Delägarskap

Delägarskap är inte speciellt vanligt i Sverige än så länge, men det förekommer. Jag har lagt märke till att delägarskap har blivit vanligare i vissa kretsar.

Det är vanligt att man blir blåst de flesta gånger när man håller på med delägarskap. Vanligaste tycks vara att båda parter är missnöjda.

Har man inte råd att gneta ihop föra att kunna köpa in sina hundar så kanske man ska avstå tills man har råd.

Man riskerat att förlorat vänner, kanske t o m får fiender, i slutet när man blandar hundar/pengar.

Hundarna är våra bäbisar. Vi vill att de ska ha det bästa. Naturligtvis tycker jag att jag behandlar hundar bäst. Att se en hund jag äger som inte mår bra gör att det kan bli rena dragkampen om hunden. Känslorna svallar. En svår situation för oss som tycker om våra hundar.

Folk som inte prioriterar att samla ihop pengar till att köpa sig en hund har i regel inte ett genuint intresse av hundar. Får hundarna det lika bra då?

Folk som inte har råd att köpa sig en hund har i regel inte råd att äga en hund.

Värst är ju alltid tragedin som hundarna i sig själv får uppleva. De har ju inte bett om att finnas till och att komma i fel händer. Att starta sina liv genom att fladdra fram och tillbaka är inte allid så skoj för en hund. Vissa klarar det, vissa inte. Mycket beroende på vilken kunskap ägarna har om hund och vilka raser man pratar om och vilken mentalitet hunden i sig själv har.

En hund som vandrar från hem till hem kan mista förtroendet för människor, de kan blir knäckta. Antingen står de på egna ben och blir små "tarzans", eller så blir de ynkliga kräk. Var sedan övertygad om att de hundar de skapat kommer skyllas på alla utom dem själva!

Värsta offret är alltid hunden. De ger oss människor hela sitt liv, de är totalt beroende av oss! Hur betalar vi den hängivenheten?

Äg dina hundar själv!                                  Ha inte delägarskap!

Uppdaterad 2018-07-12