Tidigt färdiga hundar

Vissa hundar är tidigt utvecklade, vissa senare.

Förr sa man att de hundar som tog tid på sig att bli färdiga var de hundar som höll längst och blev riktigt gamla. Det är nog ingen tvekan om att det finns ett samband.

Jag tror att anledningen är att de hundar som tar tid på sig att utvecklas aldrig är övergödda som valpar och därför håller de länge.

På i stort sett alla raser slutar tikarna att växa i mankhöjd när de löper första gången. Men sedan grovnar de upp till 4 års ålder, därmed ökar i regel vikten på hundar. Ett av undantagen är vissa individer av Japanese chin. Se längre ner på denna sida om Japanesernas ibland ovanliga tillväxtkurvor.

Skelett på valpar är mjukare än skelett på färdigvuxna hundar. Därför är det extra känsligt för valpar att vara överviktiga än för vuxna hundar. Skelett som blir överbelastat när det är mjukt riskerar att krokna. Leder kan också ta stryk p g a övervikt. En växande valps kropp är inte gjord för en vuxen hunds vikt.

Valpar och unga hundar har mjukare skelett än äldre hundar. Skelettet hårdnar år för år.

Övervikt (som ger överbelastning på leder och ben) är därför extra skadligt på valpar och unga hundar, medan gamla hundar som hårdnat som mest i skelettet inte tar så mycket stryk i leder och ben längre.

Däremot om en äldre hund lider av vissa sjukdomar och svagheter, t ex fått svagt hjärta och/eller leder som är skadade/trasiga bör man vårda så de inte blir för tjocka.

Kroppens utveckling i stora drag hos däggdjur, d v s bl a i hund och människa. Vi kan dela upp det i tre huvuddrag.

En babykropp har i regel ett knubbigt utseende.
En ung kropp har inger i regel ett slankt utseende.
En vuxen kropp har mognat och grovnat.

Nr 2 alternativet är skönhetsidealet för människa. Magert intryck är alltså i regel skönhetsidealet för människor i dag, ungdomligt slank är det man försöker efterlikna. Evig ungdom.

Nr 3 är i regel skönhetsidealet för hund. D v s vuxna kroppar i förtid är dagens skönhetsideal för hund.

Vad är då problemet med detta? Enkelt. Varje stadie i däggdjurens utveckling finns där av en orsak, vi behöver alla stegen för att få en stark och frisk kropp. Gäller alltså både hundar och människor, med flera däggdjur.

På en människa innebär det undernäring i vuxen ålder för att hålla det slanka utseendet, alltså kroppen får inte tillräckligt för att underhålla människan som vuxen, det visar sig förr eller senare, mer eller mindre, i form av sjukdomar i kropp så väl som själ. Allt beroende av graden vanskötsel.

På hund har vi en växande kropp som ska bära upp en allt för tung kropp. Därmed kommer ökningen av "välfärdssjukdomar" som t ex utslitna eller felutvecklade leder, diabetes o s v.

En baby som får i sig lite mat en dag kan dö, har den då lite extra hull har den lättare att överleva. Valphullet hjälper också att göra valpen något mer okänslig för kyla, något som kan vara förödande för valpar.
En slank kropp under uppväxten hjälper till att inte överbelasta leder och senor.
En mogen kropp är färdig för att t ex jaga en hel dag eller bära, föda och ge mjölk till barn.

Alla stadier behövs, och vi ska inte försöka göra våld på, detta är vad naturen har menat och varje stadie har sin funktion och skönhet.

Vad gäller hundutställningar så har vi olika klasser som visar i vilken åldersgrupp hunden hör hemma och kan bedömas utifrån sin ålder. Att premera en hund som inte har åldersenlig kropp är inte att göra hundarna eller rasen en tjänst, utan tvärs om, det är skadligt att uppmuntra dessa osunda och snedvridna värderingar.

Färdigutvecklade kroppar på våra valpar, redan i väldigt späd ålder dessutom. Detta är en utveckling som pågått under ganska många år nu.

Detta är ett viktigt ämne inom både uppfödning och utställning, då valet av "för tidigt färdiga hundar" påverkar båda. Ämnet är inte helt långt bort ifrån utfodring heller, då många utfodrar hundar ALDELES för mycket, under uppväxten för att efterlikna en vuxen kropp hos valparna. Även mentaliteten får sig en törn här, när det ofta på utställningar förespråkas att hundvalpar ska stå som statyer, totalt stilla. Ett osunt valpbeteende som inte gynnar rasen eller hundarna, anser jag.

Överbelastning på leder p g a överhull och för mycket massa mot förr när en valp tilläts att vara valp. Vi måste avla fram starkare och starkare leder, till sist är det andra konstruktioner som tar skada, eftersom det blir fel belastning på kroppen mot vad naturen avsett.

Ta t ex när vi avlat fram en kraftfullare kropp som är tyngre på rasen, så ska vi skapa en kraftfullare knäled för att hålla för nya tyngden, sedan blir belastningen större på kringliggande områden, t ex tassar och höfter. Det är inte ovanligt att sådana hundar får fel vinkel på benställningen, som direkt leder till felaktig gångart, det leder till att hundar inte orkar röra sig så mycket som de skulle kunnat annars. Det i sin tur leder till sämre muskulatur. Sämre muskulatur leder till att kroppen håller ihop sämre, t ex knäleden! Så matar vi upp hunden ordentligt så kroppen ska se ännu mera färdig ut, med ännu mer belastning på bl a knäet!

Vi skapar fler och fler problem som en naturlig utveckling av att vilja ha färdiga kroppar redan i unga år på våra hundar.

Unghundar som ser färdiga ut är inte bättre, bara tidigare utvecklade, och det är definitivt långt ifrån en bra utveckling, anser jag, låt ungdomar vara just ungdomar och ha en ungdoms kropp.

Jämför med en färdigutvecklade kvinna med breda höfter för att kunna föda barn, skall vi göda våra flickor för att de också ska påminna om färdiga kvinnor mycket tidigare än vad kroppen är skapt för? Eller män med fullt utvecklade axlar och grovnad kropp, ska vi göda våra pojkar så de blir att få något som påminner om färdiga mäns kroppar?

När man sätter saken ur det perspektivet förstår man fort att det är HELT FEL! Te er en riktig och djup funderare på detta, och sätt er in i denna synvinkel. Är det en sund utveckling vi har nu?

Varför kan vi inte förstå det när det gäller hundar?

Redan i valplådan kräver vi färdigutvecklade valpar. Detta leder till att våra hundraser tenderar att bli större och större, till sist kommer det inte finnas några dvärghundsraser kvar.

De stora raserna har det inte bättre. Man tenderar att ta de största, mest fädriga till framtida avel. Vad är det då för fel med det? Stora hundar ska väl vara stora? Jo, just det. Vi får till sist bara kvar hundar som dör unga! Stora, tunga raser som är "färdigutvecklade" tidigt, ofta egentligen övergödda, de har större risk att få fel i bl a leder. De som klarar sig har mindre chans att leva länge. Till sist blir våra stora raser att dö yngre och yngre.

Vi förväxlar färdig med bra, stor med sund. I mitt tycke, allvarliga felbedömningar! Mycket allvarliga...

Varje tid i livet har sina egna poänger, sin egen skönhet. Kroppen ska hålla för funktion. Inte "funktion" i utställningsringen en enstaka gång, utan för att klara av att leverera ett friskt och sunt levene i många år.

Dessutom har vi problemet med storlekar som sådana. Mycket små raser har större naturliga problem med bl a leder, oftast knän. Men även tänder, fontaneller o s v. Mycket stora raser har förhöjda risker för HD defekter och AD defekter o s v. Mellanstora raser är de sundaste. Man kan säga från 10-12 kg vuxenvikt på normalhullad hund till 20-25 kg vuxenvikt. Över och under så ökar riskerna. D v s de raserna är extra känsliga för övergödning, och då, som alla raser, speciellt under uppväxten.

Ta bara "min" ras Japanese chin , där hör jag gång på gång bl a att den stora valpen i kullen har lång näsa, stora öron och stora tassar, ibland t o m för hanhundar grova testiklar, klart den har! Det växer den i när den fått full storlek, don efter individ.

Många dvärghundsuppfödare uttalar sig om de mindre valparna i kullen att de är små, men söta, och kommer sig kanske så småningom (fast man hör ofta starkt tvivel i rösten hos uppfödaren), men de föredrar oftast den "snygga", d v s den som utvecklad ett mer vuxet utseende först.

Oftast när uppfödarna själva får se de små hundarna senare i 4 års åldern, då blir de ånger att de inte förstod hur bra dessa små hundar var.

Förr sa man att hundar som tog tid på sig att utvecklas var de som höll länge och blev gamla.

Jag tror det ligger något i det hela, jag tror helt enkelt att hundar som hålls övergödda, framför allt i tidig ålder, får mer belastning på sina kroppar som kan leda till bl a HD defekter eller patella luxation och en mängd andra skador. De riskerar också flera välfärdssjukdomar, t ex cancer, hypoplasia och diabetes, hjärt-kärl sjukdomar. Allt detta är konstaterat på människan, bl a via djurförsök! Hundar är alltså inte alls olika oss människor, tvärs om.

Övergödning i tidig ålder är skadligt på lång sikt för individen själv.

Att alltid gå vidare med de mest färdiga kropparna, de som är tidigt utvecklade, tenderar i förlängningen att ge oss sjukare hundar med nya problem som ploppar upp hela tiden.

En ung kropp är helt enkelt inte färdigutvecklad för att bära full vuxenvikt.

Denna utvecklig KANSKE är acceptabel hos gödgrisar när de i första hand är framtagna för att leva enbart till de nästan växt färdigt, för att sedan slås ihjäl och ätas upp. Men på en kropp som ska hålla länge, i väldigt många år, hålla för allt en hund är ämnad att ge under en livstid, är utvecklingen MYCKET oroveckande.

En normal kropp är liten, ofta tarmig, vid födseln, speciellt på stora hundraser.

Oftast inom loppet av tre dagar, i alla händelser inom fem dagar ska valparna börja se ut som små päron.

Sedan ska de övergå till att se ut som små michelin gubbar, små Buddhas.

Detta valpspäck ska de "springa av sig" när de kommer upp i 10 - 12 veckors ålder.

Utveckligen kan vara lite tidigare eller senare på vissa raser och mindre eller mer markerade på vissa raser.

Efter 3 månaders ålder har de en ungdoms slankare och yngre kropp, även om de inte ska vara magra, man ska inte se höga ryggradskotor som sticker upp i siluett, eller höftbenen som sticker upp som tummar på var sida i baken. Man ska heller inte kunna stå på håll och räkna revben. Hundar ska ha mat! Oavsett ålder. Vissa raser ska ha dessa attribut som skönhets ideal, alltså uppstickande ryggrad o s v. Man ska väl lämna utrymme för andra kroppsformer, men generellt ska inte benen kännas vassa mot handen när man tar i hunden, då är hunden i vilket fall för mager.

Det tycks finnas stor tollerans neråt, en hund kan vara väldigt tunn utan att det för det mesta skapar några verkliga skador. Däremot är det vanligt att dessa hundar inte får tillräckligt med näring för att sätta omfattande pälsar, det verkar vara det vanligaste tecknet. Hundar som inte sätter päls som ung gör sällan det som vuxen heller, i undantagsfall kan de sätta lite mer päls när de blir äldre, men pälsen är då ofta lockig och annorlunda i strukturen än vad som är vanligt för rasen.

Får man trycka för att känna benen ÄR hunden för TJOCK! Detta inverkar skadligt på hundens fysiska utveckling, det skapar i förlängningen näst intill vid varje enskilt fall förr eller senare fysiska skador på hunden. Ibland både förr och senare...

Några exempel på skador man befarar kan vara vanligare förekommande p g a övergödning, framför överhull i växande åldrar, kan vara: patellaluxation, HD-defekt, hormonproblem, AD-fel, lymphangiectasia, känslig mage, urinsten, diabetes (både högt såväl som lågt blodsocker), hudproblem inklusive mjäll, livslängd, cancer, problem på njurarna, testiklars utveckling, hepatic lipidosis, ryggbesvär, skendräktighet, benbrott, ögonsjukdomar, legg-perthes sjukdom, värksvaghet, blodpropp, tandproblem, allergi, bronkit, öronproblem, keratoconjunctivitis sicca, ökande parasiangrepp (invärtes och utvärtes) p g a sämre imunförsvar, fertilitetsproblem, alla typer av luftvägs problem och anestesi. Uppräkningen kan fortsätta i all oändlighet, känns det som.

I uppväxtperiod sätter hunden muskler, rör sig massor. Övar på så vis genom sin naturliga nyfikenhet på miljöträning, utvecklas båda psykiskt och fysiskt i lagomt tempo. Allt hinner med i både kropp och själ. Kroppen har maximal rörlighet också p g a dess slanka konstruktion, kroppen tvingas inte bära upp onödigt mycket muskler och massa i sin aktivaste period i livet.

Vid cirka 7-10 månaders ålder kommer ofta väldigt små raser in i könsmogen ålder, en del raser slutar då växa på höjden och har uppnått sin fulla höjd. På väldigt stora raser är denna ålder vanligast 13-15 månader, båda vad gäller könsmognad och mankhöjd.

Vid 18-22 månaders ålder, låt säga förenklar vid 2 års ålder börjar det hända saker, då börjar hundarna ha konturerna av den färdiga kroppen, om än fortfarande med en ungdomlig fräschör, alltså lite slankare än den aldeles färdiga kroppen, så som brukar vara närmare skönhetsidealet på människa, kvinnliga sådana.

Den vuxna hundar är över 4 år och har en på hanhundar starkt, kraftfullt intryck och på tik ett mjukt rundad kvinnlighet.

Tikar som sätts med valpar tidigt utvecklas fortare men kan också stanna i sin utvecklig, påstås det. Hormonerna och ätbeteendet ändrar kroppen i förtid hos tiken, en kropp som redan då börjar vara så pass färdig redan så den antagligen inte tar så vansinnigt mycket skada av den tidigarelagda färdigutvecklingen.

Man måste här komma ihåg igen att människan och andra djur inte är så olika. På människa har man nu kommit fram till att ju yngre kvinnor är när de blir mamma första gången, också till viss del i kombination med ju fler barn de får, ju kortare liv generellt. Så vi ska nog inte utesluta att låta tikar bli mamma för tidigt är osunt och onödigt.

En del tikar är dessutom så barnsliga fortfarande att de inte är beredda mentalt att ta hand om egen avkomma, även om det är ett beteende som oftast tvingas fram i vilket fall som helst, hos en sund och frisk ung hund med bra mentalitet och friska och sunda blodslinjer.

Vidare grovnar kroppen pö om pö genom åren för att ha grovnat färdigt vid ca 4 års ålder. Vissa raser 5 års ålder. Detta är t ex välkänt bland molosserna som oftast utvecklar det gigantiska huvudet klart sist, huvudet som oftast är så iögonfallande på dem och utgör en stor del av molossernas utseende.

Det finns vissa raser som t o m kan växa i mankhöjd fram till 4 års ålder. Jag har själv haft flertalet sådana Japanese chin, men aldrig någon som växt på höjden som vuxna på alla "mina" andra olika raser jag haft genom årens lopp.

Fetma hos unga hundar

En ung hund är i regel slankare än en fullt utvuxen hund (över 4 år). Den ska så vara också för att inte belastningen ska bli för hård på en hund vars skelett ännu inte är så fast som en fullt utvecklad hunds skelett. Håller en ung hund samma hull som en fullt utvecklad hund så är den fet.

Övergödning under uppväxtåren, gris, människa och hund

Övergödning av smågrisar i växande ålder förstod man var farligt för många år sedan. Man slutade att trycka ner onyttig mat i trynerna på dem, varför? Jo, av två anledningar, köttet blev för fett och onyttigt och saknade bra näringsvärde och livdjuren, d v s blivande avelsdjur, deras kroppar höll inte på lång sikt.

Del ett reglerades genom att ge bönderna betalt efter avsaknad av fettmängd i köttet. Del två var självreglerande då det låg i uppfödarnas intresse att deras avelsdjur av hög kvalitet höll längre.

Barn som är övergödda under uppväxten börjar vi ta mer och mer allvarligt på i sjukvården. Man vet att det ger MASSOR av sjukdomar, allt från cancer och diabetes, för att inte tala om unikt för människan, mentala problem.

Valpar och unghundar tål heller inte att vara övergödd. Det är oerhört farligt. Speciellt om vi vill att hunden ska leva friskt och bli gammal. Så gott som samtliga problem som grisar och människor kan drabbas av vid övergödning speciellt under ungdomsåren kan drabba hundar.

Var rädd om din hund!

Utseende - Utställning - Hull

Hundar som hålls för tunna i hullet får inte det rätta utseendet som en normalhullig vuxen hund (så som domarna önskar idag), de kommer inte till sin rätt. Påverkan kan ske i t ex:

Päls. Om hunden är mycket för tunn sätter de inte sin fulla päls.

Hals. Halsen ser längre och smalare ut om hunden är mager.

Front. Fronten blir ofta lösare, får inte samma massa och tyngd som en hund med ett bra hull.

Bröstkorg. Kan verka smäcker, tunn, smal.

Rygglängd. Ryggen förefaller längre när ryggspegeln är smal.

Korset kan få felaktiga proportioner när hunden är för tunn över ryggspegeln.

Proportionerna ser felaktiga ut när hunden är tunn.

Mjuk rygg. Ryggen blir oftast mjuk när hunden har för tunnt hull.

Slängiga rörelser som inte håller ihop. Rörelserna blir ofta slängiga p g a att det inte finns en stabil kropp som benen har stöd av. När fronten inte utvecklats som den ska så blir frambenen att sitta "löst" i fronten, som ofta ger slängiga rörelser fram. Bredden över korset kan bli smal när hunden är för smal, det ger ofta trånga och ibland lite slängiga rörelser bak. Bakifrån (bakbenen i gå-ifrån rörelserna) kan benen bli vändigt tätt ihop, det som kallas trång.

Förr tyckte man att ovan beskrivna var totalt acceptabelt på unga hundar. De flesta ansåg att så skulle unga hundar se ut, för att få en stabil kropp som skulle hålla i många år, inte enbart vara fin under ett par unga år för att vinna på utställningar.

En bra hund är som ett bra vin, det blir bättre med åren. Om så sker har hunden en sund och bra kropp som fått utvecklas enligt naturen och inte överbelastats redan när hunden är unghund eller t o m ännu yngre, då dess skelett inte ännu är hållbar för höga vikter.

Vid tjock hund så ser hunden ofta kort och stabil ut i ryggen.

En tjock hund får till synes en kortare hals.

Bröstkorgen kan bli så grov så hunden rör sig klumpigt sätt framifrån ( frambenen i gå-mot rörelserna).

En tjock hund får inte så flytande rörelser som en normalviktig hund har.

Summa summarum, på utställning idag är det fördel att hålla hundar feta. Huruvida deras kroppar håller eller inte tills de blir gamla är idag ovesäntligt.

Underutveckling fysiskt

Exteriört behöver man inte vara orolig om en hund tar längre tid på sig att utvecklas. Det ger t o m ge en bättre hund, konstruktion, exteriör med starkare fysiska funktioner i resten av dess liv. Ett fakta som vi kännt till i många år.

Anledningen till det är enkel, en hunds kropp behandlas med "broilermetoder" idag, det är något som kroppen inte håller ihop på i längden, ett välkänt faktum som har konstaterats om och om igen av ett gäng olika lärda.

Dålig tillväxt före 4 månader ger ofta en underkäke som inte tar igen tillväxten sen. Hunden får dålig/klen underkäke. Många gånger överbett.

Underutveckling i kroppen som leder till dåligt hull ger ofta en päls som inte är speciell riklig.

Om hunden är extremt, onormalt sen i sin fysiska utveckling så det påverkar hull så tycks det som enda problem oftast inte ge så stora problem. I vissa fall kan hundar få vissa mineral eller vitamin underskott som kan ge symtom. Förvånansvärt ofta går det att rätta till senare genom en bättre utfodring.

Tidigt färdigutvecklat psyke

Färdigutvecklat psyke är defenitivt inte alls bättre. Hundar som ska stå som statyer, redan som valpar, kanske redan när de är 4 månader, det är sjukt! Valpar måste få vara glada och pigga, vilket tyder på friska och sunda psyken, det är vackert! Dessa hundar är lyckliga och kommer så vara länge, förhoppningsvis resten av deras liv, om de har goda ägare. Läs mer om detta här.

Underutveckling mentalt

Mentalt så ju senare en hund är i utvecklingen i sin motorik och i sin miljöträning i förhållande till det normala, ju långsammare går utvecklingen. Om valparna inte kan inleda fysiska aktiviteter normalt för åldern förrän långt senare får tränas mer för att överbygga detta.

Exempel: en hund äter allt som serveras tills de är i en viss ålder (det gäller även människobarn). Efter det så måsta man lära hunden varje smak och att den är ätlig. Alltså om hundvalpen lärt sig äta själv allt för sent i sin utveckling kan bli mycket svårare att mata, speciellt med nya smaker.

Hundar är färdigutvecklade vid 4 års ålder

Hundar är totalt färdigutvecklade i allt vid 4 år.

För vart år utvecklas de lite mindre.

Viss muskelansättning är inte 100 % förrän vid 4 år.

Därför ökar vikten på hundar mellan 3 till 4 år som inte är övergödda under samma tid och i övrigt är friska och i god kondition.

Från 0-1 år växer hundar mycket, framför allt nästan hela storleken i cm över manken. Små raser lite tidigare, stora något senare.

Lokala skillnader finns på vissa raser eller vissa kennlars hundar då tillväxtkurvan alltid påverkas på något vis av skötsel.

De ser vid 1-års födelsedagen som en skranglig variant av sitt klara utseende på 4-års födelsedagen och mankhöjden är i regel mer eller mindre klar.

Mellan 1-2 år grovnar de och börjar se mer vuxna ut på sin 2-åriga födelsedag.

Mellan 2-3 år kan man främst se muskler och att ansiktet grovnar.

Väger man flitigt och har enligt naturen ett normalt hull på hunden under utvecklingen så kan man se på 3-års dagen att hunden har uppnått en högre vikt.

Mellan 3-4 år är utvecklingen fortsatt, som mellan 2-3 år. Här kommer man främst att se en stor utveckling på muskelmassan, även i kinder och därför ansikte, och därmed ser man viktökning, om hunden har haft en för hunden tillräckligt aktiv vardag under sitt liv så långt och i övrigt är i god kondition och inte övergödd.

En hund på sin 4-års dag är i sin fulla glans.

Japanese chins

Det av mina hundraser som hos vissa individer är väldigt annorlunda i tillväxt är mina älskade Japaneser.

Deras tillväxtfaser är ibland så gott som färdigt vid 6 månader, och ibland inte förrän vid 4 år. Då kan utvecklingen vara ganska jämt fördelad över 4 år, så skillanden är iögonfallande för varje år ända upp till 4 års ålder. Men normalt så har de flesta nästan samma tillväxtkurva som andra raser, kanske endast aningens mer utdragen tillväxtkurva än andra hundar. Men det är nog många undantag för att inte ta för givet att så är fallet med en valp av denna ras.

Exempel, jag har haft flera valpar på 8 veckor som varit nära 2 kg eller t o m över 2 kg, och som blivit ca 3 kg vid 4 års ålder, med en jämn tillväxt fördelad under hela den tiden. Även mankhöjden kan påverkas. Somliga har varit så gott som klar i mankhöjd vid 6 månader både i vikt och mankhöjd. Sedan har jag haft flera valpar som vid 8 veckor varit under 500 gram, och växt mycket sakta och stadigt, där de vid 4 års ålder har landat på 4 kg eller t o m lite drygt det. Den största som var så här liten som ung blev 4,2 kg. Trots det vägde den mindre än 2 kg som 1 år gammal. Även mankhöjden påverkas. De har växt med ca 5 cm i manken mellan 1-4 års ålder, något som är extremt ovanligt på hundar som har en vuxen mankhöjd på ca 26-27 cm.

Jag läste om detta fenomen i en bok som skrevs av kunnigt rasfolk/uppfödare från England. Jag fick sedan tidigt lära mig av en uppfödare i Sverige med betydligt mer erfarenhet på rasen än vad jag hade att Japaneser kunde växa konstigt. Sedan fick jag bekräftat igen av ytterligare en uppfödare med mer och längre erfarenhet av rasen än vad jag hade då. Jag fick det bekräftat av ytterligare några kunniga uppfödare på rasen i Europa och USA.

När jag startade tro dem, och det var väldigt snabbt, så valde jag att behålla efter kvalitet och däri inte inräkna storlek. Något som har lönat sig. Jag bortser till 100 % från storlek i val av eventuella blivande avelshundar.

Jag har haft många fina avelshundar med knepiga tillväxtkurvor, som växt upp och blivit värdiga, sunda och glada hundar, somliga har också blivit champions, trots att jag ställt ut min egen uppfödning av den rasen flera gånger ganska slumpartat.

Låt valpen vara valp, en valp som ser ut som och uppför sig som en vuxen, är INTE en sund hund.

Uppdaterad 2021-05-11