UPPFÖDNING - nedärvning - ärflighet

 

191208 Idag tror man att ca 75 % är miljö och 25 % arv (på människor bl a vad gäller allmän hälsa och långt levene). Vi uppfödare har ett stort ansvar att ge våra valpar största möjliga chans i livet genom att ge dem allra bästa generna, i den mån det är oss möjligt + bästa möjliga start i livet. Det är vad vi kan göra. Sedan är det faktiskt upp till varje hundägare också att se till att deras hundar har det bra och lever sunt.

 

Prioritera rätt. Bestäm vad som är viktigast med din avel. Är det att örat är ansatt på ett speciellt sätt? Är det att hundens ögonform är den korrekta? Vad är viktigast för dig? Håll fast i det, avla enbart på den typen, så får ni fler och fler valpar med den kvaliteén ni önskar med tiden.

Själv prioriterar jag hälsa och temperament. Efter det kommer proportioner och typ. Detta är totalt oavsett ras. Övriga detaljer kan vara både lite si och så, men bara de första kriterierna stämmer. Sedan undviker jag att para två hundar med samma fel, för då befäster man dåliga egenskaper, precis på samma sätt som man befäster bra egenskaper om man parar bara med hund med den speciella egenskap DU tycker är viktig.

På en ras kan jag ha en detalj jag tycker är särskilt viktig och vill därmed ha på de flesta av mina avelsdjur. Se speciellt för var standard där jag kommenterar med mina åsikter. Se också under mitt avelsprogram på framtida avelsplaner på "mina" ras, alltså var jag strävar efter att förbättra och bevara på raserna.

 

RASSTANDARDS AVELSPROGRAM
RASSTANDARD min egen tolkning av Chihuahua FRAMTIDA AVELSPLANER Chihuahua
RASSTANDARD min egen tolkning av Italiensk vinthund FRAMTIDA AVELSPLANER Italiensk vinthund
RASSTANDARD min egen tolkning av Japanese chin FRAMTIDA AVELSPLANER Japanese chin
RASSTANDARD min egen tolkning av Podengo Portuguès FRAMTIDA AVELSPLANER Podengo Portuguès Grande
RASSTANDARD min egen tolkning av Yorkshire Terrier FRAMTIDA AVELSPLANER Yorkshire Terrier

 

Ju fler detaljer som väljs ut, ju svårare blir det. På en ras med många individer är det lättare att vara kräsen, på en ras med mycket få individer kan det vara nästan omöjligt att välja ut flera viktiga saker som man absolut inte vill göra avkall på.

Läs mera om det här.

 

Allmänt kan man säga att alla avsteg från normalhunden är svårare att behålla på en linje än egenskaper som är samma som normalhunden.

 

Här kommer lite olika arvsanlag och egenskapens nedärvning.

 

Ögonfärg

De vanligaste ögonfärgerna på hund är gul - brun - mörkbrun (s k nötbrun).

Ljusbruna och gula ögon är svårt att bli av med. Avlar på en ras som ska ha mörka ögon gör man klokt i att aldrig ta in en hund i avel med gula ögon, gula ögon är svårt att bli av med senare.

Gula ögon kan dessutom ge starkt obehag hos människor, eftersom Vargar ofta har gula ögon och oftast upplevs som farliga. Man hör ofta folk säga om en hund som har väldigt ljusa ögon att den ser farlig, falsk och lömsk ut, oavsett hur snäll hunden är.

 

 

Om en hund har ett blått öga och ett brunt öga kallas det "odd eye" (= udda ögon). Det är tillåtet på vissa raser, t ex Siberian Husky.

 

 

 

191206 Könsnedärvning

En kort lektion till att börja med för att förstå det hela. Det är hanhunden som nedärver kön, tiken har INTE med det att göra.

En sak som anses bra är hanvalpar från hundar i kullar med många tikar har större chans att bli "flickpappa". Likaså är det med hanhundar som har många systrar.

Tar man hanhund ut en kull med många tikar så är det större chans att dessa hanhundsvalpar växer och och blir "flickpappor".

Flickpappa = en hanhund som ger mer tikavkommor än hanhundsavkommor.

Väljer man en hanhund från en tik som kommer från en tikkull så är chansen större att dessa hanhundsvalpar växer upp och blir flickpappor.

Jag har själv haft ett par hanhundar som är/har varit flickpappor. Jag har också haft en hanhund som visade sig vara en pojkpappa. När jag kollade könsfördelning på syskon och mammans syskon stämmde det hela till fullo. Jag har också kollat upp några andra kända hundar som varit flickpappa och ibland även pojkpappa. Det har stämmt på dessa hundar också. Än har jag inte hittat något undantag.

En hund jag har, har varit flickpappa som ung, på ålderns höst blev det mer normalt.

Exempel:

En tikpappa: Norton´s Leonardo. Han har en oherrans massa systrar och knappt några bröder. Uppfödaren har upprepat parningen flera gånger.

En hanhundspappa: Caranovas Kenzo. Han har två bröder. Ingen syster. Jag har för lite statestik på denna hund då jag tog honom ur avel ganska fort, p g a att han lämnade två defekta valpar. Han har totalt blivit pappa till 2 kullar. En med 4 valpar. En med 5 valpar. Alltså totalt 9 valpar. 8 hanhundar och 1 tik. Urvalet är för litet, så det kan vara slumpen med dessa många hanhundar men det är en stark indikation på att detta kan vara en pojkpappa. Kenzos avkommor.

 

 

Rygglängd

Kort rygg som t ex Japanese chin och Italiensk vinthund ska ha, är svårt att avla fram, har man en gång kort rygg ska man vara rädd om det. Det är svårt ifall man en gång fått in "normal" rygglängd (s k 9:10 = svagt avlång) att få tillbaka korta ryggar. Om man endast parar korta ryggar med korta ryggar kommer man i alla fall få en och annan som är lite längre i ryggen ibland i kullarna. Naturen strävar alltid mot det normala. Att bibehålla korta ryggar är en riktig avelskonst.

 

 

Noslängd

Ska man ha ultrakorta näsor på hunden, går det under samma principer som rygglängd.

Kort nos är svårt att avla fram, har man en gång kort nos ska man vara rädd om det (om man vill ha det). Det är svårt ifall man en gång fått in lite mer "normal" noslängd att sedan få tillbaka ultrakorta näsor.

Om man endast parar korta näsor med korta näsor kommer man i alla fall få en och annan som är lite längre i nosen ibland i kullarna. Naturen strävar alltid mot det normala. Att bibehålla ultrakorta nosar är en riktig avelskonst.

Personligen strävar jag INTE efter ultrakorta näsor (på Japanese chin eller någon annan ras), så är det detta som intresserar er ska ni köpa hund någon annan stans.

Jag avlar på korta näsor, men näsor, inte näsan intryckt i skallen, så är det detta man vill ha, är det inte smart att ta in mitt avelsmaterial, eftersom det är avlat i så många generationer med lite noslängd, så blir det extremt svårt att få ultrakorta näsor efter Pia´s hundar.

Anledningen till att jag avlar på lite noslängd, istället för obefintlig noslängd, är för att jag tolkar rasstandarden som om de ska ha kort näsa, alltså ska de ha näsa, och framför allt för att jag är besatt av sundhet och vill inte ha osunda näsor, andningssvårigheter, näsor som ibland leder till operationer för att vidga trånga näsborrar, ständiga förkylningar på hundar p g a trånga näsborrar, andningssvårigheter, ökad risk vid sövning och vaccinering m f osundheter som kommer med ultrakorta näsor.

Jag avlar aldrig på en hund med andningssvårigheter, en tik kan t o m riskera livet under en förlossning om den inte får tillräckligt med luft!

 

 

Benbrott

Vissa raser har mer benbrott än andra, vissa blodslinjer har mer benbrott än andra. Det är helt klart att vissa raser har mer benbrott, då benbrott KAN t o m leda till döden, men i alla fall leder till mycket onödigt lidande ska naturligtvis dessa hundar INTE gå i avel. På vissa raser har det en enorm stark ärftlighet.

Det finns vissa kennlar där upp till varannan valp får benbrott! Om andra uppfödare har köpt tikar från denna kennel och använder den i avel bryter ca 50 % av dessa valpar benen, om andra kennlar lånar hanhundar att para med till sina tikar, igen ca 50 % benbrott på dessa valpar.

Det är heller inte ovanligt med multipla benbrott på vissa rasers blodslinjer.

Italiensk vinthund är oerhört utsatt vad det gäller benbrott.

På vissa raser är problemet bortavlat av duktiga uppfödare (t ex Papillon) som varit kloka nog att utesluta dessa hundar ur avel när det sätt hur mycket lidande benbrott kan leda till.

Det är ingen tvekan att detta arvsanlag på vissa raser och blodslinjer kan ha extremt stor arvbarhet.

Se upp med benbrott!

 

 

Tänder

Tänder och dess arvsanlag får man se upp med.

Jag vill ta ett exempel från mitt liv.

Jag hade avlat många generationer med hundar av en ras, skaffade in en ny, obesläktad avelshanne. Han hade generellt mycket bra tandstatus på mina blodslinjer, när jag tycker detta är så viktigt. Mina hundar satte första tandstenen vid ca 6 års ålder, bra för en dvärghund. Vanligast var att de tappade första tanden efter 10 år fyllda!

Jag köpte in en blivande avelshane, han visade sig i efterhand ha samma tandstatus som mina hundar av den rasen.

Han lämnade däremot ett gäng avkommor där näst intill samtliga satte tandsten på valptänder! Tandstenen kunde dyka upp i 4 - 6 månaders ålder och gjorde det också på de flesta av hans avkommor. Något jag inte trodde var möjligt! Dessa valpar tappade ofta första tänderna vid 4 års ålder, allt för tidigt, enligt mina kriterier.

Detta är ett hårt arvsanlag att avla bort från, kommer ta många generationer.

 

 

Knä- och höftleder

Att avla fram hundar som är mer och mer överdrivet vinklade generation för generation, ger "vackra" rörelser som ser väldigt showigt ut, men det kan komma oönskade biverkningar med dessa överdrivna vinklar. De vanligaste är knäledsfel och höftledsfel. När vinkeln blir fel, blir muskulatur och senor fel, belastningen blir fel, hunden blir defekt. Det finns ingen sådan koppling till knappt vinklade hundar.

Ska man satsa på felvinklade hundar så bör det alltså vara undervinklade hellre än övervinklade, om man är intresserad av sunda hundar.

 

 

Pigment

Pigment är vanligast att man pratar om färgen på nosen, men pignentet är mycket mer, det syns tydligt även i ögonkanter, läppkanter, trampdynor och klor.

Många raser önskar man inte för ljusa pigment. Vissa raser får inte vara utan svart pigment. Dessa raser kan t ex inte vara blå eller choklad, då dessa färger inte förekommer med svart pigmentation, utan blå respektive choklad färgad pigmentation.

Får man i svaga pigmentationer på sina blodslinjer kan det följa med i massor av generationer, anser man att detta är en viktig egenskap, vilket det betraktas som på vissa raser, så bör man inte ta in svag pigmentation i första hand då man kan få jobba med det i många generationer och det ändå slår igenom gång på gång generation efter generation.

Detta är ett tydligt exempel på Podengo P Grande, de har tillåtit svag pigmentation till en viss gräns i rasstandarden, detta har gett att det idag finns få Podengo P Grande med svart pigmentation.

Det samma tycks gälla skrovlig nos.

 

 

 

 

Arvsanlag kan påverkas

Detta är världsomspännande nyheter, rykande färska (juni 2012): Arvsanlag kan påverkas av skötsel, miljö o s v. Detta är ganska nytt inom genetikens värld. Man vet nu att gener till viss del kan ändras till det sämre för hundar som är dåligt skötta, men dessbättre också ändras till det bättre, för hundar som är bra skötta. Dessa "nya" arvsanlag hos individen lämnas sedan vidare till dess avkommor.

Nu förstår man ännu mera hur viktigt det är att bara låta para hundar som är 100 % friska i kropp och knopp och som varit frisk lång tid.

Förvärvade gener. Numera har man lärt att om en individ har ett "fel" som inte är ärftligt under en längre tid kan individens genuppsättning få förändringar. T ex om en gammal frisk hund lämnar avkomma vet man idag att avkomman blir bättre. Men om t ex en hund som haft hjärtfel i några år, även om den är gammal när den får hjärtfelet OCH hjärtfelet är förvärvat, inte ärftligt hjärtfel, kan barnen ärva tidigt hjärtfel av sin förälder med hjärtfel.

Man ska alltså alltid para med friska hundar.

En hund som har ett fel som inte är klassat som ärftligt ska altså inte anvädas i avel. Det finns risk att den lämnar den icke ärftliga egenskapen till sin avkomma! Detta beror på något som heter DNA-metylering. Det är något som jag slarvigt kallar "genetiskt minne". Detta är ganska nyupptäckt och behöver därför påminnas om, så hunduppfödare blir upplysta.

 

 

Äldre pappor = friskare barn

Detta är också världsomspännande nyheter, rykande färska (juni 2012): Individer som är äldre får kortare telomerer. Telomerernas längd visar på kvarvarande livslängd, ju kortare telomerer, ju kortare liv kvar. Kroppsfunktioner förtvinas med åren när temomererna kortas. Spermerna (Y-kromosomerna) däremot utvecklas motsatt! Spermer får bättre cellskydd med åren. De långa telomererna går sedan i arv.

Alltså, desto äldre pappor, desto friskare barn.

Detta är en ny studie som redovisas i "Proceedings Of The National Academy Of Sience" år 2012.

 

 

Överbett

Tillväxtfas på underkäken är lite speciell. Om tillväxten blir hämmad på en valp vid ung ålder, före 4 månader, så blir underkäken inte att hämta igen sig, en hund som annars skulle haft korrekt bett får istället överbett.

Om då tillväxten sätter fart efter 4 månader så är det för sent för underkäken att hämta igen det.

Hundar som normalt inte skulle fått överbett över huvud taget kan få överbett om deras tillväxt är hämmad före 4 månaders ålder.

Om t ex valpar är drabbade av Coccidiosis och/eller Giardia och / eller Hepatit etc kan tillväxten hämmas i unga dagar, om hunden överlever och sätter fart att växa efter 4 månaders ålder så är det inte helt ovanligt att hunden ändar upp med överbett, trots korrekt genetiskt arv.

När man idag vet att genetik ändras beroende på omständigheter, så är det frågan om ifall en sådan hund ska betraktas som genetiskt eventuellt normal i bettet eller som en hund med överbett. I mitt fall anser jag det är bättre att ta det säkra före det osäkra, är rasen inte utrotningshotad, använd inte hundar med felaktiva bett i avel, oavsett varför hunden har bettfel.

Om valpar växer extremt sakta före 4 månaders ålder kan den alltså få överbett, trots att föräldrarna inte bär på dessa anlag.

Om en hund har förvärvat t ex ett överbett genom för långsam tillväxt som liten valp så innebär det inte att föräldrarna bär på sådana arvsanlag. Om en valp växer extremt sakta före 4 månader ökar risken för överbett, men det kan inte läggas föräldrarnas gener till last. Däremot kan den hunden som vuxen ha fått genförändringar som gör att den kan få valpar med överbett som den då nedärver till sina valpar utan att ha ärvt det från sina föräldrar. Se om förvärvade gener på denna sida.

 

 

Sammanvuxna ben

Sammanvuxna ben (leder och kotor) är högst ärftligt. Det är även ett allvarligt problem. Anledningen till det är att det i stort sätt alltid leder till sned förslitning och benpålagringar med medföljande smärta med åren.

Kraftiga skelettdefekter och sämre placerade skelettdeffekter leder till livslånga fysiska handikapp som lätt kan göra hundar mentalt rubbade också.

Fysiska rubbningar kan vara hundar som inte kan hoppa, inte kan lyfta huvudet, inte kan gå obehindrat, inte kan springa o s v. Ibland kan rörelsehindret ge hunden smärta.

När hunden får störningar i sina rörelser så leder det oftast till förslitningar fortare, benpålagringarna kommer tidigare tillsammans med mer smärta.

Det är inte helt ovanligt att skelettdeffekter först upptäcks när man gör en kontroll av hundens allmänna hälsa p g a mentala rubbningar.

Hittar man skelettdeffekter tidigt så kan man ha turen att de är av sådan art som går att operera och därmed förbättre, mer eller mindre.

Skelettdeffekter är inte att leka med.

Därmed är jag tillbaka där jag började, använd ALDRIG en hund med sjukliga skelettdeffekter i avel!

Samtidigt finns det ännu värre problem. T ex att använda hundar med epilepsi i avel eller benskörhet för att bara nämna ett par exempel.

Hundar som har sjukdomar eller bär på anlag för sjukdomar som begränsar hundarna i deras livstid, leder till smärta eller förkortat liv, ska INTE användas i avel. Dessa hundar är det även enligt svensk lag olagligt att avla på numera.

 

Uppdaterad 2019-12-23

 

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström