HUNDEN

Språket, temperamentet och beteende.

 

Jag tror det är viktigt att förstå vad en hund säger, känner och tänker för att göra det rätta mot hunden men även för att få ut det optimala av hunden.

 

 

HUNDSPRÅK

Att använda hundens naturliga språk är alltid den lättaste vägen till att få hunden att förstå snabbt och lätt. Det är lättare att du lär dig hundspråk än att hunden lär sig människors sätt att prata. På det viset, när man använder hundens naturliga instinkter så kan hunden få plats i sitt huvud med att också lära sig mer eftersom den inte behöver belasta huvudet med att först i grunden lära sig människospråk.

En hund som är lite socialiserad mot människor som valp är extremt svårt att lyckas med ifall man inte använder hundspråket.

Rent generellt gäller att snabba rörelser, hög, snabb röst, piggt och glatt sätt uppfattar hunden som skoj.

Djup röst, långsamma rörelser, långsamt tal uppfattar hunden som hotfullt eller dämpande, beroende av styrka i signalerna.

Att visa tänder (skratta på amerikanskt vis) kan hunden uppfatta som att du hotar dem, visar tänder som en hund.

Om man t ex knuffar en hund, med en mycket lätt hand (man får absolut inte göra illa hunden), i en snabb rörelse ofta kombinerat med ljusa, lätta ljud, så uppfattar hunden det som att "kom igen och lek". Om man istället knuffar hunden långsamt och hårt med bestämda rörelser, uppfattar hunden det i regel som hot (vilket man alltså inte ska göra).

På hund har storlek betydelse, men det är inte omöjligt att vända på begreppen.

Att vara lång och kraftig kan ha sina nackdelar om man har att göra med en hund som är försiktig av sig, hunden kan uppfatta stor storlek som hotfull, det är bäst ifall man kan göra sig så lite som möjligt, krypa ihop som en köttbulle och vända ryggen till, naturligtvis gäller det också småvuxna människor.

En liten och tunn människa kan uppfattas av dominanta hundar som om de inte har auktoritet, en människa man kan köra över, där är det istället bra att gå med lite stel rygg, långsamma rörelser, med auktoritet, som en självsäker hund bland ett gäng stora hundar.

Alltså med våra kroppar kan vi förmedla massor till våra hundar, dels från hur vi är byggda men mest från hur vi uppträder. Uppträder vi smått, så blir vi betraktade som små, uppträder vi stort och tar vår plats, uppfattas vi som stora och starka.

Uppträder vi nervöst, blir hunden stressad, uppträder vi balanserat blir hunden trygg.

Man kan med fördel peka med hela armen för att förtydliga riktningar man vill visa hundar, det bygger på hundspråket, en hund pekar med nosen dit den vill visa dig att du ska titta, du kan använda samma metod tillbaka till hunden, det är något hundar förstår instinktivt. Kom bara ihåg att vinkla riktningen så att den uppfattas korrekt från det håll hunden står.

Backa och gå emot en hund kan man använda i många samband för snabba resultat i att göra sig förstådd inför hunden, få hunden att förstå vad vi menar. Går man emot en hund lungt och stadigt och brer ut sig framför hunden så backar den, går man bakåt och visar lite kroppsbredd, t ex går lite i sidled, håller ihop axlarna o s v så följer hunden.

Detta är ett typiskt kroppsspråk som går att praktisera vid inkallning. Gå emot hunden och den kan få viljan att fly. Gå ifrån hunden och den kan få viljan att följa dig. Tar man sedan ett skutt bort från hunden så skapar man snabbt en lek, denna lek kan gå överstyr vid överdrivet praktiserande då den kan vilja göra samma mot dig tillbaka, alltså hoppa bakåt precis som du ska ta i hunden.

Man kan sedan göra exakt samma med en hand t ex. Ta en hund och bred ut den brett framför ansiktet på hunden och för den sakta och lugnt mot hundens ansikte så backar hunden eller viker undan huvudet, och tar du handen framför hunden och drar den bort från hunden så följer hunden.

Om man t ex ska ge hunden en godis och för handen mot hunden och jagar hundens mun med godisen så kan hunden reagera med att bli förskräck och bara vilja gå undan. Tar man samma godis, låter hunden få lukt på den och drar den sakta bort från hundens näsa så följer den och vill ha.

Att dansa med hund är ett samspel som kommer ifrån kroppsspråket, du går mot hunden, hunden backar, du går från hunden, hunden följer, du går i sidan av hunden och går mer mot låret, då rundar hunden dig o s v. Det är bara att prova sig fram så ser man hur känslig hunden är på dessa naturliga rörelser, om hunden har fått vara hund. Läs mer om hund - dans.

 

 

Ylande

Ylandet är ett märkligt beteende och väldigt ursprungligt, skulle jag vilja påstå. Många av de vilda Canis sorter som finns ylar, få skäller.

P g a detta är det lätt att tänka att mer ursprungliga raser borde ha lättare att yla medan vissa hunndraser som är avlade längre ifrån ursprunget skulle ha svårare med ylandet.

Vi är sedan några år (skrivet augusti 2012) grannar med ett gäng draghundar. Draghundar av mixad draghunds härstamning. Får jag gissa är det Siberian Husky, Karelsk björnhund, Greyhound, Grönlandshund, Border collie, Alaskan malemut och diverse andra varianter i dessa hundar. Alltså hundar nära hundens ursprung, eller som jag skulle vilja påpeka, vissa raser som bevisligen är mixade med bl a Varg under senaste århundrandet. Många av grannens hundar har lätt att yla, men långt till skallet, av vad jag sett.

Draghundar är ofta urhundar eller snarare urhunds raser. Likaså vinthundar.

Ylet tycks "smitta" och verkar vara otroligt starkt i vissa hundar.

För de som inte förstått det så jag har många olika hundar av många olika raser. Några så kallade ursprungliga raser, några som är väldigt långt från ursprunget.

Mina ursprungliga raser är Podengo Portuguès (påstår FCI, SKK, Portugals rasklubb o s v), Italiensk vinthund och sist skulle jag hävda även Chihuahua, speciellt de korthåriga.

Mina mer "skapade" raser skulle jag kalla Chihuahua långhårig, Yorkshire Terrier och framför alla Japanese chin.

När det gäller ylandet får jag snabbt bekräftelse på mina enga funderingar.

När alltså grannarnas hundar sätter igång och ylar ett par gånger om dagen, så startat mina 5 Italienska vinthundar klockrent och ingår i sången, alla utan undantag, allså även en 3 månader ung valp. Mina två korthåriga Chihuahuas också, och även en av de långhåriga. Av övriga hundar så är det de som gör tappra försök att yla ibland fast låter enbart löjliga, det är den ena av mina 2 Podengo Portuguès (hans ylande övergår omedelbart i gläfsande och skällande), en av de långhåriga Chihuahuas och t o m två av mina Japanese chins. De är alltså oförmögna att framkalla ett klockrent ylande eller ens i närheten av ett ylande, trots upprepade tappra försök och stor vilja.

Övriga tre Yorkshire Terriers, två långhåriga Chihuahuas och de flesta av mina Japanese chins + den korthåriga Podengon, de försöker inte ens yla.

Min fundering att Chihuahua härstammar direkt till korthåriga små vinthundar, trolig gemensam bakgrund med Italiensk vinthund, förstärks. Likaså förstärks min fundering över att långhårsanlaget i Chihuahua kommer från annan hundras som är mer avlad bort från ursprungsbeteenden.

Likaså förstärks min tro att Podengo P. är ganska långt ifrån ursprunget, alltså inte så mycket vinthund som vissa andra vinthundsraser eller raser som inte ens räknas som vinthundar men ändå, i mitt tycke, borde klassas dit, t ex Rhodesian Ridgeback och Basenji. De är, så vitt jag sett, mer vinthundslika än Podengo Portuguès är. Detta är alltså helt utifrån min betraktelse, portugiserna själva hävdar rasen som urhund och vinthund.

Vad fyller då ylandet för funktion? Det finns många olika användningar av beteendet. Det jag iakttagit är:

Bara göra gällande att "här är vi".

De kan alltså tala om att detta är deras revis, utbölingar icke välkomna.

T ex draghundar som eventuellt står uppdelade i olika gårdar vill gärna yla till varandra för att hålla ihop gruppen, skapa samhörighet inför tidigare och kommande jobb.

Om gruppen är allmänt utspridd kan de "prata" med ylandet för att tala om att "här är jag" och på det viset ge sig till känna

Vi har nog alla hört om hundar som sörjt sina döda ägare genom att yla, gärna på den plats den förlorade husse / matte. Det är helt klart ett försök att försöka återkalla den avvikande familjemeldemen.

Ylandet stärker banden som individerna i gruppen har med varandra, för att skapa en stark sammanhållning. Alla olika individers ylanden ingår i den totala ljudbilden för den gruppen.

 

 

Förstå hundspråk

Det är inte helt ovanligt att hundar inte förstår hundspråket och därför beter sig väldigt "bakvänt" tillsammans med andra hundar. Om hundar växer upp med mamma och syskon och kanske övrig flock som pappa, äldre syskon, övriga flocken och lever i sådan miljö till 12 veckors ålder, så ska hundspråket finnas där i botten för resten av livet.

Hundar som konstuppföds och då dessutom hålls borta från andra hundar får inte lära sig hundspråket. Dessa hundar får oftast väldigt skruvade beteenden tillsammans med båda folk och andra hundar. De blir liksom inte hund.

Hundar som i späd ålder, t ex 8 veckors valpar, flyttar till ett hem där den är ensam hund och inte får möta hundar regelbundet när den är liten kan förlora förmågan att komma ihåg hundspråket.

En hund jag kände var konstuppfödd i hemmet i en kennel utan kontakt med andra hundar, hundarna i kenneln bodde i hundhus och hundgårdar. Denna hund brydde sig inte ens om ifall en tik löpte som vuxen under hela sitt liv.

 

 

Parningsbeteende

Hundar rider på varandra. Det kan vara sexuellt eller i dominanssyfte eller båda. På valpar kan det också vara en ren glädjeyttring.

Tänk er människor, människan kan utöva sexuella handlingar i sexuella syften och / eller dominanssyfte. Vissa är roade av sexlekar som är "ruffa". Vissa övergriper sig på andra via aggressiva sexuella beteenden. De trycker ned andra med djuriska, sexuella signaler.

Det är inte så stor skillnad i djurvärlden.

De flesta hundar är ganska normala, beter sig som normala hundar. Hunden har dock inte samma förmåga som vi att prata och visa sin status i gruppen, utan måste visa det i handling.

I vissa miljöer är livet väldigt hårt, i vissa väldigt ödmjukt. Det följer ofta ledaren i gruppen. Brist på ledare leder till anarki. Gruppen blir vild, löper amok.

Hundar (oavsett kön) som oavbrutet tillåts rida på varandra, har ingen bra och stark flockledare. Dessa hundar lever under en OERHÖRD stress, de mår extremt dåligt. De blir lättare sjukare, och får inte helt ovanligt ett kortare liv än de annars skulle haft.

Normalt brukar tikar gilla att andra hundar, oavsett kön, rider på dem under och ibland kring höglöpet. Vanligast någon dag före höglöp och framåt. Tikar med normal könsdrift alltså. Hanhundar kan ta till varandra när tikar löper, i ren upphetsning enligt principen "man tager vad man haver".

En del hanhundar ger sig på tikar som inte löper, det är INTE ett korrekt beteende, det tyder oftast på felaktig styrning från toppen, d v s dåligt flockledarskap.

Det kan också bero på att hunden inte kan hundspråket.

Yngre hundar ger sig gärna på äldre hundar för att ta över flockledarskap när den äldre börjar bli så gammal att den börjar krokna, man måste skydda den gamla hunden från sådant, sådana situationer kan leda till den gamla hundens död. Som god flockledare har man makten att skydda den gamla hunden från detta i gruppen. Med flockledarens hjälp att se till att ingen hund någonsin får vara elak mot en äldre hund styrker man ledaren bland hundarna så pass att de yngre inte har tillåtelse till detta, det är enkelt, bara att säga ifrån på skarpen vid första försöket, det brukar räcka, om man har kontroll över sina hundar vilket en bra hundägare ska ha.

När man inte har överinseende på gruppen ska den gamla hunden säras ut ur flocken för att ingen ska kunna trackasera den gamla bakom ryggen på dig. Den kan placeras med gamla tikar eller liknande som aldrig skulle hota dess ställning eller stressa den till en för tidig död.

 

 

Dricka

Hundar dricker genom att böja tungan bakåt som en skål och använda skopan till att kasta i sig vattnet på det viset. Därav detta "sull" när hunden dricker.

 

 

Hundar sover mycket.

Hunden är normalt också försedd med en naturlig vilja att ha rent kring sig och att själva vara rena.

Den har ett socialt beteende, de vill inte vara ensam.

I djurvärlden kan man lätt klassa den som en av de intelligentaste av canis djuren med hög utvecklig.

 

 

Temperament

Ärftlighet styr inte bara utseendet, utan också temperamentet till större del än vad många tror. Man kan avla i generationer för att slippa en arvsanlag som man vill bli av med, så poppar det upp igen. Vissa detaljer i utseendet kan också vara svåra att bli av med, andra lättare att avla bort ifrån, temperamentet är definitivt något som det är svårt att bli av med, på gott och ont.

För att generalisera lite, på gott har vi t ex spaniels och retrievers önskan att bära. Vattenspanielns dragning mot vattnet. Vinthundars önskan att springa i blixtsnabb galopp. Terrierns önskan att gräva och så vidare. Även om man i flera generationer endast avlar på utseende och glömmer bakgrunden, lär den poppa upp här och där ett bra tag framåt, vare sig man vill eller inte.

På ont har vi t ex skarpt, reserverat eller skyggt temperament, saker som fyllt en funktion en gång men som i vårt modärna västerländska samhälle, inte kommer till sin rätt. Ibland t o m beteenden som är olagligt i Sverige.

 

 

Nedärvning av psyke

En tik med krasst psyke kommer förutom arvet via generna, lämna den första viktiga tidens prägling på sina valpar, vilket är oerhört viktigt, så se till att avla på bra och stabila individer med de rätta temperamentet för att få minst lika fina avkommor!

Vi kan här nämna ett exempel från verkliga livet om nedärvning av psyken.

En hane vaktar mat, vilket inte förekommer hos någon hund i tikgruppen. Hanen får valpar med olika tikar som inte vaktar mat. Valparna växer upp tillsammans med tikarna som inte vaktar mat, men många av valparna börjar ändock vaktar mat när de blir lite äldre valpar!

 

 

Svansviftning

När hunden viftar på svansen och är glad böjer den svansen mer åt vänster än åt höger. Ju gladare och ivrigare, ju mer svänger svansen åt vänster.

En hund kan vifta på svansen av många olika orsaker. Vanligast är glädje och stress/nervositet/osäkerhet.

 

 

Varför bäddar en hund?

Det finns idikationer, men inga konkreta "bevis" härom.

Eftersom man vet att vissa hundar av båda könen bäddar mer eller mindre.

Till vardags, alltså när det inte gäller valpningar eller iordningställande inför valpning, så tycks det mig som om hanhundar och tikar bäddar lika mycket.

Jag tror helt enkelt att det är en blandning av allt vid olika tillfällen, miljöer och situationer.

Vad jag kunnat se är inte bäddandet ovanligare eller vanligare hos vissa raser, inte heller på olika blodslinjer. Däremot tycker jag att jag kan se skillnaden på en god föderska oftast bäddar mer framför allt före första valpen kommer. Samtidigt finns det tikar som bara lägger sig ner och föder, de är väl goda föderskor om något utan att kanske ens bäddat ett enda tag.

Man kan till viss del träna av hunden från att bädda, bäddandet kan till viss del bli lite väl våldsamt, speciellt på stora och starka hundar, de kan med ett rafs bädda sönder en hel soffa på bara ett par sekunder.

Bästa metoden för att bli av med krafsandet är att umgås med hunden hela tiden, vid varje försök till krafsande, avled hunden med något trevligt, något hunden tycker är kul, redan innan den riktigt börjar. Det handlar alltså här om att lära känna sin hund, för att göra det behöver man umgås med sin hund. När man lämnar den ett tag, se till att det inte finns något som hunden inte få bädda i hos den. Man kan t o m ha en egen säng till hunden som den får göra som den vill i.

Knep för ägare till starka hundar att bädda en stark säng som tål det mesta: ta en träskiva, lägg på en skumgummi, hundar behöver få ligga lite mjukt, klä detta med det starkaste tyg ni hittar och får tag i. Spika fast det under träskivan. Lägg gärna träskivan lite upphöjd så hunden slipper golvdrag.

Upprepat frånhållande från bäddandet gör att hunden till sist glömmer att bädda.

Låter man bara hunden få vara hund så är kraftandet säller ett yttrande som går till överdrift. Det verkar som frustration kan leda till ett extremt bäddande. Hundar som hittar på något egen sysselsättning för att drenera energi när ägaren inte hjälper hunden med det.

Det är långt ifrån större fleratalet av hundarna som naturligt bäddar, jag skulle vilka säga kanske 1 av 10 som bäddar något kraft ibland, om de inte har levt i en oinspirerad miljö tidigare.

Under valpning är det däremot vanligt att hundar bäddar mer eller mindre, några få hundar bäddar inte alls, de flesta några krafs, och några enstaka krafsar sönder allt, länge och intensivt.

 

 

Varför biter hunden på saker?

Det är lika naturligt för hundar att bita i saker som barn biter i saker, alltså ett sätt att upptäcka världen innan de har riktig kläm på alla extremiteter. En del hundar biter mer, en del mindre. Vissa raser är värre än andra, dessutom kan det skilja i lusten att bita beroende på individ och blodslinje.

En hund saknar händer att undersöka närmare med, de har näsa, öron, ögon, och MUNNEN! När det gäller döda föremål avger de oftast ingen rörelse, speciell lukt eller ljud, då återstår munnen för att undersöka vad det är. Ta en spegel, den avger ofta rörelse, spegelbilden, och då triggar det ofta igång ögonen, och då behöver hunden oftast inte ta den i munnen för att undersöka närmare utan använder ögonen.

Sedan kan den bita för att den har spänningar i munnen den försöker göra sig av med, t ex att det fastnat något mellan tänderna eller den kanske ömsar valptänder för att ersätta dessa med permanenta vuxentänder.

Hunden kan också ta saker i munnen för att saken ska vara deras, de lägger beslag på saken.

En stor hundar som tar ett bett kan fördärva mycket mera än en liten hund som tar ett bett.

Hunden börja ömsa sina tänder vid ca 4 månaders ålder, då kliar det i tänderna, framför allt i början av ömsningen som kan pågå väldigt länge. Hundar som kanske inte bitit på en enda sak kan plötsligt börja bita på allt den ser!

Man kan lära hunden av med att bita på olämpliga saker till viss del. Först skaffar man massor av saker som är hundens, som den får tugga på! Sedan, är man tillsammans med sin hund, iakttar den, så fort den vill börja bita på olämpliga saker så ger man den något av dess leksaker så den kommer av sig och tuggar på rätt sak istället. Man kan leka med leksaken, kasta den eller vad som helst som är possitivt och avleder hunden.

Yorkshire Terrier, Podengo Grande, Italiensk vinthund o s v är ganska normala var det gäller att bita på saker. Japanese chin är oftast inga utpräglade bitare/tuggare.

 

Uppdateted 2017-11-06