett sätt som var oförståeligt för en europé. hundarna sov på silkesdynor i palatsliknande paviljonger med sidenklädda väggar och marmortak. De hade egen livvakt som med sina egna liv måste svara för hundens säkerhet, och försök att bortföra en palatshund straffades med långsam avrättning genom tortyr. Hundarna hade furstars och kungars titlar, och kejsaren utnämnde särskilda ministrar som skulle vaka över hundarnas välbefinnande.

Kinas palatshundar och Japanese chin har troligen samma ursprung men har här uppdelats i separata stammar. Palatshunden, dvärgupplagan av forntidens Fo-hundar, symbolen för draken och lejonet, det eviga riket och dess härskare, har troligen omvandlats till dagens Pekingeser och infördes till England efter 1860, då hade Japanese troligen redan förts till England av kapten Sarris 1613 och allra senast av kommendör Perry 1853.

Det troliga är att dessa olika "raser" korsades efter typ avels principer och utifrån detta till sist ledde till våra dagars raser.

I England blev Japanese tidigt mycket populär, och redan en av de första hundutställningarna - Holborn-utställningen 1862 - hade egen klass för dessa hundar. Till en början var man osäker om vad rasen skulle heta, några av de oftast använda namnen var Japan Pug (= japansk mops), Japanese Chin och Japanese Spaniel. Det sistnämnda namnet, vilket väl är det minst riktiga, tillskrivs rasens likhet med King Charles Spaniel och är nu den officiella ras beteckningen i USA (under mitten av 1900-talet). I England har man infört det kortare namnet och mer korrekta Japanese. Alltså i mitten av 1900-talet hade inte Chin kommit till ännu som allmänt namn på rasen i England.

Omkring 1900 var Japanesen en av Englands populäraste dvärghunds raser och hade alla de möjligheter som pekingesen senare har övertagit och utnyttjat. På de tidigaste brittiska utställningarna varierade hundarnas storlek avsevärd, från bortåt 10 kg ända ner till 1 ½ kg. Liksom man vid det kinesiska kejsarhovet kejsarhovet hade satt särskilt stort värde på miniatyr pekingeser, de s k sleeve-dogs, så hade man även vid mikadons hov favoritiserades hundar som var så små att de kunde bäras i hovdräkternas vida ärmar. Bland pekingesens vänner har det alltid funnits enstaka anhängare av sleeve-dog varianten, men någon verklig popularitet har dessa miniatyrer aldrig uppnått utan de har mera betraktas som kuriositeter. Bland Japanese entusiasterna blev däremot sleeve-dog den mest omtyckta varianten, detta blev rasens olycka. Hundarna avlades till att bli abnormt små och fick exteriöra defekter i motsvarande grad. Rasens vitalitet och fertilitet sjönk så starkt att dessa hundar nu här till de mera sällsynta av dvärghundarna.

Här kommer en förklaring på hur rasen skulle vara och se ut under mitten av 1900-talet. En beskrivning där vi tappat en del rastypiska detaljer idag, som kan vara av ondo, i mitt tycke, samtidigt får man vara glad att vissa andra saker är borttagna.

Japanese är en livlig och elegant liten hund med kvadratisk kroppsbyggnad. Rörelserna är höga, trippande och eleganta. Standarden anger ingen höjd, utan säger endast att hundarna ska vara så små som möjligt utan att kraven på deras litenhet får gå ut över typ och kvalitet.

Huvudet är förhållandevis stort med bred skalle och mycket kort nosparti. Hos röd-vita hundar får nässpegeln vara brun men hos annorlunda färgade skall den vara svart. Käkarna är breda, bettet saxbett. Ögonen är stora och mörka, placerade långt ifrån varandra. Öronen är små och V-formade, högt ansatta och bärs övertippade framåt.

Kroppen är kort och kompakt med en rak rygg och bred bröstkorg. Extremiteterna har relativt lätt benstomme. Fötterna är långa harfötter. Svansen är högt ansatt och bärs upprullad eller fram över ryggen.

Pälsen är lång och riklig, utan vågor eller krull; den ska stå ut något från kroppen. Pälsen är särskilt riklig på bröstet och låren; svansen har kraftig fana och hårlaget på fötterna är långt.

Färgen är antingen svart och vit, eller röd och vit. Den röda färgen kan variera från ljus gulrött till rödbrunt och ibland tigrerad. Det vita skall vara så klart som möjligt, och det svarta eller röda skall finnas i jämnt fördelade fläckar över kropp, huvud och öron.

Under mitten av 1900-talen förekommer inte Japanesen längre i Sverige. Den har dock funnits tidigare i Sverige och också ställts ut på hundutställningar.

Det första framträdandet dateras till 1913, då den norska av Ulleberg kennel visade tre exemplar. Några år efteråt förde grevinnan Fernande Hamilton fram den i Danmark födda Miccado. Den första i Sverige födda Japanesen som visades 1919 hade herr I Sachs som uppfödare. I godsägare Felix Bergling Örikets kennel, fick rasen ett gott stöd från och med 1921, och den av honom uppfödda Ch Örikets Oki-san blev 1928 rasens första champion. Bemärkta hundar vid denna tid var också fru Johanne Bancks i Prag födda Ch Yamato och hennes engelska Ch Ioshi samt fru Annie Billings Ch Titerne, född i Danmark.

Största insatsen gjordes dock av fru Aina Rossander, Toyhomes kennel. Med engelskt avelsmaterial omfattande hanhundarna Ch Mi Micha och Ch Monamie Togo samt tikarna Kitty Wee Poo och Westhoc Topsy producerades bl a Ch Toyhomes Mi Poo Mo-Ma-Ki (E: Micha U: Kitty) och Ch Toyhomes Princess Jappy (E: Micha U: Kitty). Fru Margit Molin, Vestergårdens kennel, hade med de engelska importerna Kino-Satai of Hove och Ch Goldthorne Charm lagt grunden till en uppfödning, som dock blev av kort varaktighet.

Sedan dessa uppfödare runt krigsslutet 1945 slutade arbeta med rasen, väntar rasen Japanese alltjämt på sin come back i vårt land (alltså ca 10 år senare, ca 1955).

Japanese chin

Japanese chin är förädlade av Japanerna, men härstammar före det från Tibet. Japanese chin är framavlade enbart för att vara vacker och dekorativ. De satt i fågelburar hängandes från taket! De bars också omkring i rockärmarna på vissa damer. De skulle vara så små som möjligt så de lätt gick att bära runt, och de skulle dessutom vara extremt väl tecknade i färgen, väldigt symetriskt och exakt så som Japaner vill ha det mesta här i livet.

Japaneser är ett vänligt släkte. Alltid timid, glad och snäll. Gör inte en fluga förnär. De har ett väldigt öppet sinne med mycket kärlek till människor. De är sällan skälliga. De har sällan vakt eller jaktinstinkt, de brukar heller inte ha revirkänsla. De är väldigt enkla hundar att ha.

De har en mellanlång vacker päls, alltså tillräckligt lång för att vara dekorativ, men tillräckligt kort för att kräva ett minimum av skötsel för att vara en pälshund.

Japaneser tycker oftast om långa eller kortare promenader, men också att sitta hemma i soffan.

De har stor personlighet, men inte på ett högt och skrikigt sätt, utan på samma vis som deras eget väsen, tyst och vänligt, med en mjukhet som saknar motstycke i hundvärlden. Känner sig en Japanese icke älskad blir den olycklig. Blir den våldsamt behandlad i livet blir den nervös och/eller misstänksam, ibland t o m aggressiv, men det är mycket sällan på denna ras. Känner sig Japanesen riktigt älskad går den genom eld och vatten med dig, utan att ifrågasätta någonting. Då är den helt trygg i din närvaro och litar till 100 % på dig i alla lägen.

Om man inte uppmärksammar sin Japanese och deras förfinade signaler, kan den bli, speciellt för hanhundar, utagerande och "skrikiga" i sitt sätt, helt olik sin ras egentliga karaktär.

Vill man ha en hund för att dressera och få att lyda allt man kommenderar och vara lite hård mot, ska man INTE välja denna ras. Japaneserna blir då olyckliga. De förstår och är för intelligenta för att låta sig domderas och domineras. De har själv inga sådana drag i sitt väsen, det innebär inte att de känner sig förorättade när de så blir behandlade. Med kärlek, intelligens och tålamod kan Japaneser bli duktiga lydnads- och agility-hundar, helt och hållet beroende på ägarens förmåga att kunna lotsa sin hund dit, men med fel metoder blir Japaneserna nertryckta och hela hundens personlighet förstörs. En Japanese som en gång blir förstörd går aldrig helt att reparera, de har ärr för livet.

För att nämna ett fel som är väldigt vanligt bland dvärghundar. Att gå runt och bära på hundar, det är en styggelse! En hund har fyra ben att stå på, att ge hunden ett annat perspektiv som en hund inte kan bära, är helt förkastligt. Det hjälper endast till att förstöra psyket på en hund. De hundar som blir burna hela dagar får hela sitt psyke förstört. Hunden blir dessutom förstörd i musklerna. En hund är en hund och som hund ska den få leva, då mår den bäst. Läs mera här.

För att sedan nämna en annan modefluga som blivit populär, kläder till hundar! Fy och USCH! En hädelse! Passar på nakenhundar, P G A ATT DE INTE HAR PÄLS! För övrigt, låt våra hundar få slippa att bli förstörda i päls och skinn av att bära kläder som de vore dockor och inte hundar. Vill ni läsa mer om hundar och kläder, se här!

Något som tycks vara vanligt bland dvärghundsfolk är att använda starka parfymer, ingen hund ska inte ha så kallade dragningar (snorklingar, fnysningar, nysningar m m), då mår de inte bra! De kan t o m vara allergiska och/eller lida av astma. Man måste vara väldigt försiktig med starka dofter tillsammans med hundar, då speciellt de som har små, smala eller platta näsor som alltid är känsligare än hundar med en normalbred och normallång näsa.

Att använda starka parfymer (i t ex hundschampon, tvättmedel, skurmedel, på sig själv, på hundarna eller var som helst annars) kan rent av döda hundar! Vi som dessutom är uppfödare och därmed har små valpar ibland bör vara extra försiktiga och helst bara använda icke allergiframkallande parfymer/lukter kring oss i våra hem och runt våra hundarna. Om hundar börjar uppvisa dragningar eller förkylningssymptom bör man börja leta efter starka lukter som kan vara boven i dramat. Om hunden trots avlägsnande av parfymer har problem, ska man uppsöka veterinär!

Om man inte tål lite hundlukt så kanske man inte ska ha hundar? Hundar luktar hund och inte parfym, håller man bara rent så behöver inte hundlukten bli så stark.

Med kärlek blir dessa små hundar så tillitsfulla så man kan bara häpna! Japaneser är väldigt lätta att älska. De tar sig in i hjärtat på sina ägare så man vet inte vad man ska ta sig till den dag de inte finns hos oss längre.

Jag har haft Japanese chin sedan 1992. Min kärlek till rasen växer med åren. De är enkla att ha, vänliga i sitt sätt, skäller väldigt lite, oftast inte alls. De är sunda och glada hundar. Alltid så lätta att ha att göra med. Som unga ganska vilda och livliga, som vuxna ganska lugna. Har en Japanese en gång fått fel behandling, är det nästan omöjligt att helt omvända dem. De lär verkligen för livet med en gång, från första dagen i ett nytt hem.

De kan vara långtjuriga om de blir felbehandlade, ha lätt till att visa vad de tycker, om man bryr sig om att lära känna sin hund tillräckligt så man kan läsa av de små signalerna denna ras sänder ut. De är inte som t ex Phaléner, som visar allt med stor tydlighet, högljutt, om ingen har sett vad de säger, Japanesen är lågmäld, väldigt vän till sitt sätt. De tycker om att komma ut på promenader, men tycker också om att bara gosa i soffhörnet. De är förnöjsamma hundar.

Framför allt hanarna av denna ras är också förträffliga att träna med, om man t ex vill prova lydnad eller agility. Japaneserna påminner mig lite om mina gamla Cavalier king charles spaniel som jag haft i många år tidigare. Men Cavalieren var mer mån om att vara sin ägare till lags och en del kunde hänfalla till grubblerier och gråtmildhet (tyck-synd-om-mig-syndromet), det är Japanesen härligt befriad från, även om alla hundar kan spela teater när det passar dem, speciellt med lite uppbackning.

Japanesen är otroligt tillgiven sin ägare och familj. Ett visst mått av extra beskydd behöver denna ras, eftersom har den en gång varit med om någon obehagligt, så kommer de att avsky den situationen för evigt. Den är godtrogen och tror den kan visa vem som helst att den är snäll, när så någon är elak med den blir den djupt chockad! Vardagslydnad i hemmet är synnerligen lätt på denna ras, en smärre tillsägelse, oftast bara att man via en ledsen röst visar vad man menar, så fattar de direkt, liten och mjuk tillsägelse och beröm när hunden gör rätt, så går det hela galant. Vid bråk kan Japanesen bli djupt olycklig men är annars väldigt orädd och kavat, väldigt tillitsfull, om den inte blivit felbehandlad.

Japanese chin är väldigt trygga i sig själv, när de har det rätta temperamentet, de är trygga av födseln, sedan, ifall det händer något negativt, så kan de bli rädda, vissa perioder kan de bli lite fjantiga i vissa åldrar men så går det bara över, precis som hos barn, fast de annars är helt trygga. Det är perioder som bara går över, men under de perioderna är det väldigt viktigt att hunden inte råkar ut för något chock-artat samtidigt som det är viktigt att inte visa hunden / valpen att de inte är i fara genom att inte visa att de till viss del blir överbeskyddade fast på rätt sätt.

Sista två perioderna tycks mig vara mest uttalade, vid ca 9 månaders ålder i samband med att de blir könsmogna, sedan i sista perioden vid ca 18 - 22 månaders ålder då de ibland kan bli riktiga ungdomsslynglar, jättetuffa kontra jätterädda på samma gång. Värsta humörsvängningarna.

Vad gäller färger. Jag tycker det är kul med alla färger, framför allt alla godkända färger. Jag önskar bara att det var godkänt med alla färger på alla raser, visst är det väl endå vackert med en trefärgad Japanese, så säg?

Pia´s Catchu Cho-Cho
(en av de tre trefärgade som jag fött upp)

På Japanese chin är det ju vanligast med vit / svart, vilket var min favorit först när jag började med Japanese.

På röda sidan finns det ju massor av godkända varianter. Allt från alla varianter av sobel, rött, brunt, kopparlyster, orange eller gul till ljusaste lemon. De är lika fina allihopa har jag börjar tycka efter att ha levt med rasen ett antal år.

Det som är av vikt angående färgen för en Japanese är dock att färgen är jämt fördelad på höger och vänster sida och att den vita färgen är klart lysande vit utan orenheter i.

Brindle Japanese var kända i gamla tider i Japan, men de synes ha avlats bort från och existerar nog inte längre. I framför allt USA förekommer fortfarande lite nu och då Japaneser utan vitt.

Färgen är dock aldrig det viktigaste, det är bara en parantes i livet, sundhet och temperament är alltid det första och sista att tänka på, anser jag.

Man får aldrig prioritera en färg före kvalitet, kvalitet av typ, sundhet och temperament, INGEN bör avla enbart efter färg, på någon ras, den typen av avel har stora chanser att göra mer skada än nytta för rasen.

Jag personligen vill ha glada och pigga och friska Japaneser, med en kort och sund rygg. Långryggade Japaneser får ofta krokig rygglinje dessutom, hela långa ryggen ger en osund belastning på båda knän, höfter, rygg och nacke. Jag anser det vara väldigt osunt med för lång rygg, även om lång rygg är lätt att dölja på en fullpälsad Japanese. Japanese ska vara fyrkantig, Pia´s Japaneser är fyrkantig. Storleken vill jag har mellan 2-4 kg. P g a rasens ojämnhet i storlek har jag inte högre krav än så. Får jag välja mitt ideal så är det nog ca 3 på hanhund och ca 3 ½ på tik. På våra dvärghundar får vi värna om att tikarna ska kunna valpa. Mindre storlek på en redan liten hund ökar risken för att tiken inte klarar av en förlossning. Sundhet framför allt. Jag vill heller inte ha för mycket vitt i ögonvrån, heller inte utstående ögon, p g a osundhet, ökad risk för ögonskador och infektioner. Jag vill ha korthals som är högt ansatt för att få den rätta siluetten på en Japanese chin. På det viset får jag också de typiska eleganta och lätta rörelserna som en Japanese ska ha, inte dessa "vägvinnande" rörelser som vissa allround domare numera efterfrågar.

När man ska spara en valp av denna ras vet man aldrig vilken storlek den får till sist. Det är nog spännande att spara en valp med alla problem som kan uppstå på vägen, på denna ras tillägger man problemet med att inte veta ifall man sparar en stor eller liten Japanese, vilket storlek den får so vuxen står skrivet i stjärnorna.

Jag har haft 8-veckors valpar på över 2 kg som blivit 3 ½ - 4 kg som vuxen. Jag har också haft 8-veckors valpar som vägt under 1 kg och ändat upp i storlekar över 4 kg.

Vissa Japaneser växer på och plötsligt vid ca 6 månaders ålder stannar tillväxten bara tvärt, och så blir de aldrig större. När det händer är det vanligen hundar under 2 kg som bara stannar så där i tillväxt. De behöver aldrig varit sjuka en dag i sitt liv, de bara slutar växa.

Vissa Japaneser växer rejält efter 2 års ålder, jag har haft Japaneser dom dubblat sin vikt mellan 2 och 4 års ålder, trots att de varit i bra hull hela tiden, alltså inte beroende på underutfodring i unga år.

När vi är inne på underhull, Japanser har lätt för att bli bortskämda, då kan de bli rent magra.

Men sedan finns det också de Japaneser som är ohyggligt svåra att få tjockt hull på, fast man jobbar som aldrig förr med hullet, de äter som hästar, för fast hull, men förblir slanka i modellen, de kan plötsligt vid 6 - 7 års ålder lägga på hull. Dessa hundar är det naturligtvis lite svårt att få fina priser på, på utställning, då domare idag vill ha de flesta raser övergödda. En slank Japanese har därför inte samma chans. En sådan Japanese väljer jag att inte ha i avel då detta är en starkt ärftlig sak och jag vill ha chans att föda upp hundar som kan göra bra ifrån sig i utställningsringen också, förutom vara friska och sunda i kropp och själ.

Det som jag ser som väldigt unikt med Japanese chin som jag inte sett hos andra raser är att de födds väldigt väl utfyllda i kroppen, de är extremt tysta som nyfödda och ska man försöka hjälpa till att få ut en valp som sitter fast avbryter de valpningen och försöker t o m suga in valpen igen! Jag har aldrig sett dess like på någon annan hundras i hela mitt liv, och jag har massor av erfarenhet.

En del löper lite hur som helst. De låter sig lätt dras igång av andra tikar eller hanhundar de gillar! Det är oftast de Japaneserna som blir de bästa mammorna!

När de löper och ska paras är de inte heller som andra hundar jag är van vid. De ställer upp sig ibland under hela löpet, sedan säger de ifrån i sista minuten. De kan t o m para sig när de inte är mogna, för att vara "snäll" mot hanen.

Sedan finns de dessa Japanese tikar som är rena monster, de avstår jag från att para. De hugger hanarna ibland så blodvite uppstår, och det säger inte lite, med sina platta näsor och deras små risgryns liknande tänder är det svårt att få blodvite att uppstå för en Japanese, vissa tikar är helt enkelt inte villiga på något sätt. Dessa tikar är oftast "skrikare", de vrålar oftast av smärta om du bedriver våldtäckt på dem. Om man nu över huvud taget ska använda en sådan tik i avel bör man hitta en hane som faller tiken i smaken och låta naturen ha sin gång, så hon inte blir uppskrämd och förstörd.

En annan unik sak som jag sällan träffat på hos andra raser är att de är extremt ojämna i dräktighetstid. En del valpar helt normalt 7 - 8 dagar för tidigt, utan några som helst problem för varken mor eller barn och vissa 7 - 8 dagar för sent, utan några som helst problem då heller. Detta gör det ovanligt svårt att veta när valparna ska komma, vilket kan vara onödigt nervpirrande för en uppfödare. Det är spänning in i det sista!

En tik kan ena gången för valpar en vecka för tidigt, nästa gång en vecka för sent, så det går heller inte att tro att en viss tik är på ett visst sätt när det gäller dräktighets tid.

Det är inte helt ovanligt att de startar en förlossning för att sedan avbryta den i sista sekunden, enbart för att de känner en störning. De är oerhört känsliga för störningar och de kan väldigt lätt manipulera deras egen kropp till att avbryta förlossningen, mycket ovanlig egenskap.

För mycket störningar för en Japanese chin kan leda till kejsarsnitt då de inte vill valpa förrän det är lugnt. Det kan så göra på alla hundar, men Japaneser är extra känsliga för detta.

En annan sak som alltid förbluffar mig är att det syns aldrig på kort hur tjock en Japanese är, i verkligheten är de mycket rundare än vad som framgår av kort.

Så när man ska para in eller köpa in nytt avelsmaterial är det otroligt svårt att hitta friska blodslinjer som inte är släkt med de man redan har, och tuffare blir det för varje år som går. Detta är utan tvekan en väldigt stort bekymmer för mig i min framtida avel.

Tikarna blir väldigt smutsiga under förlossningen, de flesta blir skitigare än tikar av andra raser generellt, även om det finns undantag åt båda hållen. Jag har en teori att det kan bero på att de får jobba lite mer än andra hundraser när de ska sätta i sig efterbörden p g a sina små tänder och trubbiga nosar, och efterbörd missfärgar tiken, valparna och underlag något hemskt.

Det finns en hel del problematik kring aveln med denna ras, men inget som nämnvärt påverkar rasen som ren sällskapshund eller utställningshund. Men det är, som sagt, en stor utmaning att bli en duktig Japanese chin uppfödare.

Deras fällningar är lite ovanliga. Först fäller de ofta en bit av sin valp-ull vid ca 4 - 6 månaders ålder. Sedan fäller de krong 9 -12 månaders ålder, ofta i samband med att de blir könsmogna. Sedan fäller de en sista gång vid ca 1 ½ - 2 års ålder. Då far de oftast sista mjuka stråna bort kring öronen, om det finns kvar någon ull.

Det finns Japaneser som besväras av fällningar lite hela tiden, detta brukar bero på en eller två orsaker. Antingen har hunden inte bra foderstat, den får alltså inte i sig det den behöver i vitaminer och mineraler. Dels kan det vara stress, oftast då i form av rädsla.

Jag skulle lätt kunna ha en hel hoper med Japaneser, de är helt ljuvliga att leva med. De förorsakar inga problem. De är lätta att leva med. De bara är, utan att man ens behöver lära dem. De är kloka, förståndiga, lätta på alla sätt och vis, de är enormt älskliga.

Har jag bara vuxna Japanese kan jag tycka att de kan bli lite väl lugna. Då är det bra med någon hund av livligare ras tillsammans med dem, det sätter sprätt på gruppen.

Eftersom de har ett minimum av jaktinstinkt, behöver man sällan oroa sig över att de springer bort eller ger som på andra familjemedlemar som t ex hamstrar, marsvin o s v. Japaneser har en väldigt stor chans att bli bästa vän med familjens alla medlemar p g a deras fina psyke, när de är som de ska.

Eftersom de har ett minimum av vaktinstinkt behöver man inte oroa sig för att de står och skäller i tid och otid, de är väldigt tysta hundar, vanligtvis. Detta kan däremot rubbas när Japaneser inte har ett stabilt flockledarskap, även Japaneser kan få nervösa bevär av svaga och nervösa ledare. Japaneses behov av stark ledare är dock inte speciellt stor.

Japanesen saknar oftast revirkänsla, de kommer inte skrämma bort främlingar, tvärs om, det är sällsynt att de skrämmer barn eller avvisar nya familjemedlemmar, de är bara glada i allt och alla, om de inte blivit skrämda eller på annat sätt skämda.

Japaneserna kommer alltid ha en stor del av mitt hjärta. Rasen är helt enkelt inte av denna värld, de är sända av de goda änglarna...

Japanesens utveckling i Sverige på senare år, detta är antal registrerade Japanese chin i Svenska kennelklubben år för år:

Vissa Japaneser Chin är aldeles för mycket hund för att vara en rastypisk hund i kroppen såväl som i knoppen. En Japanese är väldigt långt från ursprunget hund. Den är avlad mentalt långt från hundens naturliga instinkter som skällande, bevakning, vaksamhet, jakt, könsdrift etc. I sin kropp är den ihoptryckt, halsen som är så kort, den får inte naturliga rörelser utan trippar och dansar. Den är inte effektiv över huvud taget i sin siluett och därav kommande rörelser.

Japanesen har inget behov av att vara effektiv i sin kropp, när den är avlad enbart till att vara söt och snäll. En perfekt sällskapshund som människan ska ta hand om och bara älska.

De gånger Japanese dyker upp som omplaceringshundar beror det oftast på att ägaren ser djur som "slit och släng" varor. Det enda fallet annars brukar vara att hunden är rädd. En Japanese är godtrogen, blir den illa behandlad blir den oftast rädd. Ingen hund av någon ras föds rädd, utan det är något den blivit med tiden av erfarenhet. Det är alltså något som männikan skapat.

Japanesen är alltså framavlad till att bara vara vacker och snäll. En ängel.

Vissa tror att japanesers ögon är extra känsliga för att de står ut. Detta är något som jag inte sett en enda gång. Däremot hundar med väldigt mycket vitt framme i ögonvrån, de har besvär i sina ögon mer eller mindre hela tiden. I mitt tycke är det därför fel att avla fram hundar med mycket vitt framme.

Jag har märkt genom åren att vissa, jag gissar ungefär 50 % av vuxna Japaneserna (högst osäker siffra), har dålig blinkreflex. Valpar har ju det, men sedan ska det växa bort. Men sätter man ett strå framför ögat på en hund och ser hur fort och hur nära man kommer ögat innan blinkreflexen kommer igång. De flesta hundar blinkar eller tittar de bort fort. Men vissa Japaneser har en längre fördröjning. Du som har flera hundar med minst en Japanese kan ju testa och jämföra.

När de springer i gräs är det ju lätt hänt att de inte hinner blinka tillräckligt fort om de är sen i blinkreflexen.

Antalet är en mycket osäker siffra, en ren gissning kastad ut på måfå bara, jag ska testa alla mina någon gång i framtiden, så får vi se vad jag kommer fram till för procent med vuxna Japaneser med sen blinkreflex.

Deras helt otroliga vänlighet och omvårdnad om andra uppfattas av somliga som vekt och osunt.

Själv har jag genom åren lärt mig att snällhet är styrka, det är svårare att vända andra kinden till än att slåss, därför krävs det mer styrka att vara snäll. Det krävs inte mycket mer än fysisk ork av någon för att bli arg, det är inte vad jag kallar styrka.

Deras mildhet kan ibland leda till att de inte har en naturlig könsdrift. Det är defenitivt osunt, som jag ser det. Att inte reproducera sig leder till ens egen arts död. Inte så sunt.

Deras omvårdnad om andra kan leda till att de ger mer än de tar, och är då resurserna begränsade kan detta ske på deras egen välfärd.

För att ta ett exempel, ett gäng hundar med Japaneser i flocken som får för lite mat, de flesta Japaneser slåss då oftast inte om maten, de andra får gå före. Egentligen är alla raser som jag känner till mer normala än vad en Japanese är, d v s de ser till sitt eget bästa, och kan dela med sig i tider av överflöd.

Blir de behandlade så illa i flera dagar så kommer hundens allmäntillstånd att försämras, d v s de tar stryk först i en sådan flock med felaktig skötsel. Japaneserna blir alltså oftast sjuka först av vanskötsel.

Det finns alltid undantag i enskilda fall, men generellt kan man säga att detta är väldigt vanliga tendenser hos rasen rent allmänt.

Om Japaneser till sist i alla fall repar humör och säger ifrån när de blir mobbade så har de så små risgryn till tänder så de kan knappast sätta sig i respekt mot en hund som mobbat dem ett långt tag och är av annan ras som är kraftigare i tänderna och / eller käkarna, vilket i stort sett omfattar alla raser. P g a detta är det inte ovanligt att höra om Japaneser som blivit illa bitna eller t o m dödade i händerna på sådana som inte vill skydda sina hundar.

Man hör också ibland om Japaneser?! som är till omplacering, ibland från privata och ibland från kennlar, för att Japaneserna är "för snälla" och därmed blir mobbade. I sådana situationer är det inte ovanligt att höra att säljaren väljer att behålla den "starka" hundrasen. Detta pusslar min hjärna mycket, varför folk föredrar att behålla elaka hundar?

Ett annat överdrivet givande som är vanligt med Japaneser som man får se upp med, det är när de har valpar. En mamma kan ge sina egna barn så mycket så om hon själv är eller blir sjuk så ger hon desto mer till barnen till hon själv går under. Det gäller alltså att ha mycket noga koll om man speciellt är Japanese uppfödare.

När man ser till att ordnar arrangemang av olika slag för att skydda Japaneserna så fungerar de som vilken annan hund som helst, märker de att de har extra förmåner, så ser de gärna "stackars" ut för att fortsätta att få dessa extra förmåner. Resultatet av detta är en hund som är nervös och nedstämd resten av sitt liv för att visa hur eländigt den har det.

Principen fungerar enligt samma princip på människor, en som hela tiden visar en sorgsen syn blir med tiden sorgsen, den som hela tiden visar upp en glad attityd får ett gladare liv.

Slutsatsen med detta är att ordna alla arrangemang så inte hunden märker skillnaderna.

Om Japaneserna bara får vara ohotade, omobbade, så är det de oskuldsfullaste hundar man kan ha, de förblir oförstörda som en nyfödd, de är bara lyckliga och pigga och medför enbart solsken till våra liv.

2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011
86	116	86	117	149	107	105	82