ATT TRÄNA EN HUND ATT INTE DRA I KOPPEL

 

Hundar föds inte med koppel. Koppel i form av snöre är inte i deras natur. Det är alltså människans avsvar i ännu högre grad att se till att våran hund inte blir skadad av det.

Det ligger inte i hundens natur att dra. Det är något som vi människor lär den.

 

Om hunden drar i kopplet på promenaderna betyder det är det är hunden som bestämmer på promenaderna. Att en hund bestämmer betyder att det inte är människan som har kontroll. Detta är en stor brist i flockledarskapet. Hunden får mer eller mindre psykiska skador.

Hantering av koppel och halsband behöver vara bra. Även en liten hund kan skada oss människor om vi inte lär oss hantera hundens halsband och koppel på rätt sätt. Har man en nog stark eller nog stor hund så kan det t o m bli omöjligt att hålla en hund om ni inte lärt den gå fint i band. Likaså om man, liksom jag, inte är helt frisk kan det bli fruktansvärt hårt att gå med en hund som drar och springer kors och tvärs hela tiden.

Så kommer hunden få skador mer eller mindre, förr eller senare av detta onaturliga dragande dagarna i ända, om den blir gammal nog. Många hundar som drar är extra stressade och får därför oftast inte ett lika långt liv som en psykiskt frisk hund.

Att lära en hund att gå fint är inte ett stort problem, hos de som inte lyckas handlar det oftast om att slänga gammal kunskap överbord och ta till sig korrekt teknik.

Ett felaktigt användade av koppel och halsband innebär att man drar hunden i koppel - halsband, att koppel - halsband hindrar komunikation med andra. Att koppel gör hunden ofri och utan kontroll. Att halsband skaver och är ivägen. Detta är inte trevligt för ägaren / föraren och heller inte för hunden.

Ett rätt använt koppel och halsband innebär att hunden styrs mentalt av sin ägare / förare. Att hunden är fri i den bemärkelsen att den kan göra allt som ägaren / föraren tillåter utan att den ens märker sin utrustning. Att koppel finns som en säkerhetsåtgärd.

Vilken utrustning man använder när hunden är inlärd är helt ovesäntligt så längde den inte sitter åt eller skaver eller på annat sätt gör illa eller irriterar hunden. Ett exempel på sådant kan vara breda fasta halsband som sitter åt hårt kring halsen, man måste t ex se till att hunden inte får skavsår, annars spelar inte utrustning så stor roll.

Vid inlärning kan vissa typer av utrustning underlätta.

Att inte låta en hund dra är av yttersta vikt. En hund kan skada sig av att dra för jämnan, inte bara i hals utan också nacke, rygg o s v. Dessutom sätta hunden i en ledande ställning, man hoppar ner ett pinnhål från sitt ledarskap. Då är inte ens ägaren / förarens belastning inräknad.

Hundförarens obehag ska heller inte förringas, om föraren får problem med sin hund för att den drar hela tiden blir föraren mer ovillig att ta ut hunden och hunden drabbas negativt också.

Hundar som kommer lös kan ställa till enorm skada. T ex orsaka bilkrock om de springer i trafiken, eller bli överkörd själv. Springa på en hund som inte är snäll. Eller en människa som inte är snäll. Hunden kan gå ner sig i sjö. Är det en hund med dålig hantering kan den bita.

Vad som än händer så mår både hund och omgivning dåligt. Ägaren / föraren har ansvar över allt som kan inträffa!

Det blir dessvärre vanligare och vanligare med nackskador på hundarna, jag undrar om det inte beror på att det blir vanligare och vanligare att ha fastas och gärna breda halsband på sina hundar, dessa halsband i kombination med att hundar tillåts dra kan ge hunden kroniska problem i nacke / hals.

Det är inte så svårt egentligen. Redan när hunden ska till att börja dra avleder man den tills dess den slutar dra i koppel. En del hundar räcker det med att visa en favoritleksak, godis eller dylikt, en del hundar får man göra ett minimalt ryck i halsbandet (man får inte dra utan rycka med en liten knyck) så kommer hunden av sig (man ska absolut inte göra illa hunden, använder man rätt teknik ska man aldrig göra illa en hund eller skrämma en hund över huvud taget och ska inte göra det heller), i en del fall kan man helt enkelt vända och börja gå åt ett annat håll med, varje gång de gör en antydan till att börja dra.

Däremellan gäller det att se till att hunden får chans att gå fint på ett fritt koppel, det är ett viktigt moment annars förstår hunden inte skillnaden. Detta är av yttersta vikt.

Använd gärna dressyrhalsband, alltså stryphalsband, det hjälper till att uppnå resultat med sin effektiga och konsekventa effekt, när hunden drar stryper det åt och ger korrekt signal med omedelbar verkan, när hunden inte drar ligger det som ett fint halsband hängande ner på halsen som ett fint smycke och känns över huvudtaget inte alls för hunden om den är i rätt storlek för hunden.

Vid inlärning av att inte dra sätter man stryphalsbandet direkt bakom öronbas och käkar. D v s högt upp på halsen. På det viset kan man styra hunden utan att göra den illa. Anledningen till att det fungerar är för att där finns inte en hoper med kraftiga muskelpartier som långt ner på halsen, muskler som gör att en hund, speciellt om den dragit länge och därmed tränat upp dessa starka muskler extra mycket är extra tjocka och därmed mer okänslig.

En annan fördel med att ha halsbandet högt är att då får hundens huvud mindre rörlighet. De kan inte köra ner huvudet i marken, ta upp en spår och dra iväg med ägaren / föraren. Vi kan styra hunden, även hundar som väger mer än oss själva.

Tar man sig ann hundar som drar så man själv har svårt att hålla så kan man föra upp dressyrhalsband (stryphalsband) direkt bakom käkarna, placerat där är det inga problem alls att även styra hunden i sidled utan att behöva ta till extra muskler och därmed får man omedelbar kontroll över hunden utan att på minsta vis kunna skada hunden eller göra illa hunden. Metoden förutsätter att man har hunden går vid sin sida, inte i koppelläng framför, så som ska ske vid inlärning av att gå fint i band.

Den perfekta signalen att sända genom kopplet vid behov är ett mycket litet och kort ryck uppåt. Jag pratar om mindre än en cm på en stor hund. Knycken påminner om en pimpel rörelse med handen. Man ska först ha sådan kontakt med hunden att mer inte behövs för att väcka uppmärksamhet.

Det är på inget vis frågan om att hunden ska göras illa. När man gör illa en hund så kan den bli rädd, blir hunden rädd stänger den av att ta till sig lära av den som gjort den illa, och slutar därmed att lära sig det vi vill, det enda som hunden lär sig när man gör illa dem är att man inte kan lita på människor, att detta är obehagligt, något de inte vill vara med om.

Har man halsbandet på rätt ställa så kan man lätt hålla en hund som är tyngre än en själv och styra den, även under inlärningsperioden.

Anledningen till att man har denna höga placering av halsband på utställningshundar är för att de dels får den stolta hållning vi vill att de har i utställningsringen, en hållning som också får hunden att själv känna sig stolt! Och toppline blir stramare. Men framför allt, man kan lätt styra dem så de springer och viker av och vänder direkt när man ger signalen. Man kan även rikta fram nosen i den vinkel man vill att den ska synnas i siluett när man ställer upp hunden framför domaren.

Naturligtvis får man heller inte på utställningar göra illa hundar! Tänk vad illa det skulle se ut! Inte vackert alls. Om man som handler (= den som visar en hund på utställning) gör illa hunden på en utställning så finns det massor av människor som ser det, man måste då räkna med att bli anmäld för djurplågeri! Trots detta har denna placering av halsband används i alla tider på hundutställningar, därför att det INTE gör illa hunden med får önskad effekt, d v s handlern kan styra hunden.

Placeringen av halsbandet och den kontroll det ger ägaren är ingalunda något nytt påfund, utan sedan gammalt känt.

Om man tänker sig en situation som så att man binder en hund i en krok i en husvägg. Hunden kanske drar i början, men efter en stund slutar den att dra då den märker att den inte kan få huset att röra sig framåt på hundens uppmaning.

Tänk dig själv som ett hus. Då ska stå lika i-stadigt som ett hus, tills hunden är helt lugn innan du går vidare, då har du kontrollen. Börjar hunden dra, upprepa eller vänd. Se till att det är du som dikterar vilkoren och riktningarna.

Ett till av knepen är att man själv ska vara övertygad om att det går fint och uppträda därefter, då gör hundarna det också i regel. Speciellt när man är nära eller har en direktförbindelse med hunden, t ex om den lutar sig mot ditt ben, eller ett koppel binder ihop ägare och hund så lyssnar hunden av din sinnesstämning ännu mer än om hund och ägare "bara" befinner sig på avstånd från varandra. Ju längre avstånd, ju mindre påverkan.

Nosgrimma kan i vissa fall fungera utmärkt, om man inte låter hunden lära sig att ta sig ur den.

Ju längre man har gått med ett felaktigt beteende, ju flera metoder kan man prova och oftast tar det längre tid innan man uppnår önskat resultat.

Har man en stor hund bör man inte snurra kopplet runt handen, utan man har handtaget i handen låter kopplet löpa genom handen. Om hunden drar till kan man dras med och det kan få stora följder. En hund har 4 ben och står mycket stadigare än vi människor, de får en helt annan styrka än vad vi får. P g a detta är nosgrimma väldigt bra, det styr nosen så hunden kommer ur balans och förhindrar därmed hunden att få styrkan att dra.

 

 

Passiv träning (vuxna hundar och hundar som redan är bekväma att gå i band)

Här låter man huvudsaken hunden göra jobbet.

Passiv träning, som jag använder under senare år (skrivet maj 2017) på nära alla hundar:

Så fort hunden rör sig där den inte ska vara, strama kopplet (man får absolut inte göra hunden illa, bara så kopplet är sträckt) så hunden inte kommer längre än intill din sida (där den ska vara) och låt den dra så mycket den vill.

När hunden går/står bredvid släpper efter spänningen i kopplet OMEDELBART.

Upprepa om och om igen.

Brukar ta 10-20 sekunder att få hunden att fatta denna metod. En envis feltränad hund kan det ta t o m 30 sekunder att lära med denna metod.

Nyckeln är främst att släppa av på kopplet, men det hela fungerar inte med mindre än att man ser till att hunden inte får chansen att dansa runt hela socknen på en gång, utan hålls kort.

Om hunden gång efter annan får chans att röra sig över en stor yta så "vinner" den, den får sin vilja igenom, och då kommer den prova om och om igen. Ju mindre chanser man ger hunden att misslyckas, ju större chans att snabbt bli av med problemet.

Den possitiva responsen, d v s att omedelbart lätta kopplet när hunden gör rätt, är nyckeln till det hela. Utan att hunden får klart för sig när den gör rätt kan den inte göra rätt annat än på slump.

Det är människans ansvar att se till att vara tydlig för hunden, så hunden får en chans att göra det rätta. Men om vi människor inte gör rätt, kan hunden inte göra rätt.

 

 

Lära valpar att gå i band

Om man ska lära valpar att gå i band bör man göra annorlunda än för vuxna hundar.

Att lägga en bra grund innan man börjar gå med hunden är till stor hjälp.

Först kan man ha halsband på valpar redan från de föds och framåt.

Så när promenaderna börjar:

Utställningsband tycker jag är en fördel att ha till mycket små valpar för träning. Man kan också ta ett tunt, lätt band och sätta på en hake, jag rekomenderar då en längd på ca 2-3 gånger hundens längd.

Jag sätter på dem dessa band och låter dem springa lösa på promenaden med dessa band slingandes efter sig.

Det går ofta andra valpar och tar deras band och leder runt dem. Dessutom trampar andra och de själva på banden så det skapas små ryck.

Just att utställningsband har lätta snören, och lika för hemgjorda träningsband, och ofta bra lås gör dem utmärkta till detta. Dessutom är det endast att slänga dem i tvättmaskinen när man varit ute en regnig dag eller så, så banden är smutsiga. En annan fördel är att de är korta så de inte så lätt trasslar in sig i buskar m m.

Med denna metod så är hundarna så gott som färdigtränade med koppelträningen när man tar tag i andra änden på kopplet.

 

OBS! Man ska inte använda denna metod när hundarna springer själv på gården och band dinglande efter sig, då de kan fastna och skada sig. Man måste ha uppsikt.

 

Hemmagjorda träningsband.

 

 

Säkerhet och attityd

Om man konstant är orolig och nervös, stressad, över att hunden ska rymma/sticka så kommer man med automatik att förr eller senare få den lydigaste hunden att sticka.

Hunden är pålitlig och förutsägbar på sikt, statestiken är oundviklig. Däremot är varje enskild situation oförutsägbar, då det är minsta lilla sak som kan förändra läget och hunden som ett levande väsen har en egen vilja och en egen uppfattningsvärld som inte alltid överrensstämmer med våran egen vilja och uppfattningsvärld.

M a o, lita på hunden, med livrem och hängslen. Använd alla möjliga medel för att vara säker på att ha kontrollen, tills du kan lita på hunden helt och fullt. När du använder hjälpmedel som gör dig säker hjälper det i dubbel bemärkelse. Dels så ger det ett trygghetssystem ifall att, så inget oönskat händer, dels så kan du vara helt säker som förare, och då ger du hunden den rätta, trygga attityden som hunden vill känna att du har för att kunna lite på dig.

Hunden är som ett barn, den vill att husse och matte, eller dess förare, är trygg, säker, stark. Totalt pålitlig. Då blir de trygga och glada och behöver inte vara på sin vakt. Hunden kan istället ägna sin tid åt att njuta av livet och på det viset ge dig livsglädje. En vinn-vinn situation.

 

 

Träningen enligt naturmetoder

I naturen finns inte fysiska band. Där finns bara psykiska band. Det är det som vi ska försöka ha med våra hundar. Både för hundarnas skull, våran egen skull, men framför allt för att få ett MYCKET närmare förhållande hunden*ägare och ägare*hund, även utomhus.

Fiskelina är ett bra hjälpmedel när man tränar hund. Det ger säkerhet samtidigt som det ger de flesta hundar en känsla av att inte vara bundna.

De flesta hundar får en känsla av att de är lösa, men ändå har man som ägare/skötare/tränare en säkerhet så inget kan hända.

Man ska naturligtvis inte använda detta på vägar och liknande, utan på hundpromenader och fält, på tomten o s v.

Man får ett annat träningssätt när man aldrig drar i linan, mer likt naturens kontakt.

Linan ska vara så lång som möjligt och hållas på det viset så den aldrig stramar.

Det är endast en säkerhetsanordning. Inget annat.

Hundar på landet har många gånger längre distans på lösa promenader mot stadshundar. Anledningen är enkel, det finns i regel inte lika mycket tom yta i städer, alltså behöver både hund och ägare ha snävare ytor för att kunna hålla ihop och inte störa andra.

Att umgås med sina hundar utan fysiska band är ett helt annat sätt att umgås med sina hundar som ger det starkaste bandet man kan få.

 

 

Hunden går före eller långt efter

En hund som är långt bakom, som behöver komma framåt, uppmuntras lämpligast för att komma framåt. Försöker man dra fram en hund med våld som är bakom så skrämmer man hunden. Man får hunden att mindre än någonsin vilja gå framåt. Några bra sätt att få hunden att vilja gå framåt är t ex ta med en hund som älskar att gå i band. Man själv går med glädje och ökar tempot sakta men säkert. Man sjunger en liten stump. När man sjunger blir hjärtat glatt, det känner hunden och tar då till sig av de glada känslorna. Godis är alltid en bra motiverare för hundar som gillar godis.

Ska man hålla hålla igen en hund som är för framåt så använder man hela kroppen för att förmedla det budskapet. Tar man till fysisk våld, om man rår på hunden med sina muskler, så svarar hunden med samma mynt, en dragkamp startar, starkaste vinner. Samtidigt som den starkare vinner så har du ställt upp på hundens lek, alltså dragit ner dig själv till hundens nivå. Du är ingen "uber-dog" längre. Använder man hela kroppen lugnt och stilla så låter man sig inte rubbas ur lugnet, d v s man står kvar högt över hundens nivå, så som anstår en människa. Samtidigt kan också en liten och lätt människa rå på en otroligt stark hund. En hund som människan i fråga annars inte ens skulle kunna få övertaget över.

 

 

Stryphalsbands/dressyrhalsbands placering

Halsbandet ska alltså vid träning sitta precis bakom käkarna och öronens fäste för att få önskad verkan och styrbarhet.

Halsbandet kan höger eller vänster vinklas. Om hunden går på höger sida ska man vinkla halsbandet till vänster och vise versa. Man väljer alltså vid träning vilken sida man ska ha hunden på och vänder halsbandet efter det.

Jag demonstrerar nedan med ett tygstryp för att tydliggöra hur ringen ska vara placerad.

 

Vinklar höger när hunden går på vänster sida.

Vinklar vänster när hunden går på höger sida.

 

Speciellt när man har kedja med lite längre länkar så kan kedjan låsa sig en stund i spänt läge om det är vinklat fel. Hundar reagerar så oerhört snabbt så ju snabbare signaler man kan ge hunden, ju tydligare är man mot hunden, ju snabbare uppnår man önskad inlärning. Man måste ge hunden chansen att snabbt känna att halsbanden inte sitter åt, direkt när hunden går fint, inte har kopplet spänt, så ska halsbandet slappna av kring halsen, då uppnår man snabbt önskad effekt.

 

Spårsele.

Sele.

Dragsele.

 

 

Sele

Vill du lära hunden att dra? Sätt på den en sele...

Angående Qurts sele, VGW sele och andra anti-drag selar. Qurts sele lanseras för att man med denna kan gå med hundar i band som tidigare har varit draghundar, utan ansträngning! Sedan kom massor av avvarter på detta.

Själv tycker jag det verkar vara rena humbug, men vad vet jag, jag har inte provat den! Jag har vänner som provat med varierande resultat.

Funderade en kort stund på att låna en av en som jag känner som har en och bor nära mig, men så började jag fundera på vilken hund jag skulle låna den till? Jag har ingen hund som drar... Jag kan inte ens förmå de att dra igen som tidigare dragit när de flyttat hit. Det är för inbyggt i ryggmärgen på mig att inte tillåta en hund att dra.

Men tillbaka till selen.

Vi har lite olika typer av dragselar till hundar. Man kan i huvudsak dela upp dem som följer;

En som har ett rejält stöd kring halsen och tar hjälp av hals - front (modell armé och liknande) som främsta stöd i dragmomentet.

En annan sele (modell nome) som använder hela fronten och bogen som dragbelastningsyta.

Så har vi en annan typ av sele, det är spårselen. Den används för att hunden ska kunna "ligga i" selen (hålla linan rejält spänt från och till) utan att skada sig eller saktas ner! Den bygger på belastning över fronten som går ut till bogen på vardera sida. Alltså samma belastningspunkter igen.

Denna Qurt sele ska alltså fungera som så att de kraftfullaste dragmusklerna ska användas för att lära hunden att inte dra. Jag kan inte annat än säga att det låter extremt bakvänt för mig. Skulle jag själv utforma verktyg som skulle gör att hunden får svårt att dra utan att matte och husse ska behöva ha "muskler som en brottare" så skulle jag satsa på utrustning som använder andra kroppsdelar än de starkaste dragpunkter en hund har.

Selen kan ha en poäng, den tvingar ägaren att använda andra metoder att nå hunden är ryck, folk har en förmåga att använda rycket så det ger ett starkt obehag, och det är inte korrekt sätt att gå till väga! Det kan denna sele förhindra, för de som annars har svårt att sluta med en sådan dålig vana på egen hand.

Men som sagt, jag har inte provat den!

Så en annan antidrag sele jag haft det tvetydiga nöjet att prova.

Denna form av "sele" gör illa hunden i armhålorna när den drar. Det gör så ont så hunden MÅSTE stoppa att dra för att inte plågas. Under armbågarna finns heller inga starka muskler för hunden som dessutom med tiden kan byggas upp och då ger hunden bättre försvar när den har en ägare som gör den illa. Dessutom nyps denna sele i lösskinnet. Man misshandlar alltså hunden.

P g a att denna inte har någon fästpunkt bakom käkbenen så har man heller ingen kontroll över hunden, man kan inte styra hunden och kontrollera deras hjärna, som man kan göra när man påverkar huvudets ställning och riktning.

Ironiskt nog har de döpt selen till "Gentle Walker".

Behöver jag säga vad jag gillar denna sele? Jag kan ge en hint, jag gillar inte tortyr och tortyrtillbehör.

Vi tackar en stackars plågad Bonzo för hjälpen, hans ägare har beslutat att aldrig mer utsätta sin hund för detta, vilket vi tackar och bugar för, å hundens vägnar.

 

Vi tackar Ebba för demostrationen,
Ebba som aldrig dragit i kopplet.

 

 

Nosgrimma

Idén kommer naturligtvis från häst. Att kunna bemästra ett så stort djur som en häst kräver intelligens, teknik och kännedom om djuret. Nosgrimman tillåter till ett visst oss människor att också hantera hästar som inte uppför sig som bäst p g a icke kompetenta ägare/skötare. Grimman fungerar som så att när hästen går framåt så drar man nosen åt sidan och till sist bakåt, det är svårt att fortsätta rakt fram när nosen riktas åt sidan-bakåt. Samma princip för hund. Hästen har ett rejält långt huvud som gör det lätt att få en grimma att sitta kvar på hästen hur den en krumbuktar sig.

Nackleden med nosgrimma är att den inte fungerar på alla raser, extremt kortnosade kan t ex inte ha nosgrimma som fungerar. En annan nackdel är att det är vanligt att den kreativa hunden tar sig ur nosgrimman, den tycks inte bli så säker som på en häst, kan det bero på längden av nos/skalle? Under senare år har nosgrimman modifierats och anpassats till hundens anatomi och är rymningssäker på normalnosade eller långnosade hundar. Mycket fördelaktigt.

Själva idén med nosgrimma på hund låter för mig riktigt smart, fast det är "bara" ett problem, de flesta hundar tar sig ur den allt för enkelt. Detta innebär att föraren måste ha dubbla koppel ifall nosgrimman ramlar av. Mycket tragiskt. Extremt plattnästa hundar är också uteslutna från möjligheten med en nosgrimma, tråkigt nog. Kunde man få den att sitta, t ex genom att göra den i ett stycke med hål för ögonen och öronen, så den inte åkte av, torde den vara ett helt underbart komplement till den som för tillfället är nog så handikappad så den för stunden inte kan fostra på en hund som är ofostrad. Detta skrivet som grimman var förr.

Med nosgrimman behöver ägaren inte ens ha muskler för att lyckas.

När hunden går rakt fram och spänner kopplet dras huvudet åt sidan, när hunden inte kan titta rakt fram så varken kan den eller vill den dra mer framåt. Tvärs om, de vill backa.

En hund VILL gå framåt, de VILL se vart de är på väg. En hund som går en lång stund med huvudet åt sidan tenderar att börja vilja gå åt det hållet nosen pekar, d v s den vill gå till det den ser. Håller man då hunden kort, så den går vid ens sida, så har man sin kropp mellan sidriktningen och kan preja hunden från att börja byta riktning.

En hund som backar märker att det är vad den är tvungen att göra för att kunna se vart den är på väg.

Nackdelen som många i begynnelsen pratade om var att hundar kunde ta sig ur dem. Att de kan ta sig ur den är tydligen ett problem som rättats till, detta gör att man behöver inte längre ha dubbla koppel med nosgrimma, vilket naturligtvis är toppen, ett otroligt bra framsteg.

En annan nackdel var och är att kortnosade hundar kan inte använda den. Detta problem kvarstår.

Man kan däremot inte styra framför allt hundens hjärna på samma vis med denna. Finkontrollen fungerar inte som den ska.

Men som enkom hjälpmedel för att få en normalnosad hund eller långnosad hund att inte dra, kan jag inte hitta ett bättre hjälpmedel för de som inte vill eller inte kan använda stryp.

Hjälpmedlet fodrar inte ens inlärning för hur det ska hanteras. Det enda man behöver lära sig är att trä på grimman korrekt och ställa in den korrekt för hundens storlek, sedan är det bara att koppla på kopplet och gå.

Det enda man ska komma ihåg när det gäller teknik, man ska INTE rycka, utan hålla i kopplet utan att parera en enda rörelse. Gå med handen och armen i vila. Inga ryck. Har man svårt till att börja med kan man bilda kopplet i kroppen, kanske kring midjan och inte röra kopplet med handen, då får man grimmans perfekta effekt. Det är då endast hunden som anpassar sig, så som det borde vara.

Vi tackar Bonzo för hjälpen så vi kunde testa denna!

 

Vi tackar Maximus för demostrationen.

 

 

Osvikligt knep

Jag använder mig redan från valplådan av ett träningsknep som fungerar utan minsta problem. Jag lägger inte ner minsta lilla arbete på att få hundar att gå i band, som jag ser det så kan mina hundar som är födda hos mig bara gå i band utan att jag gör någonting. Men visst gör jag något, följ receptet nedan så kan ni själv se hur lätt det är.

  1. När hunden är nyfödd sätter du på den halsband.
  2. När den kommer i livligaste åldern så tar du på den ett litet och lätt koppel, t ex ett utställnings"snöre", och låter hänga efter hunden när den är som livligast och leker för fullt. Ha bara koll på att hunden inte fastnar någonstans, detta kan alltså bara ske när hunden är under uppsikt, som en av alla aktiviteter vi ska träna våra valpar med för att de ska bli bra hundar.
  3. Efter några gånger i moment 2 så är det bara att ta tag i kopplet och gå.

 

Varför fungerar denna metod? Hunden har sedan länge upphört att vara berörd av ett ha halsband när man väl ska börja gå med den i band, det är lika normalt som att människobarn lär sig ha blöja.

När valpen leker och stojar så fastnar bandet lite här och där, syskon tar tag i kopplet och går med syskonen o s v. Alla dessa "ryck" lär sig valpen UTAN negativ påverkan av människan som i stort sätt alltid är orsaken till att hundar blir rädda att gå i band. Valpen lär sig på detta vis att det är fullkomling normalt att det rycker ibland och att de ibland får följa ett syskon som hänger fast i andra änden, och lär sig lätt att detta är fullkomligt normalt och ofarligt.

Alltså kan hunden redan uppföra sig i band den dagen du tar tag i andra änden.

Med denna metod under flera år nu så tänker jag inte ens första gången jag tar tag i kopplet och börjar leda hunden, det är inte på minsta vis ett nytt moment som varken jag eller valpen ser det, utan den har redan lärt sig när jag kommer in på kopplet. Kopplet finns bara där, jag styr valpen med min person.

 

Det går naturligtvis att använda denna metod även på äldre valpar eller t o m vuxna hundar, man får då däremot låta moment två vara lite längre tid och fler gånger än på valpar.

 

 

Underhandsgrepp

Är man själv liten och lätt så kan det ibland vara svårt att hålla en stor och tung hund som inte är ordentligt uppfostrad. Det finns ett grepp som är enkelt. Man har på hunden ett vanligt, fast halsband, typ läder eller tyg. När man hamnar i den situationen att hunden vill försöka dra iväg tar man ett tag i fasta halsbandet bakifrån och fram, ett så kallat undehandsgrepp. På det viset behövs inte så jättemycket styrka för att hålla en stor hund.

 

Vi tackar våran ursnälla Aurora för hjälpen

 

 

Hundar som lätt kommer ur sina halsband

En del hundar har väldigt liten skillnad i omkrets mellan hals och huvud och de kan därmed lätt ta sig ur halsband och smita. Denna typ av fysiska konstruktion är t ex inte ovanligt bland vinthundar och vissa terriers. Man kan lätt förhindra att hunden tar sig lös.

Man sätter på hunden ett fast halsband, bakom halsbandet trär man på ett så kallat dressyrhalsband-stryphalsband.

 

Vi tackar våran lydiga Eleganza för hjälpen

 

 

Hoppande hundar

Ibland har man en hund som gärna vill hoppa på en själv eller på folk man möter på gatan. För att lätt förhindra det utan onödigt bråk och onödig muskelkraft ställer man sig på kopplet så hunden får all chans att hälsa, utan att hoppa, sedan ser man till att ge hunden massor av smek och kel, som den uppenbart vill ha, för att visa den att den får alla klappar den vill ha om den INTE hoppar. Lyckas hunden hoppa så ska man inte klappa den så den får belöning för sitt felaktiga beteende. Däremot ska man klappa den så fort den står på sina fyra ben igen, för att markera för hunden när den gör rätt och att det lönar sig att göra rätt.

 

Mer om hundar som drar i kopplet och vad det kan leda till.

Mer om selar.

 

Updated 2019-01-05