Hundmat och utfodring förr och nu av våra svenska hundar

 

En hund som får människomat är lika förkastligt som att ge sitt barn hundmat.

Grundreglerna som låg till grund för utfodring av hundar var ganska enkla.

Dräktig och digivande tik behöver, lika som valparna, mer fett och lite mer protein, för att kunna ge valparna först kroppar och skelett och sedan mjölk av bästa kvalitet utan att gå ner i vikt. Man behöver inte alls ge så många olika sorter.
Innan torrfodrens tid så gav man ofta i storkennlar köttrester (slakterirester) och gammalt bröd eller potatis, ibland makaroner, ris eller liknande, ofta med något vitamin – mineral preparat, och kalk tillsatt. Då ökade man köttet till högdräktiga som såg ut att få en rejäl kull och till digivande efter behov och till valpar. Vitamin – mineral ökade man inte, däremot satte man till kalk till växande valpar, fast inte till dräktiga och digivande.

Dräktiga och digivande fick däremot ofta en extra "godsak" bestående av getmjölk, grädde, filmjölk, ost eller liknande ett par gånger om dagen.

Små raser fick mer kött, stora raser fick mer bröd e d. Stora raser fick också som valpar mer kalk.

Till gamla hundar drog man ner på köttet lite och satte till lite kalk vid behov.

Var en hund tunn så ökade man matmängden, fick man inte i hunden större mängd tillsatte man lite olja, var en hund mager så drog man ner på portionen / mängden.

När man hade en dräktig tik som var "smällfet" av valpar, så kan och kunde inte tiken få i sig den ökade mängden på samma antal portioner per dag, utan man delade upp dygnsgivan på många små, liksom till valpar.

Där ligger grunden till en bra och vettig utfodring. Det är så själva behoven fördelar sig.

Gammal kunskap är inte så dumt ibland. Att ge rasfoder och allt sådant trams är mest säljarens behov av att sälja och köparens behov av att vilja ge det “finaste”. Vi har nog ibland (årets underdrift) gått till överdrift i dagens utveckling. Granskar man till exempel vissa märkesfoder så finns det sorter mer för köparens lystnad, annars är det mest grundläggande behov. Ibland är vissa specialbehov framtagna i fodret som gör att det grundläggande går förlorat. Det har alltså gått för långt.
Oftast är det enklaste grunden ibland den bästa, att inte krångla till saker i onödan.

 

Kennlar (som var noggranna och la ner en hel del kunsap bakom utfodringen) på den tiden gav ofta slakterirester (vom, lever, njure o s v) i 20 - 25 % beroende på ålder och livssituation, sedan var det ris, potatis eller för de som hade tur, en eller två dagar gammalt bröd som legat luftigt och blivit lite torrt. I detta blandade man AD-droppar och kalk eller på senare år kafomavit eller dogevit, d v s ett kalkpreparat med inblandade mineraler och vitaminer som ett komplement till maten.

 

Vissa hänvisar till denna tid och vill därmed visa på att hundar är köttätare och att de mådde bättre då än nu. Detta är inte så klokt då det fanns åtskilligt med oseriösa hundägare och även kennelägare som enbart gav potatisskal och i bästa fall lite rester. Ingen idag levande veterinär som minns kommer skriva under på att det var bättre förr, de har sett rakitis hos hundar och lidit med dem, om de har haft hjärta i kroppen...

 

Ett enkelt torrfoder som innehåller allt en hund behöver är helt överlägset, anser jag.

 

Det jag menar är att det finns olika sätt att se på samma sak, utfodring kan vara så himla olika, trots att grundprincipen är den samma.

 

 

191202 Temeratur på maten

Kall mat eller varm mat till hundar, eller mitt emellan?

Man ska ALDRIG ge frusen mat till hundar som är extremt magra. Det kostar hunden mycket energi att värma upp maten i magen så då blir det svårt för hunden att gå upp i vikt.

I övrigt spelar det egentligen ingen roll.

En del hundar tycker dessutom att frusen mat är godare än tinad mat.

Exempel: När jag gett BARF så föredrar de flesta av mina hundar att det är lätt tinat innan de äter det. Men när de får Taste Vom "bullar" så vill nära på alla mina hundar ha det stenfruset. Tinar det först tycks det som om nästan alla tycker det är äckligt!

Undantagna är de av mina hundar som jag brukar kalla för "sopnedkast". Alltså de som äter allt, utan urskiljning.

Köttben som är frusna är inga problem alls att ge till hundar. Däremot så ska det igen inte ges till extremt magra hundar, av två orsaker. Dels för kylan, lika som med kött och annan mat. Dels för att hundar kan ligga och tugga på ben och på så vis förlora intresse för att tugga i sig mat. Ungefär som tuggummi för människor.

Vissa hundar vill ha maten värmd. Naturligt för hundar historiskt sett är att nästan all mat är samma temperatur som omgivningen. Eller ibland "färsk" temperatur, d v s kroppstempererad eller svalare. Allt varmare än det är inte lämpligt för hundar.

Viss hundmat, framför allt fetter, blir farliga/giftiga för hund efter uppvärmning.

Hundens tarm är inte anpassad till uppvärmd mat, så som människans tarm är. I detta fallet är människan extremt unik. Hunden är mer som alla andra djur. Tarmen är inte alls anpassad att ta upp näring av mat som är bearbetad.

 

Uppdaterad 2019-12-05