Genetik, grundläggande ärftlighetslära

Genetik är viktigt att förstå som uppfödare för att kunna göra sitt bästa för att ha en chans att eventuellt kunna förutse vilka egenskaper (positiva så väl som negativa) som kan dyka upp och för att på det viset kunna avla fram en så frisk och sund hund som möjligt.

För att till grund och botten förstå slumpens principer så kan man börja med att ta ett mynt och singla upp i luften, 100 gånger. Ni kommer att se att stundom blir det mer av krona som kommer upp, stundom blir det mer av klave, men i slutänden blir det ungefär lika. Efter att ha utfört denna övning, som tar en liten stund, så hinner en hel del av grundprincipen sjunka in i de flesta hjärnor.

Här krafsar vi bara lite på ytan, det finns massor av mer att kunna, endast när det gäller färger och pälsar. Detta fungerar mest som exempel för att försöka förstå grundprinciperna.

Förändring i gener

En hund som har ett fel som inte är klassat som ärftligt ska inte anvädas i avel. Det finns risk att den lämnar den icke ärftliga egenskapen till sin avkomma! Detta beror på något som heter DNA-metylering. Det är något som jag slarvigt kallar "genetiskt minne". Detta är ganska nyupptäckt och behöver därför påminnas om, så hunduppfödare blir upplysta.

Använd aldrig en sjuk hund i avel, inte heller en hund som varit sjuk en lång tid, inte heller om sjukdomen berott på undermålig skötsel.

Om en hund är så dåligt skött så den lider långvarig skada förändras deras genuppsättning till en sämre genuppsättning. Detta är ny kunskap som kommit under de senaste åren. Därav borde vi förstå att en hund som mår dåligt eller mått dåligt en längre tid under sitt liv, har sämre genuppsättning att lämna i arv till sina barn. Det gäller naturligtvis både hanhundar och tikar. D v s pappan har i lika grad nedärvning av sämre egenskaper om den är dåligt skött eller varit t ex sjuk eller stressad under stora delar av sitt liv.

Detta gäller både fysiskt och psykiskt. Så hundar med klen mentalitet ska heller inte användas i avel.

Man kan t ex se på hundar som inte har en ansvarsfull uppfödare när det gäller att mata sina valpar. De valparna växer upp och kan bli mindre p g a underutfodring. Deras barn kan i sin tur ha svårt att gå upp i vikt, p g a dålig skötsel av föräldradjuren.

Man använder i regel färg för att beskriva hur genetik, ärftlighetslära, fungerar. Detta gör man för att alla förhållandevis lätt kan se vad man menar, en färg är lätt att upptäcka och konstatera för alla och en var. Det beskriver dock grundprincipen av ärftlighetsgången vad det gäller alla egenskaper, faktiskt. Det finns dock andra egenskaper som är delvis ärftliga, t ex patella, HD o s v, dessa kan man få exakta siffror på, men man kan inte helt säga att resultaten endast beror på ärftlighet, eftersom dessa egenskaper också påverkas av andra saker än ärftlighet. Färg kan till viss del också påverkas av annat än ärftlighet, men det är ytterst ovanligt och oftast vet man det då. Hormonrubbningar kan t ex förändra en hel hunds färg.

Färg är kopplad till massor av gener, då färg inte enbart är kopplad till färg utan även till färgernas placering och färgens utveckling. Vissa forskare säger att det är ca 100 gener som påverkar färg och färgens fördelning bara på möss.

9 alleler

Alleler är en genvariation, de kan man lite slarvigt uttrycka som det är underliggande varianter av en gen.

9 allel - serier påverkar färg och teckning hos hund (som man vet idag), de olika som idag kartlaggts är:

1. A (agouti)

2. B (brun)

3. C (chinchilla)

4. D (dilution, avblekningsgen)
5. E (extension)
6. G (greying)
7. M (merle)
8. S (spotting)
9. T (ticking)

I varje sådan här serie med alleler finns ett antal olika underliggande alleler i sin tur, som ger upphov till olika tecken och olika färgnyanser.

Det finns forskning som pekar på att det kan finnas ytterligare minst två allel - serier för färg, den ena är H (= Harlekin). harlekin genen tros vara dominant och letal i dubbel uppsättning, därför bör man särskilja den färgen. Merle genen är däremot en autosomal (= nedärvs oberoende av kön då genen inte sitter kopplade i könscellen) ofullständig dominant (detta innebär att färgen kan påverkas av flera olika gener och mot någon enstaka färg vara vikande) gen.

När det gäller nedärvning på hund så pratar man i huvudsak om recessiva och dominanta arvsanlag. Dominanta arvsanlag betecknas med stora bokstäver. Recessiva (vikande) arvsanlag betecknas med små bokstäver.

Hälften av generna kommer från pappan och hälften av generna från mamman.

Man säger ibland att det är endast två gener för t ex färg, fast det är inte rätt. En valp får en egenskapsgen för varje enskild ärftlig sak i sin kropp. Den kan alltså inte få två gener från en förälder vad det gäller en egenskap och två gener från den andra föräldern vad gäller en annan egenskap. Den får två gener av varje enskild egenskap, en från pappan och en från mamman.

Man pratar inte helt oväntat på människor ofta om blåögda kontra brunögda människor, det är ett mycket förenklat sätt att också förstå genetikens lagar. På det hrä viset blir det enklare att följa med i texten nedan. Här finns exempel på enkel nedärvning av ögonfärg hos människa för den vetgiriga.

Färg är inte en egenskap, det styrts av många egenskaper. T ex finns det vitfläck. Det kan finnas stora eller små fält med färg. Det finns många olika färger och nyanser. Det kan vara med eller utan sobel (det vill säga vanligast svarta toppar i pälsen men topparna kan dock vara av annan färg än svart också, toppfärgen avviker till det mörkare från bottenfärgen som är den egentliga färgen, sobel är en tilläggsegenskap ovanpå färgen). Det finns avblekningsgener. Det finns vilteckningar som färgen ingår i. Korthårig är ett dominant arvsanlag. Långhårigt är ett recessivt anlag. Så kan vi fortsätta om allt långt om länge om alla ärftliga egenskaper som en hund bär på (eller annat djur).

Allelic kommer från grekiskan och betyder där varandra, allelic är den ena av ett par eller serier av gener som har en given position (= locus) på en speciell kromosom orsakad av en skillnad i sekvensen i DNA. Alltså för att uttrycka det hela på ett annat vis, allelic är en eller flera former av DNA sekvens i en partikelform.

Svart är en så kallad dominant färg. Svart dominerar över alla gula färger, som t ex röd, gul, orange, lemon, sobel.

Sobel har så kallade svarta toppar på de gula delarna i pälsen. Sobelfärgade valpar är ofta mörka vid födseln men ljusnar efter hand. En del sobelfärgade hundar mister mer eller mindre sina svarta (eller mörkare) toppar när de blir äldre. Mörkt pigment på nosen följer "på köpet" med en sobel.

Trefärgad är den mest recessiva genen i Agouti-serien. Genen kan finnas dold generation efter generation utan att man vet det (liksom genen för gul färg hos svarta hundar). Det är alltså endast när två hundar som är bärare för denna gen blir parade med varandra som avkomman kan bli trefärgad, därför kan normalt inte genetiskt gula hundar (Ay Ay) lämna trefärgade avkommor. Det är däremot en skillnad på hundar som är black & tan på vitfläcksmönster (alltså också en form av trefärgat). Black & tan är nämligen dominant, där behövs endast en gen från endera förälder för att den genen ska komma fram till ytan. Likaså kommer det en skillnad när hunden är genetiskt röd (viltfärgad röd påminnande i färgen om sobeln när hunden är valp), röd är nämligen en dominant gen, vilket gör att den kan bära dolda anlag. Två röda hundar kan alltså ge trefärgade valpar. (För att jag föder upp Japanese chin vill jag tillägga att röd / vita Japanese chin bär på genen gul, inte röd. Sedan finns den gula i olika styrkor på Japanese chin som alla är godkända, trefärgad på Japanese är en diskvalificerande färg.)

Gul är en recessiv (vikande) gen. Man tror att en serie av polygoner kallade rufus polygon påverkar styrkan i den gula pälsen. Djup röd färg anses vara vikande för svagare gul färg, så svagt gula hundar kan vara bärare för mörkare färg/nyans.

Detta innebär bl a att i praktiken att en svart hund behöver endast ha en gen för svart men kan också ha två gener för svart. Den kan också ha en dold gen för annan färg.

En gul hund (Ay Ay) kan inte bli gul ifall den inte har två gener för gul färg, den kan alltså inte bära på dolda färganlag.

Brindle är ett dominant anlag. Brindle kan bära genen till utpräglad Agouti. Detta kan resultera i att två gula hundar kan ge svarta avkommor.

Sobel bör man inte para med bridle, det är för att den gula färgen normalt uppkommer från kombinationen Ay (gul) framför ee (= ej synligt svart).

Recessiva genen e kan ge Ee eller ee. Röda och vita hundar i många raser kan ge överraskning, för att ee kan kamoflera As (= homozygot svart), det kan ge As-ee (= gul) och t o m kamoflera at at (= brun), som också kan ge genen för färgmönster.

Dominansgenen för vitfläck ligger som följer:

Vitt utvecklas först i fronten och på tår och sedan på näsan, magen, halsen och sist sidorna. Kroppsfärgen bryts upp och ger fläckar.

De flesta raser följer reglerna för Agouti. Agouti är en form av viltfärg / viltteckning i pälsen, som bl a innebär att varje hårstrå har ett band med avvikande färg, det hela ger ett intryck av att varje hårstrå är i tre färger, men de är de inte, det är en grundfärg, ett fält någonstans i mitten av strået med avvikande färg, inte ovanligt med gul, och sedan igen grundfärgen i toppen. Detta är inte helt ovanligt kopplat till svart eller mörk mask, svart eller mörk rygglinje, svart eller mörkare teckning på framför allt svansens översida o s v. Likaså fawn är ett så kallat viltmönster.

På hundar anser jag att vi har ett problem när samma genanlag kan heta olika på olika raser. Detta gör det hela lite förvillande.

Black & tan är en dominant gen. Blue & tan är en recessiv gen. Brown & tan är en recessiv gen. Yellow är en recessiv gen. Röd är dominant. Merle mönstrade hundar bär det också på en dominant gen.

Merle är en tilläggsmönster utanpå hundens färg, eller under hundens färg, om man föredrar det, merle är dominant, som sagt var, men det bör inte dubblas. Anledningen är att homozygot merle är genkopplat till defekter och kan därmed vara skadligt för hunden.

Merle kan t ex vara svart - merle (det som kallas enbart merle), blå - merle, brun - merle o s v. Är det röd - merle så syns inte tecknen, men merle - anlaget kan fortfarande där. Dolda gener på detta vis kan även förekomma på de andra färgerna.

I detta schema följer man enkelt genetisk nedärvning på svarta och gula hundar. Svarta hundar kan ha genen As As eller As Ay. Ay Ay är de hundar som blir gula i färgen. Hundar med As Ay blir som sagt svarta men bär då på ett dolt anlag för gult.

Kom ihåg när man räknar ut sannolikheten för vad avkommorna ska bli slumpen, på enstaka individer (en eller två normala kullar) kan slumpen likväl ge huvuddelen av det ena som det andra.

Föräldrarnas gener ligger i vita fälten, avkommornas gener i gula fälten.

Här är två homozygot (= As As) svarta hundar parade med varandra. Alla avkommorna blir då svarta och bär inte på någon dold gen för annan färg.

Här är två svarta hundar parade, men den ena bär på ett dolt anlag för gult. Alla avkommor blir då svarta men 25 % av individerna blir bärare för gul färg. De övriga 75 % avkommor blir homozygot svarta.

Här är två gula parade med varandra. Som synes ska då alla avkommor bli homozygot gula, d v s de bär inte på något dolt anlag.

Här är två svarta hundar parade med varandra, båda bär på dolda anlag för gult. 25 % av avkommorna ska då bli homozygot svarta, 25 % homozygot gula och 50 % svarta med dold gen för gul.

Där man inte tar hänsyn till Sp faktorn (dolda anlag), om man parar en As- ee (alltså en gul / vit) med en Ay Ay EE (också den gul / vit), kan man få svart / vit avkomma som resultat i den föreningen. Bärare av genen ee eller Ee kan också ge överraskande resultat.

Här blir samtliga avkommor svarta.

Här blir 25 % röd / vit, 25 % trefärgad, 50 % svart / vit.

När man ska skriva sin hunds färg skriver man t ex på en svart As-, anledningen är att den dolda genen vet man inte. Om man är säker på den dolda genen kan man skriva ut det. T ex för en svart gulbärare blir koden AsAy. Ett sätt att vara säker på att den dolda genen är gul på en svart hund är ifall den har en förälder som är gul eller en avkomma som är gul.

Nu ska vi komplicera det hela lite. Vi ska ta ett exempel av två hundar som har recessiva gener på en ras som har en annan dominant huvudfärg. Jag använder här brun (recessiv) och blå (recessiv) på en ras med huvudfärg svart (dominant).

Kom ihåg att tan - tecken kan läggas till utanpå detta, tan - teckningen är en annan enskild gen som är kopplad till viltfärgerna (=agouti), så egentligen beskriver detta samma som blå & tan och brun & tan som båda är recessiva gener.

Detta märkliga fenomen kommer sig av loci, en loci består av två anlag så en hund kan därför vara bärare och t o m homozygot för olika färger samtidigt. Loci kan vara dominanta och samtidigt recessiva mot varandra.

Ytterligare en sak som förvillar är att om en hund bär på båda blå och brun så kan det uppstå en viltfärg, så kallad fawn, en slags ljusbrun med eller utan mask, med eller utan mörkare rand på ryggen, på översidan av svansen m m.

Det som är det viktigt att veta är att det är slumpen som avgör vilka gener som nedärvs, först vid ett underlag av minst 100 avkommor kan det hela börja bli statistiskt rätt. Med mindre antal avkommor beror resultatet på slumpen. Vi har också ett till observandum, det är mutation (slumpvisa spontana förändringar som kan orsakas av olika saker).

Detta sätt att ta reda på egenskapar kan alltså tillämpas på alla olika egenskaper en individ har / bär på.

Arvsanlag kan påverkas av skötsel, miljö o s v. Detta är ganska nytt inom genetikens värld. Man vet nu att gener till viss del kan ändras till det sämre för hundar som är dåligt skötta, men dessbättre också ändras till det bättre, för hundar som är bra skötta. Dessa "nya" arvsanlag hos individen lämnas sedan vidare till dess avkommor.

Nu förstår man ännu mera hur viktigt det är att bara låta para hundar som är 100 % friska i kropp och knopp.

Individer som är äldre får kortare telomerer. Telomerernas längd visar på kvarvarande livslängd, ju kortare telomerer, ju kortare liv kvar. Kroppsfunktioner förtvinas med åren när temomererna kortas. Spermerna (Y-kromosomerna) däremot utvecklas motsatt! Spermer får bättre cellskydd med åren. De långa telomererna går sedan i arv.

Alltså, desto äldre pappor, desto friskare barn.

Detta är en ny studie som redovisas i "Proceedings Of The National Academy Of Sience" år 2012.

En fördjupning i Merle.

Vissa färger är kopplade till olika defekter, så gäller bl a Merle. P g a detta är det extra viktigt att studera detta ämne för de som vill avla på Merle.

Det finns forskning som pekar på att det kan finnas ytterligare minst två allel - serier för färg, den ena är H (= Harlekin). harlekin genen tros vara dominant och letal i dubbel uppsättning, därför bör man särskilja den färgen. Merle genen är däremot en autosomal (= nedärvs oberoende av kön då genen inte sitter kopplade i könscellen) ofullständig dominant (detta innebär att färgen kan påverkas av flera olika gener och mot någon enstaka färg vara vikande) gen.

Merle genens serie innehåller minst två alleler, de betecknas M och m. Allelen m kallas för vildvarianten. De låter hundens andra färggener härska. M-allelen ger områden med ljusa fläckar, som på merle färgade hundar.

Genom att Merle är ofullständigt dominant så kan man genom att se på hunden skilja mellan heterozygota och homozygota hundar. Hundar med enkel uppsättning (Mm) kommer uppvisa områden där pigmenteringen är reucerad vilket ger upphov till olika typer av fläckar och sedan finns dubbel uppsättning gener (MM eller mm).

hur väl Merle teckningen syns beror på grundfärgen och vilken alleleserie hunden tillhör. Hundar som är black/tan i botten syns Merle färgen tydligare på än hundar som är t ex sobel.

Hundar med en viss typ av allel i A-serien, behöver inte se annorlunda ut än hundar utan merlegenen, de kallas då fantom Merle (cryptic merle på engelska), de är därför svåra att indentifiera somm merle färgade hundar. Ibland han dessa hundar har en jätteliten fläck som visar Merle färgen, t ex en fläck på undanskymt ställe i pälsen, eller en blå prick i ögat t ex. Homozygota hundar är däremot lättare att indentifiera då de oftast är helvita eller har små färgade fält, då ofta på huvudet.

Harlekin var man spittrad om, antligen är trodde man att det var en underfärg under Merle eller så är det var egen gen som samverkar med merlegenen, den benämndes då H-serien (=Harlekin). Idag är man rörande överrens om att Harlekin ligger under Merle bland forskare.

I den första teorin ska då Mh ge upphov till Harlekin. M ska då ge upphov till de blå områderna och Mh det vita.

Hos Australian Shepherd finns även Tweed teckning, den tros ha uppkommit genom en autosomal mutation i Merle genen. Genetiskt räknas den alltså till Merle och medför samma nackdelar som finns på Merle.

Att mixa sjuka och friska stammar

Att mixa sjuka och friska stammar av hundar i sin avel, så bör det ske med största kunskap och försiktighet. Om man har en sjuk stamm av hundar, så tar man in en frisk och sund hund i den stammen, parar den med den sjuka stammen och behåller en avkomma där, så är denna avkomma oftast frisk men bär på anlag för sjukdom. Om man då i nästa generation går tillbaka till den sjuka stammen igen, så är faktum att vinsten av de bra egenskaperna som försökts ta in är i det närmaste utraderad.

Färger är som sig borde, grön ok, gul obs varning, röd STOPP!!!

De röda bör alltså inte gå i avel, om man använder den gula i avel ska det enbart vara med gröna hundar med största försiktighet, speciellt på avkommorna från en sådan generation. En sjuk hund SKA ALDRIG användas i avel.

Att ta in den friska hunden i denna stamm är helt enkelt fullständigt bortslösande av bra avelsmaterial då det, i namnet, dras ner till det de inte är värda.

Updaterad 2020-02-12

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström