UTSTÄLLNINGSTRÄNING

VARDAGSTRÄNING - NORMAL UTBILDNING FÖR VÅRA HUNDAR - UTSTÄLLNINGSTRÄNING

Grundläggande, innan allt annat: Om man älskar sitt djur ser man till att den är tam. Tamdjur, till skillnad mot de flesta vilda djur, ska man kunna ta i överallt, undersöka och sköta. Kan man inte det, är djuret inte tam. Detta är absolut grundläggande för ALLA hundar, och är det inte uppfyllt ska man inte tänka på något annat förrän detta är gjort.

Det viktigaste när man tänker ha en hund till utställning är att starta med att få dem att tycka det hela är kul. En lycklig hund är en vacker hund. En rädd eller aggressiv hund är en anskrämlig syn. Inget att sträva efter.

Utställningsträning, ägaren SKA se till att hunden HAR KUL! Sedan kan vi träna därifrån. Men det som är viktigast är att HUNDEN HAR KUL! Har hunden inte kul har man misslyckats som hundägare/hundhandler. Att som domare prioritera hundar som släpar runt i ringen, då har nog domaren inte förstått vilket FUL STYGGELSE en olycklig hund är. Det är INTE vackert. Domare som inte ser det, undrar om de ens kan läsa av en hund över huvud taget? Kan de då ens äga en hund och bete sig snällt mot den?

De som vill ställa ut sina hundar ska tänka på att hunden är inte född för att springa på utställning. Det är vi människor som är skyldiga att se till att hunden tycker det är TOPPENKUL! När hunden tycker så kan man finputsa på detaljerna.

Börjar man med detaljerna för tidigt så är det mycket stor risk att hunden tappar suget.

En lyckad träning för utställning börjar redan i valplådan, men det är aldrig för sent att börja.

Hunden ska känna sig trygg och omhändertagen, inte våldtagen.

Har inte uppfödaren lagt den rätta grunden för en blivande utställningshund och trygg familjehund så får ni starta från valpstadiet lite senare med er valp.

Får ni tag i en vuxen hund som ska tränas upp, det är samma metod som gäller som med en valp.

Ju senare man startar träningen ju längre tid tar det oftast att lära in det hela.

Vad det gäller hur en hund ska stå får man fråga uppfödaren, det är individuellt för varje ras.

När man ställer en hund snyggt kan man annars ta hjälp av fina bilder på hundar uppställda snyggt för utställning. Så kan man ha speglar till hjälp, tittar man via en spegel på hunden ser man vad domaren ser och kan då lätt jämföra med bilder hur ens hund står. På små hundar kan man sätta speglar bakom trimbordet, på större hundar kan man t ex använda skyltfönster på kvällen, de blir då som gigantiska speglar.

När man rör en hund (springer med hunden) kan man också ta hjälp av skyltfönster för att se om hunden rör sig i fint trav, som en hund ska, i alla fall de allra flesta raser ska röra sig i trav under bedömning.

Vid 5 - 6 veckor kan man börja ställa upp hunden som en utställningshund, då är det bra om man lockar hunden med något trevligt, valpar brukar vara lätta att fånga uppmärksamheten på. Denna träning ska endast pågå några sekunder. Man ska sluta innan ens hunden förstått riktigt var som hände.

Samtidigt passar man på att titta på tänderna. När man börjar är det frågan om att endast ta lite i läppen, när hunden är helt bekväm med detta börjar man lyfta lite på läppen. När detta går utan problem börjar man att känna på tänderna med fingret. Nästa steg är att titta på tänderna, för varje vecka blir hunden duktigare och duktigare. Detta lägger också grunden för en bra tandvård som är väldigt viktig för alla hundar och då också speceillt utställningshundar. Det är ingen skönhet som ska ha fula och trasiga tänder.

På hanhund tar man och känner vid testiklarna varje gång. Man behöver inte känna efter testiklarna, om de är där eller inte, utan bara ta på området vid testiklarna varje gång. Vissa hanhundar kan bli väldigt förnärmad när domarna tar där senare, så av den anledningen är de lika bra att vänja dem vid detta också.

Så börjar man trä på valparna halsband senast när de är ca 5 - 6 veckor, allt för att det ska bli helt naturligt för hunden med halsband och senare koppel.

Så när veckorna går så utökar man tiden för träningen, men hunden ska tycka det hela är kul! Man kan här lägga in kommandot 'stilla', eller liknande, så den lär sig för framtiden.

Detta är alltså träning som bör påbörjar redan hos uppfödaren. Om uppfödaren tycker det är för mycket att ägna varje valp 10 - 15 sekunder individuellt om dagen till varje valp, så kanske man inte har tid med valpar, då kanske man inte skulle parat tiken från första början!

När valpen då blir 8 - 10 veckor, helst inte senare! Då startar man med att gå med hunden i band. En utställningshund som inte känner sig bekväm i band kommer aldrig kunna stråla som en stjärna ska göra. Att bara gå ett par gånger och sedan anse att hunden kan detta, är inte så lyckat. Hunden bör regelbundet gå i band och ha skoj så de finner detta bekvämt. Folk som bor i stan så löser detta av sig själv, men folk som bor på landet, eller folk som har tomt slarvar oftast med koppelträning. Glöm då inte att gå med valpen / hunden i band regelbundet. Det räcker faktiskt med ytterst kort stund, bara den har kul. Valpar behöver inte mer. Man kan med fördel sätta ett band på den när den leker i trädgården! Under uppsikt, naturligtivs, hunden kan ju faktiskt fastna.

Lek in allt med valpen. Låt den gå under trevliga former. Man kan använda älskligt leksaker, godis eller annat att locka med, ibland kan det också vara en bra idé att valpen får gå tillsammans med en vuxen hund som redan är duktig att gå i band, på så vis för valpen "draghjälp". Det bygger på den medfödda instinkten att det är naturligt för en liten valp att följa de vuxna hundarna i flocken, blir den lämnad efter, klarar den inte sig själv på egen hand och dör därmed (i naturen). Tränar man därför i rätt ålder så uppstår inga problem.

När valpen går fint som rasen ska göra kan man berömma den och lägga in kommandot 'gå', 'framåt' eller liknande.

Man kan också träna valpen att när den står som en utställningshund uppsträckt fint så kan man berömma den så den förknippar det hela med skoj. Man kan här lägga in ett kommando, 'stå', då lär sig hunden detta för framtiden.

Hunden ska lära sig att vara glad i främmande.

Hunden ska tränas i bullriga och stökiga miljöer.

Hunden ska lära sig att åka bil. En hund som avskyr att åka bil eller är åksjuk mår illa när den anländer till utställning, dessa hundar kommer oftast inte tycka utställningar är speciellt skojiga. Helst ska valpen ha tränats innan den är leveransklar för att ge största möjlighet att valpen inte blir åksjuk.

Hunden ska lära sig att möta främmande hundar, inte nödvändigtvis leka med främmande hundar (framför allt inte för valpar innan de har fullt vaccinationsskydd), men vänja sig vid att det finns främmande hundar kring den utan att det är något märkvärdigt med det. Hunden ska på högre nivå lära sig att stå fint o s v i främmande miljöer, stökiga miljöer och av främmande människor.

Hundar som inte är färdiga för utställning

En hund som är halt, arg, rädd, osund är inte vacker.

Det spelar ingen roll hur exakt alla detaljer är ihopkomna på hunden, då helheten störs av grava störningar.

Den hunden kan aldrig vara vacker, enbart beklagansvärd och i stort behov av att botas.

Först ser man till att hundar är tama, sedan fysiskt friska och mentalt i balans.

Hundar ska gillar utställning.

Efter det kanske man har en vacker hund som man kan springa på hundutställningar med.

Hundar som är rädda att gå till veterinären/utställning/hundtrimmare etc

Hundar som är rädda att gå till veterinären, till utställning, hundtrimmare eller annat. Det är precis samma grundprincip för alla sådana situationer. Här nedan skriver jag veterinär, men betydelsen fungerar för nästan allt.

Mina hundar har aldrig varit rädda för veterinären (eller annat). Tvärs om! Ibland har veterinärer "gjort illa" mina hundar, för att kunna vårda dem. Även dessa hundar har näst intill alltid älskat att komma tillbaka till veterinären.

De två undantag jag kan dra mig till minnes är båda hundar som jag tagit emot som vuxna och inte har hunnit bo så länge hos mig, som behövt akut veterinärvård som varit delvis smärtsam, detta innan de helt vant sig vid mig och vår situation och sätt att vara.

Den ena av dessa hundar blev av med sin veterinärskräck ca 1 år efter han bott hos mig. Den andra flyttade innan hon fick förtroende för mig och mitt omdöme om veterinärer.

Jag tror att anledningen till att mina hundar älskar veterinären är för att jag gör det. Jag väljer veterinär med ytterst stor omsorg. En veterinär har en stor del i min kennel, som består av mina 4-fota barn, som jag bara vill ska ha det allra bästa som går att få. För mig är grunden för "det allra bästa" för hundar, hälsa i kropp och själ.

Hundarna känner när vi blir glada och lyckliga. De känner med oss. Om vi är en pålitlig flockledare över våra hundar så litar hundar på vårt omdömme.

Tänker man på veterinärer som de mirakelarbetare de är, så mycket gott de uträttar på daglig basis, så kanske rädda hundar också börjar känna glädje i att gå dit. Ingen veterinär ska göra en hund illa i onödan, om veterinären gör det så skulle jag välja en annan veterinär. Man måste känna sig trygg med sin veterinär.

Possition på utställning

Utställningspossition är en detalj. Först ska hunden tycka det är kul och tryggt att stå. Sedan kommer detaljerna.

Att träna sin hund att stå i possition är en bra träning för icke utställningshundar också, då de lär sig disiplin och tålamod. Något de och vi kan ha nytta av t ex när det gäller veterinärbesök, vård etc.

Denna träning inleder man EFTER att hunden först har lärt sig lust och glädje av att stå som en utställningshund. Helheten först. Detaljerna sen.

En hund som ska vara helt igenom normal i sin kroppskonstruktion ställer man lite olika beroende på vad man vill dölja eller framhäva på hunden. Den perfekt konstruerade hunden ställer sig i regel själv i rätt possition, helt enkelt för att den är perfekt byggd, under förutsättning att den inte är rädd eller påverkad på annat sätt.

Den perfekt konstruerade normalhunden (= hund med "normal" kropp) ställer man då så att frambenen är paralella framifrån och att tassen i siluett (från sidan) är placerad under manken. Baktassarna är i siluett placerade under höftbenet. Bakstället sett bakifrån ser ut som ett A som är aningens mindre öppen nere. Detta ger en ganska rak rygglinje på en normalhund. Vill man ha aningens sluttande rygglinje tar man ut bakfötterna lite längre, eller ställer hunden aningens i uppförsbacke. På så sätt luras ögat. Uppställningen bak påverkar även svansen, så det kan därför också variera på olika raser p g a svansen.

Huvudet på normalhunden ska vara riktat framåt och halsen hålls i samma vinkel som i vila till allert vinkel, beroende på hur hundens hals ska se ut på er ras.

Possition på några av "mina" raser

Minns att dessa beskrivning är hur man ställer en välskapt hund med korrekta vinklar o s v. Ibland kan man ställa hunden som rasen inte borde ställas, om hunden inte har den konstruktion som rasen ska ha.

Basset Hound

Rasen ska stå parallellt med frambenen sett framifrån, som ett A i bakbenen sett bakifrån. Framtassen ska stå rakt under manken på hunden sett från sidan. Baktassen ska stå under eller något bakom höftbensknölen sett från sidan.

Hals och huvud hålls i stående med fördel aningens högre än normal vilande possition, den kan t o m hållas som i uppsträckt läge när hunden är nyfiken / ivrig.

Svansen ska hållas i en båge, som en halvmåne, en skära, upp i luften. Man kan här hjälpa till att hålla svansen i den possitionen.

Cavalier king charles spaniel

Hals och huvud hålls i stående med fördel aningens högre än normal vilande possition, den kan t o m hållas som i uppsträckt läge när hunden är ivrig / upphetsad.

Svansen ska hållas i en mycket svag båge bakom hunden. Svansen ska inte gå över rygglinjen i stående och bör heller inte gå allt för mycket över rygglinjen i rörelse.

Chihuahua

Rasen ska stå parallellt med frambenen sett framifrån, som ett A i bakbenen sett bakifrån som kanske är aningens smalt nedtill. Framtassen ska stå rakt under manken på hunden sett från sidan. Baktassen ska stå under höftbensknölen sett från sidan.

Hals och huvud bör hållas som i uppsträckt läge när hunden är nyfiken/uppmärksam.

Svansen ska hållas allt från rakt upp i luften till över ryggen, men den ska dock inte pidda ner framåt och passera ner över rygglinjen, förr var idealet en halvmåne (men det är borttaget ur standarden numera). Man kan här hjälpa till att hålla svansen i possitionen under stående men för att uppnå störstsa möjlighet för bra resultat bör hunden hållas i sådan sinnesstämning i ringen att den håller upp svansen själv i rätt possition.

Italiensk vinthund

Rasen ska stå parallellt med frambenen sett framifrån, som ett A i bakbenen sett bakifrån med en anings smalt mellanrum nertill. Framtassen ska stå rakt under manken på hunden sett från sidan. Baktassen ska stå under höftbensknölen sett från sidan.

Ställer man bakbenen aningens vidare från varandra så får man en något mer sluttande rygg. Ställer man baktassen längre bakom sett från sidan blir rygglinjen aningens mer sluttande efter sista revbensbågen på hunden och bakbensvinklarna framträder lite mera. Detta kallar man a´la´amerika, då denna uppställningspossition för rasen startade där.

Halsen ska i stående gå upp i 90 graders vinkel mot ryggen för att framhäva rasens ovanliga proportioner och stolta uttryck. Den bör också hållas i mental nyfiken / uppmärksam stämning för att framträda längden av halsen.

Svansen ska hållas nedåt i stående, ofta i en svag båge. I rörelse för inte svansen gå för högt. Helst inte över rygglinjen.

Japanese chin

Rasen ska stå parallellt med frambenen sett framifrån, som ett svagt öppet A i bakbenen sett bakifrån. Framtassen ska stå rakt under manken på hunden sett från sidan. Baktassen ska stå under höftbensknölen sett från sidan.

Ställer man bak bakbenen en anings längre får man en anings mer bakbensvinkel på hunden men förlorar en del av de rätta proportionerna vid första anblick av hunden.

Hals hålls i stående i 90 graders vinkel mot rygglinjen, den ska vara kort och detta framhävs genom att hunden står i vilande / trygg mental stämning för att få rätt uttryck av kort hals. Denna nackvinkel framhäver även hundens fyrkantiga proportioner, som rasen ska ha.

Svansen ska hållas över ryggen i en halvmåne, en skära, ner över länden och passera ryggraden. Hunden ska vara orädd och käck, den ska vara av sådant "virke" att den håller svansen upp på plats av egen kraft.

Podengo P Grande

Har man lågt placerad svans på hunden kan man ställa bakbenen aningens längre bakåt så kan svansen se aningens högre ut i sin placering.

Hals och huvud hålls i stående med fördel aningens högre än normal vilande possition, den kan t o m hållas som i uppsträckt läge när hunden är nyfiken / ivrig.

Svansen ska hållas i en båge, som en halvmåne, en skära, upp i luften. Man kan här hjälpa till att hålla svansen i den possitionen.

S:t Bernhardshund

Hals och huvud hålls i stående med fördel aningens högre än normal vilande possition.

Svansen ska hållas nedanför rygglinjen i både stående och rörelse. Mycket svagt böjd i stående men bakom, nedåt. En S:t Bernhard som tenderar att ha svansen mellan benen bör aldrig primeras, det är inte rasens rätta psyke.

Tax

Rasen ska stå parallellt med frambenen sett framifrån, som ett aningens svagt öppet A i bakbenen sett bakifrån. Framtassen ska stå rakt under manken på hunden sett från sidan. Baktassen ska stå under eller något bakom höftbensknölen sett från sidan.

Att ställa bak bakbenet lite bakåt ger en illusion av att hunden har mer bakbensvinkel. Att ställa bak bakbenet ordentligt bakåt ger intryck av en rakare bakbensvilkel och en lång kropp.

Hals och huvud hålls i stående med fördel i normal possition, den kan gärna hållas i en stram / stel / fixerad possition som framhäver rasens skarpa uttryck.

Svansen ska hållas nedanför rygglinjen i både stående och rörelse. Mycket svagt böjd i stående men bakom, nedåt. En Tax som tenderar att ha svansen mellan benen bör aldrig primeras, det är inte rasens rätta psyke.

Yorkshire Terrier

Rasen ska stå parallellt med frambenen sett framifrån, som ett A i bakbenen sett bakifrån. Framtassen ska stå rakt under manken på hunden sett från sidan. Baktassen ska stå under höftbensknölen sett från sidan.

Ställer man bakåt bakbenet en liten bit för man en aningens sluttande rygg, som rasen inte ska ha, enligt rasstandarden. Ställer man tillbaka för mycket så förefaller hunden rak i bakbensvinkeln och kan förefalla lång i kroppen.

Hals och huvud hålls i stående högre än på en hund med normal vilande possition, den bör hållas som när hunden är nyfiken och uppmärksam för att framträda deras personlighet.

Svansen är ett eget kapitel på denna ras. Då de tidigare var kuperade och sedan okuperade lämnades frågan om svansen öppen för ett antal år. Innan kuperingsförbudet hände det att utställare höll upp den lilla svansstumpen med ett funger så den stog som en knopp rakt upp. Sedan när kuperingsförbudet varat ett antal år fastslogs att svansen skulle vara så rak som möjligt, av medellängd. Buren aningens högre än ryggens linje. En Terrier bör ha ett sådant temperament att de av egen kraft håller svansen i vaket och piggt tillstånd på en hundutställning, hemma om man t ex ska fotografer bör en Terrier vara av det psyket att det ska räcka med lite bos och lek för att få hunden med på "noterna". Jag är av den bestämda uppfattningen att man inte ska behöva hjälpa till att hålla svansen på en Terrier. Har hunden väl högt buren svans kan man till viss del påverka det genom att placera bakbenen aningens under hunden, om pälsen är av sådan längd så proportioner och siluett inte skäms av tilltaget. Tenderar svansen att vara väl kraftigt böjd kan man försöka göra livet lite mer avslappnat för hunden i stående.

Utställningskoppel

Utställningskoppel är ett eget kapitel. Man bör lära hunden att gå med ett extremt tunt halsband för att vänja sig, en del hundar reagerar negativt av dessa smala band. Det är bra att göra det efter att hunden har lärt sig att gå med normalt halsband först.

Det finns också utställningsband med ett tjockare parti under hakan, det går också bra att använda till de flesta hundar, om det inte stör utseendet på hundens halslinje.

Utställningsband ska vara diskret, inte i ögon fallande. Det är hunden som ska framträda, inte utrustningen.

Ett vitt utställningskoppel är naturligtvis fräscht, fast problemet är att när de är nya kan det vita i koppel överglänsa det vita i hundens pälsfärg, och dessutom blir vitt väldigt fort solkigt och är därmed inte vitt längre, då är det riktigt ofräscht. Svart däremot passar alla hundar utan undantag.

Koppel och halsband.

Om en hund har svårt för något moment, ställ upp speglar och titta i dem för att se ifall du gör något som kan göras annorlunda. Eller be någon filma dig och titta om och om igen. Ett annat är naturligtvis att låta någon annan titta och kritisera vad du gör. Eller varför inte låta någon annan behandla hunden och själv titta på, på håll, så ägaren inte påverkar skeendet så mycket. Man kan lära sig mycket om vad man själv gör genom att iaktta sig själv, speciellt mitt i en handling.

Det är vårt ansvar som ägare att få hunden att tycka detta är kul. Hunden har inte bett om hundutställningar, det är människans påfund. Se till att hunden tycker det är kul! Hundar som plågas på utställning kan aldrig se vackra ut, i mitt tycke. Rädsla är fult och beklämmande, inget man vill se på utställningar.

Att träna rädda hundar gör man långsamt och säkert, med massor av tålamod och kärlek. Mutor av lek, godis, leksaker o s v. Vissa hundar gillar det ena, vissa gillar det andra, det är bara att prova sig fram. En hund gillade när jag gick och gnolade för henne, då hon förknippade det med att jag var i världsklass - glad. Man ska lära känna sin hund, se vad den gillar och använda sig av det för att få den glad och med på noterna. Det är bara att se till att känna sin hund och HA SKOJ med hunden.

En reflektion efter en utställningshelg 14-15 april 2012 i Sundsvall. Det är beklämmande att se djurplågeri.

Det är oerhört tråkigt när man ser folk ränner runt på hundutställningar med hundar som knappt fått mat i hela sitt liv, nervösa nervvrak som är på väg att svälta ihjäl. Kanske man borde, ifall man ska ha hund alls, stanna hemma och lära sig mata sin hund och se till att den är glad och orädd innan man börjar släpa runt den på utställningar. Utställningar kan vara otroligt stressande för en hund med dåligt psyke (som oftast kommer från ägaren / dålig mental och ibland också fysisk vanskötsel), denna mentala och fysiska ansträngning kan skrämma en rädd hund ännu mera, dessutom så fodrar dessa utställningar mycket energi, energi som om hunden är undernärd på det, kan bli förödande. En hund som blir akut på tok för låg på näring, får ofta brist på diverse vitaminer och mineraler i kroppen. Detta kan även orsaka sjukdom, har hundkraken otur så kan man heller inte reparera skadan, risken är mycket större för permamenta skador om hunden alltid varit undernärd.

Mata hunden först, träna den sen, SEDAN när hunden är välnärd och mentalt stabil kan man ha en hund som har fysisk och psykisk förmåga att visas upp på en utställning, är hunden dessutom fin kan man då dessutom få ett fint pris på den! De få domare som ger undernärda nervvrak fina priser får vi hoppas strax ändrar sig eller slutar i domarkåren.

Ibland vill man bara grina av sorg över vad vissa hundar får utstå p g a okänsliga och dumma ägare.

En hund som hålls i kroniskt lågt hull under hela uppväxten har liten chans att få en fin utställningspäls senare i livet, ofta är pälsen som kommer ut väldigt kort för sin ras, ibland också gles. Om hunden vid 1 års ålder eller senare matas upp ordentligt så brukar det vara för sent att rädda en utställningspäls. Hunden kan däremot sätta lite lockig päls som ofta är matt och trasslar sig lätt, som blir lite rikligare vid 7 års ålder, alltså på ålderns höst, om den får leva så länge.

Uppdaterad 2022-11-08