Inavel

Inavel förtjänar ett eget klargörande. Ett omfattande inavelsprogram är förkastligt! Att enbart sträva efter 0,00 % (räknat på 3 generationer) på en udda ras är lika förkastligt!

Inavel kan räknas på många olika sätt. Det vanligaste numera tycks vara att slå en inavelsgrad på tre generationer. Ett system som jag kritiserar i allra högsta grad! Jag vet åtskilliga hundar som har nära 0 och massor som har under 6,25 (= kusiner, lika som hos människor har de flesta rasklubbar en rekommendation att hålla sig under 6,25 i sin avel) som har över 10-15 % om du slår inavelsgraden på 5 eller 7 generationer. Ibland t o m över 25 %. Detta är hemskt!

Att avla regelmässigt efter 3-generationers principen och helt strunta i vidare generationer kan ge fruktansvärda konsekvenser helt i onödan.

Vad är då så fruktansvärt med inavel?

Det första som slås ut, förutom att genpolen och därmed variationen minskas, är att fertiliteten och temperamentet slås ut (gäller alla hundraser utan undantag). Att avla fram ett gäng nervvrak som är sterila är väl inte så mycket att stå efter, anser jag. Fördelen är att de (förhoppningsvis) utrotar sig själva med tiden om de inte minskar sin inavel.

Det finns ett exempel (och flera jobbar på det) på en kennel som utrotade sig själv på detta sätt bara på en av mina raser. Fantasiskt fina och SUNDA hundar från början som blev helt förstörda med tiden p g a inavel. Alla blev till sist sterila.

Likaså finns det ingen individ (ingen som helst, helt odiskutabelt) som är helt befriad från ärftliga sjukdomar! Detta gör att man oundvikligen dubblar på sjukdomsanlag när man inavlar.

Ibland kan det vara BRA att ta EN generation med linjeavel (ej inavel och endast en generation där föräldrarna INTE är inavlade, då i minst 5 eller t o m 7 generationer, annars är resultatet förkastligt). Detta för att på så vis få ett utslag av vad ens egna blodslinjer går för. Alltså ett slags expediment. Det kan också vara bra för att få fram enskilda bra anlag. Att totalt vara livrädd för inavel är ett bra sätt, ifall man ingen kunskap har eller har för begränsad kunskap. Har man en inavlad eller linjeavlad hund, så SKA den utavlas!

Inavel "försvinner" omedelbart i kommande generation när man utavlar. Detta sker redan i första generation, under förutsättning att individerna som paras är totalt obesläktade.

Jag anser att det är av mycket stor vikt att slå inavelsgraden helst på 7 generationer! Tre generationer har i praktiken visat sig förkastligt på t ex vissa av mina egna raser. Inavels tendenserna är hemska (= i första hand temperament och fertilitet fast även andra defekter), fast inavelsgraden är hemskt låg, på tre generationer. Slår man samma hundars inavelsgrad på 7 generationer blir man ibland mörkrädd! Vi har idag i vår hundavel ett stort mörkertal där, på i varje fall några av mina raser.

Om man har en inavlad hund och parar den med en helt obesläktad hund blir inavelsgraden 0 %. Om man sedan parar tillbaka den valpen i framtiden med en hund som också har samma stam inavlade hundar som mormor, så är inavelsgraden inte så speciellt hög på pappret, men räknar man på 5-7 generationer så kan inaveln vara hemskt hög.

3 generations beräkning på inavelsgrad som slår 0 % behöver inte betyda utavel!

Grundläggande ärftlighets lära (genetik) är viktigt att kunna. Läs mer här.

Vad gäller genetik, tumregel, undvik inavel! Vill du kontrollera inavelsgrader så har SKK en bra sida för det. Läs mer här. Problemet med denna inavelsberäkning är dock att den slår på, i mitt tycke, för få generationer.

Jag känner till uppfödare som regelbundet köper in "obesläktade" hundar till sina kennlar, som härstammar på deras egna hundar! Man kanske inte förstår att det är inavel, det döljs enkelt genom att endast beräkna inaveln på 3 generationer, beräknar man dock samma härstamning på 5 eller 7 generationer kan inavelsgraden bli högre än på kusiner eller t o m helsyskon!

Vid inavel konsentreras ett antal gener medan andra trängs undan och försvinner för evigt. Denna förlust är förödande för de linjer som är avlade så.

Dessutom måste vi alltid komma ihåg att det var så rashundar uppkom, och just därför bör vi aldrig återvända dit, när vi en gång har lämnat det bakom oss.

Två inavlade hundar bör ALDRIG paras med varandra om alternativ finns.

Inavel och sjukdomar

Jag har undersökt vissa alvarliga rassjukdomar på flera olika raser. Det gemensamma för de sjuka hundarna är att i stort sätt alla är inavlade eller i undantagsfall har minst en förälder som är hårt inavlad.

Det fanns ett enda fall av utavel på en sjuk hund som jag undersökte för en speciell rasbnden sjukdom, den var varken inavlad på varken individen och föräldrarna. Detta var på över 100 undersökta hundar över hela världen. Detta resultat får mig att tro att någonstans fanns det ett fel i den stamtavlan.

Inavel, om man tänker på det, är allvarligt, väldigt allvarligt.

Inavel = ta fram sjuka hundar.

Att vissa stammar är så "starka" och "friska" att de klarar av inavel är inte sant, det är oftast enbart en tidsfråga innan man ser resultatet, bieffekterna av inavel.

Hundar som enbart utavlas generation efter generation får mer sällan svåra sjukdomar av ärftlig art om inte rasen är så behäftad med samma genetiska fel på alla blodslinjer.

Fördelar med inavel?

Varför ansågs det förr vara så bra med inavel och linjeavel, så som man gärna ville ha de förr i tiden? Jo, det är enkelt. Man skaffar in en eller flera hundar som man är väldigt förtjust i för att de har det man vill ha hos sina hundar. Sedan vill man till varje pris hålla kvar det och senare återkomma till det. Detta försöker man återskapa med inavel och linjeavel.

När man konserverar vissa detaljer i utseendet på det viset och befäster det, så befäster man på samma sätt de oönskade anlagen också. Alla individer bär på oönskade arvsanlag, vare sig vi ser det eller inte.

Naturen är väldigt "förlåtande", den viker sig oftast för det friska, individen vill inte utrota sig själv. Vid inavel kan den till sist inte undgå att bli sjuk. Läs lite mera om recessiva arvsanlag så förstår man bättre denna process. Läs lite djupare i ämnet.

Något vi behöver behålla i minnet är att det sämre tenderar människans minne att glömma, det bättre minnena tenderar vi att höja upp. Det som ansågs som så otroligt bra förr, kanske var bra, men kanske inte så himla bra som man minns.

Ska jag göra en historisk tillbakablick av "mina" raser så vet jag att det fanns sämre saker förr hos hundarna, men vissa saker är sämre nu. Då jag har många raser som jag studerat, har jag har ingen orsak att tro att andra raser har gjort en särskilt annorlunda resa över tid.

Jag vill här fästa uppmärksamhet på det som är sämre nu, som jag ser det, då jag anser att det är detta som var hemskt onödigt att det hände då det gjort hunderiter sämre.

Gen-variation i släktingar

Det finns en utbredd missuppfattning att två syskon är samma hund genetiskt eftersom de har samma föräldrar. Så är det naturligtvis inte, vilket vi alla vet, om vi tänker efter.

T ex om man har en kull med säg 9 hanhundar, kommer alla dessa se likadana ut? Jag har en hanhund med 8 bröder, jag kan försäkra att de är väldigt olika.

Ett annat exempel, har man 12 hanhundar och 12 tikar från samma kombination så kommer inte dessa 24 hundar vara likadana. Jag startade en gång i tiden min Phaléne uppfödning med två tikar från sådan kombination, jag kan försäkra, dessa hundar var defenitivt mycket olika, fast ändå var alla av väldigt hög klass för den rasen.

Alltså om man ser en hund man väldigt gärna vill använda, men så visar det sig att den hunden redan är använd i massor, men varför inte titta efter syskon, eller föräldrar, det kan vara ett nog så gott alternativ. På det viset får vi större gen-variation. Skillnaden är mycket större än man kan tänka sig. Är hunden för gammal eller död är det inte så tokigt att titta efter barn till hunden. Stora möjligheter öppnar sig.

Samtidigt ska man ha vissa minimikrav på den tilltänkta avelshundar, som alltid. Jag själv har som minimikrav förrutom det självklara, friska hundar i kropp och själ, olika krav på olika raser, läs mer under respektive ras.

Om avel, läs mer under avel för latmaskar eller mer avanserad avel.

Starten på varje ras rasavel

Rasavel startade i regel på en väldigt snäv avelsbas.

Det finns än idag raser som är så unga vad gäller dokumentation i papper, så man kan spåra starten av de de hundar som räknas som renrasiga, d v s har de rätta pappren för att anses renrasiga.

Spår man då starten på dessa så kan man hitta extrem inavel.

Vi kan förfäras över detta, men kom ihåg att det i regel finns sådana här exempel på alla raser från starten, det är bara skillnad på hur många generationer som passerat och vad vi har gjort med dem sedan dess.

Ibland är det så invecklat så man undrar om det ens är möjligt att få till sådan inavel.

Här är ett exempel på en ras som jag ramlade över när jag letade utsprung till en hund nyligen. Namnen är påhittade för att göra det lättare att förstå och läsa, så är det färgkodat dessutom för snabb översikt, för färgseende personer:

Genetisk drift

En katt som man fastslagit är framtagen genom genetisk drift är siames.

En hundras som starkt indikerar är framtagen genom genetisk drift är Thai Ridgeback.

Vad är då genetisk drift?

Jo, man har ett visst antal djur, ofta få djur, som är issolerade på en avgränsad yta. Det uppstår en mutation, alltså det tillkommer en egenskap "utifrån det blå". De parar sig med varandra så att alla till sist är släkt och alla bär på denna gen för denna mutation. Alltså har en rastyp uppkommit genom kraftig inavel.

Siamesens färg där dess kallare kroppsdelar är färgade, resten inte, är den mutation som siamesen fått genom genetisk drift.

Hos Thai ridgeback är det naturligtvis ridgen (den omvända växtriktningen på pälsen efter ryggraden). Mer om Thai ridgeback.

Siamesen har haft vissa sjukdomar som varit vanlig på rasen, men kanske inte så vanligt på andra raser. T ex skelögdhet och knick på svansen. Seriösa uppfödare har jobbat med problemen duktigt.

Uppdaterad 2020-09-11

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström