UPPFÖDNING - Bekämpningsprogram

Hur förbättrar vi våra kära hundar med uppfödning och hur använder man bekämpningsprogram på fel sätt?

 

210206 Rassjukdomar

När man väljer en ras för att avla på så bör man inte väga in rassjukdomar.

Man väljer den ras som har den temperament, rasstandard och kvalitet som man vill ha.

Alla raser, med eller utan krav på undersökningar av rassjukdomar, har det som kan kallas rassjukdomar.

Alla hundraser har bl a olika exteriör, inte ovanligt något som kan påverka hunden prykiskt eller fysiskt.

Vill man hålla på med en ras för uppfödning bör man sätta sig in i ALLA olikheter, oavsett program för bekämpning eller inte, sedan ska man göra sitt allra bästa att förbättra den ras som man valt att arbeta med.

Det finns inga ursäkter på NÅGON ras att använda sjuka hundar i avel. Detta oavsett bekämpningsprogram eller inte.

 

 

Alla dessa undersökningar på hund. Enkelt uttryckt kan för många "måsten" ta fokus från en normal, trevlig och frisk hund som lever ett långt liv. Det är det grundläggande är det absolut viktigaste som finns.

Man måste naturligtvis sköta hundar rätt fysiskt och psykiskt, och endast avla på det bästa.

Dessa undersökningar fungerar defenitivt skrämmande för vissa uppfödare, får dem att välja oregistrerad uppfödning och i förlängningen ibland också övergå till blandras avel.

Man skäller på oss uppfödare för att vi inte undersöker var eviga hund för var eviga eventuella defekt. Ibland blir jag trött på dessa urskillningslösa uttalanden. Det står helt klart för mig att folk som har en väldigt begränsad uppfödning eller inte håller på med uppfödning över huvud taget har väldigt lätt att sätta sig på höga hästar.

Vi skulle i princip kunna undersöka allt på alla. Vissa raser tål ett större uttag från aveln än andra, det kommer ann på hur många hundar som finns i raser.

Om man uteslöt alla defekta ur aveln skulle då alla våra numerärt små raser dö ut.

Man säger att man kan plocka in vem som helst från gatan slumpvis till ett sjukdom och göra en grundlig undersökning och hitta flera fel på var enda en frisk person.

Det samma gäller hundar.

Ska vi begränsa skada skall ALLA hundar, OAVSETT ras och numerär, som visar lyte eller handikapp (fysiskt såväl som psykiskt) tas ur avel, eller aldrig tas i avel, beroende på när felet uptäcks.

Sedan är det en kostnadsfråga, skulle vi undersöka var eviga individ som eventuellt ska gå i avel i framtiden för var eviga sjukdom så skulle valparna behöver kosta ca 50,000 kr / styck. Jag skulle vilja se dessa som står på barrikaderna och gapar om undersökningar av allehanda slag betala dessa summor för en valp! Vi uppfödare förlorar redan flera tusen varje gång vi säljer en "dyr" valp.

Tas man in på sjukhus för att få ett friskintyg, görs de enklaste och billigaste testerna som måste till, sedan förhör man sig om hälsostatus, eventuella besvär, finns inget sådant, är man nöjd.

Kan vi hundägare vara nöjd med det samma eller ska vi gå ännu djupare? Observera, det gör vi redan!

Betänk ytterligare en sak, vissa undersökningar är ohyggligt smärtsamma för hundar, ska vi utsätta hundar för dessa för att vi ska vara duktiga? Är vi duktiga när vi plågar djur? Detta borde dessutom kunna provas i rättslig instans ifall någon startade med en massa onödiga och plågsamma undersökningar, det står faktiskt i djurskyddslagen att vi inte har rätt att utsätta hundar för vad som betraktas som onödigt lidande...

Somliga tror de har en totalt frisk hund bara för att de skaffat några intyg av veterinär... Jag säger bara jösses! Man kan undra om det är därför folk drivs till att skaffa massa extra onödiga intyg på sina hundar, för att därmed ge sig själv en illussion att hunden är frisk rakt igenom?

Det finns grava fel, som både får hundar att utstå ett enormt lidande och t o m kan förkorta hundens liv extremt, sjukdomar som inte ens går att testa för, hur många veterinärer man än besöker. Dessa lidande hundar är INTE friska trots massor av andra intyg.

Men vad är då det bästa?

 

Exempel på undersökningar för sjukdomar som kan drabba vilken hund som helst. Vissa undersökningar behöver man bara undersöka en gång, vissa kanske en gång efter en viss ålder, vissa undersökningar upprepat under halva eller hela hundens liv. Här kommer några få undersökningar man skulle ta till i sådana fall:

Observera! Vissa plågsamma och gravt handikappande sjukdomar eller t o m dödliga sjukdomar, kan man inte ens undersöka hos en veterinär och få papper på friskhet!

 

Om man då tar som exempel "mina" raser och ser på deras numerär, hur många avelsdjur det finns i en ras är en springande punkt för hur man bör se på det hela och hur hårt man kan jobba framåt på rasen på en gång.

Detta är registreringssiffror i Sverige.

 

Ras 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011
Chihuahua (lång- och korthår avlas med varandra, avelsmässigt är de alltså en ras) 448 564 771 1,015 1,399 1,759 2,220 2,148 2,372 2,338 (rasen har till sist stannat i tillväxt)
Italiensk vinthund 29 40 67 67 124 138 136 127 155 151
Japanese chin 49 85 86 116 86 117 149 107 105 82 (lägsta sedan 2002)
Podengo Portugués Grande Pêlo Liso 0 0 0 0 0 0 1 0 0 0
Podengo Portuguès Grande Pêlo Cerdoso 0 0 0 0 0 0 0 0 0 1 (inlånad, därför ej SKK reg)
Yorkshire Terrier 443 417 463 474 518 523 535 460 520 446 (lägsta sedan 2003)

 

Ta till exempel och lek med tanken, 100 hundar som har möjlighet att eventuellt bidra i avel i snitt i ca 5 år (mycket generöst men lätt att räkna på) = ca 500 hundar i avelsduglig ålder.

Så tar vi 1,000 hundar som bidrar i avel i ca 5 år = ca 5,000 hundar i avelsduglig ålder.

Vissa utesluts ur aveln omedelbart p g a olika saker, för liten, för stor, fel färg, fel bett, brock, dåligt temperament, sterilitet, fel testikel/ar m m. Vi antar att detta tar bort halva avelsmaterialet. Detta förutsätter att inte en enda valp säljs till sällskap som har allt de ska, så de eventuellt i framtiden kan bli blivande avelsdjur. Dessutom räknar vi med att inte en enda individ dör i förtid (som vi alla vet är en utopi). Då finns halva kvar, bra!

Då sätter vi in en avelsåtgärd, detta reducerar befintligt material till hälften.

Nu är vi riktiga friskusar så vi sätter in en till åtgärd, hej och hå! Vi är duktiga vi, så reduceras materialet som var kvar till ytterligare hälften.

O s v.

På en numerärt liten ras kan man lätt behöva ta till de hundar som man normalt skulle slagit ut, och det med all rätt. Vi får på det viset in "nya" problem på rasen. Nya i förhållande till att vi befäster dåliga egenskaper som då kommer bli vanligare i rasen och kanske också större. Se exempel nedan.

T ex, avlar vi på en hund med litet navelbrock, och så parar vi den hunden med en hund som kanske också har ett litet navelbrock, det låter ju oskyldigt, de kan då få valpar med så stora brock så tarmarna slinger ur och valparna kan få starta sitt liv under operationskniven, eller ännu värre, dö en plågsam död!

En hund kan ju ha alla fel egentligen, det finns inga gränser, de hundar som man normalt inser är något fel på och slår ut från avelssammanhang, det kan man inte tillåta sig att ta bort längre om felet är "lindrigt" eller inte så påtagligt.

På en ras sattes det in bekämpning mot PRA (= ett genetiskt fel i ögonen), denna ras hade väldigt lite patellafel, efter att PRA bekämpningen hade satts in så hade helt plötsligt de flesta hundarna i denna ras patellafel + ökning av andra sjukdomar och defekter.

En annan ras sattes det in bekämpning av ett annat slag, denna ras var kända för att vara så vänliga och snälla, denna ras hade efter ca 10 års hård bekämpning fått dåligt temperament och flera nya sjukdomar komna med importer framför allt från England.

Importer är naturligtvis viktig och ett vitalt och viktigt tillskott för rasen. Men vilken import som helst är INTE en tillgång!

Vi tar in hundar som vi vet väldigt lite om genetiskt, den suveräna tillgång för allmänheten som vi har på våra Svenska hundar via SKK´s rasdata bl a + flitiga uppfödare med bra hemsidor är fantasisk. Detta finns i regel inte i lika stor utsträckning i andra länder, vilket gör det svårare för oss att importera bra material.

Säg att vi importerar ändå, och försöker vara så noggranna vi bara kan vid val av import.

Så kanske den nya importerna nedärver de fel som vi bekämpar! Eller ännu värre, den kanske inför nya fel på vår ras, fel som t o m kan vara rena katastrofen!

Vi känner till flera importer i historien som fört in nya sjukdomar på olika raser så det är definitivt inte något okänt problem. Ni som är rutinerade uppfödare vet allihop vad jag pratar om.

Ska vi då börja bekämpa de sjukdomarna också, vad får vi kvar på en numerärt liten ras?

När registreringsantalet på Chihuahua närmade sig 1,500 (för långhårig och korthårig tillsammans eftersom de avlas som en enda stor avelsbas) i Sverige valde svenskarna att sätta in en rekommendation (från rasklubben) om patella test på avelshundarna.

Sedan gick SKK in och la ett tvång på patella test. Resultat är fortfarande oväsentligt, vilket innebär att du kan t o m avla på patella grad 3 (sämsta knäna), bara det är känt, enligt SKK´s regler.

Denna ras fanns då i så stort antal att den klarade detta!

Risken på en numerärt liten ras är att vi får ta till inavel eller matadoravel (som leder till framtida inavel) för att kompensera bortfallet, vilket skapar fler problem, sjukdomar, rubbad mentalitet, dålig fertilitet m m.

Matadoravel är när en och samma hund finns så många gångerna i stamtavlor, genom att de helt enkelt finns i nästan varje blodslinje. Denna är vad som mer eller mindre sker på alla numerärs små raser. Denna avel gör att inavelns graden till synes är låg, ända till man slår upp inaveln på nog många generationer, då kan man få en chock hur hög inavelsgraden är!

Inavelsgraden blir inte mindre på en hund för att man räknar på färre generationer, det bara lurar betraktaren.

Bekämpningsprogram är viktiga! De är till för att FÖRBÄTTRA för rasen. Men det finns dåliga sätt att använda bekämpningsprogram som gör att rasen far illa av bestämmelserna. Allt bra går också att använda på ett felaktigt sätt så det gör skada istället för nytta, så även bekämpningsprogram.

 

Så var det detta hysteriska undersökande för sjukdomar av alla de slag i tid och otid. Varför känner vi så stora behov av att undersöka allt? Ofta verkar dessutom undersökningarna komma till p g a ständigt upprepande av att hundrasen har problem. Ibland kanske den har det, ibland kanske inte...

Är det hypokondriker som överför sitt sjukdomletande på hundarna som piskar upp hysteri för att undersöka allt som kommer i deras väg?

Jag tror att vissa känner sig "duktiga" om de undersöker nog mycket. Det anses "fint".

De kan sluta med att de är duktiga på att utrota rasen och därmed göra det dummaste man kan göra mot en ras, utrota den.

Vi måste komma ihåg att alla hundar kan få alla slags fel, för att nämna några, höftledsfel (= HD-defekt), ögonfel, öppna fontaneller, patellaluxation (d v s knäledsfel), armbågsfel, cancer, benbrott, diskbrock, nackproblem, epilepsi, bettfel, tandbortfall, testikelfel, diabetes, brock av alla de slag, magomvridningar, hjärtfel, som den intelligenta säkert förstår, alla sjukdomar som finns, vi kan räkna upp i det oändliga, känns det som.

Det som kallas rassjukdom är att en sjukdom är särskilt vanligt förekommande på den rasen. Rent generellt kan man säga att t ex patella finns vanligare på små hundar, höftledsfel är vanligare på större hundar.

Ett höftledsfel är inte ovanligt på t ex Japanese chin, men varför ska vi undersöka det på rasen? De Japaneser som haft HD defekter oavsett grad har aldrig haft något problem av sin defekt alltså är det betydelselöst och därmed ointressant att veta graden av HD defekt på Japanese chin.

Vad gäller Japanese chin är det ingen tvekan om att många hundar dör tidigt p g a allvarliga sjukdomar av många olika slag. Däremot är det sällsynt att Japaneser avlivas eller får förkortat liv p g a patella eller ögonfel. Jag har inte hört EN ENDA Japanese bli förkortad i sitt liv av någon av dessa saker, trots att det finns så många olika andra problem som faktiskt kortar livet för rasen. Jag har stor erfarenhet här när jag får rapporter om döda Japaneser i stort sett varje månad och periodvis oftare och har fått det i över de 17 år jag fött upp rasen (skrivet 2011).

Vad gäller Italiensk vinthund så tycks det vara framför allt tre saker som ger tidig död för dem, vissa benbrott som inte läker som de borde, temperamentsproblem  och det allra vanligaste jag hör om, epilepsi. I övrigt har jag ännu inte hört om en enda med t ex problem med synen eller så grava patellor så de måste korta livet på hunden. Jag har heller inte hört om någon som dött tidigt i hjärtfel ännu. Nu har jag inte så lång erfarenhet av dessa, och jag får defenitivt inte in lika mycket rapporter om döda på den rasen, det säger mig att de är friskare som ras. Jag har haft rasen i 7 år (skrivet 2011) och fått in åtskilliga rapporter om dödsfall, uppskattningsvis 30 stycken i dagens läge, det är för lite för att dra bestämda slutsatser men jag ser vart det lutar åt redan.

Siffrorna lutar dock åt i dagsläget mot att Japanese generellt har kortare medellivslängd än Italienska vinthundar, då båda raserna har på ett ungefär lika många registreringar per ras och år.

 

Vi kan då titta på t ex Japanese chin, där vi har ca 100 registreringar om året får vi kvar ett så litet avelsunderlag att gå vidare med när vi har tre bekämpningsprogram och vi har inte råd på den rasen att göra ett så stort uttag.

Vi gör ett uppskattat tanke expediment, med ca 500 Japaneser i ålder för avel, så går halva styrkan bort av "annan orsak", kvar 250 hundar. Detta är naturligtvis under bästa förutsättningar, inte en enda eventuell blivande avelshund får säljas till sällskap, alla avelshundar ska användas regelbundet under hela tiden de är avelsdugliga, ingen avelsduglig hund dör i förtid m m.

Så sätter vi in ett bekämpningsprogram, då har vi 125 hundar kvar.

Vi sätter in ett program till, helt plötsligt har vi 62,5 hund kvar att avla på.

Vi sätter in ett tredje program, kvar blir 31,25 avelshundar!

Halva styrkan är hanar och halva styrkan är tikar.

Gallring Antal kvar
Antal hundar i avelsduglig ålder ca 500
Bortfall p g a normal gallring ca 250
Bortfall p g a bekämpningsprogram 1 ca 125
Bortfall p g a bekämpningsprogram 2 ca 62,5
Bortfall p g a bekämpningsprogram 3 ca 31,25

 

Detta låter kanske inte som en så stor katastrof, men tänk då så här, vore alla 30 hundarna totalt obesläktade gick det väl att bygga upp något nytt på sikt, men vi kan vara övertygad att de flesta är mer eller mindre släkt! De kan också vara behäftade med samma fel, fel ska man aldrig dubbla. Vi har trängt in oss själva i ett hörn.

Risken för matadoravel är enorm, risken för inavel är enorm.

Varje hund måste dessutom utnyttjas maximalt avelsmässigt för att få ur sista droppen av dem, för att eventuellt kunna rädda rasen så den kan fortsätta existera.

Att ta in hundar i kenneln som vi annars skulle ha plockat bort som avelshundar och nu tvingas till viss del användas. Vi tvingas dessutom ta in hutt och mutt från utlandet, utan urskiljning, klarar de bara testerna så är det klart! Detta är givet att ge nya problem och ibland också förstora gamla problem.

En ny avelshund som håller måtten vill alla naturligtvis ha avkommor efter, det hela bäddar för en djup inavel senare för rasen.

Att lotsas ha utavel genom att endast beräkna inavelsgrader på 3 generationer är farligt, det bäddar för enorm inavel i smyg. Det man inte vet att man gör är det skadligaste vi kan göra!

Förutom detta kan den nya "fina" avelshunden bära på oönskade anlag längre bak. Det kan bädda för en enorm smäll för rasen när denna hund med största säkerlighet blir att förekomma i de flesta blodslinjer inom 3 generationer.

Glöm heller inte att hundraser med under 100 avelsdjur räkas som utrotningshotade!!!

För att jämföra med Varg, 200 individer i Sverige räcker inte till för att hålla en livskraftig stam, anses det.

 

För att jämföra:

På t ex Chihuahua har vi en registreringssiffra idag på mer än 20 gånger större är Japanese chin, där har vi ETT bekämpningsprogram, d v s patella test och inget mer! Under denna relativt korta period som rasen har gått upp enormt i registreringsantal har rasen, p g a ett litet uttag i bekämpningsprogram, förbättrats avsevärd, fysiskt och mentalt. En förbättring som det inte funnits utrymme för om man bara tillsatt en massa bekämpningsprogram. Genom det enorma antal och många nya importer har man kunnat gå vidare med det bra materialet. Idag finns sällan hundar med tandbortfall, bettfel, ögonproblem, dåliga pälsar, dåliga psyken, patellafel, öppna fontaneller, epilepsi, hjärtfel, brock o s v i seriösa kennlar på Chihuahua. Problem som tidigare var väldigt vanliga i kennlar på denna ras.

Om vi bara koncentrerar oss på bekämpningsprogram, ska vi då ha intyg på allt? Tandintyg på samtliga avelshundar? Vi kanske skulle införa veterinärintyg på fontaneller? Veterinärintyg på att avelsdjuren inte har brock? Var går gränsen?

Ett annat problem, hur kan bekämpningsprogram ta bort epilepsi? Atlantoaxial instabilitet? Vi pratar här om ett par sjukdomar som är extremt svåra att dokumentera på papper, men som ger högt lidande för hund och ägare, sjukdomar som väsenligt förkortar de stackars hundarnas liv!

När det gäller Italiensk vinthund som är en ras ungefär lika stor (i antal) som Japanese chin har vi inga bekämpningsprogram eller rekommendationer. Italiensk vinthund betraktas som en relativt frisk och sund ras som ofta blir gammal.

Yorkshire Terrier är i runda slängar ca 5 gånger större ras än Japanese chin, där finns heller inget bekämpningsprogram. Yorkshire Terrier betraktas som en frisk och sund ras som ofta blir gammal.

 

Att undersöka varje avelshund för hjärtfel en gång om året till 7 års ålder, detta gör att ta enstaka kullar på enstaka hundar för att få bred avelsbas blir svårt att göra. Om man sedan placerar hunden i hem, kanske långt bort, då får man lägga ut en förmögenhet för att man använt den hunden en gång i avel, man kanske inte får nya ägarna att åka med hundarna.

Skulle detta förbättra för rasen, så visst, fint, vi vill ju alla göra det bästa för rasen, MEN i detta fall är det ju bara bullshit!

Om man vill bekämpa hjärtfel så är det väsentligt att följa de äldre hundarna för att på det viset se när hundarna startar hjärtfel. Hjärtintyg på 1 - åringar, 2 - åringar, 3 - åringar är helt felriktat. Helt enkelt bortkastade resurser för ingen nytta.

Att sedan inte följa upp med undersökningar på hundarna när de fyllt 7 år är ju inte riktigt klokt!

Uppföljningen av hjärtfel är helt avgörande för att veta om det är det riktigt oönskade arvsanlaget på hjärtfel som vi absolut inte vill ha eller om det är ett vanligt ålders relaterat hjärtfel med för den gamla hunden normal utveckling.

Vill man förbättra hjärtstatus på våra hundar ser man till att endast använda hundar som har gamla hundar i stamtavlan, så många gamla som möjligt. Man börjar inte avla på 1 ½ -åringar, man skjuter upp avelsdebut till minst 2 - 3 års ålder, kanske som i mitt fall på Italiensk vinthund 4 års ålder! Man parar yngre hundar med äldre hundar etc. Att begära in intyg på 1 - åringar är en skämt!

Dessa krav är som gjorda för att vi avstår att använda enstaka hundar enstaka gånger i avel, det blir helt enkelt för dyrt. Detta är av ondo för rasen, då avelsbasen minskas. Detta speciellt på en utrotningshotad ras, alltså en ras med mindre än 100 gångbara avelsdjur i Sverige.

 

Varje hund som inte är testad ska räknas som sjuk ur avelssynpunkt!

Med det menar jag att om en hund inte är testad för någonting så man vet om den är frisk eller sjuk (patellastatus, hjärtstatus, ögonstatus m m), då måste den betraktas som sjuk och endast paras med en frisk hund.

Alltså är det toppen att testa, för sin egen skull och rasens skull. Men varför ska vi ha intyg på allt? Hunden blir INTE friskare av intyget.

Man ska aldrig avla på hundar med allvarliga sjukdomar, om man väljer att avla på mindre defekter ska den alltid paras mot en frisk!

Blir en hund mer frisk för att den har ett friskintyg från en godkänd veterinär? Knappast! De intygen är för att BEVISA inför andra vad man säger. Hunden är fortfarande oförändrad.

Jag har haft tur att mina tidigare ordinarie veterinären hade kompetensen för bl a hjärta och knän, viket naturligtvis underlättade för mig. Men det är inte alla som har den turen. Jag har det inte längre...

En frisk hund är VIKTIGARE och mer betydande för aveln och rasen, än intyg.

Så har vi viss problematik vad gäller intyg också, vissa hundar kan ha skador så de har fel fast de egentligen, genetiskt, är friska. Så finns det de som har "glädje" - veterinärer som säger att det mesta är friskt, fast de inte är, o s v kan man fortsätta, men nu är det inte detta som vi fördjupar oss i här.

 

Jag personligen tror att vi behöver uppfödare med hög moral, hellre än massor av bekämpningsprogram. Vi behöver också ett stort avelsmaterial för att kunna uppnå resultat utan att få nya problem på kuppen och därmed skada rasen.

Vi ska vara stolta över friska, glada hundar, sådana hundar är en BRA reklam för sin ras.

Att uppnå högre moral hos uppfödare tror jag (eller snarare kanske hoppas jag) går genom att utbilda, med mer kunskap förstår man mer hur viktigt detta är, och därmed kan man få uppfödare att avstå från att avla på hundar med fel, hundar som inte ska gå i avel.

Härav är min hemsida stor, om jag kan förmedla lite av min kunskap till någon, har jag gjort vad jag kan för att hjälpa till.

 

Vi kan lätt, med okunskap, utrota en hundras istället för att bevara och förbättra, allt i tanken att man vill göra det bästa för rasen.

 

Ska vi gå så långt att ingen väljer att avla renrasiga hundar med stamtavlor längre?

 

 

UPPFÖDNING

Hur förbättrar vi våra kära hundar med uppfödning och hur använder man bekämpningsprogram på rätt sätt?

 

Bästa användningen är att när antalet hundar är tillräckligt många, lägga in ett KRAVUNDERSÖKNING. Detta är det absolut vanligaste metoden som SKK har, den har visat sig framgångsrik sedan första bekämpningsprogrammet, HD röntgen på Schäfer. Än idag är det tillåtet att avla på HD defekta Schäfrar, men utan tvekan har problemet med HD defekt blivit mycket mer begränsat och kontrollerbart på rasen.

Det är få raser som har ett bekämpningsprogram (via SKK) som innebär tvång av friska resultat, men de finns. Även på dessa raser är rasens sjukdom mindre, kontrollerbar, men inte utrotad.

Vad gäller undersökning av hjärtstatus ska naturligtvis resultaten vara ua. Lika så är det vanligt att ögonstatus skall vara frisk från den sjukdom man bekämpar, men de kan fortfarande ha andra ärftliga sjukdomar i ögonen och får ändå användas i avel, enligt SKK´s bestämmelser. Men vad gäller patella status, HD status, AD status är det mycket sällsynt krav på friska resultat, men det finns undantag där rasklubben har bett om det.

SKK kan vid behov gå in över rasklubbarna och lägga in om åtgärder via bekämpnings program där så behövs.

Frivillig kontroll där rasklubbar följer upp och redovisar resultat har haft liten effekt, men har ändå haft viss effekt. Effekten tycks främst bestå i att belysa problemet eller belysa avsaknaden av problem och lägga positiv belysning på de friskare linjerna.

Frivillig kontroll kan dessutom skapa ett behov av krav på kontroll, eller underlag för att utesluta nödvändigheten av krav på kontroll.

Utsändande av enkäter som ras - folk ska fylla i är väl bra, ifall det når ut till tillräckligt många, och ifall den är utformad så att det inte uppstår fel resultat p g a flummiga formuleringar. Då kan dessa enkät bli till nackdel istället.

Ett bra enkät = hjälp.

Ett dåligt formulerat enkät med för lite underlag = stjälp.

Vid rätt användning av dessa enkät kan de vara till riktigt god hjälp för underlag av hälsostatus på våra kära hundar och den ras vi jobbar med.

Och som sagt, frivilligt insända resultat + regelbundna rapporter av till SKK inkomna resultat, kan också tjäna som underlag av hälsostatus.

Belyses problemet får också köparna upp ögonen för problemen på rasen och vet vad de ska titta efter vid köp av sin älskade nya familjemedlem. Detta är en extra stor vinst för uppfödare, som på detta vis får reda på var de köper in sitt absolut bästa blivande avelsmaterial. Det kan leda till en ganska snabb framgång på rasen, använd på rätt sätt.

En så enkel sak som att man inrapporterar dödsfall kan vara av oerhört stor hjälp för att förbättra rasen. Dödsfall som sker ofta och i tidig ålder på en blodslinje kan ju vem som helst förstå att antingen är ägaren fruktansvärds vårdslös med alla sina hundar eller så är det en enormt sjuk blodslinje. Detta kan vara oerhört viktiga upplysningar för oss som prioriterar välskötta och friska hundar.

Förr var det inte ovanligt att ägare fick skriva en liten dödsruna över sina älskade bortgångna hundar i ras tidningar, utan kostnad. Detta är av någon anledning borttaget i de flesta klubbar numera, varför förstår jag inte. Avsaknaden av dessa rapporteringar är helt klart en stort nederlag för framtida avel för friskare hundar.

Personligen försöker jag dokumentera så mycket jag bara kan, från mankhöjd, vikt, tillväxt kurvor, patella status, bilder, härstamningar, tandstatus, bettstatus, hjärtstatus, ögonlysning där sånt finns, födelsedagar, utställningsresultat, eventuella sjukdomar, dödsfall och dödsorsak där så är känt m m på min hemsida, öppet för vem som helst att läsa. På det viset gör jag det bästa jag vet för att hjälpa till att dra mitt strå till stacken. Jag vill att mina blodslinjer ska vara väldokumenterade för framtida hjälp för rasen.

Är man inte kapabel att nyttja ett bekämpningsprogram på ett, för rasen, vettigt sätt, bör man nog ta hjälp av de som kan mera, och vilka kan mera om bekämpningsprogram och dess verkan än SKK?

Lite mera om "mina" raser.

Det finns inga som helst krav på undersökningar av Italiensk vinthund i Sverige (2012). Jag själv har tidigare tagit knäledsintyg på alla mina Italienare i samband med 1 - års vaccinet. Det var på den tiden jag hade en veterinär som var godkänd för att skriva sådana intyg. Detta enbart för att bevisa att jag avlar på friska hundar. Jag själv vet ju om de har patella problem eller inte.

Avvikelse i ögonen tycks finnas på vissa Italienska vinthundar, MEN det är sällan något som hunden lider av, utan normala avvikelser.

Tidigt hjärtfel tycks inte heller finnas i någon stor utsträckning på rasen som jag vet om.

Höftledsdefekt på Italiensk vinthund tycks inte vara ett problem. Tidigare fanns det dock en svensk kennel som höftledsröntgade Japaneser!? Man man undra varför? Japaneser visade sig då ha HD defekt i viss utsträckning, av lindrig till måttlig grad, alltså inga grava. Trots defekter hade de inga synliga symtom, bl a tävlade många av dem båda på utställningar och i lydnadsringarna. Detta var som sagt i förfluten tid. Numera (2012) har det uppkommit en stamm med grava HD defekter som ger uttalad hälta. Hundar som haltar ska NATURLIGTVIS inte gå i avel, oavsett varför de haltar.

Chihuahua har krav om resultat av patella från godkänd veterinär, detta innan avelsdebut. Om detta inte sker kan man inte registrera valparna. Om hunden är frisk i knäna eller inte spelar alltså ingen roll, hunden får enligt SKK användas i avel så fort den är testad.

På Japanese är det hjärtfel på vissa blodslinjer, så kallat Cavalier hjärta, det innebär rent konkret att förloppet är oerhört snabbt. Normalt tar det 6 - 9 år från ett hjärtfel startar tills hundens hjärta tar slut. Vid Cavalier hjärta tar det ca 2 år innan hjärtat är slut, dessutom inte ovanligt i kombination med tidig start av hjärtfelet dessutom. Det är därför, enligt min åsikt, OERHÖRT viktigt att veta hjärtstatus på sina Japaneser innan man tar dem i avel.

Jag själv upptäcker i regel hjärtfel ½ - 1 år före veterinärerna, min personliga åsikt är det viktigare att avla på friska hundar än att ha papper på allt. Så jag klarar mig med det. Tidigare har jag dock i samband med en vaccin när hunden gått över 7 år tagit hjärtintyg vid andra besök hos veterinären, men numera har jag inte en veternär som är godkända för detta, så därför nöjer jag mig med att avla på friska hundar, då det är det viktigaste för mig.

På Japanese finns det många skelettdefekter. T ex AD, HD, hopväxta kotor, kotor som driver isär, diskbrock, dessa fel kan leda till allt mellan ingenting till omedelbar död redan i späd ålder.

Så har vi epilepsi. Det är inte ovanligt på Japaneser, men är det GIGANTISKT problem på Italiensk vinthund. Detta är OTROLIGT allvarligt. Tyvärr finns det ingen test som kan utesluta epilepsi, där måste man lita på uppfödaren.

På en numerärt liten ras är varje kull viktig, det är av största vikt att enbart använda helt och totalt friska och trevliga djur i avel. Är man inte kapabel att se vilka som är friska och vilka som är sjuka får man fråga sin veterinär.

Våra dvärghundsraser anser jag ska bli åtminstone 10 år gamla, resten är ren bonus. De ska då också ha levt ett relativt friskt liv dessutom, de ska naturligtvis varit utan kroniska handikapp och smärtor. Dessa hundar har möjlighet att ge oss trevliga och friska hundar generation efter generation om man fortsätter att avla så.

Att hålla fast vid en sjuk linje för att man vill ha linjen är totalt förkastligt, på en numerärt liten ras är det rent farligt.

 

 

Uppdaterad 2021-02-09

 

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström