Avelsurval

 

 

Moder natur prioriterar de vilda djur som är försiktiga och inte utsätter sig för överdriven fara. Naturen prioriterar skygghet på våra vilda hunddjur. Människan prioriterar tamhet (förhoppningsvis). Med generationen förstärks det vi strävar efter.

 

Ett exempel: I ett avskärmat samhälle anses stora öron vara attraktivt. Man väljer oftare partner som har stora öron. De med stora öron får därför mest barn. Dessa barn växer upp och har också lärt sig att stora öron är toppen, de väljer igen partner med stora öron o s v. Till sist har vi ett samhälle som har större öron än genomsnittet.

 

Väljer ett liknande samhälle att det är attraktivt med små öron, stora fötter, händer och ögon. De vill också prioritera mörka nötbruna ögon. Sedan vill man att de är så korta och tjock som möjligt. De ska ha mörkbrunt hår och skarpa ögonbrynsbågar. Ingen kan välja allt, så då kommer de olika individerna lägga mer intresse på en detalj, en annan på en annan o s v. Detta samhälle skapar inte en typ, då det är för många komponenter.

 

Samma är det på hund. Har vi en detalj som alltid ska finnas på våra hundar går det ganska fort att få hundarna med den speciella detaljen. Har vi en hel hoper detaljer vi vill ha på våra hundar så blir det att man måste stå tillbaka på ett gäng egenskaper på varje avelsdjur.

 

På hund går generationsintervallen ohyggligt mycket snabbare än på bl a människor, p g a det visar sig förändringar fortare på hundar än på människor.

 

Rent praktiskt är det bra om man tillåter mycket olika detaljer och inte fastnar i detaljerna så mycket.

Man väljer max tre egenskaper som man inte gör avkall på. T ex hur jag tänker och inte gör avkall på:

 

Podengo Grande är en utrotningshotad ras, där räcker det bra att enbart spika två egenskaper, d v s grunden. Frisk i kropp och själ omfattar t ex bra temperament. En hund som är frisk och sund rent allmänt är vacker, en hund som är glad, lycklig är vacker, helhetsintrycket blir korrekt i siluetten om hunden har bra proportioner. Däri ligger grunden på alla hundar, så som jag ser det. Ger man aldrig avkall på detta så är man på god väg att skapa en ny generation friska och glada hundar som syns vad den är för ras.

 

Jag får gång på gång höra att jag har överlägsna hundar vad gäller sundhet och temperament, oavsett ras, från den minsta till den största. Detta kommer sig av att jag inte hakar upp mig på för många detaljer, utan försöker att inte para två hundar med samma fel när det gäller detaljerna. Men däremot inte gör avkall på grunden. Man får ALDRIG glömma grunden, hur vackert än ögonen är placerade i huvudet, eller hur perfekt bågen är på svansen. Det kommer fler hundar förr eller senare med så bra detaljer som håller måttet i grunden.

 

Pia´s hundar är sedan 1980-talet berömda för att vara sunda och glada och framåt. De är berömda för sina fina pälsar, sina bra och stabila magar och att de blir gamla. Det är en sund och frisk grund att vila på, och utan de egenskaperna kan hunden inte heller bli en fin utställningshund. Osunda hundar, rädda och arga hundar, hundar som backar, de är inte vackra.

Så har jag hakat upp mig på proportioner. Jag avskyr felaktiga proportioner på en hund, oavsett vilken ras det är. Proportionerna ska vara som i rasstandarden för varje enskild ras, det är oerhört viktigt för mina ögon. Mycket små avvilkelser har jag lärt mig att släppa mellan fingrarna några ytterst få gånger genom åren.

En kompis jag har är lika noga som jag är på proportioner, men hen har hakat upp sig på könsprägel. Också fullt förståligt. Där kan dock jag se mellan fingrarna någon gång emellanåt, så länge jag inte parar två med varandra som båda har dålig könsprägel.

 

 

191211 Långsiktigt

När jag var 10 år gammal trodde jag inte att jag skulle leva till millenieskiftet. Och om jag skulle leva in på 2000-talet, så skulle jag vara sååååå gammal då. Det jag lärt sedan dess är att ha tålamod. Att livet är långt, när man är ung. Att planera för lång tid framåt.

När det gäller hunduppfödning så måste man tänka på vad som är viktigt, vad man vill uppnå. Ta reda på hur man ska nå dit. Jobba ihärdigt för att komma dit, med samma mål, år ut och år in.

Mitt mål har, trots att jag inte planerade långt fram när jag var ung, alltid varit glada, friska hundar som lever lyckliga. Det gör mig glad! Oavsett vilken ras jag haft så har det alltid varit grunden till min avel, oavsett ras. Sedan har jag olika önskemål på olika raser.

För att nämna Japanese, de SKA vara korta i ryggen. De SKA ha en liten näsa, näsan får alltså INTE sitta intryckt i skallen, det är inte sunt, så det går in i mina grundkrav på alla hundar jag kan tänka mig att avla på. Inte för stora ögon med för mycket vitt, av samma orsak. Inte sunt. De ska hålla en tillräckligt bra storlek.

På chihuahua SKA de ha äppelhuvud, med det får inte vara för överdrivet, det är inte sunt... De ska INTE ha jättestora ögon, det är inte sunt. Jag vill ha stora öron, men det finns ju knappt på rasen längre... De ska inte ha lång rygg. De ska hålla sig inom viktgränserna. De SKA ha en bra pälskvalitet.

Man måste alltså bestämma sig för vad man håller på med och hålla sig till det. Annars blir det en röra av allting. Man kan inte nå framgång genom att blanda och ge hur som helst och bara ändra kriterier från ett år till ett annat.

 

 

Exempel på önskemål som kan få en uppfödare att avvika från sunt urval

Som uppfödare MÅSTE man skilja på önskemål, det man föredrar, och kraven som man har vid urval, som alltid ska vara sundhet i kropp och själ och rastyp (så som man förstår den enligt rasbeskrivningen med några mycket få urvalsdetaljer utvalda).

Exempel:

Japaneser får i praktiken (enl. utställningsresultat) ha alla bett förutom överbett och snett bett, även om rasstandarden idag inte medger underbett. Jag själv strävar efter att helst ha tångbett.

Tångbett är extremt sunt för en plattnäst hund. Det ger dessutom det där utfyllda uttrycket längst fram i nosen som rasen ska ha.

Jag kan också tycka saxbett är ok, speciellt om de har en riktigt utvecklad underkäke, vilket mina Japaneser brukar ha.

Kraftiga underbett tycker jag ger oharmoni i profil. Det ger intyck att att bryta den där halvmånformerna som Japanesen ska ha från alla håll, som ger en hel del av rasens mjukhet och därför är en stor del av rasens uttryck.

Samtidigt är en bra hund alltid en bra hund och små avvikelser är just, SMÅ!

Man får inte lägga för stora funderingar i sådana här detaljer på en ras som det inte finns så mycket att välja på (en ras med få individer i avel, som Japanese).

Gör man det så måste man till sist avstå andra, viktiga saker. Dess hälsa eller mentalitet till exempel.

Vi får absolut inte gräva ner oss för mycket i detaljer, då förlorar vi helheten vilket ska vara en glad, lycklig, sund hund med tydlig rastyp, OAVSETT vilken ras den tillhör.

Hälsa och mentalitet är MÅSTEN innan man ens funderar på att ha en hund i avel, från den största rasen till den minsta, inga undantag.

 

 

Välj avelsinriktning med omsorg, lägg ner MYCKET tid på att förstå vad du verkligen tycker är viktigt. Sedan gäller det att hålla sig till det generation efter generation!

 

 

Uppdaterad 2019-12-23

 

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström