ÖRON

Att sköta sin hund på bästa sätt är ett jobb som kräver kunskap och noggrannhet. Här kommer några små tips och idéer.

RENGÖRING

Kolla hundens öron regelbundet. Öronen ska kollas regelbundet, ifall det luktar illa eller hunden kliar sig ofta, gå till veterinären. Använd gärna näsan till att tala om för dig när det är något fel. Att lukta skadar inte hunden!

Ifall det endast är lite smuts i ytterörat, tvätta med tops som man doppat i väldigt lite matolja. Man måste vara aktsam så man inte puttar ner smuts in i örat och gör mer skada än nytta. Öronen ska man röra i mycket sparsamt, dels för risken att putta ner smuts, dels för att man gnider bort den naturliga miljön som ska vara i örat, speciellt ifall man använder torrt papper, tops eller bomull, är det däremot doppat i matolja fungerar det lite bättre.

Man kan också prova bikarbonat. Ta lite bikarbonat i örat. Om det är mycket smuts blanda bikarbonat med varmt vatten och rengör med den blandningen i örat på hunden.

Att hälla ner vatten i örat är fördärvligt. Du kan få en hund som får kroniska problem resten av sitt liv! Vid bad ska man vara rädd om hundens öron, man kan sätta i fetvadd för att skydda hunden under badet, kom bara ihåg att ta bort det efter badet, ett tilltäppt öra bildar orenheter och felaktig miljö, så hunden lätt för öronproblem av det om det sitter i hela tiden.

Försök med alla medel att att undvika vatten i hundens öra, det torkar inte ut av sig själv, hunden kan till viss del ruska ut det, på extremt korthåriga hundar och hundar utan päls kan ruskandet förorsaka att hundens öronkanter slås upp och hunden blir att blöda i öronkanten, den kan också få blomkåls öron av ruskandet.

När man har hög luftfuktighet, ett problem som ökar i Sverige och vandrar mer norrut också, så kan även öronen bli fuktigare än normalt, speciellt på hundar med tungt hängande öron eller trånga örongångar. Detta är grogrunden till en ohälsosam miljö i örat.

Hundar som putsar varandra i öronen, blöter varandra i öronen, det kan också skapa ohälsa i öronen på hundarna p g a fukten.

Uttorkning av öronen kan man lyckas med genom att använda potatismjöl eller majsmjöl. Man sätter då i en liten mängd en gång om dagen (eller flera om man så vill) under 5 - 10 dagar i det fuktiga örat, eller de fuktiga öronen.

Man kan också byta ut mjölet mot rent bikarbonat.

Tillsätter man behandlingen innan kroniska problem uppstår så kan man råda bot för problemet.

Jag brukar fylla en spruta med mjölet och spruta in i örat för att nå lite längre ner. Först ska dock örat rengöras försiktigt med en tops, så man får ut så mycket smuts och fukt som möjligt, var bara extra försiktig så ni inte trycker ner ohälsan djupare i örat. Använd då en torr tops (inger vatten, ingen olja, ingenting på topsen), vi ska inte baka i örat på våra hundar.

Blir det rött och irriterat i örat är det mer akut.

Blir det rött i örat kan det vara svamp, läs mer längre ner på denna sida.

Blir det rött och svullet och irriterat i örat är det ännu mer akut. Då får man uppsöka veterinär.

Topz

Vad är en topz? Eller stavningen tops? Det är egentligen ett varumärke från början. Annars finns också ett antal andra namn, t ex bomullspinne eller t o m öronpinne. Allmänt kallar folk det för topz. Därför använder jag det uttrycket här.

Topz är bomull lindat kring båda sidorna av en halvmjuk plastpinne. Sedan finns det flera olika varianter på det. T ex träpinnar, längre pinnar, bomull endast i en ende o s v.

Topz kommer troligen försvinna framöver. Alltså dem med plast. Det är för att vi har stora problem med plast i naturen. Traditionella topz på träpinnar påverkas därför inte.

Jag har förstått att det oroar vissa hundägare som tror att man måste använda topz för att göra rent öron på hundar. Inte då.

Man kan linda bomullen kring en peang istället för kring en bit plast. Vissa använder pincett istället för peang, det fungerar också, fast inte alltid lika bra, eftersom pincetten är gjord för att öppna sig automatiskt. Lossnar den i örat så blir den krångligare att få ut, lika som med topz. Sedan kan man inte använda pincetter som är breda fram, utan då ska man använda en som är smal längst fram.

Man tar en peang och en liten bit bomull. 1/ Dra av en liten remsa bomullen. 2/ Fäst ena änden i peangen. 3/ Knip igen. 4/ Snurra tajt. 5/ Klart.

Använder man pincett istället så kan man inte klämma fast bomullen, men istället får man hålla ihop pincetten tills dess att man lindat bomullen klart kring pincetten. Man måste då ha tillräckligt med bomull så pincetten hålls ihop av bomullen. Mycket små "topz" tillverkade på detta vis är därför uteslutet.

När man gjort detta några gånger tar det hela bara några sekunder. Inte mycket längre tid än att räcka sig efter en traditionell topz.

Peangvarianten är mycket bättre än topz, t o m med pincett är det bättre än traditionell topz, då de inte är mjuka i kärnan.

Sedan kan man anpassa denna "topz" till rätt storlek för hundens öra. Dels kan man anpassa penangens (eller pincettens) storlek, dels mängden bomull. Sedan kan man använda böjd eller rak peang, allt efter behov.

Jag vet flera veterinärer som enbart använder denna egenhändigt gjorda modell med peang, och aldrig använder topz. Det har jag sett i många årtionden, alltså inget nytt tillvägagångssett, utan väl beprövad. Denna hemmagjorda "topz" är helt klart överlägsen. Prova!

Rinniga ögon - öron - tänder

Om en hund plötsligt får väldigt rinniga ögon mot tidigare, är det inte ovanligt att det har med öron eller tänder att göra.

T ex valpar som byter tänder kan bli extra rinniga i ögonen under en period, då speciellt för hundar med korta eller smala näsor.

Hundar som får tandsten i större omfattning kan börja rinna extra i ögonen.

Hundar som får öroninflammation, öronskabb o d kan bli extra rinniga i ögonen.

Örongångar och vissa tänder, tandrötter och tandkött ligger närmare tårkanalerna.

När irritation som t ex innebär svullnad i öron eller tänder/tandkött tränger mot tårkanalen kan därför extra tåravsöndring stimmuleras.

Detta gäller speciellt för hundar vars fysiologi är sådan att örongångar och tårkanaler är extra nära, eller tandrötter och tårkanaler är extra nära. Man kan säga att de hundar som har medellång nos och medelbred nos (se hundens anatomi på vad som är "normalt/medel")  har största chansen att inte drabbas alls av detta, men även de kan drabbas. Därmed inte sagt att alla andra hundar som avviker drabbas, så är det inte heller.

Har man alltså en hund som plötsligt får mycket mer rinn ur ögonen kan man kolla extra noga på tänder och öron, så inget onormalt är på gång.

Har man en vuxen hund med extrem ögonflöde hela tiden tyder det på en osund förträngning i fysiologin som inte bör avlas på. Samtidigt ska man ha klart för sig att för torra ögon är ett allvarligt fel, rent smärtsamt för hundar och kan behöva daglig behandling för resten av hundens liv, det ska man se upp för! Sådana hundar ska ABSOLUT INTE gå i avel!

Mer om ögon. Mer om tänder.

Exteriör och öronresning

Öronens resning på valpar (på raser som ska ha resta öron). Generellt kan man säga att valpar reser sina öron i förhållande till långhårig och korthårig, storlek och tyngd på örat. Raser som inte ska resa öron men ändå kan göra det ibland (t ex Collie och Phaléne) är det bra att känna till detta. När det gäller hundar som ska ha resta öron men ändå ibland kan få hängande öron, är det också bra att känna till detta. T ex Chihuahua som finns i två hårlag, så reser i regel korthåriga öronen före långhåren, då det längre håret tynger örat. Bland de korthåriga finns det tunnare och tjockare hårlag, med eller utan underull (båda varianterna är fullt ut godkända enligt rasens standard). Där är det de med minst tyngd på öronen, de utan underull, som reser öronen före de andra. En Chihuahua som är större, t ex 800 gram istället för ett kullsyskon som är 600 gram så reser i regel den mindre öronen före, då dess öron i regel är mindre och tunnare totalt sett. Då gäller inte storlek i förhållande till hundens storlek. Så är det olika blodslinjer/ärftliga egenskaper som reser öronen tidigare eller senare. Det samma gäller andra raser.

ÖRATS POSSITION

Så har jordbruksverket (jbv) gått ut med att vi inte får tejpa öron (finns att läsa på en av deras undersidor i ett hörn). Av någon anledning har de fått för sig att det är farligt för valpar och hundar. Det vore bra om jbv skaffade hundkunniga människor i sin personal. Dessutom tar folk till andra metoder som är riskabla för hund då de inte vågar visa vad de gör, för att inte bli anmälda.

Det är väldigt vanligt att öronen krånglar lite upp och ner innan de intar sin slutgiltiga possition. Speciellt när valpen ömsar tänder kan öronens position ändras upp och ner, från och till. Det innebär inte automatiskt att hundens öron kommer bli felaktiga när de är vuxna.

Vissa hundar som ska ha hängade öron kan ibland resa dem vid upphetsning, t ex Phaléne, utan att får den skull ha eller få felaktiga öron. Det finns också sådana här raser som man provar hjälpa till att tynga ner, för det mesta verkar det vara svårt, försöken brukar misslyckas. Man kan också massera öronvecken, så vitt jag hört verkar det också oftast misslyckas.

Vissa raser, t ex Collie och Shetlands Sheepdog, ska ha så kallad tippöra, där kan man hjälpa till med häftmassa, limklumpar, tejpa fast ett mynt o s v, det tycks ibland fungera.

Vissa hundar med riklig behåring kan få ett mjukt öra att tynga ner när den blir äldre, t ex Papillon, Chihuahua m m. I sådana fall kan man försöka få upp dem igen genom att tunna ur pälsen med en effileringssax så behängen blir lättare utan att korta all längd på håren.

T ex Italiensk vinthund och Borzoi som ska ha rosettöron är inte ovanligt att de reser öronen vid extrem upphetsning, eller att öronen blir styva när de blir lite äldre och därmed reser öronen tillfälligt eller permanent. Dessa öron kan man ibland hjälpa att få ner genom att massera vecken i sådan possition örat ska vara i. På äldre hundar är det oftast lönlöst annat än kanske för en kort stund.

Problemet med bl a Italiensk vinthund och nakenhund är att om man försöker hjälpa till med tejp, lim o s v kan man skada deras öron p g a att de inte har mycket till päls som skyddar dem. Man kan fördärva öronlappen för all framtid.

Öron kan ibland behöva lite hjälp att stå upp. Det är inte ovanligt att det ibland finns hundraser som skulle haft stående öron och i alla fall får hängande öron, t ex Chihuahua, Yorkshire Terrier, Schäfer, Papillon, Nakenhundar o s v. Jag har sett många exempel genom åren.

Reser sig örat utom tippen kan man limma ihop örat vågrätt. När limmet släpper kan örat bli att stå av sig själv. Kolla så limmet inte innehåller farliga kemikalier!

Är hela öronläppen däremot nedåt, så kan man ta en liten papperssudd och tejpa fast med kirurgtejp kring örat. Ibland hjälper det, ibland inte.

Ett annat sätt är att tejpa lite kirurgtejp på in och/eller utsidan av örat.

Man kan också använda båda metoderna i kombination för svåra fall.

Ibland kan man också stödja upp öronen mot varandra.

Man kan också tejpa fast en bit glasspinne eller en tändsticka eller liknande. Tar man tändsticka är det viktigt att man tar bort svavlet, ifall tändstickan lossnar och hunden får tag i den, är svavet inte alls bra för hundar att få i sig.

Olika typer av plastbitar som människor kan ha för att inte snarka så mycket kan också användas. I varianten på bilden nedan (köps bl a på apotek) är den styvare plastbiten inne i ett plåster.

Man kan också tejpa vågrätt.

Åtgärder för att hjälpa örat resa sig

Hur man än tejpar så bör han försöka tejpa så stabilt att det sitter ett tag. Vid varje om-tejpning så blir det, hur noga man än är, lite olika stöd för örat, detta ger örat en mindre chans att få hjälp att resa sig.

Lite extra kalk (t ex ostbitar, filmjölk, riktiga köttben) är också fördelaktigt. Alger är bra här också. Lite glycosamin kan även det hjälpa, var försiktig med glycosamin, det kan bli för mycket av det goda, docera halv dos eller full dos varannan vecka under en kortare tid.

Foder och öronlapparnas possition

Ett speciellt märke på foder tycks ge extremt ökad risk för hängöron på hundar som inte ska ha det.

Ibland kan det vara en bra idé att helt enkelt byta foder.

Jag har själv haft en kombination med totalt 7 hundar som växt upp på ett foder, endast en av dessa reste öronen före 4 månaders ålder, på andra sidan en av valparna reste aldrig öronen och blev därmed orastypisk.

Sedan med ett annat foder föddes 4 hundar i samma kombionation, igen, och då hade ingen av valparna hängande öron ens en sekund av sin uppväxt.

Det har blivit massor av andra släktingar till dessa hundar, halvsyskon, syskonbarn o s v, ingen har haft problem.

Jag har gjort flera uppmärksammade på detta och fått rapporter om att detta fenomen även kan ses i andra kennlar på flera olika raser som ska ha stående öron.

Genom åren sedan jag skrev detta har jag gång på gång blivit kontaktade med folk som haft problem och vill veta vilket foder som de inte ska ge. Varje gång så är det samma foder det är frågan om...

Ytterligere en uppfödare som hört av sig till mig (170808) och som ger "fel" foder till sina valpar och inte får valparna att resa öronen. Mycket sorgligt och onödigt. Konstigt att foderföretaget inte förstår vad de gör hundar och deras ägare.

Kombi - problem öron-koprofagi-eklampsi

Vad är det rent fysiskt som ändrats mest i vår hundhållning under senaste åren? På 70-talet kom torrfodret i större omfattning här i Sverige. På 2000-talet började nästan alla foder ha stora fett- och protein-mängder i sina foder. Från tidigare ca 20-30 % av fett+protein sammanlagt till numera ca 40-60 % fett/protein sammanlagt.

Från torrfodret bredde ut sig till ökningen av höga halter fett och protein så ökade inte öronproblem. På den tiden var det däremot vanligare med öronskabb än idag, men i övrigt så var det inte så stora problem allmänt på våra hundars öron. Att säga att hundar hade öronproblem förr var i stort sätt det samma som att säga att hunden hade öronskabb.

Under samma tid som fett och proteinmängden ökat lavinartat i våra torrfoder så har förekomsten av svamp i öronen ökat lavinartat, men också vanan att våra hundar äter avföring efter sig själv eller andra hundar. Att hundar har kunnat sluka andra djurslags avföring är inget nytt under himlen, det var en stor bidragande födoämne för våra hundar historiskt sett. Fortfarande är det en stor bidragade födoämne för hundar på vissa ställen i världen.

Är denna ökning av öronproblematik och skitätning en slump? Jag tror knappast det.

Det finns de som tror att ge hundar färsk kött diet kan motverka det.

Som exempel kan vi ta en 6-årig hund som ätit mixad mat (människomat och "dyrt" torrfoder) i hela sitt liv och aldrig haft ett enda problem i öronen. Efter dryga halvåret med färsk-foder-dieten har han svamp i ett öra. En hund som äter mixad mat får i regel ner proteinhalten som torrfodret har, beroende på människans matvanor. I detta fall var det så. Som jag kan förstå så blir det någon slagt obalans när vi ger våra normalaktiva sällskapshundar mat med fett/protein i fodret som motsvarar en hund med ett extremt hårt arbete.

Fett och proteiner, framför allt proteinerna tycks föda svamp dessutom.

Samtidigt tror i stort sätt alla att om man ökar fett/protein så får man upp hundar i vikt! Många vill ha hundar lätt övergädda till övergödda, många gånger p g a att de vet att domare på hundutställningar föredrar det. Att få upp vissa hundar i vikt kan vara t ex att ge hunden mindre fett och protein!

Vi tar ett exempel igen: En hund som jag tog över hade haft ett hyfsat hull när han lämnade uppfödare som gav ett foder med aningens mer fett och protein (55 %) än vad nya ägaren (53 %) hade till sina hundar. Valpen hade gränsfall på hullet av vad valpen skulle ha enligt uppfödare och nya ägaren. P g a detta fortsatte nya ägaren med att ge 100 % av uppfödarens foder till valpen. Första tiden gick den ner i vikt. Varför? Enkelt, den utsattes för så många nya intryck att det gjorde av med mer energi och hunden hade så mycket nytt att se och höra och lukta så den inte hade ro att äta lika länge, en vanlig ekvation. Denna valp fick efter ca 3 veckor ett lägre hull och svamp i ett öra! När hunden sedan flyttade till mig fick den ett foder som något mer var som förr i tiden, i detta fall 29 % tillsammans på fett/protein delen (vissa av dessa fetter är dessutom vegetabiliska). Just det fodret visade det sig att hunden föredrog av de 6 serverade fodersorterna, helt klart var det de kulorna han älskade och då troligen behövde. Redan första veckan visade det sig att han stog still i vikt, alltså inte gick ner i vikt, och veckan därpå gick valpen upp i vikt, redan vecka tre i vårat hem var han tillbaka i samma hull som när han lämnade uppfödaren. På vecka tre var öronproblemet borta.

En annan hundvalp som jag tog över åt ett idag normalt foder (53 % fett och protein). Denna hund vräkte i sig enorma mängder skit. Efter att ha kommit till mig så föredrog även hon det "billiga" fodret, totalt 29 % fett+protein, varav viss mängd av fettet är vegetabiliskt. Denna hund slutade äta avföring bit för bit efter att ha sluppit enorma mängder fett och protein. Efter en månad åt hon inte avföring alls utan någon behandling på annat sätt än foderbyte, ett foderbyte som hon själv valt.

Jag funderar som så, att vissa hundar som får "för mycket" fett och/eller protein löser det hela genom att späda ut maten med avföring som innehåller mindre fetter och proteiner än det kan ursprungligen stoppat i hunden som åstadkommit avföringen.

Jag tror också att vissa som äter avföring gör det för att få i sig mer fibrer. Fibrer tas inte upp av kroppen som t ex fetter och proteioner, utan är till för att gå igenom kroppen och göra nytta på det viset.

Vissa tror jag saknar rätta mängder kalcium. Detta med kalcium är intressant då det dessutom ett problem som är starkt kopplat till för mycket fetter och proteiner, stora mängder proteiner "äter upp" kalcium, gör att hunden inte får i sig tillräckligt med kalk. Kroppens förmåga att tillgodogöra sig kalket minskar drastiskt vid stort protein intag. Därav också ökningen av eclampsi hos dräktiga och digivande tikar, vilket har ökat enligt min ringa erfarenhet av många olika raser och modeller av hund.

Varför denna mängd fett och protein? Det senaste är att det tjatas enormt om att hunden är köttätare, är den det? Efter årtusenden av att levt på rester, och ingen ska inbilla mig att de flesta hundägare förr gav hunden mest kött! Kött var säkert en rejäl giva till draghundar i arktiskt t ex, men i resten av världen? Knappast. Folk var i allmänhet fattiga och hundar levde på rester, potatisskal t ex, om hundägarna hade råd att skala potatisen. Knappast att de gav upp dyrt kött. Skulle vara intressant att veta om dessa öronproblem idag är vanliga på draghundsraser? På senare år har jag inte kontakt med någon inom draghundsfolket, så kanske någon kan ge mig svar på det? Skulle inte förvåna mig om de har extra stor motståndskraft mot öronsvamp då de genom årtusenden har fått mer fetter och proteiner än andra raser, skulle gärna vilja veta om de polara spetshundarna är mer härdiga mot öronsvamp och andra sorters mer eller mindre kroniska öronproblem.

Många tror dessutom att större mängder proteiner och fetter får hundar att gå upp i vikt. Tänk på attkins för människor, så förstår ni snabbt att detta samband inte alltid är sant. Jag har matat upp åtskilligt med hundar genom att ge dem foder med mindre mängd protein och fett.

När man har jobbat hårt med att hunden ska äta lite, skita lite, så har man ökat proteinmängden som det denna ekvation, så börjar hunden äta avföring och då motverkar detta "äta lite / skita lite" så i alla fall inte någon nytta. Visst låter det som en lättnad att slippa bära hem så stora mängder mat och bara bort så stora mängder avföring, men har man hund får man nog bekväma sig att ge hunden mat och ta bort skit, även om det är i normal mängd för hundens storlek.

När man ger hundar annanas när de äter avföring så brukar det näst intill jämt sluta äta avföring. Vad är det för skillnad då? Man kan också ge banan eller morötter, eller hårt bröd. Allt innehåller ett minimum av fett och protein och en stor mängd fibrer. Dessutom får den totala mängden fett och protein på detta vis en minskning per dag, speciellt på små hundar då man av någon orsak har en tendens att ge dem större tillägg per totalt foderintag än till större hundar. När det gäller koprofagi så har det ibland också ett psykiskt problem när hunden fått äta avföring en längre tid, läs mer om koprofagi.

Utom fodret kan jag inte se att det är så mycket rent fysiskt som ändrats för hundarna rent allmänt i samhället som kan påverka deras fysiologi. Hundar kanske är mer vaccinerade än förr, verkar som flera är noggrannare med vaccineringar idag. Men i så fall borde hundar som importeras som är så otroligt mycket vaccinerade ha större skillnader med öronproblem, inte något som jag sett och i så fall borde ha sett då jag har så många importerade hundar. Vaccineringssorter och sammansättningar har ändrats genom åren flera gånger, det finns flera olikheter där än förr, så detta verkar inte alls vara en orsak som hör samma med öronproblematiken som stadigt har ökat under senare år.

Psykiskt, framför allt hur vi håller hund, har ändrats väldigt mycket under senare år, men jag har svårt att tro att det påverkar öronsvamp och koprofagi så väldigt mycket.

Lösa smutsigt fett ur örat

Det som tidigare hette Skinningarydsalva heter idag Fyra Ess hundsalva.

Den luktar tjära. Den är utmärkt till diverse. Först och främst att smörja tassar med. Ibland blir hundar bitna av knott på den kala buken när de går i högt gräs t ex. Smörjer man med salvan så brukar dessa små djur inte vilja ta sig på hunden. Har hunden en sårskorpa kan salvan påskynda läkningen. Har hunden smuts i öronen så kan salvan hjälpa till att lösa upp smutsen och tvätta örat. Salvan fungerar helt utmärkt mot hälsprickor på människor.

Gammal och beprövad.

Jag har med stor framgång använt detta preparat sedan 1970-talet med största glädje!

Zinksalva fungerar extra bra om det är fukt som givit problem i örat. Vissa zinksalvor är bättre än andra. Den jag funnit mest effektiv är effektivast p g a att den är så envist fastsittande, länge. Salvan köps på Apoteket och heter Inotyol.

Rapsolja och majsolja. Hundar har ibland mycket smuts och gegg (öronvax) i öronen som man behöver lösa upp och få ut. När man använder t ex rapsolja och majsolja i öronen på hund, man droppar/häller i och låter verka någon eller några minuter sedan kan hunden få ruska ur sig det värsta och efter det torkar man torrt i hela ytterörat på hunden.

Dessa oljor löser upp fettet i örat så det blir rinnigt och rinner ut av sig själv.

Öronproblem och foder

Det är numera vanligare med öronproblem på hundar.

Behandlar man hunden och den inte blir bra utan det återkommer så är något annat fel, man måste komma åt roten till det onda.

Det vanligaste brukar vara att öronproblemen återkommer efter 3 veckor till 3 månader.

Problemet är i regel maten.

Man bör byta matsort (märke) OCH byta till en sort som innehåller mindre sammantaget intag av framför allt protein men också fett.

Det kan ta någon månad innan effekten av foderbytet ger resultat, under tiden får man behandla öronen lokalt också vid behov.

Olja är i sig inte problemet men det verkar som om vissa fodermärken använder ett fett som inte är lämpligt för hundars öron. Däremot kan man tillsätta t ex majsolja eller rapsolja i maten, efter bytet om man vill ha högre fetthalt till sin hund.

Protein ges i för höga docer idag till våra hundar idag då vi fått för oss att hunden är köttätare. Det är den INTE. Hunden är allätare, asätare och har sedan årtusenden tills helt nyligen levt på rester från människan, i huvudsak det mästa UTOM rent kött, det slängde man nämligen inte.

Bland de första symtomen på proteinförgiftning är hudproblem. Huden i öronen är hundens känsligaste hud, alltså är det vanligt att det är där hunden drabbas först.

Att behandla med Inotyol (se ovan denna rubrik) och vid upprepade besvär bytt foder till har hittills fungerat till 100 % på mina problemöronhundar. Har jag sedan något år senare infört det andra fodret (med endast max 25 % av den totala dyngsfodergivan) till en sådan hund så tar det inte så många dagar förrän hunden börjar klia sig i öronen. Då kan man fortfarande inget se eller lukta något sjukt inne i öronen. När jag då omedelbart slutar med den proteinrika maten igen så försvinner kliandet på 1-2 dygn för att vara borta sedan.

Ingen av mina hundar har haft en enda reaktion på de foder som har normal halt fett och protein och inte som idag anpassat efter något annat djurslag och människors syn på vad för något som är "fint" att ge sina hundar.

Anledningen att jag provar med gamla fodret igen efter en lång tid efter att hunden är botad är för att se om symtomen återkommer, på det viset får jag ett kvitto på att min teori stämmer, vissa foder ger öronproblem, vissa ger det inte.

Öron och svamp

Röda öron = svamp.

Det röda beror på att det är mer eller mindre fuktigt i öronen förjämnan, det ger en svampodlig, svampen missfärgad pälsen röd.

Ett öra som aldrig blir torrt under någon längre stund ger fuktig miljö. All fukten ger grogrund för svamp, som växer och gör pälsen röd...

Det handlar alltså om att hålla hunden torr, även i öronen.

Hundägare som bor strandnära har oftare fler sådana här bekymmer än de som bor i inlandet.

Om hunden får svamp i öronen behöver man se till att öronen bli torra.

Detta har en väldigt speciell lukt som man snabbt kan lära sig känna, om man har hundar med svamp i öronen regelbundet. Redan när man känner lukten kan man därför sätta in behandling.

Det finns flera åtgärder man kan ta till själv.

1. Klipp bort så mycket hår som möjligt i och kring öronen, annars kan det ligga för och hålla kvar fukt i örat.
2. Om hunden har tungt hängade öron som täpper till kan man vända örat så öronmusslan fuktas så ofta som möjligt. Man kan fästa upp örat i ett mjukt "halsband" som man trär i öronen i. Det får absolut inte vara klänypor, snören och annat sådant, det kan stänga av blodflödet i öronlappen och hunden kan tappa örat! Man kan t ex på mindre hundar använda strumpskaft (resoren) som man klippt av från strumpor.
3. Man kan använda maizenamjöl eller potatismjöl, de sorterna är speciellt bra, eller talkpuder (se till att det är allergifritt och inte innehåller parfymer o d). Häll ner i örat minst en gång om dagen. Det hjälper till att torka upp i örat. Massera INTE ner pulvret. Låt hunden skaka ur pulvret efter du hällt i det.

Om inget hjälper, uppsök veterinär!

Hunden kan t ex ha fått bakterier i svampodlingen som behöver penicillin för att kurera. Misstänker man sådant tar veterinären prov i örat och låter annalysera med resistensbestämning, så kan hunden få hjälp.

Ljud - hörsel

Olika hundar reagerar olika på olika ljud. Det mesta beror på erfarenhet eller träning av något slag eller modell av socialicering i valplådan.

Valpar tränar jag att tycka olika ljud inte är konstiga på något vis.

Vuxna hundar testar jag för att se vad de har i bagaget.

Först testar jag ljudet på längre avstånd, alltid när hunden är upptagen med lek eller annat som den betraktar som trevligt. Men aldrig vid matning. Sedan testar jag närmare och närmare, beroende på reaktion. Får jag en negativ reaktion tränar jag på det hållet tills hunden inser att det inte är farligt innan jag går närmare.

Jag har en egen ljudsamling för detta. Den består av diverse instrument, t ex munspel. Men också olika klicker, vallhundsvisslor, kedjor, hundvisselpipor, domarvisselpipor o s v.

Mer om ljud-hörsel.

Skotträdsla.

Några av mina samlade ljud.

Uppdaterad 2022-05-31

© all rights on www.piaskennel.com belong to Annika Hagström